Uppror mot pseudo-pedagogisk dravel?

”Keep an open mind –
but not so open that your brain falls out”

Richard Feynman

 Han är sin kommuns starke man, någon som för ett par millennier sedan hade fått ett eget stenröse att vila i vid sitt frånfälle. Han har något viktigt att förtälja och för att understryka detta finns budskapet även svart på vitt i en power point-presentation bakom honom.

 ”Makt ger lust att lära”

 Jag finner detta mycket intressant. Han upprepar denna fras om och om igen. Ge eleverna makt så lär de sig också. Oundvikligen, ohjälpligen, utan tvekan i evighet, amen.

 Jag frågar honom vilken forskning/undersökning han vilar detta påstående på. Det motsäger ju trots allt själva idén med att lära sig saker – nämligen att det förefaller vara precis tvärt om: lust att lära kommer från en vilja att skaffa sig makt. Makt över och förståelse för sin miljö och omgivning så att man kan klara sig i den. Att redan ha den makten kan ju, tja ha en rent kontraproduktiv verkan då vi av naturen inte tenderar att slösa resurser på något som är onödigt.

 Det visade sig att denne kommunale anförare inte hade något att luta sin tes mot. Han hade mol allena suttit på sin kammare och funderat ut detta själv. ”Jag tror att det är så”, sade han.

 Ett faktum viktigt att kommunicera i de flesta sammanhang: är det något jag bara tror eller finns det fakta att luta sig mot. Tydligen inte när det gäller utbildning, vilket skänker åtminstone mig en mörk och obehaglig känsla. Utbildningsväsendet, det som i mångt och mycket står för bevarandet av vår gemensamma kunskapsbank har under hela min tid som lärare varit en tummelplats för pseudo-pedagogiska guldgrävare med mer eller mindre påhittade idéer om hur människan lär sig och hur vi borde lära ut.

 Jag förnimmer begynnelsen till ett uppror mot dylikt dravel. Det gläder mig. Samtidigt går mina tankar till det fåtal lärare som under dessa mass-indoktrineringstillfällen räcker upp handen och protesterar och vid nästa väckelsemöte kanske finner sig ombed att vara någon annanstans ”för att inte förstöra stämningen”, som om det verkligen är fråga om stämning istället för konsten att lära ut.

 

 

Proposition om minskad dokumentation

När en politiker säger att vi sitter i samma båt så var på din vakt, betyder det att det är du som skall ro.

Wilhelm Moberg

Det slog mig plötsligt att inledningen på det dokumentet är ytterst illa formulerat:” I propositionen föreslås ändringar i skollagen (2010:800) i syfte att  minska och förenkla lärarnas administrativa arbete. Genom ändringarna  kan mer tid frigöras för undervisning, samtidigt som uppföljningen av  varje elevs kunskapsutveckling och behov av stöd säkerställs. “

Aj då?! Där hade någon otur vid tänkandet. Har vi inte tillräckligt med undervisning?! Det är ju dessutom ingalunda så att vi kommer att undervisa samma elever mer i så fall, nej vi får fler klasser/grupper att undervisa. Lägg där till mer arbete i form av för – och efterarbete. Denna formulering måste verkligen trigga arbetsgivarnas salivkörtlar.

Snälla Björklund sitt still i båten och gör inget alls. Res dig inte upp, titta inte över kanten. Sitt bara helt stilla tills någon som vet hur man ror kommer och avlöser dig. För vet du vad? Jag och samtliga av mina kollegor sitter också i den här båten. För många av oss är detta den enda båt vi har, vi kan inte, som du, få en ny båt när du sänkt den gamla.

1000 generaler

Tidningen Skolvärlden har ett återkommande inslag där tidningen listar de 50 politiker, tjänstemän och andra makthavare som utövar störst makt på det svenska skolväsendet. Det enda jag gillar med tidningens ”Skolans 50 mäktigaste” är att man i alla fall berättar hur undersökningen gått tillväga. Men tyvärr saknar tillvägagångssättet allt av värde när undersökningen i sig inte är i kongruens med den rådande verkligheten.

Enligt en säkerligen mytisk anekdot lär Julius Caesar oss något viktigt:

Under en av hans kampanjer, innan han tog makten i Rom, passerade han och hans legioner en liten by. Någon av hans närmaste män yttrade något nedsättande om byn och ställde en retorisk fråga om hur någon skulle vilja leva i den, varpå Julius Caesar replikerade: ”Jag är hellre förste man i den här hålan än andre man i Rom”.

