”En variabel som utgör en skillnad hos lärare och riktiga arbetare är lönesystemet. Byggbranschen kännetecknas av kollektiva lönesättningar, medan lärare har individuell lönesättning. Det leder till att arbetare klagar på missförhållanden kollektivt, medan lärare hukar för ag för att inte gå miste om de extra 50 kronorna mer än en ann!”
LR Radicals
Jag tror på begreppet, och vill gärna se mig själv som en anhängare av fenomenet solidaritet. Därför anser och tror jag att varje kollega sätter en stolthet i att utföra sitt arbete efter bästa förmåga och förutsättning. Lön borde därför sättas efter så enkla principer som möjligt, efter erfarenhet i yrket och utbildning, inte utifrån diffusa kriterier och rövslickeri.
Jag hade varit emot individuell lönesättning även om det inte hade fungerat så förbluffande dåligt som det faktiskt gör. Hade den individuella lönesättningen varit tänkt som ett skämt hade det fungerat väldigt bra. Så det tragiska är egentligen inte det faktum att det inte fungerar. Det tragiska är att det inte är tänkt som ett skämt. För då hade vi åtminstone kunnat skratta åt saken.
Vad har egentligen den individuella lönesättningen lett till? Har det inte blivit något tystare på konferenser och i lärarrum? Knyts inte allt fler händer i fickorna i stället för i den fria luften där knutna nävar kan få konsekvenser vid nästa löneöversyn?
Den som är rädd för att tala kommer snart också att vara rädd för att tänka och händer som knyts i fickor ger jag inte mycket för. De kan lika väl förbli oknutna. För händer i fickor, knutna som oknutna, får precis lika lite uträttat.
