Konkreta tips för att göra yrket mer attrativt

Det är svårt att få tag i legitimerade, behöriga lärare till lediga tjänster, samtidigt som rörligheten bland lärare tagit fart. Fler och fler tjänster blir vakanta, dels på grund av det ökande antalet nyanlända, dels på grund av fler kollegor som inte har legitimation.

Visst har man lyckats tillsätta en del av dessa tjänster med behörigt folk, men de som inte är tillsatta skapar problem. Undervisningen ska bedrivas av i ämnet behörig lärare och betyg ska enligt lag sättas av lärare med legitimation. Risken blir att de som har en lärarexamen får mer att göra ju fler kollegor de har som inte har någon examen. De legitimerade kan till exempel beordras att sätta betyg på elever de inte undervisar, eftersom de utan legitimation inte får göra det.

Av naturliga skäl skapar detta olustkänslor hos många, inte bara i och med att det blir extra arbetsuppgifter, utan också för att betygsättning är ett myndighetsutövande som en lärare inte tar lättvindigt på. Den som sätter sin signatur på ett betyg vill vara så säker han eller hon kan vara på att det är korrekt och det kan så klart vara svårt att bilda sig en säker uppfattning om man inte är den som har bedrivit undervisningen.

Vissa typer av tjänster är svårare tillsätta än andra. Då marknadskrafter råder har lärare med eftertraktade behörigheter insett sitt höga värde, sökt annan tjänst och ofta fått lön därefter. Detta är så klart en inställning som Lärarnas Riksförbund uppmuntrar, på sikt främjar detta det samlade kollektivets lönebildning dessutom. Men arbetsgivare ställs inför en ny utmaning – att behålla lärare med erfarenhet och kompetens. När kollegor ser att det går förträffligt att höja lönen markant genom att byta kommun/skola skapas en slags dominoeffekt.

Därför har jag tre konkreta förslag till arbetsgivare för att göra läraryrket mer attraktivt:

1. Ett garanterat lönepåslag efter ett bestämt antal år. En slags morot för att locka till sig och behålla erfarenhet och kompetens.

2. Ett lokalt kollektivavtal som reglerar undervisningstid och planeringstid/efterarbete. En utbildningsförvaltning/arbetsgivare med ett sådant avtal ger en tydlig signal om att man är en arbetsgivare som inte tänker använda lärare som budgetregulatorer vid besparingar eller prioriteringar. Det är viktigt för föräldrar och andra kommuninvånare att förstå en sak – ökad undervisningstid för lärare innebär en grupp eller klass till, det vill säga mindre tid för varje elev. Eleverna får med andra ord en sämre undervisning. Det är inte för att man som lärare vill jobba mindre, utan för att man vill jobba bättre som man vill ha en rimlig gräns för hur många timmar som ska undervisas och tillräckligt med tid för planering och efterarbete.

3. Fler assistenter på skolorna. Så att rektorerna får större möjlighet att vara pedagogiska ledare i stället för administratörer. Assistenter är många gånger skolans nav. För både lärare, elever och rektorer är en bra assistent värd sin vikt i guld.

När det gäller lön och arbetsmiljö, två viktiga faktorer om en arbetsgivare vill behålla sin personal, finns ibland en tendens hos somliga lokalpolitiker och arbetsgivare att påpeka att “vår situation minsann inte är sämre än än den hos andra kommuner eller arbetsgivare i grannskapet.” Det må vara hänt, men jag har aldrig haft och kommer aldrig att ha ett sådant resonemang som ledstjärna.

Att vara bäst bland dem sämsta borde inte uppbåda någon större stolthet och den som hellre jämför sig med de som är sämre än de som är bättre bidrar inte till någon positiv utveckling, snarare tvärt om.

