Christoffer Saar, Olofström

Timbro hävdar att principen om valfrihet ska stå över alla andra mål för svensk skola. Det är en ohållbar position i ett läge när sjunkande skolresultat och bristande likvärdighet har skapat ett svenskt skolsystem i sönderfall.

Bo Malmberg,
Eva Andersson,
John Östh
DN-debatt 24/5

Jag var på utbildning i PISA:s regi för ett tag sedan. Där fick jag och alla andra veta att resultaten i de svenska skolorna sjunker. Det var inget nytt. Men vad som mer framkom var att de “duktiga” eleverna klarade sig hyfsat bra, både internationellt och utifrån nationella mätningar. “Vi kan utsätta dem för vad som helst, de klarar sig ändå”, förklarade föreläsaren. Det var de “svaga” eleverna som föll. Föll likt gråstenar. Deras situation är mer utsatt, dessa elever klarar inte att bli utsatta för vad som helst.

“Vad är orsaken?” frågade någon.

“Segregering. Fria skolval och friskolor gör att ‘duktiga’ samlas på en skola och ‘svaga’ på en annan. Det har visat sig att ‘duktiga’ elever inte har någon som helst nytta av att gå med andra ‘duktiga’ elever och att gå tillsammans med ‘svaga’ elever spelar inte heller någon roll för deras del, medan ‘svaga’ elever har hjälp av att gå i samma klasser som ‘duktiga’ elever”, blev svaret.

Så ur pedagogisk synvinkel, om man vill att resultaten skall bli bättre för alla, är det fria skolvalet inte rätt väg att gå. Jag blir riktigt trött när jag tänker på vad som egentligen ligger bakom förnekelserna kring de negativa effekterna av de fria skolvalen och varför inget görs trots att vi kan stirra den bistra verkligheten rakt i ansiktet i form av skolbyten mitt i terminen, glädjebetyg, dalande resultat och konkurser. Orsaken är rent  ideologisk. Det skall finnas för att det liknar något dessa dogmatikerna fullkomligt älskar, nämligen marknaden. Det är inget fel på den, problemet är bara att skolan inte är marknaden.

Jag kan ju bara betrakta kommunerna runt min egen och se vilket ekonomiskt helveteshål deras skolor och förvaltningar har hamnat i tack vara att för många (märk väl – för många) friskolor har öppnats i dessa kommuner. Det säger sig själv att två verksamheter som tävlar om samma ”köpare” riskerar att suga ut varandra tills båda går under. Det produceras inte fler elever bara för att det öppnas fler skolor, hur bra dessa än kanske är. Det hade varit en tvungen premiss om marknadstänkandet skall vara applicerbart på detta fenomen.

Jag ber er, lärare som arbetar på friskolor att inte ta illa vid er. Att jag kritiserar friskolereformen och det fria skolvalet betyder absolut inte att jag kritisear er. Jag kritiserar skolor i kommunal regi, jag hela kommuner när jag är på det humöret, men det innebär absolut inte att jag kritiserar kommunalt anställda lärare, eller samtliga kommuninvånare.

Visst skall en friskola finnas som alternativ om det finns ett behov eller eller en nisch att fylla, men det är något som är mycket fel om vi skattebetalare låter någon stoppa våra skattepengar rakt ner i fickan som “vinst”.

Vad utgör “vinsten”? Vad för slags vara producerar denna “vinstgivande” skola som den sedan kan lägga ut till försäljning? Rimligtvis inget alls, mer än precis vad alla andra skolor producerar: elever som på sikt använder de i skolan förvärvade kunskaper som senare i deras liv skänker vinster till dem själva och staten. Det är först då, i det läget, denna “vinst” kan plockas ut. Plockas den ut tidigare är det inte frågan om en “vinst” utan snarare en form av  förskingring   

Rent kunskapsmässigt är dessutom  “flest-mest-skolor-att-välja-till-alla-oavsett-vad” en farlig ideologi, vilket detta vittnar om. Något jag kanske kommer att återkoma till, för det är mycket intressant, och med all säkerhet inget förespråkarna av valfriheten hade räknat med eller önskat.  

Steven Pinker beskriver, i sin senaste bok The Better angels of our nature, människors våld mot varandra i både stort och smått. Hans tes, som han genom data och resonemang grundligt lägger fram, är att vi blir mindre och mindre benägna att använda våld mot varandra.

