Sankta (på demokratisk väg framröstad) Lucia!

Det var under en skolinspektion för några år sedan som jag lyckades få min skola stämplad som odemokratisk. Vi var ett antal utvalda lärare som utsattes för intervju genom Skolverkets delegater och jag råkade göra en förmodligen – med tanke på följderna – ganska, oklar beskrivning av min syn på demokrati i skolan och hur elevdemokrati fungerar.

”Du begick ett misstag, broder”, sade en kollega efteråt. (Jag tyckte nog att han hade sparkat mig på smalbenet oförsvarligt många gånger.) ”I sådana här situation skall du enbart svara på direkta frågar” fortsatte han, ”säg inget mer än det absolut nödvändigaste och var stum så länge det inte med all önskvärd tydlighet framgår att de verkligen kräver ett svar.”(Jag tror att hans far var involverad i den brittiska underrättelsetjänsten under Andra världskriget.)

Min utläggning var, enligt mig i alla fall, inget som helst uttryck för antidemokratiska influenser, snarare tvärt om. Jag hävdade Att demokrati kräver a) att den beslutande församlingen, så långt det är möjligt, är insatta i allt det som påverkas av det demokratiska beslutet och b) att det beslutet verkligen respekteras, inte bara av eleverna, men också av andra som påverkas av beslutet. Samt c) att demokrati handlar om beslut kring saker som är eller kan betraktas som viktiga för etablissemanget.

På samtliga punkter faller elevdemokratin för det mesta. Punkt c är kanske inte så mycket att orda om, vi har ett lag – och regelverk som reglerar det som är viktigt i skolan och utbildade lärare som skall se till att detta följs. Det värsta är ändå när det är punkt b som kärvar ihop. När lärare, skolledningen och föräldrar falskeligen ger eleverna demokrati och sedan fullkomligt kör över dem när de fattat demokratiska beslut. Utomparlamentarisk aktivitet är vad det egentligen är frågan om. Det som skrämmer mig är att eleverna inte blir mer upprörda över detta faktum. De borde ju ställa till med revolution.

Allt sammantaget ger detta eleverna en felaktig syn på demokrati. För dem blir demokrati något som handlar om att fatta beslut kring saker som inte är så viktiga och skulle dessa beslut mot förmodan verkligen uppfattas som viktiga från de i sammanhanget sanna makthavarnas sida, samtidigt som besluten strider mot deras vilja kommer dessa beslut ändå att upphävas utanför den demokratiska ordningen.

Om vi inte vill att det är det som eleverna skall upptäcka när de genom påhejning skall utöva folkstyre bör vi kanske inte leka demokrati med dem på det viset?

Många gånger handlar det om att en skola inte har något ordentlig regelverk kring elevdemokratin. Det borde finnas en ”författning”, med grundläggande regler. Det är förkastligt att komma med ändringar i efterhand. Om eleverna var satta att rösta fram en Lucia och det råkade bli en pojke är det ett beslut som alla får leva med.  Nästa gång får väl skolledningen och elever komma överens om en ”grundlagsändring” när det gäller framröstandet av Lucior.

Att låta en beslutande församling bestämma genom röstning och sedan som rektor falla till föga inför andra som måhända skriker högre är en skymf mot det vi kallar demokrati. Det ger helt fel signaler. Demokrati får man inte genom modersmjölken, det är något som måste erövras av och genom varje generation medborgare. Demokrati är så viktigt att vi inte skall lura eleverna att de har tillgång till denna styrelseform när de i själva verket inte har det.

Bilaga 6 – lokalt avtal om konstant övertid?

Den bästa nationalekonomiska barometern är tiggarna. När de tjänar tre gånger så mycket som en universitetsprofessor är ekonomin i gott skick.

C. Franchi

Man gör således en analys för att öka måluppfyllelsen, detta skall sedan rendera arbetstagaren en högre lön. Ettusen femhundra kronor per skalle.

Ett lokalt Kollektivavtal upprättas. ”Vilket inte behöver innebära någon förändring i arbetstiden eller i tiden för undervisning.”, säger arbetsgivaren. Fantastiskt och märkligt. Eller kanske rent av fantastiskt märkligt. Var skall pengarna komma ifrån?

