Christoffer Saar, Olofström

Att acceptera 4% nu för att sedan leva i 5 år av ovisshet skulle vara ett synnerligen korkat utfall av girighet kryddat med ett stort mått av ren dumhet.

 Dessutom hade ett femårigt avtal inneburit lugn och ro i skolan…
Gardner Sundström 

Nej, det hade inneburit 5 år av lugn och ro för SKL. Men vi vill kanske inte ge er lugn och ro i 5 år. Vi kanske hellre ger er krig i 5 år. Rätt är rätt och nog är nog. Och vi har fått nog för vi vet att vi har rätt till det vi kräver. Vi har rätt till högre lön och en rimlig arbetsbelastning.

 Denna gång kunde betet inte dölja kroken. Vi har blivit mer luttrade och i takt med det blir SKL mer och mer desperata. Detta visar sig i hotet som kommer då budet avslås:

  I och med att lärarfacken nu avvisat paketet, återstår som enda alternativ ett ettårigt avtal med en löneökningsnivå på 2,6 procent, i likhet med övriga arbetsmarknaden.
Gardner Sundström

 Så mycket var hennes löften om att det skulle satsas på lärarna värda. Vill vi inte stå med mössan i hand de kommande fem åren är vi inte värda att satsa på. Denna reaktion så fort det går SKL emot är en tydlig fingervisning på hur det kommande halvdecenniet hade blivit om budet hade accepterats.

Att först förolämpa lärarkårens kollektiva intelligens med ett illa dolt gyckelspel och sedan välja att hota när det genomskådas, vad liknar det?

 I ärlighetens namn och ur djupet av mitt hjärta: s**t ner dig Ingela Gardner Sundström.

 Det finns ingenting så meningslöst som ett kompetent utförande av det som inte borde utföras alls.

Peter Drucker

“Men vänta nu”, sa jag. “Varför behövdes det tolv från början om det nu tydligen räcker med tio? Varför inte minska antalet till åtta stycken så får de ju ännu mer att dela på? Hur vet ni att det behövs tio när ni hade fel angående tolv?”

Det slog mig att ingen vet sådant.

Visst kan det finnas behov av speciella uppdrag, etablering av grupper och ansvarsområden för lärare att tilldelas, placeras i och ta på sig. Det skall jag villigt och med glädje erkänna innan ni som sitter i dessa grupper, utför dessa uppdrag och har detta ansvar, kastar er mot min strupe.  Men det finns några saker med hela detta förfarande som jag inte gillar.

Arbetsgivaren tillsätter grupper och delar ut uppdrag som forna feodalherrar delade ut förläningar till sina vasaller. Det är lätt att “småpåvar” dyker upp. Skönt för arbetsgivaren att ha mellanhänder och underhuggare? Det händer att den som tilldelas ett speciellt uppdrag eller hamnar i en grupp som besitter ett uns av skenbar makt plötsligt genomgår en liten mutation – han eller hon har efter ett tag större mått av arbetsgivarperspektiv i sin vy över organisationen.

Sådant är ju förvisso mänskligt. Det som verkligen stör mig är detta faktum: för att vara en duktig lärare i arbetsgivarens ögon räcker det inte med att vara just det – en duktig lärare. Du måste ta på dig uppdrag utöver din undervisning och ditt klassföreståndarskap för att synas och vara värd den där extra smulan vid löneöversynen.

Lägg till att det inte finns några garantier för att uppdraget verkligen ger avkastning i högre framtida lön. Effekten av det blir att vissa med dessa specialuppdrag gör allt för att det verkligen skall synas att de har dessa uppdrag. Hinner med allt! Fantastiskt! Hejdå reglerad arbetstid.

Det är bland annat allt detta gratisarbete som har fått vår kår att hamna där den är. Finns det en kollega som kan tänka sig att utföra arbete utan lön på fritiden finns det ju ingen anledning för en arbetsgivare att inte förvänta sig samma fina inställning från dig.

Hur många gånger utförs inte detta extra uppdrag på bekostnad av förarbete, undervisning och efterarbete? Risken är alltså att du blir en sämre lärare när det gäller att undervisa, men en bättre på att synas. Det som syns märks ju mer, men är det till större nytta? Det beror på vad man vill uppnå. Är målet att något skall se bra ut så är svaret ja, men jag tror inte att detta är statens egentliga inställning till det hela.

Ställ alltid frågorna: a) Behövs detta verkligen? b) Är detta baserat på en förordning/reform/lag? c) Hur har ni kommit fram till den totala omfattningen? och framför allt d) Hur många procent nedsättning i tjänsten får arbetstagare som tar sig på detta uppdrag?

