Christoffer Saar, Olofström

 “Let us not be down-hearted. One total catastrophe like this is just the beginning!”
(Reg, “Life of Brian”)

Många gånger är reformer en god barometer i mätandet av hur omfattande paniken är i ett departement eller en regering. Min ”reform-panik-hypotes” verkar utefter en logaritmisk skala där illa genomtänka och hastigt genomförda reformer har en ackumulativ effekt på graden av panik, vilket i sin tur leder till ännu fler illa genomtänkta och hastigt genomförda reformer.

Detta skulle kunna vara lustigt att beskåda, men det är vi ombud på kommunnivå som tvingas baka kaka på s****n, och samverkansgrannen i sandlådan sitter och håller på både hink och spade. Kakan denne bakar är dessutom inte alls av den form och fasthet som jag tänker mig att departementet menade med sin tänka (re)form.

Förstelärare, vilket poröst sandslott detta kan bli. Har ni hört talas om denna idé i era kommuner gott folk? Förstelärare, det är något man kan vara i ett år, sedan är det dags att föra facklan vidare till någon annan. Så att denne kan bli Förstelärare, medan du inte längre är det. Som om det var frågan om en vandringspokal. Du var så bra att du kunde bli Förstelärare. Sedan är du inte det längre. Vad hände? Blev du plötsligt en sämre lärare efter ett år? Jag tror ju knappast att arbetsgivaren har tänkt sig att den avdankade försteläraren skall få behålla de där 5000 kronorna heller. (Visa mig gärna ett protokoll på motsatsen…)

Vad är det för ”karriär”? Wow, verkligen imponerande, Utbildningsdepartementet! Karriären är i själva verket en tidsbegränsad projektanställning. Dessutom kan arbetsgivaren få för sig att ändra anställningsvillkor och späcka tjänsten med en del mer eller mindre intressanta och nya arbetsuppgifter. Detta trots att Skolverket menar att: ”Tanken är att lärare med karriärtjänster huvudsakligen ska undervisa. På så sätt ska reformen trygga god undervisning för elever samtidigt som skickliga lärare får en möjlighet att avancera.”

Snälla Björklund och Utbildningsdepartementet – underskatta inte den tvåhundranittiohövdade hydrans girighet. Snälla Björklund, dra i handbromsen, tryck på ”mission-abort-knappen”, resetta hela processen, gör något. Men vad du än gör, snickra inte ihop fler flummiga reformer. Den enda reform jag vill ha nu är en noga genomtänkt och tydlig reform på reformerna.

Jag skrev så här för ett bra tag sedan:

…

 Det kan ju bli mycket lätt för SKL att gå lönekraven tillmötes i så fall: Säg upp hälften av lärarkåren, ge de som är kvar dubbel lön och låt dessa som är kvar undervisa dubbelt så mycket också.

 Ställ sedan frågan – fick vi verkligen högre lön eller arbetar vi bara mer för samma timpeng?

 Nu har denna princip med viss variation praktiserats i Stockholm, och det skulle förvåna mig om det är det enda stället där arbetsgivaren har agerat så.

Men är det verkligen läge att likt en förvirrad rumpnisse utbrista, ”Voffor gör di på detta viset?”

Nej, vi vet varför ”di” gör det. ”Di” gör det för att ”di” kan. Det borde vi ha förstått vid det här laget, att det är på detta viset ”di” gör. Därför borde vi ha börjat med striden om undervisningstiden, före striden om lönen. Det är av yttersta vikt att i det här fallet ta saker i rätt ordning och så länge det finns en vidrig fistelgång mellan undervisningstid och lön måste prio ett vara undervisningstiden.  Ett riktigt centralt avtal som reglerar undervisningstiden nationellt – för utan det säger arbetsgivaren i många fall om regleringar i undervisningstiden: ”Syns inte! Finns inte!”