Tokiga tanke

Vad kan vara en god åtgärd att vidtaga för att minska lärares arbetsbelastning? Det bästa sättet är nog att strunta i att göra vissa arbetsuppgifter. Givetvis med motiveringen att man inte hade tid att genomföra dessa, vilket är sant om man skall göra ett bra jobb i övrigt. (fotnot: För så måste det ju vara, det skulle aldrig falla mig in att uppmana er, kära kollegor, till arbetsvägran – jag vill ju inte bli betraktad som en uppviglare.)

En anledning till att vi får mer och mer att göra är att många av oss av någon outgrundlig anledning hinner med mer och mer. Det är nästan så att man misstänker att en del – många arbetar gratis på fritiden för att hinna med. Tokiga tanke! Var får jag allt ifrån?

Stundom reflekterar jag över vissa absurda effekter i denna dokumentationshysteri som vi är ålagda att vara en aktör i. Varför läser man aldrig följande sanning i all den text vi likt sumeriska skrivarslavar producerar i vårt anletes svett:

”Eleven uppnår ej kunskapsmål i ämnet eftersom jag just nu är tvungen att dokumentera att eleven ej uppnår kunskapsmålet i ämnet istället för att hjälpa eleven att uppnå kunskapsmålet i ämnet.”

Amnestiernas tid är tyvärr förbi

I det läget, då det bestämdes att legitimationer och stramare behörighetskrav skulle tillämpas, hade det varit på sin plats att också tillämpa en slags amnesti för alla dem som tillåtits undervisa i fel ämnen och utan fullständiga examensbevis. Detta är väl som att svära i LR-kyrkan? Det spelar ingen roll nu, nu när det är försent. Att låta udda vara jämt vill sig icke mer, att dra ett streck och gå vidare låter sig icke längre göras. Den tiden är, som det heter, förbi. Men det är vad man borde ha gjort – en gång och aldrig mer igen.

Två saker bygger jag min “svordom” på: beslutsfattarna hade ingen aning om hur det var beställt ute i kommunerna. När jag började arbeta som lärare i början av 2000-talet kunde så gott som vem som helst bli lärare, utan någon som helst utbildning i ryggen – ställ detta faktum mot att någon saknar en uppsats eller undervisar i fel ämne och ni kan förstå att de sistnämnda sakerna inte sågs som något problem överhuvudtaget.

En annan sak som fick mig att vilja utlysa amnesti handlar kort och gott om tid, vår undervisningstid. Eftersom den inte är i lag eller avtal skriven blir lösningen för många kommuner då de inte får fatt i behörigt folk minst sagt oangenäm för de lärare som redan är anställda. En pension eller ett så kallat “tuvhopp” kan leda till att kvarvarande lärare plötsligt får dela på pensionärens eller tuvhopparens timmar. Smeta ut det smöret (lärarna) över det stora brödet (verksamheten) och kalla det effektivisering (idioti).

Om detta händer, att lärare får undervisa mer för att folk och kompetens saknas, hoppas jag innerligt att Sveriges skolresultat sjunker ännu mer i kommande internationella och nationella undersökningar. För då får våra uppdragsgivare precis det resultat de förtjänar.

 

Alliansens Lattjo-lajban-låda

Nämen, se där. Nu skall det införas ordningsbetyg om Alliansen får bestämma vidare här i landet. Mest tänker jag på hur Ralph, killen i “Flugornas Herre” sa till de andra pojkarna att man kanske skulle bli tvungen att dela ut en reprimand om någon inte följde reglerna och en av de andra pojkarna hånfullt skrek (i filmversionen), “Ät skit och dö!”

Ur facklig synvinkel är det inte så intressant i sig – ordningsbetyg. Det enda som är av intresse egentligen varje gång Alliansen halar fram en ny arbetsuppgift från sin djupa Lattjo-lajban-låda är detta: VAD SKALL BORT!

Rättning av nationella prov kan vi läsa, så intressant. Jag menar, om det finns en lösning på att rätta Nationella prov centralt – varför har inte denna lösning genomförts för flera år sedan? Vad har man väntat på?

