Tȟatȟáŋka Íyotake

Pengarna och arbetstiden
Men allvarligt talat. Vem trodde på något ens i närheten av 10 laxar i månaden? När jag deltog på Arlanda-dagarna och folk började prata om 10 000 kronor mer i månaden höll jag på att drabbas av en slags introvert panik, tills jag kom på att jag i alla fall inte hade ätit av svampsåsen som serverades vid lunch. Visst är vi värda 10 000 mer i månaden, helt klart. Men vi har halkat efter i decennier. Det är inget man rättar till i en enda avtalsrörelse. Det finns ju vissa indikationer på att detta avtal bara kommer att vara i två år.

Om vi enbart ser till pengarna, vilket de flesta tycks göra tyvärr, så är detta avtal något bättre än det första som SKL ville pådyvla oss. Det stora problemet är arbetstiden, eller snarare den totalt oreglerade undervisningstiden. Det är den som är roten till ondskan. Det är den som gör att arbetsgivarna kan använda oss lärare som en budgetregulator. Det är den som skapar stress och osäkerhet. Det är den som gör att vi kan tvingas vikariera gratis och det är den som vi borde ha siktat in oss på från första början.

Att sikta in sig på lön när vi inte ens har en ordentligt reglerad undervisningstid är som att propsa på att orkestern skall spela på däck när Titanic sjunker. Jag är ingen ultra-kommunist, jag tycker inte illa om att folk har dollartecken för ögonen. Men är det verkligen läge att spela upp till vals när skrovet läcker som ett såll? Fattar inte ni att det arbetsgivaren puttar in i högre lön kan arbetsgivaren plocka ut i mer undervisning så att lärare kan säga upp på grund av ”arbetsbrist”. Det är inget annat än 30 silverpenningar oavsett hur mycket det är.

Lärarförbundet som förhandlingspartner
Lärarnas Riksförbund ger sig ut i det djupa förhandlingshavet och väljer att kedja fast sig vid ett lik. Att detta lik är stort och bökigt med armar och ben som går på alla håll och kanter är absolut ingen fördel som jag ser det. Kanske tanken är att vi skall flyta på det, men liket drar ner oss. Alla som är lite insatta vet att Lärarförbundet struntar i arbetstidsfrågan. Bilaga M är inget som rör majoriteten av deras medlemmar. Visst kan samarbetet fungera bra på det lokala och kommunala planet, men centralt? Jag vet så klart för lite om detta för att egentligen kunna uttala mig, men jag vet att lärare, verksamma från första klass upp till gymnasiet enbart utgör ca 30% av Lärarförbundets medlemmar. Kan man prioritera 30% i skarpt läge? Lärare i Lärarförbundet är som Kristdemokraterna i Alliansen: bra att ha som barlast, men inte en partner man behöver lyssna nämnvärt mycket på.

Lärarna
Många hotar med att lämna facket, som om det skulle vara en fördel. Visst klarar den stora massan lärare av att det finns ett visst antal oanslutna, precis som att en större organism klarar av ett visst antal parasiter utan den lider någon större skada. Men som i fallet med parasiter och organismen finns det en gräns för hur många oanslutna kåren mäktar med. Dessa lärare tycks tro att arbetsgivaren vill sitta ner tillsammans med arbetstagaren över en fika och mysa fram riktigt trevliga avtal och höga löner. Det är aningen beklämmande att det är just lärare som tror så – de borde vara mer insatta i arbetstagarnas och arbetsgivarnas konfliktfyllda historia. Tycker de det är illa nu borde de kunna föreställa sig hur situationen hade sett ut utan fackförbunden. Att bli förbannad och lämna facket får långt större konsekvenser än att till exempel bli förbannad och lämna kyrkokören. Det påverkar inte den enskilde utan alla.

