Rätten är ute och cyklar, del II

Steven Pinker beskriver, i sin senaste bok The Better angels of our nature, människors våld mot varandra i både stort och smått. Hans tes, som han genom data och resonemang grundligt lägger fram, är att vi blir mindre och mindre benägna att använda våld mot varandra.

Vi tror det knapp, för massmedia ger oss en helt annan bild av sakernas tillstånd. De flesta av oss har så klart räknat ut att denna bild är skev. Jag måste dock tillägga att massmedia inte kröker till verklighetsbilden medvetet –  de kan ju inte gärna rapportera vad inte händer: idag mördades ingen i X-stad, X-land som tidigare brukade förfölja sina minoriteter varje år har inte gjort detta på x antal år, ingen tortyr förekom under polisens förhör av den misstänkte rånaren den här gången heller, och så vidare.

Förr var vi extremt våldsamma med våra moderna mått mätt: ett parti schack slutade lätt med handgemäng, att motståndaren fick näsan avskuren var så vanligt att en marknad för näsproteser frodades. Då staten är svag i sin förmåga till rättsskipning bevaras de hederskulturer som garanterar vedergällning för att skipa rätt mot antagonister och hålla presumtiva fiender på behörigt avstånd.

Idag, med (bland mycket annat) en stark stat som garant för rättskipning är risken för att någon av oss skall bli mördade mindre än en tiondel av vad risken var på 1500 och 1600-talet. (I Sverige sker det ett mord per 100 000 invånare och år, för 500 år sedan begicks 10-15 mord per 100 000 invånare och år). För övrigt kan jag inte komma ihåg att någon fick näsan avskuren då jag var aktiv medlem i byns schackklubb heller.

Skolan tas också upp som exempel i denna process som ett allt mer fredligare tillstånd. Spökboll (dodgeball) har plockats bort från USA:s (eller kanske Kanadas) idrottslektioner. Det ansåg vara fel att låta eleverna medvetet kasta föremål på varandra så att smärta eventuellt uppstod, vidare kunde den träffade känna sig förnedrad. Vi kan ju tycka vad vi vill om den saken, men jag uppskattade spökboll när jag gick i skolan. Jag blev ändå träffad ganska ofta. Kanske har vi mjukare bollar i Sverige.

Hur som helst, när hela västvärlden utvecklar ett allt större avståndstagande när det gäller våld finns det en tingsrätt i Gällivare som går mot strömmen och anser att vi nog skall börja acceptera lite mer våld. I alla fall vissa av oss. Vi lärare till exempel.

Tala om negativ utveckling.

Rätten är ute och cyklar

”Jag tycker att domen är helt horribel och jag tycker att den ger en bild av att det skulle vara okej att misshandla just i skolan.”

Den drabbade läraren

Detta går att läsa i DN

Från domen går det att läsa att: ”(t)illsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis. Därför ska ersättning för kränkning inte utgå i detta fall.”

Att jämföra lärare med poliser är extremt korkat. Poliser har ”närkontakt” med våldsbrottslingar. Ja, det finns moment i deras arbete där våld kan förekomma. De som utbildar sig till poliser är fullt medvetna om detta. Det är en viktig del i deras arbetsbeskrivning kan man säga – att skydda allmänheten och samhället från att utsättas för våld från dem som våldet brukar.

Max Weber myntade begreppet ”våldsmonopol” 1919. Med det menas statens ensamrätt att bruka våld, om så kräver, inom landets territorium. Staten bestämmer även VILKA myndigheter som har rätt att bruka våld. I Sverige tillfaller detta en begränsad skara myndigheter där polisväsendet är mest framträdande. De har rätt att bruka våld för att de måste ha beredskap för att våld kan förekomma vid ingripanden och liknande. Precis det som rätten motiverar att lärarna skall vara beredda på.

En viktigt iakttagelse i sammanhanget är att lärare inte ingår i statens våldsmonopol. Har Gällivares tingsrätt missat denna specifika detalj? Det var längesedan skolagan försvann och jag är övertygad om att få i samhället vill ha den tillbaka.

När tingsrätten i Gällivare betraktar samhället och dess medborgare jämställer de alltså skolelever med våldsbrottslingar? Hur lämplig att döma i övriga ärenden är egentligen en tingsrätt med en sådan människosyn? Lärare, och elever också för den delen, skall inte förvänta sig mer våld i det dagliga livet än någon annan i samhället.

