Konkreta tips för att göra yrket mer attrativt

Det är svårt att få tag i legitimerade, behöriga lärare till lediga tjänster, samtidigt som rörligheten bland lärare tagit fart. Fler och fler tjänster blir vakanta, dels på grund av det ökande antalet nyanlända, dels på grund av fler kollegor som inte har legitimation.

Visst har man lyckats tillsätta en del av dessa tjänster med behörigt folk, men de som inte är tillsatta skapar problem. Undervisningen ska bedrivas av i ämnet behörig lärare och betyg ska enligt lag sättas av lärare med legitimation. Risken blir att de som har en lärarexamen får mer att göra ju fler kollegor de har som inte har någon examen. De legitimerade kan till exempel beordras att sätta betyg på elever de inte undervisar, eftersom de utan legitimation inte får göra det.

Av naturliga skäl skapar detta olustkänslor hos många, inte bara i och med att det blir extra arbetsuppgifter, utan också för att betygsättning är ett myndighetsutövande som en lärare inte tar lättvindigt på. Den som sätter sin signatur på ett betyg vill vara så säker han eller hon kan vara på att det är korrekt och det kan så klart vara svårt att bilda sig en säker uppfattning om man inte är den som har bedrivit undervisningen.

Vissa typer av tjänster är svårare tillsätta än andra. Då marknadskrafter råder har lärare med eftertraktade behörigheter insett sitt höga värde, sökt annan tjänst och ofta fått lön därefter. Detta är så klart en inställning som Lärarnas Riksförbund uppmuntrar, på sikt främjar detta det samlade kollektivets lönebildning dessutom. Men arbetsgivare ställs inför en ny utmaning – att behålla lärare med erfarenhet och kompetens. När kollegor ser att det går förträffligt att höja lönen markant genom att byta kommun/skola skapas en slags dominoeffekt.

Därför har jag tre konkreta förslag till arbetsgivare för att göra läraryrket mer attraktivt:

1. Ett garanterat lönepåslag efter ett bestämt antal år. En slags morot för att locka till sig och behålla erfarenhet och kompetens.

2. Ett lokalt kollektivavtal som reglerar undervisningstid och planeringstid/efterarbete. En utbildningsförvaltning/arbetsgivare med ett sådant avtal ger en tydlig signal om att man är en arbetsgivare som inte tänker använda lärare som budgetregulatorer vid besparingar eller prioriteringar. Det är viktigt för föräldrar och andra kommuninvånare att förstå en sak – ökad undervisningstid för lärare innebär en grupp eller klass till, det vill säga mindre tid för varje elev. Eleverna får med andra ord en sämre undervisning. Det är inte för att man som lärare vill jobba mindre, utan för att man vill jobba bättre som man vill ha en rimlig gräns för hur många timmar som ska undervisas och tillräckligt med tid för planering och efterarbete.

3. Fler assistenter på skolorna. Så att rektorerna får större möjlighet att vara pedagogiska ledare i stället för administratörer. Assistenter är många gånger skolans nav. För både lärare, elever och rektorer är en bra assistent värd sin vikt i guld.

När det gäller lön och arbetsmiljö, två viktiga faktorer om en arbetsgivare vill behålla sin personal, finns ibland en tendens hos somliga lokalpolitiker och arbetsgivare att påpeka att “vår situation minsann inte är sämre än än den hos andra kommuner eller arbetsgivare i grannskapet.” Det må vara hänt, men jag har aldrig haft och kommer aldrig att ha ett sådant resonemang som ledstjärna.

Att vara bäst bland dem sämsta borde inte uppbåda någon större stolthet och den som hellre jämför sig med de som är sämre än de som är bättre bidrar inte till någon positiv utveckling, snarare tvärt om.

Kommentarer (1)

  1. Bo Östenius skriver:

    Du har missat det avgörande skälet!
    Låt lärarna få inspiration och möjlighet att
    utveckla sina kreativa förmågor så kommer det både stanna och sluta tala om för hög belastning.
    Läs Arne Naess så förstår du min poäng!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)