Lärarkåren är infekterad av martyrer och Florence Nightingales. Det är, tror jag, en bidragande orsak till att vi befinner oss där vi är nu lönemässigt och arbetstidsmässigt. Många ”offrar” sig för verksamheten helt reflexmässigt. Det är en slags instinkt och den drabbar så klart även mig ibland. Vi borde göra allt för att kväsa denna instinkt, för den är mycket kontraproduktiv. Sitt inte hemma och planera lektioner åt vikarier mellan hostattackerna. Vi borde inte vara ett dugg tacksamma som vikarier över denna uppoffring. Varför ska vi ha detta martyrskap på vårt samvete?  Om vi ser till vår sjuka kollegas bästa borde vi hellre ta en oplanerad lektion så att kollegor kan ta sin sjukskrivning på allvar. Vad säger det egentligen om vårt arbete om det kan utföras från sjukbädden? Martyrer vill väl, men för kåren gör detta mer skada än nytta. För varje gång ni offrar er visar ni arbetsgivaren att resursen som egentligen inte räcker, faktiskt räcker.

Hade vi strejkat skulle det inte förvåna mig om en del ändå hade suttit och planerat lektioner eller rättat prov. Detta är en inställning som vi gör bäst i att ändra på.

Framtiden
Det är såklart i allra högsta grad förmätet av mig att yttra mig i frågan över huvud taget. Jag vet inte vad som äger rum bakom kulisserna, där de tunga elefanterna LR, Lf och SKL ömsom dansar, ömsom sticker varandra i ryggen. Men har jag skrivit så här långt kan jag lika väl förhäva mig något. Det kanske inte ska vara några kulisser nästa gång?  Nästa gång vill jag att alla kort ligger på bordet. Alla, medlemmarna och SKL skall vara införstådda med vad som gäller. Inga överraskningar. Man brukar säga att det inte är bra att ställa ultimatum i en förhandling. Men det kanske inte ska vara någon förhandling i traditionell bemärkelse utan mer ett ultimatum nästa gång? Det är enbart när motståndaren vet att ultimatum inte kommer att infrias som dessa är dåliga att ställa. Nästa gång vill jag inte att vi försöker spela poker med ärkedraken SKL. Nästa gång vill jag att vi drar ut tänderna på henne.

 

 

Gungor och karuseller

I’m losing on the swings
I’m losing on the roundabouts
The game is over

Marillion

 

Det är mycket lön nu – har vi glömt arbetstidsfrågan? Dumt, mycket dumt i så fall. Jag skall överdriva lite, men så här kan det gå till i mindre skala.

 Det kan ju bli mycket lätt för SKL att gå lönekraven tillmötes i så fall: Säg upp hälften av lärarkåren, ge de som är kvar dubbel lön och låt dessa som är kvar undervisa dubbelt så mycket också.

 Ställ sedan frågan – fick vi verkligen högre lön eller arbetar vi bara mer för samma timpeng?

 Sluts inget vettigt avtal kring arbetstiden kommer SKL att ta igen på gungorna vad de förlorar på karusellen. Man behöver inte söka länge i myllan förrän det uppdagas att liknande ting har skett förr.

 

Are you now or have you ever been a member of the NPM?

Den offentliga organisationen har, till skillnad från det privata affärsföretaget, ofta monopol på sin verksamhet. Skär man då bort all reservkapacitet, blir det helt andra effekter än de som grupper av konkurrerande privatföretag i en viss sektor kommer att erfara vid motsvarande åtgärd. Man får en skör struktur som är oförmögen att hantera all överraskning

Lennart Lundquist, Demokratins väktare.

 Jag är absolut inte den som hänger mig åt eller tror på konspirationsteorier. Inte på det vis vi förknippar den grupp i samhället som går under beteckningen ”foliehattar” i alla fall. Det kan ju vara bra att veta vad som kännetecknar en sådan innan jag fortsätter. Alla är nog inte införstådda med begreppet.