Gällivares tingsrätt är ute och cyklar. De har varken hjälm, lyse eller reflex och de är i stort behov av en korrekt karta över verkligheten för att hitta tillbaka igen.

Så 1910 på något vis

If A equals success, then the formula is: A=X+Y+Z. X is work. Y is play. Z is keep your mouth shut.
Albert Einstein (förmodligen inte….)

Detta är en intressant blogg där en grupp anonyma lärare beskriver sin vardag. Jag tror att många kan känna igen sig. En mycket sorglig sak är att de upplever behov av att vara anonyma, av rädsla för repressalier. Repressalier riktade mot den som på rättskaffens grunder säger som det är har dokumenterats i flertalet undersökningar och böcker. Lennart Lundquist beskriver i sin bok ”Slutet på yttrandefriheten” hur detta fenomen inte avtar, utan växer sig starkare på den svenska arbetsmarknaden. För lärare är detta enbart en av tre huvudsakliga försämringar som jag ser det.

Låt se nu: kamp för att arbetsmängden skall vara rimlig och rymmas inom arbetstiden. Kamp för en dräglig lön och kompensation för övertid. Kamp för att inte utsättas för arbetsgivares hämndlystnad då din röst och åsikt i ilska, vanmakt, eller rent ut sagt på moraliska grunder bärs över tvekans rand för att bli hörd.

Vad är detta? Är det 1910?

Nej, det är lärares arbetssituation, som ur ett fackligt perspektiv tycks leva ett högst anakronistiskt liv för sig själv i 2000-talet.

Läraryrket håller på att genomföra en tidsresa och vi som är med på den resa kan konstatera att det inte var bättre förr. De som har makt och befogenhet bör sluta ställa sig frågan varför lärare hoppar av tåget på denna resa och varför inga studenter hoppar på. Orsakerna är uppenbara. De bör istället komma på ett sätt att stoppa tidsresenärerna och vända på tåget.

Ge oss hellre resurser än reformer

 A reformer is one who sets forth cheerfully toward sure defeat.

Lydia M. Child

Jag behagar så klart skämta lite med citatet ovan, reformer är ibland både önskvärda och nödvändiga, samt ett steg mot något bättre. Men reformer är inte målet i sig, de är steg mot målet, vilket somliga tycks glömma i sin iver att reformera.

Om hammaren är det enda verktyg du har i din verktygslåda kommer varje problem du ställs inför att framstå som en spik. Lite i de banorna tänker jag när jag läser morgontidningen och Björklunds nya satsningar för att råda bot på problemen i Sveriges utbildningsväsen (spiken) genom nya reformer (hammaren).

 Visst, en del förmodligen goda saker. Jag får villigt erkänna att jag inte besitter nog med kunskap i vissa frågor för att anta annat, och samtidigt förmoda att vår högste chef däremot gör det. Fattas bara annat.

 Jag har så klart vissa invändningar, jag vore inte jag annars. Den första är: ”förskolepersonalens kunskaper i språkutveckling skall öka”. Jag kan enbart svara för min egen kommun och där är jag tillräckligt insatt för att kunna hävda att förskolepersonalens kunskaper vad gäller just språkutveckling är mycket god. Problemet, min käre Björklund, är att förskolepersonalen inte har resurser att fullt ut använda sina stora kunskaper. Och när jag tänker efter är just detta ett genomgående drag i hela vårt utbildningsväsen. Vi är många som har stora kunskaper, men vi har inte resurserna att omsätta dessa.

 Lärarnas Riksförbunds motto, ”Ett litet land behöver stora kunskaper” låter fint, men det är nog dags att uppdatera detta motto med, ”Ett litet land behöver resurser för att kunna omsätta sina stora kunskaper”

 Invändning nummer två är mest en uppmaning att komma ihåg vad Björklund nu gör när det gäller statistik. Han vill lyfta ut elever som bott i Sverige fyra eller färre år ur statistiken när det gäller nationella prov för att bilden skall bli mer ”korrekt”. Risken finns att man sedan jämför gammal ”inkorrekt” statistik med ny ”korrekt” och abrakadabra, allt har plötsligt blivit bättre!

 Jag skall i alla fall komma ihåg detta Herr Björklund, precis som jag kommer ihåg hur du fullkomligt förförde mig och de flesta kommunombud med ditt granna tal under Utbildningsdagarna på Arlanda 2011. Ge oss resurser istället för reformer så skall jag låta udda vara jämt och glömma hur du lovade tjockt och höll tunt.