Kanske skapas lugn och ro om detta (och en del annat administrativt) tas bort utan att ordningsbetyg införs?

En fråga om tid

Det är inte snön som faller

(Anders F Rönnblom)

Nej, det är inte snön som faller. Det är våra elevers placering i alla möjliga undersökningar rörande deras kunskaper. Detta är ju onekligen tragiskt, men något som är ännu mer tragiskt är allehanda självutnämnda experters förklaringar på varför resultaten dalar. Och nu skall jag bidra till tragiken genom att sälla mig till den skaran. Vi får se om ni håller med mig. Jag kan tänka mig ett antal orsaker och här är en som jag anser är en starkt bidragande orsak:

Ökad undervisningstid, vilket ger mindre tid till förberedelser och efterarbete, samt mindre tid till varje elev.  För min del är det en självklar orsak. Jag kan direkt  föra över detta till min bisyssla som serieskapare och illustratör. Om någon uppdragsgivare skulle få för sig att mejla mig med raderna, “Ok, vi vill ha en rikt detaljerad scen över slaget vid Poltava, A3-format, i färg. I förgrunden Karl den XII fot i samma ögonblick en kula penetrerar den. Himlen ska vara fullkomligt infekterad av förbisusande kanonkulor. vi vill ha illustrationen om en halvtimme!” Mitt svar hade nog, bokstavligt talat, och ursäkta mitt språkbruk, varit: “Fuck off!”

Inte för att jag inte skulle vilja göra en sådan illustration – vilken utmaning, vad spännande. Men att ge så lite tid till så mycket är en direkt förolämpning. Nu skulle det aldrig hända – folk i den branschen vet på ett ungefär hur lång tid det tar att göra en illustration. Därför är jag något fundersam över hur detta fenomen artar sig i skolans värld. Som yrkeskår borde vi bli djupt förolämpade när huvudmän menar att vi skall slänga ihop bra lektioner på ingen tid alls. Vet de inte hur undervisning går till? Vilka ansträngningar som måste göras från lärarens sida för att locka elever att lära?

Det brukar ju heta “att det är naturligt att lära”, och när något säger så utan att på ett korrekt sätt avsluta den strofen har jag lust att dra en sabel. Vi lärare är inte utrustade med sablar – tack och lov, så jag brukar invända istället. Ungefär så här:

Det är förvisso “naturligt att lära”, men det finns ytterst få saker i kursplanerna som är naturliga att lära sig. Vi har utvecklat egenskapen att lära oss saker långt innan vi blev Homo Sapiens och som art har vi kanske funnits i 150 000 år – fundera på hur stor del av den tiden algebra, Europas länder eller den negativa logaritmen av en vätejonskoncentration har varit “naturligt” att lära sig? Aldrig, inte ens nu. Det är därför det finns skolor och lärare. För att våra unga medborgare skall lära sig saker som inte är naturliga att lära sig, men som är nödvändiga att kunna i dagens komplexa samhälle. Den som inte fattar att sådant kräver förberedelser från lärarens sida är en idiot.

Finns det någon undersökning som visar på eventuellt samband mellan hur väl eleverna presterar i förhållande till hur mycket tid lärare har avsatt i sin ordinarie arbetstid för efterarbete och förberedelser? Om inte efterlyser jag en sådan undersökning. Men, förmodligen skulle den undersökningen bli missvisande: lärare planerar oavsett om de har tid till det eller inte, ett faktum som missbrukas i både spar – och vinstsyfte på lärarnas bekostnad.

Hit med pengarna!

 

För en enkel lekman, dvs jag själv, får man ju intrycket av att staten ger pengar för nationella prov, men att dessa pengar går till andra hål i budgeten som måste fyllas. Ergo: kommunen har egentligen inte råd att genomföra nationella prov. Vardagsexempel: om pappa och mamma ger mig pengar att köpa nya sommardäck till bilen, och jag lagar avgassystemet istället, skulle mor och far tyckt att jag egentligen inte har råd att ha bil.