Naturligtvis måste en höjning på 1500kr innebära en förändring i undervisningstiden i alla fall. Förvaltningens budget är lika begränsad som före överenskommelsen. Det är inte precis så att ökad måluppfyllelse också bidrar till någon högre avkastning på det satsade kapitalet. Avkastningen är möjligtvis mer och djupare kunskap, vilket naturligtvis är bra och nödvändigt, men mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att omvandla till reda pengar med omgående verkan.

För att ha råd med höjningen måste varje lärare undervisa mer. Om varje lärare undervisar mer ”minskar behovet” av lärare. Detta får till följd att somliga sägs upp för att andra frivilligt gått med på att utföra de förstnämndas arbetsuppgifter. Hade de inte heltid redan? Lösningen för ökad måluppfyllelse är alltså att minska antalet lärare, samt få de resterande att undervisa fler eller större elevgrupper. Hur kan dylikt vara till gagn för måluppfyllelse?

Säg femhundra, femtonhundra, eller varför inte tvåtusen riksdaler rakt i näven. För mig kommer summan, under ovanstående förutsättningar, alltid att vara trettio silverpenningar.

Inget är gratis, utom möjligtvis lärares övertid.

The moment the slave resolves that he will no longer be a slave, his fetters fall. Freedom and slavery are mental states.

Gandhi

Det är inte det att slavarbetskraft är gratis, men det fungerar lite annorlunda jämfört med mer accepterad form av arbetskraft: då priset man betalar är för slaven i sig, inte för arbetet denne utför, uppstår ett behov att pressa ut så mycket arbete som möjligt ur denne slav. Ju mer blod som kan pressas ur stenen, desto billigare och bättre blir investeringen.

Då tiderna blir kärva och husbondens ekonomi ansträngd förväntas vi göra mer för samma grundkostnad. Man gör sig av med folk och de som blir kvar får vackert ta på sig de avpolletterades kvarlämnade uppgifter och klasser. Man lägger på fler uppdrag utan att något tas bort eller renderar övertid för läraren som utför detta extra arbete. Plötsligt är de tidigare 100% inte 100% längre. Detta är inte matematik, utan slavägarmentalitet.

Slavhushållning hämmar utvecklingen, det är ett välkänt faktum. Varför uppfinna något som sparar tid och arbete när det går lika bra att snärta till med piskan en extra gång för att få jobbet gjort?

Vi är akademikernas slavkast. Gör vi mer blir vi billigare.

Det kanske är dags att göra något. Inte bara för oss, utan för kommande generationers lärare i Sverige. För en slogan som säger ”Bli lärare – känn dig billig och hämma utvecklingen”, lockar nog inte så många lämpliga kandidater till yrket.

Jag tänker, alltså finns jag…. eller?

Cogito, ergo sum
René Descartes

Det är ytterst ovanligt att en civilisation når vår tekniska nivå innan den går under. Eller, rättare sagt: vi är unika – ingen tidigare civilisation på jorden har lyckats åstadkomma något i närheten av vad vi har lyckats med. Vi är unika med vår teknik och tidsrymd på jorden. Så pass unika att det är osannolikt att vi är här?

Följande tre steg kommer att blottlägga allt inför era icke ont anande sinnen:

1. Det är nog accepterat inom vetenskapsvärlden att det i framtiden kommer att vara möjligt att skapa artificiellt medvetande av människans kapacitet.

2. När det sker kommer det också att vara mycket troligt att vi kommer att sätta upp simulation av digitala konstgjorda världar för att testa olika hypoteser. Vi kommer kanske att köra flera 100 000 sådana simulationer samtidigt.

Varför säger jag ”vi”?

3. Om så är fallet är ”vi” med största sannolikhet en del av en sådan simulation eftersom det är osannolikt att vi faktiskt medverkar i en riktig civilisation som nått denna höga tekniska nivå. Det är mycket mer troligt statistiskt sett att vi ingår i en simulation om det finns en riktig värld men 100 000 digitala.

Ungefär så resonerar, Nick Bostrom, en svenskfödd filosof, verksam i Oxford. Den stora frågan är bara vilken hypotes forskarna försöker testa i just vår virtuella försöksvärld? Kanske försöker de utröna om brist på resurser, brist på för och efterarbete, orimlig arbetsbörda och kortsiktiga, allt för många och plottriga planer har negativ inverkan på undervisningen och studieresultaten?

Ni kan stänga av superdatorn nu – vi vet svaret.

”This is life, but not as we know it.”