De där 50 må vara ”skolans mäktigaste”. Men det spelar ingen roll. De som verkligen bestämmer över vårt skolväsen är utspridda i 290 kommuner. De sitter bland annat i kommunala förvaltningar och nämnder och de är långt fler än 50 stycken.

Julius Caesar lär ha varit en modig man, men jag tror att till och med han hade blivit rädd om det i hans armé plötsligt fanns flera tusen generaler som gjorde lite som de ville.

Dragkampen om arbetstiden

”…vi lärare är som vi är… Vi vill alltid göra något bra trots att arbetstiden är slut.”

Anders Thomsson, Kommunombud

 Ja, det är sant och detta faktum är en bidragande orsak till att vi befinner oss där vi är idag. Det är en mycket prekär situation där du saboterar för dig själv och dina kollegor om du håller strikt på arbetstiden, samtidigt som du saboterar för sig själv och dina kollegor om du inte gör det.

 Se följande exempel hämtat ur ett bildspel om vår arbetstid:

 Rektor ber läraren undervisa en timme extra inom ordinarie arbetstid

–        Exempel 1

  • ti 8-16
  • Läraren skulle planera 10-11.
  • Undervisar istället.
  • Slutar kl 16

= ingen övertid

–        Exempel 2

  • ti 8-16
  • Läraren undervisar en timme extra
  • Stannar kvar för att planera 16-17

= 1 h enkel övertid

 Tanken är att Läraren skall säga: ”Mellan 10-11 skulle jag planera – jag tvingas planera efter ordinarie arbetstid, får jag övertid för det?”

 Det är inte sannolikt att arbetsgivaren beviljar det.

 Arbetstagaren skall då egentligen inte planera utan genomföra ett par oplanerade lektioner. Det är inte sannolikt att arbetstagaren gör det.

 Läraren saboterar för sig själv om läraren inte planerar. Undervisningen blir lidande, resultaten sämre. Lärarens kompetens kan ifrågasättas när det egentligen inte är frågan om kompetens utan ett utfall av principfasthet och den i övriga branscher självklara uppfattningen att arbete utförs i utbyte mot lön. Lägg därtill på ytterligare ett möjligt ok i form av individuell lönesättning där en från arbetstagaren strikt tolkning av Bilaga M och arbetstidslagen knappast kommer att väga tungt i fördelarnas vågskål. (Beroende på hur kriterierna för lönesättningen är utformade förvisso.)

 Men, om läraren väljer att planera saboterar hon ännu mer för sig själv och andra då hon tydligt visar för arbetsgivaren att det går att lägga på mer och mer och ändå få ut kvalitet eftersom det som inte ryms inom arbetstiden genomförs på fritiden. Hur länge skall det dröja innan lärare bjuder hem elever på stödundervisning efter kvällsvarden? Kanske sker dylikt redan? Lägg där till att den som arbetar gratis sätter en norm som nya oerfarna lärare hart när omöjligen kan bryta.

 Alltihop är dessutom ett formidabelt feltänk som har slagit rot i det kollektiva lärarmedvetandet: det är ju inte läraren som utför sabotage. Sabotören är naturligtvis den som berövar läraren planeringstid, det vill säga arbetsgivaren.

 Jag såg en dragkamp vinnas på grund av att det vinnande laget satte ner fötterna samtidigt och dessutom hade den goda strategin att dra i repet, tillsammans, vid given tidpunkt och när det behövdes.

 Tanken slog mig att det faktiskt inte behöver vara svårare än så. Låt oss enas om att ta små steg, borra ner fötterna och på den givna signalen, dra samtidigt. Låt oss exempelvis bestämma att den givna signalen är när arbetsgivaren beordrar oss att undervisa på vår planeringstid. Vi borrar ner foten genom att fråga om övertid beviljas efter ordinarie arbetstid. Och när det inte beviljas drar vi i repet – vi kör oplanerat. Jo, det är jobbigt, det tar emot, precis som i en dragkamp. Men det är en dragkamp vi lätt skulle vinna: vi är betydligt fler på den här sidan repet.

 

 

Flummiga reformer

 

 “Let us not be down-hearted. One total catastrophe like this is just the beginning!”
(Reg, “Life of Brian”)

Många gånger är reformer en god barometer i mätandet av hur omfattande paniken är i ett departement eller en regering. Min ”reform-panik-hypotes” verkar utefter en logaritmisk skala där illa genomtänka och hastigt genomförda reformer har en ackumulativ effekt på graden av panik, vilket i sin tur leder till ännu fler illa genomtänkta och hastigt genomförda reformer.