”Satir” lär betyda just det, ”fruktfat” eller ”fruktskål” på latin. I den lokala morgontidningen fanns en vacker liten fruktskål med nio stycken utsökta frukter. En samhällsbetraktelse i Jonathan Swifts anda. Det är underhållande och samtidigt träffande. Det sägs att skolan skall förbereda ungdomarna för vuxenlivet, men mycket av den idioti som härskar i vårt utbildningsväsen argumenterar emot detta enligt min mening. Är det inte så att vi lärare många gånger är ålagda att utföra uppdrag som vi egentligen vet leder till raka motsatsen?

 ”Hur gick jobbintervjun?”

”Ah, vet inte om jag vill ha jobbet – de förväntade sig att jag skulle komma redan på morgonen varje dag och sen, typ, hänga där till kl4”

Det bör väl tilläggas att många ungdomar tar eget ansvar – all heder åt dem. För systemet som sådant ålägger dem egentligen inte att ta ansvar. De gånger eleverna förväntas ta ansvar handlar det mer om sådana spörsmål som vi lärare har fått utbildning i att sköta. När de sedan misslyckas med att göra vårt jobb blir det utredningar och åtgärder. Helt skruvat egentligen…

 :

För er som har förstört synen genom allt för idogt ifyllande av IUP och författande av skriftliga omdömen finns en större bild av insändaren på denna länk.

Jag tänker på fallgropar. Just nu tänker jag på en speciell kategori fallgropar – de som grävs åt oss av politiker, med reformer som spade.

Låt mig ta ett exempel: betygssättning i 6:an. Hur tänkte man där? Jag funderar inte på det pedagogiskt riktiga eller oriktiga gällande betyg på mellanstadiet. Låt oss se sanningen i vitögat – som situationen är nu handlar det om överlevnad, inte pedagogiska finesser. Och för den delen hänger de båda sakerna så klart ihop – lärarkåren måste överleva, leva och skänkas utrymme att fungera om det skall bli någon god pedagogik att tala om över huvud taget.

En enkel fråga – vad försvann? Vilken uppgift försvann när lärarna i årskurs 6 fick denna ”pålaga”? Inget? Ok, hur många nya lärare anställdes för att denna extra arbetsuppgift skall kunna genomföras utan att kvalitén blir sämre eller, även om politikerna uppenbarligen inte bryr sig, lärarna blir sämre? Och nu talar jag inte om sämre i ämneskunskaper, utan om att bli sämre i sinnet och till hälsan.

Att genomföra reformer utan att ta med i beräkningarna att dessa reformer medför mer arbete är korkat men jag tror inte att våra valda eminenser är korkade. De är däremot fega. De vågar inte hugga huvudena av den tvåhundranittiohövdade hydran de motvilligt har i sin sold tack vare kommunaliseringen av skolan. De vågar beordra oss att göra mer, men de vågar inte beordra dessa drakar att ersätta oss för den pålagda bördan.

Finns det inte öronmärka pengar för en reform har man i mina ögon ingen reform heller. Tyvärr verkar inte denna, för mig i alla fall, uppenbara sanning vara allmänt känd. De flesta pilar på och genomför reformen utan att ens ställa sig frågan, frågan som borde ställas INNAN reformen ens är ett embryo: var finns resurserna?  Eller, Var finns tiden? Om några pengar öronmärktes så har i alla fall inte jag sett dessa – de försvann förmodligen ner i det svarta hål som verkar vara ett obligatoriskt inslag i varje kommuns budget.

Slutligen skall vi placera ytterligare en fråga till de ovan ställda – varför skall ett fackförbund kämpa för, ja ens föreslå reformer som leder till en tyngre arbetssituation för medlemmarna? Är det så att reformivrarna högre upp i LR verkligen tror att lärare vågar säga ifrån när bördan blir tung, tyngre och slutligen övermäktig? Tror de det tror de fel. Mången knekt i dessa led är av ett fegare sorts virke.

LR, och Lf för den delen, kan inte låta ombuden i kommunerna kämpa ensamma för ersättning och resurser som reformerna kräver. Sådant måste förhandlas på central nivå. Vill man att en reform skall gälla i alla kommuner vore det ju ytterst märkligt om man inte kunde komma fram till avtal som ska gälla i  alla kommuner.

Föreslå inte en enda reform till förrän vi ser pengarna på bordet för de föregående reformerna, prydligt öronmärkta.