Exempel är säkert dåligt på många sätt, det måste medges. Mor och far skall ju inte ge mig pengar till min bil, precis som att kommunen inte borde få ha hand om skolan alls. Men, verkligheten är tyvärr inte alltid tillrättalagd efter förnuftets principer, särskilt inte bland huvudmän som varken har förnuft eller sunda principer.

En aspekt som inte exemplet täcker är ju det faktum att lärare nu vet att pengar för NP har tilldelats, men detta har inte resulterat i avlastning för varken rättning eller genomförande. Detta är en omfattande process och hade för arbetsbelastningen/återhämtningens skull varit i behov av resurser i form av vikarier, övertid, mm. Saker som jag är övertygad om att pengarna var ämnade för. Det hade kanske inte blivit så många vikarietimmar per skola, men för en törstande i öknen är ju ett halv glas vatten bättre än inget alls.

I Dessa tider av Nationella Prov

AFS 2001:1 om systematiskt arbetsmiljöarbete).

Chefer och arbetsledare bör kunna genomföra åtgärder som ligger i linje med deras personalansvar och ansvar för arbetsledning. Det gäller till exempel att ge introduktion och instruktioner, förtydliga arbetsuppgifter, hjälpa till med prioritering av arbetstagarnas arbetsuppgifter och att ge stöd och återkoppling.”
(kommentarer  till §6, “Kompetens”)
Hinner Du inte rätta? Du skall då gå till chefen och påtala att du behöver stöd och hjälp att prioritera: “Vad skall bort?” Eller, “blir det övertid?”
Men i himmelens namn, säg inte att du inte hinner med, bara för att i nästa ögonblick hinna med!
Ditt bekymmer är även chefens bekymmer och dessutom chefens ansvar. Att inte hinna med är inte alls det samma som arbetsvägran.

Rätt och/eller rättvist

Reformerna har nu börjat få effekter. Behörighetskrav och lärarlegitimation pressar upp löner när lärare anställs, exempelvis med bristen på lärare inom vissa ämnen och så vidare.

Har vi blivit mer åtråvärda? Nej. En indikation som skvallrar om annat är det faktum att den redan anställdes lön ökar makligt medan en så kallad “tuvhoppare” kan höja lönen med åtskilliga tusenlappar i sitt skutt. Slutsatsen får då bli att arbetsgivare tvingas betala hög lön för att få lärare till tjänster som skall tillsättas. Inte för att de vill, utan för att de måste. I marknadsmässiga termer får vi konstatera att de nu eller mycket snart helt enkelt får betala vad vi är värda – tillgången är lägre än efterfrågan. Men som sagt, detta kommer mest dem som byter jobb till del. Möjligen även nyexaminerade lärare också så klart.

Det skulle det bli svårt för arbetsgivaren att höja löner på redan anställda så att dessa var i fas med de som nyanställs, men fenomenet får effekter. Ibland rent av obehagliga effekter för den nyanställde. Det finns roligare sätt att introduceras på till en ny arbetsplats än att mötas av gliringar och antydningar från nya kollegor.

I ett av mina första blogginlägg beskrev jag en annan reform och dess effekter. Även den gången berörde jag ämnet besvikelse från kollegor. Då gällde saken outbildade lärare och om dessa skulle få subventioner från sina arbetsgivare i syfte att lättare kunna skaffa sig rätt kompetens. Ja, ansåg jag – för att det skulle vara rätt, inte för att det skulle vara rättvist. På olika vis hade arbetsgivarna, genom att (märkligt nog) ringakta utbildning, hjälp den outbildade att snärja in sig i den rådande situationen.

Besvikelsen i sig är förstålig, men helt missriktad. Det är givetvis varken rektorns eller den nya kollegans fel att lönerna är orättvisa. Det är i själva verket ett resultat av kommunala och privata aktörers vanvettiga vanvård av skolan under decennier på kunskapsföraktets arena.