”Humour. It is a difficult concept”
Saavik (Star Trek II)

Det finns de som påstår att utomjordingar måste existera på grund av universums oändlighet. Om vi går med på den premissen finns det också de som påstår att om dessa varelsen skulle lyckas ta sig till vår planet för att göra en studie hade resultatet blivit något oväntat för vår del.

Studien hade visat detta: en av de dominerande och styrande varelserna på planeten tycks vara platta, men stora organismer, gröna och oftast fyrkantiga till formen. Dessa organismer besitter förmodligen någon telepatisk kraft för de har lyckats förslava en annan tvåbent och mycket intelligent livsform till en sådan grad att den sistnämnda lägger ner mycket möda i sin strävan att skydda och vårda sin herre. Den gröna organismen drar nytta av den tvåbente på alla möjliga vis. Intelligensen hos slavorganismen utnyttjas så att den gröna organismen exempelvis inte torka ut. Tvåbentheten kommer väl till pass då den gröne skall ansas och snyggas till.

Jag har ett embryo till en slags tanke, idé eller hypotes om ni så vill. Jag tror inte att det blir något vettigt av den, men min tanke är att om jag får ner detta på pränt så slipper jag den sedan. Detta är inte alvarligt menat i bokstavlig bemärkelse och jag tror att vår, homo sapiens sapiens förmåga att hitta samband och mönster överallt och i allting spelar mig ett spratt. Men hur som helst, här kommer min idé:

Jag tänker på SKL och deras hejdukar. De lyckas alltid göra felbedömningar i samma klass som i exemplet ovan när de betraktar skolan. Själv har jag alltid refererat till dem som ”Den mörka sidan” utan att göra den självklara kopplingen förrän nu: ”Den mörka sidan” kommer från Filmen Star Wars och i Star Wars finns en hel hoper aliens…

Det finns mer. En gång när så gott som alla skolledare varit borta en dag frågade jag dem dagen efter om de varit uppe i moderskeppet dagen innan. Få av dem fann detta otroligt underfundiga skämt roligt och nu börjar jag förstå varför.

Jag kom för nära sanningen – de är kanske aliens, men det kan också vara så att vi i själva verket är gräsmattornas slavar allihop.

Live long and prosperous

mr. Spock

Bristen på tanke är i bland tankeväckande

I Karskrona kommun fick ett par skolpolitiker en briljant idé när de insåg att nya reformer stod för dörren. Det var det ena med det andra: Lgr11, Gy11, ny skollag, fan och hans moster. Mycket papper blir det, många ord radade efter varandra. Jobb, jobb och jobb – stackars Askungen!

Ja, merjobb, tänkte dessa politiker, Platow och Petersson. De gjorde slag i sak: lämnade in ett yrkande om höjd arvodering på grund av den myckna arbetsmassan som stundade.

Det är lite tråkigt att politiker kan tänka så ”konstigt”, och med ”konstigt” menar jag egentligen ”att de verkar ha en förmåga att inte tänka alls ibland” Det kan ju mycket väl tagas som en mänsklig rättighet att få slippa tänka. Vi lever inte som jagade villebråd på stäppen längre. Det är alltså upp till var och en att betrakta sin hjärna som ett i stort sett onödigt bihang som tynger ner huvudet. Men, när nämnda livsfilosofi påverkar andra bör vi reagera.

För samtidigt är skolor i länet under nedläggningens bila, och samtidigt skall lärare som redan arbetar heltid sätta sig in i denna enorma massa av regler och lagar utan någon som helst extra ersättning, snarare tvärtom, då kringuppgifterna ökar och ökar.

En insändare nådde Blekinge Läns Tidning med signaturen ”Kemiläraren”. Denna kemilärare stack inte under stolen med saker och ting. Kritiken var för att använda en klyscha, frän. Och så hände något fantastiskt. Den där grå massan till bihang vaknade till liv i Patow och Pettersson! De ångrade sina yrkande, tog tillbaka dem. Platow insåg sitt misstag och Petterson sa att han mest hade hängt på.

Jag har så klart en del saker att säga om hela historien. Varför skriver Pettersson under yrkanden som han egentligen inte står för? Eller är den förklaringen bara ett sätt att slinga sig? Bättre då att göra som Platow, inse sitt misstag och gå ut med det offentligt. Samtidigt är det otroligt att en kommunal skolpolitiker inte insåg vilken formidabel spottloska i ansiktet ett sådant yrkande om ökad ersättning är på oss lärare. Det säger kanske mycket om bristen på förståelse och insyn i skolans värld. En insyn och förståelse som vi egentligen borde begära av en skolpolitiker.