Detta skulle kunna vara lustigt att beskåda, men det är vi ombud på kommunnivå som tvingas baka kaka på s****n, och samverkansgrannen i sandlådan sitter och håller på både hink och spade. Kakan denne bakar är dessutom inte alls av den form och fasthet som jag tänker mig att departementet menade med sin tänka (re)form.

Förstelärare, vilket poröst sandslott detta kan bli. Har ni hört talas om denna idé i era kommuner gott folk? Förstelärare, det är något man kan vara i ett år, sedan är det dags att föra facklan vidare till någon annan. Så att denne kan bli Förstelärare, medan du inte längre är det. Som om det var frågan om en vandringspokal. Du var så bra att du kunde bli Förstelärare. Sedan är du inte det längre. Vad hände? Blev du plötsligt en sämre lärare efter ett år? Jag tror ju knappast att arbetsgivaren har tänkt sig att den avdankade försteläraren skall få behålla de där 5000 kronorna heller. (Visa mig gärna ett protokoll på motsatsen…)

Vad är det för ”karriär”? Wow, verkligen imponerande, Utbildningsdepartementet! Karriären är i själva verket en tidsbegränsad projektanställning. Dessutom kan arbetsgivaren få för sig att ändra anställningsvillkor och späcka tjänsten med en del mer eller mindre intressanta och nya arbetsuppgifter. Detta trots att Skolverket menar att: ”Tanken är att lärare med karriärtjänster huvudsakligen ska undervisa. På så sätt ska reformen trygga god undervisning för elever samtidigt som skickliga lärare får en möjlighet att avancera.”

Snälla Björklund och Utbildningsdepartementet – underskatta inte den tvåhundranittiohövdade hydrans girighet. Snälla Björklund, dra i handbromsen, tryck på ”mission-abort-knappen”, resetta hela processen, gör något. Men vad du än gör, snickra inte ihop fler flummiga reformer. Den enda reform jag vill ha nu är en noga genomtänkt och tydlig reform på reformerna.

 

Voffor gör di på detta viset? eller Vad var det jag sa?

Jag skrev så här för ett bra tag sedan:

 Det kan ju bli mycket lätt för SKL att gå lönekraven tillmötes i så fall: Säg upp hälften av lärarkåren, ge de som är kvar dubbel lön och låt dessa som är kvar undervisa dubbelt så mycket också.

 Ställ sedan frågan – fick vi verkligen högre lön eller arbetar vi bara mer för samma timpeng?

 Nu har denna princip med viss variation praktiserats i Stockholm, och det skulle förvåna mig om det är det enda stället där arbetsgivaren har agerat så.

Men är det verkligen läge att likt en förvirrad rumpnisse utbrista, ”Voffor gör di på detta viset?”

Nej, vi vet varför ”di” gör det. ”Di” gör det för att ”di” kan. Det borde vi ha förstått vid det här laget, att det är på detta viset ”di” gör. Därför borde vi ha börjat med striden om undervisningstiden, före striden om lönen. Det är av yttersta vikt att i det här fallet ta saker i rätt ordning och så länge det finns en vidrig fistelgång mellan undervisningstid och lön måste prio ett vara undervisningstiden.  Ett riktigt centralt avtal som reglerar undervisningstiden nationellt – för utan det säger arbetsgivaren i många fall om regleringar i undervisningstiden: ”Syns inte! Finns inte!”

 

Nio frukter i en fruktskål

”Satir” lär betyda just det, ”fruktfat” eller ”fruktskål” på latin. I den lokala morgontidningen fanns en vacker liten fruktskål med nio stycken utsökta frukter. En samhällsbetraktelse i Jonathan Swifts anda. Det är underhållande och samtidigt träffande. Det sägs att skolan skall förbereda ungdomarna för vuxenlivet, men mycket av den idioti som härskar i vårt utbildningsväsen argumenterar emot detta enligt min mening. Är det inte så att vi lärare många gånger är ålagda att utföra uppdrag som vi egentligen vet leder till raka motsatsen?

 ”Hur gick jobbintervjun?”

