Rätten är ute och cyklar, del II

Steven Pinker beskriver, i sin senaste bok The Better angels of our nature, människors våld mot varandra i både stort och smått. Hans tes, som han genom data och resonemang grundligt lägger fram, är att vi blir mindre och mindre benägna att använda våld mot varandra.

Vi tror det knapp, för massmedia ger oss en helt annan bild av sakernas tillstånd. De flesta av oss har så klart räknat ut att denna bild är skev. Jag måste dock tillägga att massmedia inte kröker till verklighetsbilden medvetet –  de kan ju inte gärna rapportera vad inte händer: idag mördades ingen i X-stad, X-land som tidigare brukade förfölja sina minoriteter varje år har inte gjort detta på x antal år, ingen tortyr förekom under polisens förhör av den misstänkte rånaren den här gången heller, och så vidare.

Förr var vi extremt våldsamma med våra moderna mått mätt: ett parti schack slutade lätt med handgemäng, att motståndaren fick näsan avskuren var så vanligt att en marknad för näsproteser frodades. Då staten är svag i sin förmåga till rättsskipning bevaras de hederskulturer som garanterar vedergällning för att skipa rätt mot antagonister och hålla presumtiva fiender på behörigt avstånd.

Idag, med (bland mycket annat) en stark stat som garant för rättskipning är risken för att någon av oss skall bli mördade mindre än en tiondel av vad risken var på 1500 och 1600-talet. (I Sverige sker det ett mord per 100 000 invånare och år, för 500 år sedan begicks 10-15 mord per 100 000 invånare och år). För övrigt kan jag inte komma ihåg att någon fick näsan avskuren då jag var aktiv medlem i byns schackklubb heller.

Skolan tas också upp som exempel i denna process som ett allt mer fredligare tillstånd. Spökboll (dodgeball) har plockats bort från USA:s (eller kanske Kanadas) idrottslektioner. Det ansåg vara fel att låta eleverna medvetet kasta föremål på varandra så att smärta eventuellt uppstod, vidare kunde den träffade känna sig förnedrad. Vi kan ju tycka vad vi vill om den saken, men jag uppskattade spökboll när jag gick i skolan. Jag blev ändå träffad ganska ofta. Kanske har vi mjukare bollar i Sverige.

Hur som helst, när hela västvärlden utvecklar ett allt större avståndstagande när det gäller våld finns det en tingsrätt i Gällivare som går mot strömmen och anser att vi nog skall börja acceptera lite mer våld. I alla fall vissa av oss. Vi lärare till exempel.

Tala om negativ utveckling.

Email This Post Email This Post Skriv ut

Ett svar till “Rätten är ute och cyklar, del II“

  1. [...] Jag var tvungen att skriva av mig här och här. [...]

Lämna ett svar