Vi tror det knapp, för massmedia ger oss en helt annan bild av sakernas tillstånd. De flesta av oss har så klart räknat ut att denna bild är skev. Jag måste dock tillägga att massmedia inte kröker till verklighetsbilden medvetet –  de kan ju inte gärna rapportera vad inte händer: idag mördades ingen i X-stad, X-land som tidigare brukade förfölja sina minoriteter varje år har inte gjort detta på x antal år, ingen tortyr förekom under polisens förhör av den misstänkte rånaren den här gången heller, och så vidare.

Förr var vi extremt våldsamma med våra moderna mått mätt: ett parti schack slutade lätt med handgemäng, att motståndaren fick näsan avskuren var så vanligt att en marknad för näsproteser frodades. Då staten är svag i sin förmåga till rättsskipning bevaras de hederskulturer som garanterar vedergällning för att skipa rätt mot antagonister och hålla presumtiva fiender på behörigt avstånd.

Idag, med (bland mycket annat) en stark stat som garant för rättskipning är risken för att någon av oss skall bli mördade mindre än en tiondel av vad risken var på 1500 och 1600-talet. (I Sverige sker det ett mord per 100 000 invånare och år, för 500 år sedan begicks 10-15 mord per 100 000 invånare och år). För övrigt kan jag inte komma ihåg att någon fick näsan avskuren då jag var aktiv medlem i byns schackklubb heller.

Skolan tas också upp som exempel i denna process som ett allt mer fredligare tillstånd. Spökboll (dodgeball) har plockats bort från USA:s (eller kanske Kanadas) idrottslektioner. Det ansåg vara fel att låta eleverna medvetet kasta föremål på varandra så att smärta eventuellt uppstod, vidare kunde den träffade känna sig förnedrad. Vi kan ju tycka vad vi vill om den saken, men jag uppskattade spökboll när jag gick i skolan. Jag blev ändå träffad ganska ofta. Kanske har vi mjukare bollar i Sverige.

Hur som helst, när hela västvärlden utvecklar ett allt större avståndstagande när det gäller våld finns det en tingsrätt i Gällivare som går mot strömmen och anser att vi nog skall börja acceptera lite mer våld. I alla fall vissa av oss. Vi lärare till exempel.

Tala om negativ utveckling.

”Jag tycker att domen är helt horribel och jag tycker att den ger en bild av att det skulle vara okej att misshandla just i skolan.”

Den drabbade läraren

Detta går att läsa i DN

Från domen går det att läsa att: ”(t)illsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis. Därför ska ersättning för kränkning inte utgå i detta fall.”

Att jämföra lärare med poliser är extremt korkat. Poliser har ”närkontakt” med våldsbrottslingar. Ja, det finns moment i deras arbete där våld kan förekomma. De som utbildar sig till poliser är fullt medvetna om detta. Det är en viktig del i deras arbetsbeskrivning kan man säga – att skydda allmänheten och samhället från att utsättas för våld från dem som våldet brukar.

Max Weber myntade begreppet ”våldsmonopol” 1919. Med det menas statens ensamrätt att bruka våld, om så kräver, inom landets territorium. Staten bestämmer även VILKA myndigheter som har rätt att bruka våld. I Sverige tillfaller detta en begränsad skara myndigheter där polisväsendet är mest framträdande. De har rätt att bruka våld för att de måste ha beredskap för att våld kan förekomma vid ingripanden och liknande. Precis det som rätten motiverar att lärarna skall vara beredda på.

En viktigt iakttagelse i sammanhanget är att lärare inte ingår i statens våldsmonopol. Har Gällivares tingsrätt missat denna specifika detalj? Det var längesedan skolagan försvann och jag är övertygad om att få i samhället vill ha den tillbaka.

När tingsrätten i Gällivare betraktar samhället och dess medborgare jämställer de alltså skolelever med våldsbrottslingar? Hur lämplig att döma i övriga ärenden är egentligen en tingsrätt med en sådan människosyn? Lärare, och elever också för den delen, skall inte förvänta sig mer våld i det dagliga livet än någon annan i samhället.

Gällivares tingsrätt är ute och cyklar. De har varken hjälm, lyse eller reflex och de är i stort behov av en korrekt karta över verkligheten för att hitta tillbaka igen.