”Ah, vet inte om jag vill ha jobbet – de förväntade sig att jag skulle komma redan på morgonen varje dag och sen, typ, hänga där till kl4”

Det bör väl tilläggas att många ungdomar tar eget ansvar – all heder åt dem. För systemet som sådant ålägger dem egentligen inte att ta ansvar. De gånger eleverna förväntas ta ansvar handlar det mer om sådana spörsmål som vi lärare har fått utbildning i att sköta. När de sedan misslyckas med att göra vårt jobb blir det utredningar och åtgärder. Helt skruvat egentligen…

 :

För er som har förstört synen genom allt för idogt ifyllande av IUP och författande av skriftliga omdömen finns en större bild av insändaren på denna länk.

put your money where your mouth is

Jag tänker på fallgropar. Just nu tänker jag på en speciell kategori fallgropar – de som grävs åt oss av politiker, med reformer som spade.

Låt mig ta ett exempel: betygssättning i 6:an. Hur tänkte man där? Jag funderar inte på det pedagogiskt riktiga eller oriktiga gällande betyg på mellanstadiet. Låt oss se sanningen i vitögat – som situationen är nu handlar det om överlevnad, inte pedagogiska finesser. Och för den delen hänger de båda sakerna så klart ihop – lärarkåren måste överleva, leva och skänkas utrymme att fungera om det skall bli någon god pedagogik att tala om över huvud taget.

En enkel fråga – vad försvann? Vilken uppgift försvann när lärarna i årskurs 6 fick denna ”pålaga”? Inget? Ok, hur många nya lärare anställdes för att denna extra arbetsuppgift skall kunna genomföras utan att kvalitén blir sämre eller, även om politikerna uppenbarligen inte bryr sig, lärarna blir sämre? Och nu talar jag inte om sämre i ämneskunskaper, utan om att bli sämre i sinnet och till hälsan.

Att genomföra reformer utan att ta med i beräkningarna att dessa reformer medför mer arbete är korkat men jag tror inte att våra valda eminenser är korkade. De är däremot fega. De vågar inte hugga huvudena av den tvåhundranittiohövdade hydran de motvilligt har i sin sold tack vare kommunaliseringen av skolan. De vågar beordra oss att göra mer, men de vågar inte beordra dessa drakar att ersätta oss för den pålagda bördan.

Finns det inte öronmärka pengar för en reform har man i mina ögon ingen reform heller. Tyvärr verkar inte denna, för mig i alla fall, uppenbara sanning vara allmänt känd. De flesta pilar på och genomför reformen utan att ens ställa sig frågan, frågan som borde ställas INNAN reformen ens är ett embryo: var finns resurserna?  Eller, Var finns tiden? Om några pengar öronmärktes så har i alla fall inte jag sett dessa – de försvann förmodligen ner i det svarta hål som verkar vara ett obligatoriskt inslag i varje kommuns budget.

Slutligen skall vi placera ytterligare en fråga till de ovan ställda – varför skall ett fackförbund kämpa för, ja ens föreslå reformer som leder till en tyngre arbetssituation för medlemmarna? Är det så att reformivrarna högre upp i LR verkligen tror att lärare vågar säga ifrån när bördan blir tung, tyngre och slutligen övermäktig? Tror de det tror de fel. Mången knekt i dessa led är av ett fegare sorts virke.

LR, och Lf för den delen, kan inte låta ombuden i kommunerna kämpa ensamma för ersättning och resurser som reformerna kräver. Sådant måste förhandlas på central nivå. Vill man att en reform skall gälla i alla kommuner vore det ju ytterst märkligt om man inte kunde komma fram till avtal som ska gälla i  alla kommuner.

Föreslå inte en enda reform till förrän vi ser pengarna på bordet för de föregående reformerna, prydligt öronmärkta.

Oregano passar faktiskt inte till allt

”Fattar inte den som vill bli lärare”, säger industriarbetaren. ”Ingångslönerna är ju så låga”

Det är ju helt sant – lägg där till att de allra flesta som har skaffar sig en lärarutbildning dessutom har studelån att räkna av på lönen utan pardon varje månad. I många fall tills de går i pension. Utan eftergymnasial utbildning kan du inom industrin få en lön som inte bara är högre än en utbildad lärares inledningsvis, utan dessutom stiger med större ”trygghet” än lärarens. Hur kan det vara så?

Skillnaden ligger i att du, när du jobbade inom industrin, tillverkade något som företaget direkt kan omsätta i pengar. kommunerna är egentligen inte så intresserade av utbildning för de kan inte inom samma budgetår eller kanske ens på 10 år se resultatet av en satsning på skola och lärarlöner. Hade skolan varit en frivillig verksamhet undrar jag om inte en del kommuner hade slopat den…

För den delen kan resultatet (eleven) flytta och bli lönsam i en annan kommun. Därför måste staten ta över – kommunerna har inte statens intressen i tankarna när de agerar, men ett välutbildat folk borde vara ett i högsta grad statligt intresse. Våra unga medborgare måste bli lönsamma och demokratiskt orienterade om den här showen skall fortsätta.