 

Något alla lärare borde lägga av med…

Är det okej att kolla ett mejl i mobilen? Ja, kanske. Men tre eller fyra mejl? Där någonstans går gränsen.

Nu är inte detta ett citat hämtat kring kaffebryggaren i ett pentry i lärarrummet på ett högstadium eller ett gymnasium. Men det har i allra högsta grad att göra med skola och i synnerhet lärare, även om det inte uteslutande är riktat mot just vår yrkesgrupp.

Man skulle kunna tro att det handlar om regler i klassrummet. En gränsdragningsfråga – hur mycket mobil aktivitet som vi tycker är rimligt om någon missat att sätta tingesten på ljudlöst, eller glömt stänga av den.

I själva verket handlar det om fenomenet och den nya seden att ”vobba”. Att arbeta hemifrån när man vårdar sitt sjuka barn. Det är Niklas Löfgren, familjepolitisk talesperson på Försäkringskassan som har gjort ett uttalande kring ”vobbandet”.

I min kommun genomförde LR och Lf en undersökning kring ”sjuknärvaro”, enligt definitionen, att gå till jobbet när man på grund av sjukdom borde stanna hemma. Sjuknärvaron var hög, föga överraskande. En av orsakerna var bland annat att arbetstagare upplevde ett krav från arbetsgivaren att ett visst mått av arbete avkrävdes den sjuke från, så att säga, sjukbädden. Detta och annat leder till att arbetstagaren många gånger väljer att gå till jobbet ändå.

Att kräva arbete från någon som är sjukskriven är ju givetvis inte rätt. Inte heller att kräva arbete från den som vårdar sitt sjuka barn. Arbete utförs mot lön. En sjukskriven, eller ”vabbare” uppbär icke lön. Det är nesligt av rektorn att kräva gratisarbete från sjukdomsdrabbade pedagoger. Jag har så klart hört talas om många exempel på detta förfarande, men aldrig hört talas om att det har lett till rättslig efterräkning riktade mot arbetsgivaren. Jag har förvisso inte sökt efter exempel heller.

Däremot vet jag att det i själva verket är den ”vobbande” läraren som tar en risk. ”Vobbaren” kan formellt bli återbetalningsskyldig. Jag är tämligen övertygad om att en lektionsplanering vida överstiger, i arbetsinsats räknat, en hastig blick på ett mejl i en mobiltelefon, hur flink den sjuke än månde vara.

Kravet från arbetsgivare att arbetstagaren skall utföra arbete från sjukbädden är omoraliskt. Men det är kanske också den utbredda seden att från arbetstagarens sida gå arbetsgivarens krav till viljes? Det kan möjligtvis betraktas som en fin gest från arbetstagarens sida, men inget en rektor skall räkna med.

Liknelser och hypoteser

”Kunskap är sann åsikt”

Platon

 ”Min svärfar är kirurg”, sade en bekant i tjänsten till mig en gång. ”Tänk om han skulle säga så här till en patient: jo, jag vet att det finns en ny metod för detta ingrepp, men jag vill operera dig som man gjorde på 50-talet. Jag är själv mer van vid det ingreppet.”

 Poängen var lärares ovilja att ta till sig nya metoder och tillvägagångssätt i sitt kära kall att undervisa. Jag svarade att det var ljusårs skillnad mellan nya metoder i kirurgernas värld och nya metoder i lärarens värld. I kirurgernas värld bygger de nya metoderna på forskning och fakta. I lärarnas värld bygger de nya metoderna på att någon minister, lokalpolitiker, förvaltningschef eller rektor fått en idé. Oftast en idé helt bortkopplad från allt det vi förknippar med empiri och forskning. (Och tyvärr också, många gånger, sund pedagogik.)

 En mer rättvis liknelse vore den här: kirurgen säger till patienten, ”det finns en beprövad metod från 50-talet som fungerar utmärkt, men vår landstingschef (som inte har satt sin fot i en operationssal, förutom då han själv fick blindtarmen borttagen) har funderat ut en ny, obeprövad metod, helt friställd från all vetenskap inom området. Vi kirurger är nu ålagda att använda denna nya metod. Vi kommer inte att veta om den fungerar förrän det ändå är för sent att göra något åt saken för din skull, men den är ju i alla fall billig och modern.”

Divide et impera, eller en ny blåsning II?