”Fattar inte den som vill bli lärare”, säger industriarbetaren. ”Ingångslönerna är ju så låga”

Det är ju helt sant – lägg där till att de allra flesta som har skaffar sig en lärarutbildning dessutom har studelån att räkna av på lönen utan pardon varje månad. I många fall tills de går i pension. Utan eftergymnasial utbildning kan du inom industrin få en lön som inte bara är högre än en utbildad lärares inledningsvis, utan dessutom stiger med större ”trygghet” än lärarens. Hur kan det vara så?

Skillnaden ligger i att du, när du jobbade inom industrin, tillverkade något som företaget direkt kan omsätta i pengar. kommunerna är egentligen inte så intresserade av utbildning för de kan inte inom samma budgetår eller kanske ens på 10 år se resultatet av en satsning på skola och lärarlöner. Hade skolan varit en frivillig verksamhet undrar jag om inte en del kommuner hade slopat den…

För den delen kan resultatet (eleven) flytta och bli lönsam i en annan kommun. Därför måste staten ta över – kommunerna har inte statens intressen i tankarna när de agerar, men ett välutbildat folk borde vara ett i högsta grad statligt intresse. Våra unga medborgare måste bli lönsamma och demokratiskt orienterade om den här showen skall fortsätta.

Vårt nu rådande lönesättningssystem är ett redskap helt i rätt smak för en kommun som inte vill, eller för den delen egentligen kan, satsa på skola och utbildning. Subjektiv bedömning sätter lön i kombination med ett system hämtat från ett näringsliv där din kompetens faktiskt direkt kan omsättas till riktiga pengar, vilket leder till att företaget kan ta en del av dessa pengar och lägga på din lön. I skolan funkar det inte så. Hur duktig jag än är kommer det inte leda till att 100 000kr materialiserar sig på rektorns skrivbord. Återigen är effekten av mitt kunnande något som ligger i framtiden. Det är fullkomligt idiotiskt att transplantera och ympa in metoder från en verksamhet som genererar pengar till en verksamhet som inte gör det.

Jag har inget emot marknadskrafter, precis som jag inte har något emot oregano – men fan vet om man skall tro att det fungerar överallt och i alla maträtter.

Staten borde ta över. Staten borde införa ett lönetariffsystem igen. Egentligen skyller jag allt just på staten – man kan inte ge ansvar samtidigt som man vet att det varken finns tillräcklig kompetens eller tillräckliga resurser. Någon smartare än undertecknad borde ju ha insett att man inte kan använda marknadskrafter i en verksamhet som i grund och mening egentligen producerar demokrati,  inte en vara eller en tjänst. Tyvärr kommer detta inte att drabba de ansvariga. De sitter inte i någon kommun och lider. De sitter på Rosenbad.

Goddamn you all, I told you so.

HG Wells

När kommunerna tog över ”värdskapet” av utbildningsväsendet insåg kommunpolitikerna att verksamheten skulle få svårigheter med att finansiera ett lönesystem med en ökning av lönerna som låg fast, så gott som helt opåverkad av regn, vind, sol och lågkonjunkturer. Jag tar det inte heller för helt omöjligt att dessa maktens män och kvinnor insåg att det dessutom skulle vara bra om det gick att spara i den kommunala ekonomin om det tilläts ”vissa justeringar”. Det är ju knappast en slump att tarifflönesystemet och lärares undervisningstid var på tapeten samtidigt då kommunaliseringen genomfördes. De som trodde att detta var ett sammanträffande har i dagsläget förhoppningsvis korrigera sin hypotes om slumpens inverkan i frågan.

 Jag gissar att en modifiering av då rådande lönesystem, genom att devalvera tarifferna skulle orsaka ursinne och viftande med facklor och högafflar från lärarna sida. Bättre då att bedraga genom att sjösätta ett nytt system, dekorerat med glaspärlor och speglar för att vilseleda åskådarna att tro att detta var något nytt och därför något bra.

