Christoffer Saar, Olofström

If A equals success, then the formula is: A=X+Y+Z. X is work. Y is play. Z is keep your mouth shut.
Albert Einstein

Detta är en intressant blogg där en grupp anonyma lärare beskriver sin vardag. Jag tror att många kan känna igen sig. En mycket sorglig sak är att de upplever behov av att vara anonyma, av rädsla för repressalier. Repressalier riktade mot den som på rättskaffens grunder säger som det är har dokumenterats i flertalet undersökningar och böcker. Lennart Lundquist beskriver i sin bok ”Slutet på yttrandefriheten” hur detta fenomen inte avtar, utan växer sig starkare på den svenska arbetsmarknaden. För lärare är detta enbart en av tre huvudsakliga försämringar som jag ser det.

Låt se nu: kamp för att arbetsmängden skall vara rimlig och rymmas inom arbetstiden. Kamp för en dräglig lön och kompensation för övertid. Kamp för att inte utsättas för arbetsgivares hämndlystnad då din röst och åsikt i ilska, vanmakt, eller rent ut sagt på moraliska grunder bärs över tvekans rand för att bli hörd.

Vad är detta? Är det 1910?

Nej, det är lärares arbetssituation, som ur ett fackligt perspektiv tycks leva ett högst anakronistiskt liv för sig själv i 2000-talet.

Läraryrket håller på att genomföra en tidsresa och vi som är med på den resa kan konstatera att det inte var bättre förr. De som har makt och befogenhet bör sluta ställa sig frågan varför lärare hoppar av tåget på denna resa och varför inga studenter hoppar på. Orsakerna är uppenbara. De bör istället komma på ett sätt att stoppa tidsresenärerna och vända på tåget.

 A reformer is one who sets forth cheerfully toward sure defeat.

Lydia M. Child

Jag behagar så klart skämta lite med citatet ovan, reformer är ibland både önskvärda och nödvändiga, samt ett steg mot något bättre. Men reformer är inte målet i sig, de är steg mot målet, vilket somliga tycks glömma i sin iver att reformera.

Om hammaren är det enda verktyg du har i din verktygslåda kommer varje problem du ställs inför att framstå som en spik. Lite i de banorna tänker jag när jag läser morgontidningen och Björklunds nya satsningar för att råda bot på problemen i Sveriges utbildningsväsen (spiken) genom nya reformer (hammaren).

 Visst, en del förmodligen goda saker. Jag får villigt erkänna att jag inte besitter nog med kunskap i vissa frågor för att anta annat, och samtidigt förmoda att vår högste chef däremot gör det. Fattas bara annat.

 Jag har så klart vissa invändningar, jag vore inte jag annars. Den första är: ”förskolepersonalens kunskaper i språkutveckling skall öka”. Jag kan enbart svara för min egen kommun och där är jag tillräckligt insatt för att kunna hävda att förskolepersonalens kunskaper vad gäller just språkutveckling är mycket god. Problemet, min käre Björklund, är att förskolepersonalen inte har resurser att fullt ut använda sina stora kunskaper. Och när jag tänker efter är just detta ett genomgående drag i hela vårt utbildningsväsen. Vi är många som har stora kunskaper, men vi har inte resurserna att omsätta dessa.

 Lärarnas Riksförbunds motto, ”Ett litet land behöver stora kunskaper” låter fint, men det är nog dags att uppdatera detta motto med, ”Ett litet land behöver resurser för att kunna omsätta sina stora kunskaper”

 Invändning nummer två är mest en uppmaning att komma ihåg vad Björklund nu gör när det gäller statistik. Han vill lyfta ut elever som bott i Sverige fyra eller färre år ur statistiken när det gäller nationella prov för att bilden skall bli mer ”korrekt”. Risken finns att man sedan jämför gammal ”inkorrekt” statistik med ny ”korrekt” och abrakadabra, allt har plötsligt blivit bättre!

 Jag skall i alla fall komma ihåg detta Herr Björklund, precis som jag kommer ihåg hur du fullkomligt förförde mig och de flesta kommunombud med ditt granna tal under Utbildningsdagarna på Arlanda 2011. Ge oss resurser istället för reformer så skall jag låta udda vara jämt och glömma hur du lovade tjockt och höll tunt.

Är det okej att kolla ett mejl i mobilen? Ja, kanske. Men tre eller fyra mejl? Där någonstans går gränsen.