 Då de som stred i Romarrikets legioner, åtminstone till en början, också var de samma som hade rätt att rösta och sköta styret av staten fick detta konsekvenser. Politiska möten kunde snabbt urarta till aningen blodiga tillställningar. En annan effekt var att de även mentalt förvaltade den fredliga politiken på samma sätt som den krigiska. Ett sätt att besegra fienderna på slagfältet, särskilt om de var fler, gick ut på att slå kilar in i massan, separera dem till mindre, mer hanterbara grupper och sedan krossa dem. Samma taktik användes även i det politiska ränksmideriet vid sidan om slagfältet. En skicklig politiker i Rom under antiken såg noga till att hans fiender också var fiender med varandra.

Att söndra och härska är också den taktik våra antagonister använder sig av, med stor framgång. Det är anmärkningsvärt att vi går på denna minst sagt antika strategi gång på gång. Och till skillnad från Romarriket behöver våra motståndare inte dela på oss för att sedan besegra oss. Allt de behöver göra är att söndra och sedan krossar vi oss själva åt dem.

SKL uppmanar kommunerna att inte skriva lokala kollektivavtal kring mentorskapet och det finns enbart en anledning till det. Gör som i antikens Rom. Se till att få olika uppgörelser med varje lärare. Effekten blir att söndringen ökar i takt med antalet lärare som blir mentorer. För även om riktlinjer fastställs kan dessa godtyckligt ändras av arbetsgivaren från år till år om saken inte har förhandlats och hamnat i avtal.

Hur kan vi gå med på att arbetsgivaren, utan förhandling, bestämmer hur mycket tid och pengar mentorskapet får ta i anspråk? Staten har avsatt 128 miljoner för att finansiera mentorskap och introduktion av nyexaminerade. Dessa pengar är inte öronmärkta så kommunerna vill nog gärna att detta tillskott stoppas i andra gapande hål än att se till att nya lärare och deras mentorer får den tid som behövs för att introduktionen skall bli så bra som möjligt. Det vore att tänka långsiktigt, vilket är en princip som inte har fått något ordentligt fäste i förvaltningarna.

Det hade varit mycket bra att få en kommentar från centralt håll angående detta. Jag önskar det i alla fall. Detta är ännu en kil in i lärarkåren.

En ny blåsning?

”Mentorskapet blir en del av lärares ordinarie arbetsuppgifter och arbetsuppgifter som följer med mentorskapet bedöms såsom övriga arbetsuppgifter i linje med de grundläggande principerna för lönesättning enligt löneavtalet. Utifrån detta ser vi från SKL och Pacta inte att det behöver tecknas lokala kollektivavtal vare sig om mentorsuppdraget eller om lönesättning av mentorer.”
SKL

Jag har alltid undrat hur det har gått till varje gång lärarkåren har fått nya arbetsuppgifter utan att något annat plockas bort. Nu får vi kanske det tvivelaktiga ”nöjet” att se detta dåd än en gång ta form i egenskap av det nya mentorskapet för nyexaminerade lärare.

Det blivande mentorskapets innehåll och omfattning är något vagt formulerat både av Skolverket och SKL. Huvudmännen ska utse mentorer för mentorskapet. Mentorerna skall bidra med underlag till rektorns eller förskolechefens plan genom att uppmärksamma lärarens eller förskollärarens utvecklingsbehov. Mentorn skall dokumentera samtal och observationer.

Så långt vad som skall göras. Men, ersättning? Hur mycket tid kommer detta att ta i anspråk?

”Huvudmännen ska … planera för att det finns tid avsatt för mentorskapet.”, säger Skolverket. Som till exempel? Är min fråga. Finns det ingen på skolverket som kan göra en uppskattning? Konstigt med tanke på att folk på Skolverket borde vara väl insatta i vad mentorskapet kan tänkas innebära.

Ingen som vill eller vågar? Hur som helst är formuleringen med all säkerhet mycket uppskattad hos arbetsgivaren.

Det kommer alltså att bli upp till var och en att ”komma överens” med arbetsgivaren om hur mycket mentorskapet kan tänkas kräva i tid och andra resurser. SKL är inte ett dugg intresserade av att lokala kollektivavtal tecknas av den enkla anledningen att kommunerna inte är det. De får ut mer av varje lärare så länge dessa inte organiserar sig kring frågan och kräver lika för alla, vilket borde vara det mest rimliga i sammanhanget.