 För mig är en foliehatt en person som uppfyller de flesta av dessa kriterier:

  1. En människa som utesluter slump, inkompetens och misstag i världens skeenden
  2. En människa som tror att det ständigt förs en kamp mellan ont och gott
  3. En människa som hellre tar till sig EN spektakulär förklaring/källa framför flera mer troliga och dessutom av varandra oberoende
  4. En människa som försöker ”bevisa” sin ”teori” med en enorm och inte sällan irrelevant detaljrikedom
  5. En människa som enbart behöver en ringa, knappt skönjbar, uppmuntran när det gäller att genast misstro allt sprunget ur myndighet och vetenskap.
  6. En människa som har svårt att hålla isär åsikt och fakta: När denna person lägger fram sin åsikt är det fakta, när motsidan lägger fram fakta är det enbart en åsikt.
  7. En människa som instinktivt tar den osannolika förklaringen för sanning och ignorerar allt som talar emot.
  8. En människa som tror att begreppet källkritik är ett personligt påhopp.
  9. En människa som byter spår när motargumenten blir för påtagliga.

Innan ni börjar diagnostisera folk i er omgivning får jag tillägga att denna lista av kriterier inte är officiell på något vis, utan består av ett hopkok av egna formuleringar och andras kåserier kring fenomenet. Dessutom inträffar det kanske att en foliehatt har rätt. Det är inte omöjligt. Även en blind höna finner då och då ett korn, skulle jag kunna tillägga, men jag vill inte förringa blinda hönors förmåga att hitta mat. Det inträffar nog mycket mer ofta än att en foliehatt snubblar på en riktig konspiration.

 Nu tänker jag ändå ta upp en slags ”konspiration” som drivs av ett ”sällskap” som går under benämningen NPM. Det är inte en konspiration i den bemärkelsen att folk i största hemlighet har ”andats tillsammans” för att iscensätta något fasansfullt eller gement. NPM står för New Public Managment och det är ett sätt att föra in begrepp, tankar och metod som hör marknaden till in i den kommunala sfären.

 Detta sker mer eller mindre omedvetet och jag misstänker att en hel del inkompetens och andra tillkortakommanden, som till exempel en övertro på vissa ideologier ligger bakom. Dessa omedvetna konspiratörer ser marknaden som ett paradis där hjulen bara snurrar på i ett välsignat tillstånd av ständig tillgång och efterfråga. 

 Och precis som med alla andra former av hjärntvätt riktade mot större grupper i samhället börjar man med att omdana språkbruket. Plötsligt, när vi läser i kommunfullmäktigeprotokoll eller i en av kommunen fastställd policy är vi inte ”medborgare” längre utan ”kunder” eller ”brukare”. Jag tror inte att det egentligen är medveten, men det spelar ingen roll. För, det är en otrolig skillnad mellan att vara medborgare och att vara kund. Vi behöver inte fundera länge innan vi inser vidden av denna devalvering. En kund kan nekas en tjänst eller vara om kunden saknar pengar till exempel. Vad säger begreppet om hur vi uppfattar och ser på demokratin? Om vi är kunder vad är då våra valda politiker? Jag tror att namnbytet från medborgare till ”kund” eller ”brukare” kan leda till negativa följder för demokratin.

 ”Men kunden har ju alltid rätt”, kan någon hävda och påstå att förändringen i kommunernas språkbruk är något bra. Tänk er den frasen i skolans värld där eleven och föräldern omnämns som ”kunder” i kommunpolitikernas skrifter. Vi vet ju att de inte alltid har rätt, men hur länge kan vi diskutera detta faktum med dem i det ögonblick som de börjar betrakta sig som kunder i färd med att köpa våra tjänster?