Om varje anställd tvingas förhandla för sig själv om en gemensam pott där framgång för den ene blir bakslag för den andre då har facket förlorat sin grundidé… nu är vi tillbaka i en situation där den enskilde måste stå och tumma på mössan i hand och vördsamt buga och bocka inför lönesättande rektor eller bakslugt utmanövrera sina kollegor med brunfärgad tunga.

Bernt Svensson

Personligen tycker jag att det ligger väldigt mycket i citatet ovan. Säkert tycker dessutom flera medlemmar att det rent ut sagt är obehagligt att sitta och mer eller mindre själv förhandla om sin nya lön med arbetsgivaren. Var finns stödet från facket i det läget? Var det inte sådant man ville undvika i begynnelsen, då fackföreningarna tog sina första stapplande steg genom brukspatronernas gatlopp?

När lönepotten är begränsad uppstår åtminstone en effekt som inte kan beskrivas som särskilt bra. Tänk er åtta anställda på en enhet som utför ett helt suveränt arbete. Alla är värda hög lön. Men eftersom alla är bra och ”tyvärr” lika bra får alla lika mycket. Eller rättare sagt lika lite. Tänk er en annan enhet där en av de åtta är lika duktig som lärarna i det första fallet. Där är det lätt för arbetsgivaren att ge honom eller henne högre lön än de övriga. Men det blir på de övrigas bekostnad.

Förmodligen hoppas den duktige i det sistnämnda fallet att han eller hon aldrig hamnar på samma enhet som dem i det förstnämnda. För den som är intresserad av pengar och dessutom har insett att potten är begränsad upptäcker plötsligt att det är rent kontraproduktivt för den egna löneutvecklingen att hjälpa andra kollegor att utvecklas.

Detta kära medlemmar och kollegor, är ett system som bygger på att en del måste vara dåliga på att utföra sitt arbete. Och skall det bli en rejäl lönespridning, ja då måste det vara rejält många som (som ungdomarna säger) suger på att vara lärare.

När jag arbetade inom industrin var också lönesättningen individuell. Kriterierna var solklara. Tid på verkstadsgolvet var synonymt med erfarenhet. Det var uppenbart vilka moment och maskiner arbetaren behärskade. Detta var kriterier som inte kunde tolkas åt något håll. Du kunde vad du kunde och det gick inte att snacka sig till bättre resultat. I jämförelse är många av våra lönekriterier minst sagt luddiga. Vem tror ni vinner på det? Vi eller arbetsgivaren?

Man kan av princip vara emot individuell lönesättning, men om individuell lönesättning skall fungera måste kriterierna vara så självklara att ingen arbetsgivare kan snacka bort dem och kommunerna måste avsätta ett utrymme utanför den gemensamma lönepotten.

Svara gärna på min enkät:

https://docs.google.com/spreadsheet/viewform?formkey=dF9uVW44UUxsRkg2ZDQ3X3hHajl2TWc6MQ

Ni är ju givetvis anonyma

”Vad skall facket ha alla medlemmar till?”, frågade den unge läraren. Jag valde att ge honom ett något zenbuddhistiskt svar: ”Vad skall kylskåpet ha all sin mat till?” Det är inte kylskåpet som behöver maten, utan maten som behöver kylskåpet för att inte surna och ruttna bort i värmen.

Enda stora skillnaden i liknelsen, som gör att den inte är helt applicerbar på facklig verksamhet, är att när det gäller mat och kylskåp så är dessa båda ting inte ett och det samma. Men eftersom många tycks glömma det faktum att det är dom själva som är facket, fungerar liknelsen hyfsat bra i alla fall.

Facklig verksamhet är egentligen ett sinnestillstånd mer än en institution. Den börjar med en tanke om att vi kan åstadkomma mer om vi organiserar oss och tillsammans strävar efter mål som vi ur arbetstagarperspektiv finner goda och rättvisa. Detta kan ta en del energi i anspråk naturligtvis, men utan den energin är organisationen i sig inte till så stor nytta.

Som ett strömlöst kylskåp.

Givetvis skall inte alla behöva engagera sig fördärvade kring fackets olika spörsmål, det är  därför vi har valda ombud och anställda i Lärarnas Riksförbund. Många gånger räcker det gott att vara med, besöka ett och annat möte och inte vara rädd för att dryfta sin åsikt.

Det är de som inte är med och samtidigt klagar som drar ut kontakten.