Sätt hela frågan i karantän tills klara direktiv kommer om hur mycket tid som skall avsättas i tjänsterna, både när det gäller nyexaminerade och mentorer. Antingen det eller så får kommunerna masa sig till förhandlingsborden och teckna lokala kollektivavtal.

Individuell lönesättning – får jag be om största möjliga tyssssstnad.

”En variabel som utgör en skillnad hos lärare och riktiga arbetare är lönesystemet. Byggbranschen kännetecknas av kollektiva lönesättningar, medan lärare har individuell lönesättning. Det leder till att arbetare klagar på missförhållanden kollektivt, medan lärare hukar för ag för att inte gå miste om de extra 50 kronorna mer än en ann!”

LR Radicals

  Jag tror på begreppet, och vill gärna se mig själv som en anhängare av fenomenet solidaritet. Därför anser och tror jag att varje kollega sätter en stolthet i att utföra sitt arbete efter bästa förmåga och förutsättning. Lön borde därför sättas efter så enkla principer som möjligt, efter erfarenhet i yrket och utbildning, inte utifrån diffusa kriterier och rövslickeri.

 Jag hade varit emot individuell lönesättning även om det inte hade fungerat så förbluffande dåligt som det faktiskt gör. Hade den individuella lönesättningen varit tänkt som ett skämt hade det fungerat väldigt bra. Så det tragiska är egentligen inte det faktum att det inte fungerar. Det tragiska är att det inte är tänkt som ett skämt. För då hade vi åtminstone kunnat skratta åt saken.

 Vad har egentligen den individuella lönesättningen lett till? Har det inte blivit något tystare på konferenser och i lärarrum? Knyts inte allt fler händer i fickorna i stället för i den fria luften där knutna nävar kan få konsekvenser vid nästa löneöversyn?

 Den som är rädd för att tala kommer snart också att vara rädd för att tänka och händer som knyts i fickor ger jag inte mycket för. De kan lika väl förbli oknutna. För händer i fickor, knutna som oknutna, får precis lika lite uträttat.

 

Tilldelade resurser

En takläggare kommer till en arbetsplats för att lägga tak. Han lägger sitt tak och mot kvällen, när han nästan är klar, upptäcker han till sin bestörtning att det fattas några takpannor i högen han tilldelats. Arbetsgivaren har försett den anställde med ett i sammanhanget för lite antal takpannor. Tyst begrundar takläggaren detta faktum. ”Det var illa”, tänker han. ”Jag lovade att bli klar idag.”

Takläggaren ordnar med egna medel fram tillräckligt med takpannor under kvällen. Husets ägare är nöjd. Arbetsgivaren är nöjd. Takläggaren är nöjd och tänker ej mer på saken.

Nästa gång takläggaren lägger tak på uppdrag av arbetsgivaren visar det sig att tilldelningen av takpannor enbart täcker halva behovet. Det vill säga halva taket gapar tomt i sådan omfattning att till och med läkt och tjärpapp verkar skamset förvånade i all sin nakenhet.

Panik infinner sig nu takläggarens sinne. Och med paniken följer en reflexmässig handling. Raskt lagar han för framskaffning av den felande mängden takpannor. ”Taket måste bli klart!” Husets ägare är nöjd. Arbetsgivaren är nöjd. Takläggaren är inte nöjd, men tänker ej mer på saken.

Från och med nu inträffar detta varje gång takläggaren anlitas av arbetsgivaren. Takläggaren börjar förbereda sitt arbete med bristen på takpannor i åtanke. Han skaffar fram det som förmodligen kommer att saknas redan innan han sätter igång med själva arbetet. Det tar tid och genererar ingen inkomst. ”Men”, tänker han. ”Taket måste bli klart! Jag kan inte stå där utan takpannor!”

Takläggaren är inte nöjd och tänker numera ganska mycket på saken.

En dag då han lägger sina snålt räknade takpannor på det ansenliga omfånget tak och samtidigt tänker mycket på denna omständighet går det plötsligt upp för honom att han uppfattat problemet på helt fel sätt. Det är i själva verket inte takpannorna som är för få, utan taken som är för stora eller för många.

Om takläggaren gör sitt BÄSTA med de resurser han har TILLDELATS och taket sedan läcker som ett såll är det en sak som husägaren får ta upp med arbetsgivaren.

En av anledningarna till varför lärare har det som de har det är för att vi agerar precis som takläggaren, skillnaden är att taklägaren i berättelsen är påhittad. Ingen takläggare skulle vara så dum.