 Ett annat bekymmer är överföring av marknadskrafter in i den kommunala världen. Principen är att om någon producerar en vara eller erbjuder en tjänst som kunder vill ha så strömmar köpare till. Exempelvis en populär skola. Problemet är att marknaden inte är kompatibel med kommunen. På den riktiga marknaden är antalet potentiella köpare näst intill oändligt. Elevantalet i en kommun (och dess grannkommuner) är begränsat, hur bra en viss skola än är kommer inte elever att materialiseras ur tomma intet för att skriva in sig. Andra skolor blir lidande. Ja, hela kommuner hamnar i ekonomiskt trångmål då skolorna konkurrerar ut varandra med skattemedel – medborgarnas pengar. Det hade kanske varit försvarbart om det verkligen fanns ett samband mellan vad ”kunden” vill ha och vad ”kunden” och samhället verkligen behöver. Jag är inte alls säker på att det är så. Frågar man elever så väljer de inte skola för att den representerar höga demokratiska ideal och stora studierelaterade krav. Inte sällan är en lapptopp involverad i själva valet.

 Metoder från markanden är också en sliten, och snart hoppas, ihjälsparkad käpphäst hos dessa ”konspiratörer”. Vinstbringande företag utvecklar metoder för att a) effektivisera vilket leder till b) att varorna produceras billigare, vilket i sin tur leder till c) att det kapital som bildar överskott genom effektiviseringen kan leda till högre vinster och kvalitetshöjande åtgärder. När NPM:folket för in dessa metoder i kommunerna har de missat ett mycket väsentligt steg i ekvationen: kommunen producerar inga varor som i sin tur genererar pengar. Jo, på mycket lång sikt. Våra elever kommer så småningom ut i samhället och blir förhoppningsvis lönsamma, men det handlar om decennier och det finns ingen garanti för att de väljer att bli lönsamma i hemkommunen.

 Metoderna från marknaden kommer alltså inte att generera några pengar i kommunen, återstår då att metoderna kan spara pengar. Det vill säga en effektivisering som leder till uppsägning så fort snålvindarna börjar blåsa. Det tragiska är att medarbetare ofta med liv och lust hjälper till vid införandet av effektiviseringar som på sikt sparar bort dem själva.

 Det är hög tid att förklara högt och tydligt att vi inte är kunder utan medborgare och att samhället är en verksamhet som vi äger tillsammans. Inte någon butik som vi kan välja att shoppa i.    

 

 

 

 

Flummigt värre

“Is knowledge of so loose a weave on a morning, when you decide whether you leave your apartment through your front door, or the window of the second
floor?”

Tim Minchin, “Storm”

I Staffanstorp har politikerna lyckats skapa ett inriktningsdokument som borde bli två saker. Legendariskt och hånat för all framtid. Enligt skolvärlden går det att läsa följande fånighet:

”En simulerad framtid bygger på att människor i allmänhet, och unga människor i synnerhet, äger sin egen sanning och sin egen föreställning om resans mål och mening.”

Lägg ner samhället, tänkte jag och kunde knappt förmå mig att tänka mycket mer. Denna lilla mening är så marinerad i relativism att läsning av den baklänges skänker dess innehåll lika mycket (eller lite) verklighetsförankring som när den läses på det konventionella viset.

Ni politiker i Staffanstorp – ni är fria att gå och bilda er en egen sanning, en egen uppfattning om verkligheten. Men behåll den för er själva och blanda inte in skolan i den. Skolan handlar om den faktiska verkligheten och hur våra framtida ansvarstagande samhällsmedborgare skall överleva i och sköta den. Jag hoppas att medborgarna i er kommun tar sitt ansvar vid nästa val och röstar bort er. Er idioti är en fara för demokratin.

En människa kan veta så pass lite att hon därigenom har förmågan att manipulerar sig själv.

Intressant från Zoran. Jag erkänner, jag gillar fakta. ”kritiskt tänkande” har inte egna ben att stå på, utan behöver verkligheten som krycka. Jag har stött på flera ”kritiskt tänkande” personer som är övertygade om att den nyss avlidne Neil Armstrong aldrig satt sin fot på månen. Hur många av er har inte stött på detta ”kritiska tänkande” utan verklighetsförankring både i och utanför klassrummet?

 Förintelseförnekare, Bermudatriangel, Atlantis, 11 september-attacken, Men in Black.

 De flesta, hoppas jag inser snabbt att det nog är gott i grunden detta kritiska tänkande, men att det nog blir betydligt godare med vissa ingredienser: fakta, förkunskap, källkritik.

