Amnestiernas tid är tyvärr förbi

I det läget, då det bestämdes att legitimationer och stramare behörighetskrav skulle tillämpas, hade det varit på sin plats att också tillämpa en slags amnesti för alla dem som tillåtits undervisa i fel ämnen och utan fullständiga examensbevis. Detta är väl som att svära i LR-kyrkan? Det spelar ingen roll nu, nu när det är försent. Att låta udda vara jämt vill sig icke mer, att dra ett streck och gå vidare låter sig icke längre göras. Den tiden är, som det heter, förbi. Men det är vad man borde ha gjort – en gång och aldrig mer igen.

Två saker bygger jag min ”svordom” på: beslutsfattarna hade ingen aning om hur det var beställt ute i kommunerna. När jag började arbeta som lärare i början av 2000-talet kunde så gott som vem som helst bli lärare, utan någon som helst utbildning i ryggen – ställ detta faktum mot att någon saknar en uppsats eller undervisar i fel ämne och ni kan förstå att de sistnämnda sakerna inte sågs som något problem överhuvudtaget.

En annan sak som fick mig att vilja utlysa amnesti handlar kort och gott om tid, vår undervisningstid. Eftersom den inte är i lag eller avtal skriven blir lösningen för många kommuner då de inte får fatt i behörigt folk minst sagt oangenäm för de lärare som redan är anställda. En pension eller ett så kallat ”tuvhopp” kan leda till att kvarvarande lärare plötsligt får dela på pensionärens eller tuvhopparens timmar. Smeta ut det smöret (lärarna) över det stora brödet (verksamheten) och kalla det effektivisering (idioti).

Om detta händer, att lärare får undervisa mer för att folk och kompetens saknas, hoppas jag innerligt att Sveriges skolresultat sjunker ännu mer i kommande internationella och nationella undersökningar. För då får våra uppdragsgivare precis det resultat de förtjänar.

 

Kommentarer (3)

  1. Sophia Barthelson skriver:

    För det första tycker jag att legitimationskravet är fullkomligt idiotiskt. Det räcker väl med krav på utbildning? Som reglerna för legitimation är skrivna så blir tyvärr även kompetenta och utbildade lärare bortsorterade. Den som fullgjort sin praktiskt-pedagogiska utbildning, liksom den teoretiska utbildningen i ett eller två ämnen kan ändå bli utan legitimation därför att hen inte är klar med sitt andra eller tredje ämne. Vad är poängen med att sparka ut kompetenta lärare pga att de saknar behörighet i ämnen de ändå inte undervisar i? De fall jag känner till gäller lärare i moderna språk eller något praktiskt/estetiskt ämne. Utöver det ämnet skulle de egentligen också ha utbildats i t ex engelska eller matte, men struntade i att fullfölja den delen av utbildningen eftersom de inte var intresserade och inte avsåg att någonsin undervisa i det. Jag ser inget märkligt i dessa fått jobb som ettämneslärare. Gör verkligen LR det?

    För det andra: Om man nu prompt skulle ha legitimation borde det ha hanterats annorlunda. Exempelvis borde man ha infört ett vite för de skolor/kommuner som låter någon undervisa i ett ämne de inte är behöriga i. Att låta lärare gå på fortbildning kostar pengar. Att göra ingenting och hoppas att det löser sig är gratis. Och kom nu inte med något ”De kan väl ta studielån som alla andra?”. Bland mina kollegor finns så gott som ingen som är outbildad (dvs alla har redan tagit studielån i fem år eller så), däremot många som av arbetsgivaren blivit ålagda att undervisa i ämnen där de inte är behöriga. T ex ”SO-lärare” som egentligen är t ex historie- och geografilärare, men tvingas undervisa i alla fyra SO-ämnen.

    Det finns kommuner som låter sina lärare gå ned i tid utan löneavdrag för att delta i Lärarlyftet och som bekostar kurslitteratur och resor när de anställda läser in ytterligare ämnen, men väldigt många låter den enskilda läraren ta hela kostnaden. Vilket många inte har råd med. Med ett vitesförfarande hade det i längden blivit billigare för arbetsgivaren att låta sina anställda skaffa den utbildning som behövs för verksamheten. Då hade nog betydligt fler tagit chansen att vidareutbilda sig.

  2. Kerstin Irehjelm skriver:

    För mycket länge sedan, när kommunismen precis fallit i Polen, det kan ha varit -91 gjorde vi ett skolbesök där. Det var nu populärt med engelska när den obligatoriska ryskan var borttagen men stor brist på lärare. Vi frågade hur de löste det och vi fick till svar att de som undervisade i engelska ju fick undervisa mer. Vi undrade då om de fick mer betalt. Rektorn tittade förvånat på oss och svarade att ”Naturligtvis inte”. Vi svenskar, vana vid vårt genomreglerade system, skrattade litet åt denna för oss otänkbara lösning.
    Tänk, den gången hade jag ingen aning om vad framtiden hade i beredskap åt oss… Att lösningen på lärarbristen, bristen på behöriga, bristen, på legitimerade, bristen på vikarier, skulle låta sig lösas på precis samma sätt som i det postkommunistiska Polen, fortfarande så präglat av sin kommunistiska historia 1991.

  3. Kajsa skriver:

    Ja något hände när undervisning skyldigheten försvann. När jag började jobba på mitt nuvarande jobb var en heltid 504 timmar undervisning på ett år. Det ingick också 2 möten per månad ett föräldramöte per år, du skulle ha utvecklingssamtal med dina elever varje termin, två tillfällen skulle jag deltaga i marknadsföring. Den här veckan har jag haft 4 möten i snitt har jag 530 timmar undervisning g per år och marknadsföringen ligger ständigt som en mara över mig. Utvecklingssamtal en ingår naturligtvis och föräldramöte om jag har en åk. 1. Inte undra på att inte tiden räcker till och att man inte hinner det man ska. Samtidigt som eleverna har allt mer problem med psykisk ohälsa, vilket gör att föräldrakontakterna och speciallösningarna haglar över oss lärare.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)