If A equals success, then the formula is: A=X+Y+Z. X is work. Y is play. Z is keep your mouth shut.
Albert Einstein (förmodligen inte….)

Detta är en intressant blogg där en grupp anonyma lärare beskriver sin vardag. Jag tror att många kan känna igen sig. En mycket sorglig sak är att de upplever behov av att vara anonyma, av rädsla för repressalier. Repressalier riktade mot den som på rättskaffens grunder säger som det är har dokumenterats i flertalet undersökningar och böcker. Lennart Lundquist beskriver i sin bok ”Slutet på yttrandefriheten” hur detta fenomen inte avtar, utan växer sig starkare på den svenska arbetsmarknaden. För lärare är detta enbart en av tre huvudsakliga försämringar som jag ser det.

Låt se nu: kamp för att arbetsmängden skall vara rimlig och rymmas inom arbetstiden. Kamp för en dräglig lön och kompensation för övertid. Kamp för att inte utsättas för arbetsgivares hämndlystnad då din röst och åsikt i ilska, vanmakt, eller rent ut sagt på moraliska grunder bärs över tvekans rand för att bli hörd.

Vad är detta? Är det 1910?

Nej, det är lärares arbetssituation, som ur ett fackligt perspektiv tycks leva ett högst anakronistiskt liv för sig själv i 2000-talet.

Läraryrket håller på att genomföra en tidsresa och vi som är med på den resa kan konstatera att det inte var bättre förr. De som har makt och befogenhet bör sluta ställa sig frågan varför lärare hoppar av tåget på denna resa och varför inga studenter hoppar på. Orsakerna är uppenbara. De bör istället komma på ett sätt att stoppa tidsresenärerna och vända på tåget.

 A reformer is one who sets forth cheerfully toward sure defeat.

Lydia M. Child

Jag behagar så klart skämta lite med citatet ovan, reformer är ibland både önskvärda och nödvändiga, samt ett steg mot något bättre. Men reformer är inte målet i sig, de är steg mot målet, vilket somliga tycks glömma i sin iver att reformera.

Om hammaren är det enda verktyg du har i din verktygslåda kommer varje problem du ställs inför att framstå som en spik. Lite i de banorna tänker jag när jag läser morgontidningen och Björklunds nya satsningar för att råda bot på problemen i Sveriges utbildningsväsen (spiken) genom nya reformer (hammaren).

 Visst, en del förmodligen goda saker. Jag får villigt erkänna att jag inte besitter nog med kunskap i vissa frågor för att anta annat, och samtidigt förmoda att vår högste chef däremot gör det. Fattas bara annat.

 Jag har så klart vissa invändningar, jag vore inte jag annars. Den första är: ”förskolepersonalens kunskaper i språkutveckling skall öka”. Jag kan enbart svara för min egen kommun och där är jag tillräckligt insatt för att kunna hävda att förskolepersonalens kunskaper vad gäller just språkutveckling är mycket god. Problemet, min käre Björklund, är att förskolepersonalen inte har resurser att fullt ut använda sina stora kunskaper. Och när jag tänker efter är just detta ett genomgående drag i hela vårt utbildningsväsen. Vi är många som har stora kunskaper, men vi har inte resurserna att omsätta dessa.

 Lärarnas Riksförbunds motto, ”Ett litet land behöver stora kunskaper” låter fint, men det är nog dags att uppdatera detta motto med, ”Ett litet land behöver resurser för att kunna omsätta sina stora kunskaper”

 Invändning nummer två är mest en uppmaning att komma ihåg vad Björklund nu gör när det gäller statistik. Han vill lyfta ut elever som bott i Sverige fyra eller färre år ur statistiken när det gäller nationella prov för att bilden skall bli mer ”korrekt”. Risken finns att man sedan jämför gammal ”inkorrekt” statistik med ny ”korrekt” och abrakadabra, allt har plötsligt blivit bättre!

 Jag skall i alla fall komma ihåg detta Herr Björklund, precis som jag kommer ihåg hur du fullkomligt förförde mig och de flesta kommunombud med ditt granna tal under Utbildningsdagarna på Arlanda 2011. Ge oss resurser istället för reformer så skall jag låta udda vara jämt och glömma hur du lovade tjockt och höll tunt.