 Det är inte det att konspirationer aldrig inträffar det gör de bevisligen då och då. 11 september-attacken VAR ju en konspiration. Det vill säga sammansvurna planerade dådet i lönndom. Det var dock inte den konspiration vissa vill tro på och det är precis där vi hamnar om vi tillåter våra hjärnor att i det kritiska tänkandets namn förkasta allt, till och med fakta.

 What can be asserted without evidence can also be dismissed without evidence.
C. Hitchens

 Visst kan otroliga saker hända. Men i avsaknad från bevis är det nog bäst att luta sin tilltro mest åt en trolig förklaring. Det är just detta som egentligen är kritiskt tänkande och tänk hur mycket lättare eller rättare den processen blir om vi dessutom slänger in faktakunskaper i smeten.

 Hur många har inte suttit och lyssnat på föreläsningar där föreläsaren häver ur sig fraser som exempelvis, ”….bättre istället för tråkig faktakunskap.” Oftast drabbas jag i det läget av en akut ingivelse att resa mig upp och bara gå. Den andra impulsen som drabbar mig, och som jag oftast dessutom följer, är att räcka upp handen och proklamera följande fras då jag har erhållit ordet:

 ”Om du inte vet något om morötter och månen kommer du inte att ifrågasätta den som säger att man nu minsann har börjat odla morötter på månen.”

  Vad skall du med kritiskt tänkande till om du inte har kunskap nog att veta när du skall använda detta tänkande och på vad? Kritiskt tänkande kan enbart användas med sundhet i en sfär av fakta. Fakta måste åtminstone fungera som en liten varningsklocka i bakhuvudet när vi står inför nya rön, händelser, nyheter och påståenden om världen, och verklighetens tillstånd, annars är risken mycket stor att det där kritiska ”tänkandet” slänger ut sådant som är sant till förmån för sådant som man föredrar att tro på. Sådant som är spännande, sådant som kittlar ens fantasi, eller sådant som helt enkelt rättfärdigar ens egna fördomar och åsikter. En människa kan veta så pass lite att hon därigenom har förmågan att manipulerar sig själv.

 

 

Rätt är rätt och nog är nog!

Att acceptera 4% nu för att sedan leva i 5 år av ovisshet skulle vara ett synnerligen korkat utfall av girighet kryddat med ett stort mått av ren dumhet.

 Dessutom hade ett femårigt avtal inneburit lugn och ro i skolan…
Gardner Sundström 

Nej, det hade inneburit 5 år av lugn och ro för SKL. Men vi vill kanske inte ge er lugn och ro i 5 år. Vi kanske hellre ger er krig i 5 år. Rätt är rätt och nog är nog. Och vi har fått nog för vi vet att vi har rätt till det vi kräver. Vi har rätt till högre lön och en rimlig arbetsbelastning.

 Denna gång kunde betet inte dölja kroken. Vi har blivit mer luttrade och i takt med det blir SKL mer och mer desperata. Detta visar sig i hotet som kommer då budet avslås:

  I och med att lärarfacken nu avvisat paketet, återstår som enda alternativ ett ettårigt avtal med en löneökningsnivå på 2,6 procent, i likhet med övriga arbetsmarknaden.
Gardner Sundström

 Så mycket var hennes löften om att det skulle satsas på lärarna värda. Vill vi inte stå med mössan i hand de kommande fem åren är vi inte värda att satsa på. Denna reaktion så fort det går SKL emot är en tydlig fingervisning på hur det kommande halvdecenniet hade blivit om budet hade accepterats.

Att först förolämpa lärarkårens kollektiva intelligens med ett illa dolt gyckelspel och sedan välja att hota när det genomskådas, vad liknar det?

 I ärlighetens namn och ur djupet av mitt hjärta: s**t ner dig Ingela Gardner Sundström.

Tio för priset av tolv

 Det finns ingenting så meningslöst som ett kompetent utförande av det som inte borde utföras alls.

