Om varje anställd tvingas förhandla för sig själv om en gemensam pott där framgång för den ene blir bakslag för den andre då har facket förlorat sin grundidé… nu är vi tillbaka i en situation där den enskilde måste stå och tumma på mössan i hand och vördsamt buga och bocka inför lönesättande rektor eller bakslugt utmanövrera sina kollegor med brunfärgad tunga.
Bernt Svensson
Personligen tycker jag att det ligger väldigt mycket i citatet ovan. Säkert tycker dessutom flera medlemmar att det rent ut sagt är obehagligt att sitta och mer eller mindre själv förhandla om sin nya lön med arbetsgivaren. Var finns stödet från facket i det läget? Var det inte sådant man ville undvika i begynnelsen, då fackföreningarna tog sina första stapplande steg genom brukspatronernas gatlopp?
När lönepotten är begränsad uppstår åtminstone en effekt som inte kan beskrivas som särskilt bra. Tänk er åtta anställda på en enhet som utför ett helt suveränt arbete. Alla är värda hög lön. Men eftersom alla är bra och ”tyvärr” lika bra får alla lika mycket. Eller rättare sagt lika lite. Tänk er en annan enhet där en av de åtta är lika duktig som lärarna i det första fallet. Där är det lätt för arbetsgivaren att ge honom eller henne högre lön än de övriga. Men det blir på de övrigas bekostnad.
Förmodligen hoppas den duktige i det sistnämnda fallet att han eller hon aldrig hamnar på samma enhet som dem i det förstnämnda. För den som är intresserad av pengar och dessutom har insett att potten är begränsad upptäcker plötsligt att det är rent kontraproduktivt för den egna löneutvecklingen att hjälpa andra kollegor att utvecklas.
Detta kära medlemmar och kollegor, är ett system som bygger på att en del måste vara dåliga på att utföra sitt arbete. Och skall det bli en rejäl lönespridning, ja då måste det vara rejält många som (som ungdomarna säger) suger på att vara lärare.
När jag arbetade inom industrin var också lönesättningen individuell. Kriterierna var solklara. Tid på verkstadsgolvet var synonymt med erfarenhet. Det var uppenbart vilka moment och maskiner arbetaren behärskade. Detta var kriterier som inte kunde tolkas åt något håll. Du kunde vad du kunde och det gick inte att snacka sig till bättre resultat. I jämförelse är många av våra lönekriterier minst sagt luddiga. Vem tror ni vinner på det? Vi eller arbetsgivaren?
Man kan av princip vara emot individuell lönesättning, men om individuell lönesättning skall fungera måste kriterierna vara så självklara att ingen arbetsgivare kan snacka bort dem och kommunerna måste avsätta ett utrymme utanför den gemensamma lönepotten.
Svara gärna på min enkät:
https://docs.google.com/spreadsheet/viewform?formkey=dF9uVW44UUxsRkg2ZDQ3X3hHajl2TWc6MQ
Ni är ju givetvis anonyma 