 Men det är inte något nytt. Att arbetsgivaren villkorslöst har makten över en enskild arbetstagares lön är inte alls en fin modernitet, anpassad för dagens arbetsliv. Det är i själva verket ett formidabelt, och för många lärare ur ekonomisk synpunkt smärtsamt, stryptag som arbetsgivaren numera kan utföra, mer eller mindre, efter eget tycke. Det är inte alls nytt, utan ett av civilisationens äldsta system för lönesättning. Jag skriver stryptag för det finns en metaforisk innebörd: lärare vågar inte opponera sig av rädsla för att det skall påverka deras löneutvecklig negativt. De blir tystare och fogligare. Något klämmer strupen, rösterna når inte ut.

 Självklart skall arbetsgivaren sätta lön – men kan han eller hon göra det utan tredje parts möjlighet till granskning är det frågan om en ren katastrof.

 Jo, det finns kriterier när det gäller lönesättning, ett faktum som skulle kunna begränsa katastrofen, men dessa är av någon anledning inte nationella, vilket de som brukar undra över saker gärna kan undra lite mer över. Dessutom är de på sina håll så subjektiva och relativistiskt skrivna att ett ”Staffanstorpskt styrdokument” hade blivit grönt av avund. Det gör att arbetsgivaren i praktiken kan sätta lön efter eget tycke och inte efter lärares faktiska förmåga och prestation. Det gör att arbetsgivaren kan straffa en lärare eller till och med en hel skola som inte sätter betyg som arbetsgivaren vill.

Pengarna och arbetstiden
Men allvarligt talat. Vem trodde på något ens i närheten av 10 laxar i månaden? När jag deltog på Arlanda-dagarna och folk började prata om 10 000 kronor mer i månaden höll jag på att drabbas av en slags introvert panik, tills jag kom på att jag i alla fall inte hade ätit av svampsåsen som serverades vid lunch. Visst är vi värda 10 000 mer i månaden, helt klart. Men vi har halkat efter i decennier. Det är inget man rättar till i en enda avtalsrörelse. Det finns ju vissa indikationer på att detta avtal bara kommer att vara i två år.

Om vi enbart ser till pengarna, vilket de flesta tycks göra tyvärr, så är detta avtal något bättre än det första som SKL ville pådyvla oss. Det stora problemet är arbetstiden, eller snarare den totalt oreglerade undervisningstiden. Det är den som är roten till ondskan. Det är den som gör att arbetsgivarna kan använda oss lärare som en budgetregulator. Det är den som skapar stress och osäkerhet. Det är den som gör att vi kan tvingas vikariera gratis och det är den som vi borde ha siktat in oss på från första början.

Att sikta in sig på lön när vi inte ens har en ordentligt reglerad undervisningstid är som att propsa på att orkestern skall spela på däck när Titanic sjunker. Jag är ingen ultra-kommunist, jag tycker inte illa om att folk har dollartecken för ögonen. Men är det verkligen läge att spela upp till vals när skrovet läcker som ett såll? Fattar inte ni att det arbetsgivaren puttar in i högre lön kan arbetsgivaren plocka ut i mer undervisning så att lärare kan säga upp på grund av ”arbetsbrist”. Det är inget annat än 30 silverpenningar oavsett hur mycket det är.

Lärarförbundet som förhandlingspartner
Lärarnas Riksförbund ger sig ut i det djupa förhandlingshavet och väljer att kedja fast sig vid ett lik. Att detta lik är stort och bökigt med armar och ben som går på alla håll och kanter är absolut ingen fördel som jag ser det. Kanske tanken är att vi skall flyta på det, men liket drar ner oss. Alla som är lite insatta vet att Lärarförbundet struntar i arbetstidsfrågan. Bilaga M är inget som rör majoriteten av deras medlemmar. Visst kan samarbetet fungera bra på det lokala och kommunala planet, men centralt? Jag vet så klart för lite om detta för att egentligen kunna uttala mig, men jag vet att lärare, verksamma från första klass upp till gymnasiet enbart utgör ca 30% av Lärarförbundets medlemmar. Kan man prioritera 30% i skarpt läge? Lärare i Lärarförbundet är som Kristdemokraterna i Alliansen: bra att ha som barlast, men inte en partner man behöver lyssna nämnvärt mycket på.