Peter Drucker
 
Jag lyssnade på en intressant diskussion om 12 pedagoger som hade ett speciellt uppdrag. Detta uppdrag gav dem 400 kronor extra i månaden. Ett annat fack ville att de skulle ha mer, vilket LR lokalt givetvis inte var emot. Det gick först inte arbetsgivaren med på, men plötsligt kom någon i sällskapet på att två av de tolv hade slutat. Skulle inte de kvarvarande 10 kunna få dela på den summa som de två annars skulle ha fått? Det gick bra.

“Men vänta nu”, sa jag. “Varför behövdes det tolv från början om det nu tydligen räcker med tio? Varför inte minska antalet till åtta stycken så får de ju ännu mer att dela på? Hur vet ni att det behövs tio när ni hade fel angående tolv?”

Det slog mig att ingen vet sådant.

Visst kan det finnas behov av speciella uppdrag, etablering av grupper och ansvarsområden för lärare att tilldelas, placeras i och ta på sig. Det skall jag villigt och med glädje erkänna innan ni som sitter i dessa grupper, utför dessa uppdrag och har detta ansvar, kastar er mot min strupe.  Men det finns några saker med hela detta förfarande som jag inte gillar.

Arbetsgivaren tillsätter grupper och delar ut uppdrag som forna feodalherrar delade ut förläningar till sina vasaller. Det är lätt att “småpåvar” dyker upp. Skönt för arbetsgivaren att ha mellanhänder och underhuggare? Det händer att den som tilldelas ett speciellt uppdrag eller hamnar i en grupp som besitter ett uns av skenbar makt plötsligt genomgår en liten mutation – han eller hon har efter ett tag större mått av arbetsgivarperspektiv i sin vy över organisationen.

Sådant är ju förvisso mänskligt. Det som verkligen stör mig är detta faktum: för att vara en duktig lärare i arbetsgivarens ögon räcker det inte med att vara just det – en duktig lärare. Du måste ta på dig uppdrag utöver din undervisning och ditt klassföreståndarskap för att synas och vara värd den där extra smulan vid löneöversynen.

Lägg till att det inte finns några garantier för att uppdraget verkligen ger avkastning i högre framtida lön. Effekten av det blir att vissa med dessa specialuppdrag gör allt för att det verkligen skall synas att de har dessa uppdrag. Hinner med allt! Fantastiskt! Hejdå reglerad arbetstid.

Det är bland annat allt detta gratisarbete som har fått vår kår att hamna där den är. Finns det en kollega som kan tänka sig att utföra arbete utan lön på fritiden finns det ju ingen anledning för en arbetsgivare att inte förvänta sig samma fina inställning från dig.

Hur många gånger utförs inte detta extra uppdrag på bekostnad av förarbete, undervisning och efterarbete? Risken är alltså att du blir en sämre lärare när det gäller att undervisa, men en bättre på att synas. Det som syns märks ju mer, men är det till större nytta? Det beror på vad man vill uppnå. Är målet att något skall se bra ut så är svaret ja, men jag tror inte att detta är statens egentliga inställning till det hela.

Ställ alltid frågorna: a) Behövs detta verkligen? b) Är detta baserat på en förordning/reform/lag? c) Hur har ni kommit fram till den totala omfattningen? och framför allt d) Hur många procent nedsättning i tjänsten får arbetstagare som tar sig på detta uppdrag?

Lön för mödan

Om varje anställd tvingas förhandla för sig själv om en gemensam pott där framgång för den ene blir bakslag för den andre då har facket förlorat sin grundidé… nu är vi tillbaka i en situation där den enskilde måste stå och tumma på mössan i hand och vördsamt buga och bocka inför lönesättande rektor eller bakslugt utmanövrera sina kollegor med brunfärgad tunga.

