Christoffer Saar, Olofström

”Kunskap är sann åsikt”

Platon

 ”Min svärfar är kirurg”, sade en bekant i tjänsten till mig en gång. ”Tänk om han skulle säga så här till en patient: jo, jag vet att det finns en ny metod för detta ingrepp, men jag vill operera dig som man gjorde på 50-talet. Jag är själv mer van vid det ingreppet.”

 Poängen var lärares ovilja att ta till sig nya metoder och tillvägagångssätt i sitt kära kall att undervisa. Jag svarade att det var ljusårs skillnad mellan nya metoder i kirurgernas värld och nya metoder i lärarens värld. I kirurgernas värld bygger de nya metoderna på forskning och fakta. I lärarnas värld bygger de nya metoderna på att någon minister, lokalpolitiker, förvaltningschef eller rektor fått en idé. Oftast en idé helt bortkopplad från allt det vi förknippar med empiri och forskning. (Och tyvärr också, många gånger, sund pedagogik.)

 En mer rättvis liknelse vore den här: kirurgen säger till patienten, ”det finns en beprövad metod från 50-talet som fungerar utmärkt, men vår landstingschef (som inte har satt sin fot i en operationssal, förutom då han själv fick blindtarmen borttagen) har funderat ut en ny, obeprövad metod, helt friställd från all vetenskap inom området. Vi kirurger är nu ålagda att använda denna nya metod. Vi kommer inte att veta om den fungerar förrän det ändå är för sent att göra något åt saken för din skull, men den är ju i alla fall billig och modern.”

 Då de som stred i Romarrikets legioner, åtminstone till en början, också var de samma som hade rätt att rösta och sköta styret av staten fick detta konsekvenser. Politiska möten kunde snabbt urarta till aningen blodiga tillställningar. En annan effekt var att de även mentalt förvaltade den fredliga politiken på samma sätt som den krigiska. Ett sätt att besegra fienderna på slagfältet, särskilt om de var fler, gick ut på att slå kilar in i massan, separera dem till mindre, mer hanterbara grupper och sedan krossa dem. Samma taktik användes även i det politiska ränksmideriet vid sidan om slagfältet. En skicklig politiker i Rom under antiken såg noga till att hans fiender också var fiender med varandra.

Att söndra och härska är också den taktik våra antagonister använder sig av, med stor framgång. Det är anmärkningsvärt att vi går på denna minst sagt antika strategi gång på gång. Och till skillnad från Romarriket behöver våra motståndare inte dela på oss för att sedan besegra oss. Allt de behöver göra är att söndra och sedan krossar vi oss själva åt dem.

SKL uppmanar kommunerna att inte skriva lokala kollektivavtal kring mentorskapet och det finns enbart en anledning till det. Gör som i antikens Rom. Se till att få olika uppgörelser med varje lärare. Effekten blir att söndringen ökar i takt med antalet lärare som blir mentorer. För även om riktlinjer fastställs kan dessa godtyckligt ändras av arbetsgivaren från år till år om saken inte har förhandlats och hamnat i avtal.

Hur kan vi gå med på att arbetsgivaren, utan förhandling, bestämmer hur mycket tid och pengar mentorskapet får ta i anspråk? Staten har avsatt 128 miljoner för att finansiera mentorskap och introduktion av nyexaminerade. Dessa pengar är inte öronmärkta så kommunerna vill nog gärna att detta tillskott stoppas i andra gapande hål än att se till att nya lärare och deras mentorer får den tid som behövs för att introduktionen skall bli så bra som möjligt. Det vore att tänka långsiktigt, vilket är en princip som inte har fått något ordentligt fäste i förvaltningarna.

Det hade varit mycket bra att få en kommentar från centralt håll angående detta. Jag önskar det i alla fall. Detta är ännu en kil in i lärarkåren.