Lärarna
Många hotar med att lämna facket, som om det skulle vara en fördel. Visst klarar den stora massan lärare av att det finns ett visst antal oanslutna, precis som att en större organism klarar av ett visst antal parasiter utan den lider någon större skada. Men som i fallet med parasiter och organismen finns det en gräns för hur många oanslutna kåren mäktar med. Dessa lärare tycks tro att arbetsgivaren vill sitta ner tillsammans med arbetstagaren över en fika och mysa fram riktigt trevliga avtal och höga löner. Det är aningen beklämmande att det är just lärare som tror så – de borde vara mer insatta i arbetstagarnas och arbetsgivarnas konfliktfyllda historia. Tycker de det är illa nu borde de kunna föreställa sig hur situationen hade sett ut utan fackförbunden. Att bli förbannad och lämna facket får långt större konsekvenser än att till exempel bli förbannad och lämna kyrkokören. Det påverkar inte den enskilde utan alla.

Lärarkåren är infekterad av martyrer och Florence Nightingales. Det är, tror jag, en bidragande orsak till att vi befinner oss där vi är nu lönemässigt och arbetstidsmässigt. Många ”offrar” sig för verksamheten helt reflexmässigt. Det är en slags instinkt och den drabbar så klart även mig ibland. Vi borde göra allt för att kväsa denna instinkt, för den är mycket kontraproduktiv. Sitt inte hemma och planera lektioner åt vikarier mellan hostattackerna. Vi borde inte vara ett dugg tacksamma som vikarier över denna uppoffring. Varför ska vi ha detta martyrskap på vårt samvete?  Om vi ser till vår sjuka kollegas bästa borde vi hellre ta en oplanerad lektion så att kollegor kan ta sin sjukskrivning på allvar. Vad säger det egentligen om vårt arbete om det kan utföras från sjukbädden? Martyrer vill väl, men för kåren gör detta mer skada än nytta. För varje gång ni offrar er visar ni arbetsgivaren att resursen som egentligen inte räcker, faktiskt räcker.

Hade vi strejkat skulle det inte förvåna mig om en del ändå hade suttit och planerat lektioner eller rättat prov. Detta är en inställning som vi gör bäst i att ändra på.

Framtiden
Det är såklart i allra högsta grad förmätet av mig att yttra mig i frågan över huvud taget. Jag vet inte vad som äger rum bakom kulisserna, där de tunga elefanterna LR, Lf och SKL ömsom dansar, ömsom sticker varandra i ryggen. Men har jag skrivit så här långt kan jag lika väl förhäva mig något. Det kanske inte ska vara några kulisser nästa gång?  Nästa gång vill jag att alla kort ligger på bordet. Alla, medlemmarna och SKL skall vara införstådda med vad som gäller. Inga överraskningar. Man brukar säga att det inte är bra att ställa ultimatum i en förhandling. Men det kanske inte ska vara någon förhandling i traditionell bemärkelse utan mer ett ultimatum nästa gång? Det är enbart när motståndaren vet att ultimatum inte kommer att infrias som dessa är dåliga att ställa. Nästa gång vill jag inte att vi försöker spela poker med ärkedraken SKL. Nästa gång vill jag att vi drar ut tänderna på henne.

I’m losing on the swings
I’m losing on the roundabouts
The game is over

Marillion

Det är mycket lön nu – har vi glömt arbetstidsfrågan? Dumt, mycket dumt i så fall. Jag skall överdriva lite, men så här kan det gå till i mindre skala.

 Det kan ju bli mycket lätt för SKL att gå lönekraven tillmötes i så fall: Säg upp hälften av lärarkåren, ge de som är kvar dubbel lön och låt dessa som är kvar undervisa dubbelt så mycket också.

 Ställ sedan frågan – fick vi verkligen högre lön eller arbetar vi bara mer för samma timpeng?

 Sluts inget vettigt avtal kring arbetstiden kommer SKL att ta igen på gungorna vad de förlorar på karusellen. Man behöver inte söka länge i myllan förrän det uppdagas att liknande ting har skett förr.

