If A equals success, then the formula is: A=X+Y+Z. X is work. Y is play. Z is keep your mouth shut.
Albert Einstein (förmodligen inte….)
Detta är en intressant blogg där en grupp anonyma lärare beskriver sin vardag. Jag tror att många kan känna igen sig. En mycket sorglig sak är att de upplever behov av att vara anonyma, av rädsla för repressalier. Repressalier riktade mot den som på rättskaffens grunder säger som det är har dokumenterats i flertalet undersökningar och böcker. Lennart Lundquist beskriver i sin bok ”Slutet på yttrandefriheten” hur detta fenomen inte avtar, utan växer sig starkare på den svenska arbetsmarknaden. För lärare är detta enbart en av tre huvudsakliga försämringar som jag ser det.
Låt se nu: kamp för att arbetsmängden skall vara rimlig och rymmas inom arbetstiden. Kamp för en dräglig lön och kompensation för övertid. Kamp för att inte utsättas för arbetsgivares hämndlystnad då din röst och åsikt i ilska, vanmakt, eller rent ut sagt på moraliska grunder bärs över tvekans rand för att bli hörd.
Vad är detta? Är det 1910?
Nej, det är lärares arbetssituation, som ur ett fackligt perspektiv tycks leva ett högst anakronistiskt liv för sig själv i 2000-talet.
Läraryrket håller på att genomföra en tidsresa och vi som är med på den resa kan konstatera att det inte var bättre förr. De som har makt och befogenhet bör sluta ställa sig frågan varför lärare hoppar av tåget på denna resa och varför inga studenter hoppar på. Orsakerna är uppenbara. De bör istället komma på ett sätt att stoppa tidsresenärerna och vända på tåget.