Nu är inte detta ett citat hämtat kring kaffebryggaren i ett pentry i lärarrummet på ett högstadium eller ett gymnasium. Men det har i allra högsta grad att göra med skola och i synnerhet lärare, även om det inte uteslutande är riktat mot just vår yrkesgrupp.

Man skulle kunna tro att det handlar om regler i klassrummet. En gränsdragningsfråga – hur mycket mobil aktivitet som vi tycker är rimligt om någon missat att sätta tingesten på ljudlöst, eller glömt stänga av den.

I själva verket handlar det om fenomenet och den nya seden att ”vobba”. Att arbeta hemifrån när man vårdar sitt sjuka barn. Det är Niklas Löfgren, familjepolitisk talesperson på Försäkringskassan som har gjort ett uttalande kring ”vobbandet”.

I min kommun genomförde LR och Lf en undersökning kring ”sjuknärvaro”, enligt definitionen, att gå till jobbet när man på grund av sjukdom borde stanna hemma. Sjuknärvaron var hög, föga överraskande. En av orsakerna var bland annat att arbetstagare upplevde ett krav från arbetsgivaren att ett visst mått av arbete avkrävdes den sjuke från, så att säga, sjukbädden. Detta och annat leder till att arbetstagaren många gånger väljer att gå till jobbet ändå.

Att kräva arbete från någon som är sjukskriven är ju givetvis inte rätt. Inte heller att kräva arbete från den som vårdar sitt sjuka barn. Arbete utförs mot lön. En sjukskriven, eller ”vabbare” uppbär icke lön. Det är nesligt av rektorn att kräva gratisarbete från sjukdomsdrabbade pedagoger. Jag har så klart hört talas om många exempel på detta förfarande, men aldrig hört talas om att det har lett till rättslig efterräkning riktade mot arbetsgivaren. Jag har förvisso inte sökt efter exempel heller.

Däremot vet jag att det i själva verket är den ”vobbande” läraren som tar en risk. ”Vobbaren” kan formellt bli återbetalningsskyldig. Jag är tämligen övertygad om att en lektionsplanering vida överstiger, i arbetsinsats räknat, en hastig blick på ett mejl i en mobiltelefon, hur flink den sjuke än månde vara.

Kravet från arbetsgivare att arbetstagaren skall utföra arbete från sjukbädden är omoraliskt. Men det är kanske också den utbredda seden att från arbetstagarens sida gå arbetsgivarens krav till viljes? Det kan möjligtvis betraktas som en fin gest från arbetstagarens sida, men inget en rektor skall räkna med.

”Kunskap är sann åsikt”

Platon

 ”Min svärfar är kirurg”, sade en bekant i tjänsten till mig en gång. ”Tänk om han skulle säga så här till en patient: jo, jag vet att det finns en ny metod för detta ingrepp, men jag vill operera dig som man gjorde på 50-talet. Jag är själv mer van vid det ingreppet.”

 Poängen var lärares ovilja att ta till sig nya metoder och tillvägagångssätt i sitt kära kall att undervisa. Jag svarade att det var ljusårs skillnad mellan nya metoder i kirurgernas värld och nya metoder i lärarens värld. I kirurgernas värld bygger de nya metoderna på forskning och fakta. I lärarnas värld bygger de nya metoderna på att någon minister, lokalpolitiker, förvaltningschef eller rektor fått en idé. Oftast en idé helt bortkopplad från allt det vi förknippar med empiri och forskning. (Och tyvärr också, många gånger, sund pedagogik.)

 En mer rättvis liknelse vore den här: kirurgen säger till patienten, ”det finns en beprövad metod från 50-talet som fungerar utmärkt, men vår landstingschef (som inte har satt sin fot i en operationssal, förutom då han själv fick blindtarmen borttagen) har funderat ut en ny, obeprövad metod, helt friställd från all vetenskap inom området. Vi kirurger är nu ålagda att använda denna nya metod. Vi kommer inte att veta om den fungerar förrän det ändå är för sent att göra något åt saken för din skull, men den är ju i alla fall billig och modern.”