På sikt höjs lönen för hela lärarkåren. Alla kommer tyvärr inte hinna uppleva detta för egen räkning – men vi får inte ta ut denna bitterhet på dem som redan har upplevt det. Fråga er inte om det är rättvist, för det är det givetvis inte, fråga er istället om det är rätt på sikt. Det är det givetvis.

Tillåt mig göra ett tillägg riktat åt den som inte ännu upptäckt följande i marknadsmässiga sammanhang självklara fenomen:  Om två söker samma tjänst och ag följer lagen oavsett vilken de anställer av de två väljer de att anställa den som begär minst. 

Bidde det ingen kostym?

Those Who Can, Teach. Those Who Cannot, Pass Laws About Teaching

 

Funderar på lagändringen som träder i kraft 19 november. Upprinnelsen är följande enligt Utbildningsdepartementet:

“Undersökningar har visat att lärare i genomsnitt ägnar 27-35 timmar per termin åt att upprätta omdömen, vilka utgör en del av den skriftliga individuella utvecklingsplanen. Att minska upprättandet av skriftliga individuella utvecklingsplaner leder till att tid frigörs och kan ägnas åt undervisning.”

Det är i mitt tycke en olycklig formulering – “Tid frigörs och kan ägnas åt undervisning” Det är ännu värre i betänkandet “Genom ändringarna kan mer tid frigöras för undervisning…” Det borde ha varit “Kan mer tid frigöras för varje elev” eller något i den stilen. Vi får se om någon arbetsgivare tar fasta på formuleringen och försöker höja undervisningstiden om IUP plockas bort… Jag kan ju vara mer än lovligt paranoid i det här fallet. Jag hoppas att jag är det.

Kommer då dokumentationen att försvinna? Tja, så här säger regeringen:

“Lärare måste dock även fortsättningsvis inför till exempel ett utvecklingssamtal lämna information om elevens kunskapsutveckling i lärarens ämnen och om hur eleven kan utvecklas vidare till den lärare som håller utvecklingssamtalet. Informationen kommer troligtvis många gånger att vara skriftlig. Den skriftliga information som lämnas till en kollega kan dock normalt ha en annan karaktär och förenklas i förhållande till den skriftliga information som lämnas till elever och föräldrar.”

Frågan är hur vi skall förmedla den informationen mellan varandra? Vi kan ta fasta på formuleringen “förenklas”.Eller skall man lägga tid på och träffas, föra anteckningar vid dessa tillfällen eller memorera allt kollegorna någonsin sagt om en elev i klassen? – vari ligger tidsbesparingen då? Vad säger ni?

Kan man då vägra skriva IUP/omdömen? Läs nedan vad Regeringen säger:

“Enligt regeringens mening måste skolorna kunna få göra egna bedömningar om det finns behov av att upprätta skriftliga individuella utvecklingsplaner eller fler utvecklingsplaner utifrån de egna elevernas behov och de lokala förutsättningarna.”

Den pedagogiska ledaren på en skola är ju som bekant rektorn så jag vågar satsa ett par kronor på att detta är rektorns beslut.  Med näst sista citatet i åtanken slipper vi inte ifrån dokumentation ändå…

MEN! tanken var ju att minska dokumentationsbördan för att frigöra mer tid till annat. Om rektor fattar ett beslut som inte innebär en lättnad skall givetvis vi kräva att någon annan arbetsbörda lättar, eller att något annat plockas bort – vi får hänvisa till Regeringens avsikt med lagändringen.

Tjohej vad bra! Bara vi inte tänker längre och kommer på att arbetsgivarna till 90% i alla fall, struntade fullkomligt i “Regeringens avsikt” med Karriärstjänster för lärare när det gällde att dessa skulle vara tillsvidare….

En tandlös lagändring således – vilken otrolig överraskning.