Det är också ett mycket bra exempel på att vi kan påverka genom massmedia. Att en insändare med inblick, förnuft och välriktad kritik kan få politiker att vakna till och faktiskt ändra sig.

Heder åt dig, ”Kemiläraren” – förresten? Vilket fack tillhör du?!

Skolan är viktigt för demokratin, nu mer än någonsin

Kunskap om källkritik är viktigt, nu mer än någonsin. Vi fullkomligt bombarderas med information och allt kan inte bli en del av allt vi måste eller vill veta. Data filtreras inte enbart genom mellanhänder som hanterar informationen innan den är din. Våra sinnen, intressen och dagliga spörsmål tar också ut sin tull.

Många är de mörka seglen på informationshavets horisont. Ett fenomen som vi inte alltid tänker på är att i en flora av många alternativa sanningar väljer vi den som passar oss bäst. Information som stödjer vad vi redan tar för sanning tillåts passera våra filter och cementerar våra sanningar ytterligare. Det hela behöver tyvärr inte heller ha något med verkligheten att göra.

I skolans värld, där elever ibland, och i vissa horribla fall alltid, är satt att söka sin egen kunskap kan detta fenomen vålla skada. En människa som enbart har sig själv som kontrollenhet i sin utvecklig mot visdom och kunskap riskerar att skåda allt djupare in i sin egen navel. För när intrycken blir övermäktiga är den där naveln en trygg punkt att fästa blicken vid. Till och med Sokrates krävde samtalspartners, och han ansågs vara Atens vassaste man. Det är självklart som Gustav Fridolin säger, att dagens samhälle kräver fler pedagoger än tidigare, inte färre.

Tyvärr kan en människa skaffa sig en uppfattning om saker och ting som är föga kongruent med sakernas faktiska tillstånd. Jag är övertygad om att våra elevers högst personliga, felaktiga uppfattning om vad som är verklighet ökar i takt med att antalet elever per lärare ökar. Det är inte enbart tragiskt för den enskilde individen. Samtidigt är det av yttersta vikt att de som går till valurnorna för att rösta har en sanning som i största möjliga mån överensstämmer med verkligheten. Annars förloras rösten till hur saker och ting verkar, i stället för att verka för hur saker och ting är eller kan bli.

Mänsklighetens historia är full av ironiska inslag. Förr stämde folks sanningar dåligt med verkligheten för att de hade sparsam tillgång till information. Idag stämmer våra sanningar dåligt med verkligheten för att vi har tillång till för mycket av den varan.

Utbildning=överlevnad på somliga ställen

Utbildning är den enda form av lyx där konsumenten verkar vilja få så lite som möjligt för sina pengar.

När William Kamkwamba från Malawi i Afrika var 14 år levde han och hans familj vid svältkatastrofens rand. De var, och är fortfarande förmodar jag, jordbrukare och de rådde torka. Grödorna dog på fälten. Det fanns ingen hjälp att få. Hela byn bestod av jordbrukare i exakt samma svåra belägenhet. I denna förtvivlade situation fattade han ett beslut. William är läskunnig och han tog sig till biblioteket i närmsta stad. Där läste han böcker om el och om hur man bygger ett vindkraftverk. När han visste vad han behövde veta åkte hem igen och skred till verket.

Av en gammal cykel fick han kullager och en cykeldynamo fungerade utmärkt som generator. På något vis lyckades han också bygga en pump och familjen kunde pumpa upp vatten till växterna på fälten med hjälp av Williams vindkraftverk. Fler i byn anlitade hans tjänster och katastrofen var inte längre ett faktum. Som en luxuriös bieffekt drog William även in lite el i familjens hus. Allt detta tack vare kunskap, för hade inte William varit läskunnig nog att skaffa sig grundläggande kännedom om el hade han och hans familj fått svälta.

Exemplet visar att det är stor skillnad på Williams samhälle och vårt. I vårt samhälle överlever, om ni ursäktar uttrycket, vilken idiot som helst. Du behöver inte kunna eller veta något över huvud taget – du klarar dig ändå. Jag skulle givetvis inte vilja ha det på något annat vis. Jag tror på alla människors lika värde och akademiska studier är naturligtvis inte allt och det finns så klart andra sätt att införskaffa sig lärdom. Men, samtidigt måste de som underkastar sig studier under flera år veta att det är värt det och att de i slutändan kan njuta frukterna av sina mödor. Höga betyg och många högskolepoäng bör vara mer än troféer.