 Då de som stred i Romarrikets legioner, åtminstone till en början, också var de samma som hade rätt att rösta och sköta styret av staten fick detta konsekvenser. Politiska möten kunde snabbt urarta till aningen blodiga tillställningar. En annan effekt var att de även mentalt förvaltade den fredliga politiken på samma sätt som den krigiska. Ett sätt att besegra fienderna på slagfältet, särskilt om de var fler, gick ut på att slå kilar in i massan, separera dem till mindre, mer hanterbara grupper och sedan krossa dem. Samma taktik användes även i det politiska ränksmideriet vid sidan om slagfältet. En skicklig politiker i Rom under antiken såg noga till att hans fiender också var fiender med varandra.

Att söndra och härska är också den taktik våra antagonister använder sig av, med stor framgång. Det är anmärkningsvärt att vi går på denna minst sagt antika strategi gång på gång. Och till skillnad från Romarriket behöver våra motståndare inte dela på oss för att sedan besegra oss. Allt de behöver göra är att söndra och sedan krossar vi oss själva åt dem.

SKL uppmanar kommunerna att inte skriva lokala kollektivavtal kring mentorskapet och det finns enbart en anledning till det. Gör som i antikens Rom. Se till att få olika uppgörelser med varje lärare. Effekten blir att söndringen ökar i takt med antalet lärare som blir mentorer. För även om riktlinjer fastställs kan dessa godtyckligt ändras av arbetsgivaren från år till år om saken inte har förhandlats och hamnat i avtal.

Hur kan vi gå med på att arbetsgivaren, utan förhandling, bestämmer hur mycket tid och pengar mentorskapet får ta i anspråk? Staten har avsatt 128 miljoner för att finansiera mentorskap och introduktion av nyexaminerade. Dessa pengar är inte öronmärkta så kommunerna vill nog gärna att detta tillskott stoppas i andra gapande hål än att se till att nya lärare och deras mentorer får den tid som behövs för att introduktionen skall bli så bra som möjligt. Det vore att tänka långsiktigt, vilket är en princip som inte har fått något ordentligt fäste i förvaltningarna.

Det hade varit mycket bra att få en kommentar från centralt håll angående detta. Jag önskar det i alla fall. Detta är ännu en kil in i lärarkåren.

En takläggare kommer till en arbetsplats för att lägga tak. Han lägger sitt tak och mot kvällen, när han nästan är klar, upptäcker han till sin bestörtning att det fattas några takpannor i högen han tilldelats. Arbetsgivaren har försett den anställde med ett i sammanhanget för lite antal takpannor. Tyst begrundar takläggaren detta faktum. ”Det var illa”, tänker han. ”Jag lovade att bli klar idag.”

Takläggaren ordnar med egna medel fram tillräckligt med takpannor under kvällen. Husets ägare är nöjd. Arbetsgivaren är nöjd. Takläggaren är nöjd och tänker ej mer på saken.

Nästa gång takläggaren lägger tak på uppdrag av arbetsgivaren visar det sig att tilldelningen av takpannor enbart täcker halva behovet. Det vill säga halva taket gapar tomt i sådan omfattning att till och med läkt och tjärpapp verkar skamset förvånade i all sin nakenhet.

Panik infinner sig nu takläggarens sinne. Och med paniken följer en reflexmässig handling. Raskt lagar han för framskaffning av den felande mängden takpannor. ”Taket måste bli klart!” Husets ägare är nöjd. Arbetsgivaren är nöjd. Takläggaren är inte nöjd, men tänker ej mer på saken.

Från och med nu inträffar detta varje gång takläggaren anlitas av arbetsgivaren. Takläggaren börjar förbereda sitt arbete med bristen på takpannor i åtanke. Han skaffar fram det som förmodligen kommer att saknas redan innan han sätter igång med själva arbetet. Det tar tid och genererar ingen inkomst. ”Men”, tänker han. ”Taket måste bli klart! Jag kan inte stå där utan takpannor!”

Takläggaren är inte nöjd och tänker numera ganska mycket på saken.

En dag då han lägger sina snålt räknade takpannor på det ansenliga omfånget tak och samtidigt tänker mycket på denna omständighet går det plötsligt upp för honom att han uppfattat problemet på helt fel sätt. Det är i själva verket inte takpannorna som är för få, utan taken som är för stora eller för många.

Om takläggaren gör sitt BÄSTA med de resurser han har TILLDELATS och taket sedan läcker som ett såll är det en sak som husägaren får ta upp med arbetsgivaren.

En av anledningarna till varför lärare har det som de har det är för att vi agerar precis som takläggaren, skillnaden är att taklägaren i berättelsen är påhittad. Ingen takläggare skulle vara så dum.