Den offentliga organisationen har, till skillnad från det privata affärsföretaget, ofta monopol på sin verksamhet. Skär man då bort all reservkapacitet, blir det helt andra effekter än de som grupper av konkurrerande privatföretag i en viss sektor kommer att erfara vid motsvarande åtgärd. Man får en skör struktur som är oförmögen att hantera all överraskning

Lennart Lundquist, Demokratins väktare.

 Jag är absolut inte den som hänger mig åt eller tror på konspirationsteorier. Inte på det vis vi förknippar den grupp i samhället som går under beteckningen ”foliehattar” i alla fall. Det kan ju vara bra att veta vad som kännetecknar en sådan innan jag fortsätter. Alla är nog inte införstådda med begreppet.

 För mig är en foliehatt en person som uppfyller de flesta av dessa kriterier:

1. En människa som utesluter slump, inkompetens och misstag i världens skeenden
2. En människa som tror att det ständigt förs en kamp mellan ont och gott
3. En människa som hellre tar till sig EN spektakulär förklaring/källa framför flera mer troliga och dessutom av varandra oberoende
4. En människa som försöker ”bevisa” sin ”teori” med en enorm och inte sällan irrelevant detaljrikedom
5. En människa som enbart behöver en ringa, knappt skönjbar, uppmuntran när det gäller att genast misstro allt sprunget ur myndighet och vetenskap.
6. En människa som har svårt att hålla isär åsikt och fakta: När denna person lägger fram sin åsikt är det fakta, när motsidan lägger fram fakta är det enbart en åsikt.
7. En människa som instinktivt tar den osannolika förklaringen för sanning och ignorerar allt som talar emot.
8. En människa som tror att begreppet källkritik är ett personligt påhopp.
9. En människa som byter spår när motargumenten blir för påtagliga.

Innan ni börjar diagnostisera folk i er omgivning får jag tillägga att denna lista av kriterier inte är officiell på något vis, utan består av ett hopkok av egna formuleringar och andras kåserier kring fenomenet. Dessutom inträffar det kanske att en foliehatt har rätt. Det är inte omöjligt. Även en blind höna finner då och då ett korn, skulle jag kunna tillägga, men jag vill inte förringa blinda hönors förmåga att hitta mat. Det inträffar nog mycket mer ofta än att en foliehatt snubblar på en riktig konspiration.

 Nu tänker jag ändå ta upp en slags ”konspiration” som drivs av ett ”sällskap” som går under benämningen NPM. Det är inte en konspiration i den bemärkelsen att folk i största hemlighet har ”andats tillsammans” för att iscensätta något fasansfullt eller gement. NPM står för New Public Managment och det är ett sätt att föra in begrepp, tankar och metod som hör marknaden till in i den kommunala sfären.

 Detta sker mer eller mindre omedvetet och jag misstänker att en hel del inkompetens och andra tillkortakommanden, som till exempel en övertro på vissa ideologier ligger bakom. Dessa omedvetna konspiratörer ser marknaden som ett paradis där hjulen bara snurrar på i ett välsignat tillstånd av ständig tillgång och efterfråga. 

 Och precis som med alla andra former av hjärntvätt riktade mot större grupper i samhället börjar man med att omdana språkbruket. Plötsligt, när vi läser i kommunfullmäktigeprotokoll eller i en av kommunen fastställd policy är vi inte ”medborgare” längre utan ”kunder” eller ”brukare”. Jag tror inte att det egentligen är medveten, men det spelar ingen roll. För, det är en otrolig skillnad mellan att vara medborgare och att vara kund. Vi behöver inte fundera länge innan vi inser vidden av denna devalvering. En kund kan nekas en tjänst eller vara om kunden saknar pengar till exempel. Vad säger begreppet om hur vi uppfattar och ser på demokratin? Om vi är kunder vad är då våra valda politiker? Jag tror att namnbytet från medborgare till ”kund” eller ”brukare” kan leda till negativa följder för demokratin.