Hur motiverar vi ungdomarna att studera? Om det inte sker för deras höga nöjes skull finns det flera anledningar: för att bidra till och förändra samhället, för att det är ett sätt att göra karriär eller för att det leder till en hög lön för att nämna några. Våra ungdomar är långt ifrån dumma. De vill, precis som alla andra, få ut något att de ansträngningar de gör, men det rör sig inte om överlevnad som i Williams fall. Att folk i Sverige får uppleva förhållandet mellan kunskap och mat på bordet kan jag inte helt dementera, men det är nog inte så vanligt. Därför måste den studerande lockas med andra saker, sådant som visar att studier leder till något, för vi har egentligen inte råd med kunskapsförakt.

Outbildat folk på höga poster degenererar så gott som samtliga anledningar till varför ungdomar skall studera. I Sverige kan du, utan utbildning, få makt att förändra och forma samhället, hög lön och möjlighet att göra en strålande karriär hela vägen upp till regeringen. Där har vi en av anledningarna till varför resultaten dalar i våra skolor. Därför blir vi omsprungna när det gäller utbildning av många stater, exempelvis i Asien. De vet och ser, precis som William Kamkwamba, vilken positiv skillnad utbildning utgör för deras liv. Vi måste installera den skillnaden i vårt samhälle också. Kunskap borde gå före kontakter. Studier borde leda till hög lön och större ansvar. Kunskap och studier borde leda till dessa saker på sina egna meriter, det vill säga att det förmodligen är bäst att någon som kan också gör jobbet.

Det andra systemet har vi provat ett tag nu och vi ser följderna. Den som är duktig på att prata kan prata sig till ett jobb trots bristande kunskap, men han eller hon kommer också att vara precis lika duktig på att prata sig fri från både skuld och ansvar när bristerna i kunskap får negativa följder.

Kunskap är sann åsikt!

Varje gång jag hör uttrycket ”alla åsikter är lika bra” blir jag förbannad. Den ståndpunkten kan härledas till tre saker, vart och ett praktiskt nog bestående av tre bokstäver: Antingen är man DUM, FEG eller LAT. Vi bör inte sky denna relativism likt pesten, nej snare jaga upp den ur sin håla och helt enkelt sabla ner styggelsen så fort vi får chansen. Och den chansen fick jag i början av veckan, här är mitt svar i Blekinge Läns Tidning:

Svar till Bo Grapenskog (”Vi måste värna om demokratin”) BLT den 12 september.
Nej, Grapenskog, alla åsikter är definitivt inte lika bra, alla kan inte ha rätt. I vissa undantagsfall kan två diametralt motsatta ståndpunkter vara lika rätt, men vi skall betrakta en sådan företeelse som ett udda inslag i vardagen, något värt att notera.

Att alla åsikter är lika mycket värda är en vanlig missuppfattning i en demokrati. Det kan härledas till en av grunderna i det demokratiska styrelseskicket: att alla medborgare är lika mycket värda. Tankefelet inträffar när vi förväxlar medborgarens värde och värdet av hans eller hennes åsikter. Uppfattningen som säger att alla åsikter hyser samma värde kallas relativism och denna relativism är ett hot mot demokratin: om alla åsikter är lika mycket värde spelar det ingen roll var jag lägger min röst.
Allt blir ju lika bra, men kanske olika. Varför i så fall gå till valurnorna över huvudtaget?

Naturligtvis är denna relativism en osund inställning. Man behöver inte använda mycket tankemöda för att inse att argumentet inte håller. Vem betvivlar att en åsikt baserad på fakta, kunskap, erfarenhet och noga överväganden inte väger, eller borde väga, tyngre än en åsikt baserad på okunskap, vidskepelse och fördomar? Vill Grapenskog verkligen inbilla oss att en riksdagsman som vårdslöst drar åsikter ur hatten är lika tillförlitligt som en som baserar sina åsikter på kunskap och rationellt övervägande?

Nej, det finns olika åsikter, en del är bättre än andra. Det är värt den tankemödan att ta reda på vilka av alla åsikter som leder till gott och vilka som leder till ont för att så fort som möjligt förkasta de senare.