Bernt Svensson

Personligen tycker jag att det ligger väldigt mycket i citatet ovan. Säkert tycker dessutom flera medlemmar att det rent ut sagt är obehagligt att sitta och mer eller mindre själv förhandla om sin nya lön med arbetsgivaren. Var finns stödet från facket i det läget? Var det inte sådant man ville undvika i begynnelsen, då fackföreningarna tog sina första stapplande steg genom brukspatronernas gatlopp?

När lönepotten är begränsad uppstår åtminstone en effekt som inte kan beskrivas som särskilt bra. Tänk er åtta anställda på en enhet som utför ett helt suveränt arbete. Alla är värda hög lön. Men eftersom alla är bra och ”tyvärr” lika bra får alla lika mycket. Eller rättare sagt lika lite. Tänk er en annan enhet där en av de åtta är lika duktig som lärarna i det första fallet. Där är det lätt för arbetsgivaren att ge honom eller henne högre lön än de övriga. Men det blir på de övrigas bekostnad.

Förmodligen hoppas den duktige i det sistnämnda fallet att han eller hon aldrig hamnar på samma enhet som dem i det förstnämnda. För den som är intresserad av pengar och dessutom har insett att potten är begränsad upptäcker plötsligt att det är rent kontraproduktivt för den egna löneutvecklingen att hjälpa andra kollegor att utvecklas.

Detta kära medlemmar och kollegor, är ett system som bygger på att en del måste vara dåliga på att utföra sitt arbete. Och skall det bli en rejäl lönespridning, ja då måste det vara rejält många som (som ungdomarna säger) suger på att vara lärare.

När jag arbetade inom industrin var också lönesättningen individuell. Kriterierna var solklara. Tid på verkstadsgolvet var synonymt med erfarenhet. Det var uppenbart vilka moment och maskiner arbetaren behärskade. Detta var kriterier som inte kunde tolkas åt något håll. Du kunde vad du kunde och det gick inte att snacka sig till bättre resultat. I jämförelse är många av våra lönekriterier minst sagt luddiga. Vem tror ni vinner på det? Vi eller arbetsgivaren?

Man kan av princip vara emot individuell lönesättning, men om individuell lönesättning skall fungera måste kriterierna vara så självklara att ingen arbetsgivare kan snacka bort dem och kommunerna måste avsätta ett utrymme utanför den gemensamma lönepotten.

Svara gärna på min enkät:

https://docs.google.com/spreadsheet/viewform?formkey=dF9uVW44UUxsRkg2ZDQ3X3hHajl2TWc6MQ

Ni är ju givetvis anonyma 🙂

Zen enligt Saar

”Vad skall facket ha alla medlemmar till?”, frågade den unge läraren. Jag valde att ge honom ett något zenbuddhistiskt svar: ”Vad skall kylskåpet ha all sin mat till?” Det är inte kylskåpet som behöver maten, utan maten som behöver kylskåpet för att inte surna och ruttna bort i värmen.

Enda stora skillnaden i liknelsen, som gör att den inte är helt applicerbar på facklig verksamhet, är att när det gäller mat och kylskåp så är dessa båda ting inte ett och det samma. Men eftersom många tycks glömma det faktum att det är dom själva som är facket, fungerar liknelsen hyfsat bra i alla fall.

Facklig verksamhet är egentligen ett sinnestillstånd mer än en institution. Den börjar med en tanke om att vi kan åstadkomma mer om vi organiserar oss och tillsammans strävar efter mål som vi ur arbetstagarperspektiv finner goda och rättvisa. Detta kan ta en del energi i anspråk naturligtvis, men utan den energin är organisationen i sig inte till så stor nytta.

Som ett strömlöst kylskåp.

Givetvis skall inte alla behöva engagera sig fördärvade kring fackets olika spörsmål, det är  därför vi har valda ombud och anställda i Lärarnas Riksförbund. Många gånger räcker det gott att vara med, besöka ett och annat möte och inte vara rädd för att dryfta sin åsikt.

Det är de som inte är med och samtidigt klagar som drar ut kontakten.