 ”Men kunden har ju alltid rätt”, kan någon hävda och påstå att förändringen i kommunernas språkbruk är något bra. Tänk er den frasen i skolans värld där eleven och föräldern omnämns som ”kunder” i kommunpolitikernas skrifter. Vi vet ju att de inte alltid har rätt, men hur länge kan vi diskutera detta faktum med dem i det ögonblick som de börjar betrakta sig som kunder i färd med att köpa våra tjänster?

 Ett annat bekymmer är överföring av marknadskrafter in i den kommunala världen. Principen är att om någon producerar en vara eller erbjuder en tjänst som kunder vill ha så strömmar köpare till. Exempelvis en populär skola. Problemet är att marknaden inte är kompatibel med kommunen. På den riktiga marknaden är antalet potentiella köpare näst intill oändligt. Elevantalet i en kommun (och dess grannkommuner) är begränsat, hur bra en viss skola än är kommer inte elever att materialiseras ur tomma intet för att skriva in sig. Andra skolor blir lidande. Ja, hela kommuner hamnar i ekonomiskt trångmål då skolorna konkurrerar ut varandra med skattemedel – medborgarnas pengar. Det hade kanske varit försvarbart om det verkligen fanns ett samband mellan vad ”kunden” vill ha och vad ”kunden” och samhället verkligen behöver. Jag är inte alls säker på att det är så. Frågar man elever så väljer de inte skola för att den representerar höga demokratiska ideal och stora studierelaterade krav. Inte sällan är en lapptopp involverad i själva valet.

 Metoder från markanden är också en sliten, och snart hoppas, ihjälsparkad käpphäst hos dessa ”konspiratörer”. Vinstbringande företag utvecklar metoder för att a) effektivisera vilket leder till b) att varorna produceras billigare, vilket i sin tur leder till c) att det kapital som bildar överskott genom effektiviseringen kan leda till högre vinster och kvalitetshöjande åtgärder. När NPM:folket för in dessa metoder i kommunerna har de missat ett mycket väsentligt steg i ekvationen: kommunen producerar inga varor som i sin tur genererar pengar. Jo, på mycket lång sikt. Våra elever kommer så småningom ut i samhället och blir förhoppningsvis lönsamma, men det handlar om decennier och det finns ingen garanti för att de väljer att bli lönsamma i hemkommunen.

 Metoderna från marknaden kommer alltså inte att generera några pengar i kommunen, återstår då att metoderna kan spara pengar. Det vill säga en effektivisering som leder till uppsägning så fort snålvindarna börjar blåsa. Det tragiska är att medarbetare ofta med liv och lust hjälper till vid införandet av effektiviseringar som på sikt sparar bort dem själva.

 Det är hög tid att förklara högt och tydligt att vi inte är kunder utan medborgare och att samhället är en verksamhet som vi äger tillsammans. Inte någon butik som vi kan välja att shoppa i.    

“Is knowledge of so loose a weave on a morning, when you decide whether you leave your apartment through your front door, or the window of the second
floor?”

Tim Minchin, “Storm”

I Staffanstorp har politikerna lyckats skapa ett inriktningsdokument som borde bli två saker. Legendariskt och hånat för all framtid. Enligt skolvärlden går det att läsa följande fånighet:

”En simulerad framtid bygger på att människor i allmänhet, och unga människor i synnerhet, äger sin egen sanning och sin egen föreställning om resans mål och mening.”

Lägg ner samhället, tänkte jag och kunde knappt förmå mig att tänka mycket mer. Denna lilla mening är så marinerad i relativism att läsning av den baklänges skänker dess innehåll lika mycket (eller lite) verklighetsförankring som när den läses på det konventionella viset.

Ni politiker i Staffanstorp – ni är fria att gå och bilda er en egen sanning, en egen uppfattning om verkligheten. Men behåll den för er själva och blanda inte in skolan i den. Skolan handlar om den faktiska verkligheten och hur våra framtida ansvarstagande samhällsmedborgare skall överleva i och sköta den. Jag hoppas att medborgarna i er kommun tar sitt ansvar vid nästa val och röstar bort er. Er idioti är en fara för demokratin.