Vårt nu rådande lönesättningssystem är ett redskap helt i rätt smak för en kommun som inte vill, eller för den delen egentligen kan, satsa på skola och utbildning. Subjektiv bedömning sätter lön i kombination med ett system hämtat från ett näringsliv där din kompetens faktiskt direkt kan omsättas till riktiga pengar, vilket leder till att företaget kan ta en del av dessa pengar och lägga på din lön. I skolan funkar det inte så. Hur duktig jag än är kommer det inte leda till att 100 000kr materialiserar sig på rektorns skrivbord. Återigen är effekten av mitt kunnande något som ligger i framtiden. Det är fullkomligt idiotiskt att transplantera och ympa in metoder från en verksamhet som genererar pengar till en verksamhet som inte gör det.

Jag har inget emot marknadskrafter, precis som jag inte har något emot oregano – men fan vet om man skall tro att det fungerar överallt och i alla maträtter.

Staten borde ta över. Staten borde införa ett lönetariffsystem igen. Egentligen skyller jag allt just på staten – man kan inte ge ansvar samtidigt som man vet att det varken finns tillräcklig kompetens eller tillräckliga resurser. Någon smartare än undertecknad borde ju ha insett att man inte kan använda marknadskrafter i en verksamhet som i grund och mening egentligen producerar demokrati,  inte en vara eller en tjänst. Tyvärr kommer detta inte att drabba de ansvariga. De sitter inte i någon kommun och lider. De sitter på Rosenbad.

 

Glaspärlor och speglar

Goddamn you all, I told you so.

HG Wells

När kommunerna tog över ”värdskapet” av utbildningsväsendet insåg kommunpolitikerna att verksamheten skulle få svårigheter med att finansiera ett lönesystem med en ökning av lönerna som låg fast, så gott som helt opåverkad av regn, vind, sol och lågkonjunkturer. Jag tar det inte heller för helt omöjligt att dessa maktens män och kvinnor insåg att det dessutom skulle vara bra om det gick att spara i den kommunala ekonomin om det tilläts ”vissa justeringar”. Det är ju knappast en slump att tarifflönesystemet och lärares undervisningstid var på tapeten samtidigt då kommunaliseringen genomfördes. De som trodde att detta var ett sammanträffande har i dagsläget förhoppningsvis korrigera sin hypotes om slumpens inverkan i frågan.

 Jag gissar att en modifiering av då rådande lönesystem, genom att devalvera tarifferna skulle orsaka ursinne och viftande med facklor och högafflar från lärarna sida. Bättre då att bedraga genom att sjösätta ett nytt system, dekorerat med glaspärlor och speglar för att vilseleda åskådarna att tro att detta var något nytt och därför något bra.

 Men det är inte något nytt. Att arbetsgivaren villkorslöst har makten över en enskild arbetstagares lön är inte alls en fin modernitet, anpassad för dagens arbetsliv. Det är i själva verket ett formidabelt, och för många lärare ur ekonomisk synpunkt smärtsamt, stryptag som arbetsgivaren numera kan utföra, mer eller mindre, efter eget tycke. Det är inte alls nytt, utan ett av civilisationens äldsta system för lönesättning. Jag skriver stryptag för det finns en metaforisk innebörd: lärare vågar inte opponera sig av rädsla för att det skall påverka deras löneutvecklig negativt. De blir tystare och fogligare. Något klämmer strupen, rösterna når inte ut.

 Självklart skall arbetsgivaren sätta lön – men kan han eller hon göra det utan tredje parts möjlighet till granskning är det frågan om en ren katastrof.

 Jo, det finns kriterier när det gäller lönesättning, ett faktum som skulle kunna begränsa katastrofen, men dessa är av någon anledning inte nationella, vilket de som brukar undra över saker gärna kan undra lite mer över. Dessutom är de på sina håll så subjektiva och relativistiskt skrivna att ett ”Staffanstorpskt styrdokument” hade blivit grönt av avund. Det gör att arbetsgivaren i praktiken kan sätta lön efter eget tycke och inte efter lärares faktiska förmåga och prestation. Det gör att arbetsgivaren kan straffa en lärare eller till och med en hel skola som inte sätter betyg som arbetsgivaren vill.