När ideologin skapar skygglappar

Timbro hävdar att principen om valfrihet ska stå över alla andra mål för svensk skola. Det är en ohållbar position i ett läge när sjunkande skolresultat och bristande likvärdighet har skapat ett svenskt skolsystem i sönderfall.

Bo Malmberg,
Eva Andersson,
John Östh
DN-debatt 24/5

Jag var på utbildning i PISA:s regi för ett tag sedan. Där fick jag och alla andra veta att resultaten i de svenska skolorna sjunker. Det var inget nytt. Men vad som mer framkom var att de “duktiga” eleverna klarade sig hyfsat bra, både internationellt och utifrån nationella mätningar. “Vi kan utsätta dem för vad som helst, de klarar sig ändå”, förklarade föreläsaren. Det var de “svaga” eleverna som föll. Föll likt gråstenar. Deras situation är mer utsatt, dessa elever klarar inte att bli utsatta för vad som helst.

“Vad är orsaken?” frågade någon.

“Segregering. Fria skolval och friskolor gör att ‘duktiga’ samlas på en skola och ‘svaga’ på en annan. Det har visat sig att ‘duktiga’ elever inte har någon som helst nytta av att gå med andra ‘duktiga’ elever och att gå tillsammans med ‘svaga’ elever spelar inte heller någon roll för deras del, medan ‘svaga’ elever har hjälp av att gå i samma klasser som ‘duktiga’ elever”, blev svaret.

Så ur pedagogisk synvinkel, om man vill att resultaten skall bli bättre för alla, är det fria skolvalet inte rätt väg att gå. Jag blir riktigt trött när jag tänker på vad som egentligen ligger bakom förnekelserna kring de negativa effekterna av de fria skolvalen och varför inget görs trots att vi kan stirra den bistra verkligheten rakt i ansiktet i form av skolbyten mitt i terminen, glädjebetyg, dalande resultat och konkurser. Orsaken är rent  ideologisk. Det skall finnas för att det liknar något dessa dogmatikerna fullkomligt älskar, nämligen marknaden. Det är inget fel på den, problemet är bara att skolan inte är marknaden.

Jag kan ju bara betrakta kommunerna runt min egen och se vilket ekonomiskt helveteshål deras skolor och förvaltningar har hamnat i tack vara att för många (märk väl – för många) friskolor har öppnats i dessa kommuner. Det säger sig själv att två verksamheter som tävlar om samma ”köpare” riskerar att suga ut varandra tills båda går under. Det produceras inte fler elever bara för att det öppnas fler skolor, hur bra dessa än kanske är. Det hade varit en tvungen premiss om marknadstänkandet skall vara applicerbart på detta fenomen.

Jag ber er, lärare som arbetar på friskolor att inte ta illa vid er. Att jag kritiserar friskolereformen och det fria skolvalet betyder absolut inte att jag kritisear er. Jag kritiserar skolor i kommunal regi, jag hela kommuner när jag är på det humöret, men det innebär absolut inte att jag kritiserar kommunalt anställda lärare, eller samtliga kommuninvånare.

Visst skall en friskola finnas som alternativ om det finns ett behov eller eller en nisch att fylla, men det är något som är mycket fel om vi skattebetalare låter någon stoppa våra skattepengar rakt ner i fickan som “vinst”.

Vad utgör “vinsten”? Vad för slags vara producerar denna “vinstgivande” skola som den sedan kan lägga ut till försäljning? Rimligtvis inget alls, mer än precis vad alla andra skolor producerar: elever som på sikt använder de i skolan förvärvade kunskaper som senare i deras liv skänker vinster till dem själva och staten. Det är först då, i det läget, denna “vinst” kan plockas ut. Plockas den ut tidigare är det inte frågan om en “vinst” utan snarare en form av  förskingring   

Rent kunskapsmässigt är dessutom  “flest-mest-skolor-att-välja-till-alla-oavsett-vad” en farlig ideologi, vilket detta vittnar om. Något jag kanske kommer att återkoma till, för det är mycket intressant, och med all säkerhet inget förespråkarna av valfriheten hade räknat med eller önskat.