Grapenskog är orolig för hur en del åsikter får till följd att upphovsmännen till dessa åsikter ”korsfästs”. Det går att vända på det argumentet: är det verkligen så vidare omtänksamt att låta medmänniskor framhärda i sin egen enfald? Är det inte bättre att förlora en diskussion om man i och med det vinner en sanning?

För den som vill leva i ett demokratiskt samhälle borde det inte finnas någon vackrare syn än att se dåligt underbyggda åsikter krossas mot klipporna i verklighetens hav. Kunskap är sann åsikt.


Lärare borde dessutom vara extra vaksamma mot ”alla åsikter är lika bra”. Vad finns det för anledning att som elev lyssna på läraren om ”alla åsikter är lika bra”? Det är betydligt enklare att behålla sin egen, möjligen något inskränkta, åsikt än att konfronteras med en ny. Även om den nya faktiskt är bättre.

Skola och näringsliv

Insändare till lokaltidningen i förra veckan. Jag misstänkte att det skulle bli lite ”pingis” mellan skola och näringsliv om vilken av de två som bär största ansvaret när det gäller ungdomsarbetslöshet.

Ungdomsarbetslösheten i Sverige är hög jämfört med många andra länder i Europa. Nära 29% av våra ungdomar i åldrarna 15-24 år är arbetslösa enligt SCB. En ny undersökning av Demoskop avslöjar samtidigt att företagare anser att skolan inte förbereder elever och studenter tillräckligt inför arbetslivet. Undersökningen visar att det finns, föga förvånande, ett klart samband mellan arbetslöshet och brister i baskunskaper och social kompetens.

Naturligtvis är inte dessa brister hela sanningen till varför det råder hög ungdomsarbetslöshet i Sverige. Lågkonjunktur får dubbel verkan på fenomenet eftersom kommunerna inte kan satsa pengar på utbildning i en situation då eleverna, för att bli konkurrenskraftiga i en hård värld, skulle behöva det som mest. Samtidigt blir företag sämre rustade att ta emot praktikanter och elever i kristider. Det finns inga resurser att avvara för sådant. Större företag inför dessutom, i syfte att öka vinsten eller för den rena överlevnadens skull, sparsamma och snäva organisatoriska ideologier som i sig inte ger utrymme för praoplatser. Visst är det förståeligt att företag gör så, men i en organisation där var sak obönhörligen har sin orubbliga plats är det lätt hänt att det inte finns plats för något annat, som tillexempel en icke vinstgivande elev från grundskolan.

Att det finns ett krympande och allt mindre utrymme för introduktion och handledning märks även i den offentliga sektorn, inte minst i skolan där tiden äts upp av så många andra arbetsuppgifter att en så viktig sak som att hjälpa nyexaminerade får stå åt sidan. I ljuset av det är det svårt för en skola att kräva att näringslivet gör annorlunda och tar emot ungdomarna med öppna armar.

Det ryms en hel del tragik i hela scenariot: företagen vet att de kommer att behöva dessa ungdomar i framtiden, utrustade med kompetens både på det kunskapsmässiga och sociala planet. Samtidigt har de inte resurser, framförallt inte engagemang och tid, att bidra till att ungdomarna skaffar sig dessa kompetenser. Det är synd, särskilt med tanke på att ungdomar enligt en av Skolverkets undersökningar, upplever praon som något mycket positivt. Kanske måste det till politiska lösningar när positionerna har låst sig?

Skolan kan göra mycket, men den kan inte på egen hand förbereda eleverna för yrkeslivet. Eleverna måste få chansen att känna på och få inblick i olika yrkesverksamheter. Lärarnas Riksförbund vill återupprätta praoverksamheten och öka kontaktytorna mellan skola och näringsliv. För att lyckas med det krävs satsningar från politiskt håll, från skolan och näringslivet.

Studie- och yrkesvägledarnas roll som guide för ungdomarna när det gäller utbildningar och olika yrken borde stadsfästas mer. Deras roll är viktig. De utgör länken mellan skolan och näringslivet, mellan eleven och företaget.

I kristider sparar kommuner och företag på det de enligt lag tillåts spara på, som till exempel att ge ungdomar arbetslivserfarenhet. Om Demoskops undersökning stämmer innebär det att praoverksamheten skall betraktas som så viktig att den borde omfattas av – och regleras i skollagen.