Det var under en skolinspektion för några år sedan som jag lyckades få min skola stämplad som odemokratisk. Vi var ett antal utvalda lärare som utsattes för intervju genom Skolverkets delegater och jag råkade göra en förmodligen – med tanke på följderna – ganska, oklar beskrivning av min syn på demokrati i skolan och hur elevdemokrati fungerar.

”Du begick ett misstag, broder”, sade en kollega efteråt. (Jag tyckte nog att han hade sparkat mig på smalbenet oförsvarligt många gånger.) ”I sådana här situation skall du enbart svara på direkta frågar” fortsatte han, ”säg inget mer än det absolut nödvändigaste och var stum så länge det inte med all önskvärd tydlighet framgår att de verkligen kräver ett svar.”(Jag tror att hans far var involverad i den brittiska underrättelsetjänsten under Andra världskriget.)

Min utläggning var, enligt mig i alla fall, inget som helst uttryck för antidemokratiska influenser, snarare tvärt om. Jag hävdade Att demokrati kräver a) att den beslutande församlingen, så långt det är möjligt, är insatta i allt det som påverkas av det demokratiska beslutet och b) att det beslutet verkligen respekteras, inte bara av eleverna, men också av andra som påverkas av beslutet. Samt c) att demokrati handlar om beslut kring saker som är eller kan betraktas som viktiga för etablissemanget.

På samtliga punkter faller elevdemokratin för det mesta. Punkt c är kanske inte så mycket att orda om, vi har ett lag – och regelverk som reglerar det som är viktigt i skolan och utbildade lärare som skall se till att detta följs. Det värsta är ändå när det är punkt b som kärvar ihop. När lärare, skolledningen och föräldrar falskeligen ger eleverna demokrati och sedan fullkomligt kör över dem när de fattat demokratiska beslut. Utomparlamentarisk aktivitet är vad det egentligen är frågan om. Det som skrämmer mig är att eleverna inte blir mer upprörda över detta faktum. De borde ju ställa till med revolution.

Allt sammantaget ger detta eleverna en felaktig syn på demokrati. För dem blir demokrati något som handlar om att fatta beslut kring saker som inte är så viktiga och skulle dessa beslut mot förmodan verkligen uppfattas som viktiga från de i sammanhanget sanna makthavarnas sida, samtidigt som besluten strider mot deras vilja kommer dessa beslut ändå att upphävas utanför den demokratiska ordningen.

Om vi inte vill att det är det som eleverna skall upptäcka när de genom påhejning skall utöva folkstyre bör vi kanske inte leka demokrati med dem på det viset?

Många gånger handlar det om att en skola inte har något ordentlig regelverk kring elevdemokratin. Det borde finnas en ”författning”, med grundläggande regler. Det är förkastligt att komma med ändringar i efterhand. Om eleverna var satta att rösta fram en Lucia och det råkade bli en pojke är det ett beslut som alla får leva med.  Nästa gång får väl skolledningen och elever komma överens om en ”grundlagsändring” när det gäller framröstandet av Lucior.

Att låta en beslutande församling bestämma genom röstning och sedan som rektor falla till föga inför andra som måhända skriker högre är en skymf mot det vi kallar demokrati. Det ger helt fel signaler. Demokrati får man inte genom modersmjölken, det är något som måste erövras av och genom varje generation medborgare. Demokrati är så viktigt att vi inte skall lura eleverna att de har tillgång till denna styrelseform när de i själva verket inte har det.

Den bästa nationalekonomiska barometern är tiggarna. När de tjänar tre gånger så mycket som en universitetsprofessor är ekonomin i gott skick.

C. Franchi

Man gör således en analys för att öka måluppfyllelsen, detta skall sedan rendera arbetstagaren en högre lön. Ettusen femhundra kronor per skalle.

Ett lokalt Kollektivavtal upprättas. ”Vilket inte behöver innebära någon förändring i arbetstiden eller i tiden för undervisning.”, säger arbetsgivaren. Fantastiskt och märkligt. Eller kanske rent av fantastiskt märkligt. Var skall pengarna komma ifrån?

Naturligtvis måste en höjning på 1500kr innebära en förändring i undervisningstiden i alla fall. Förvaltningens budget är lika begränsad som före överenskommelsen. Det är inte precis så att ökad måluppfyllelse också bidrar till någon högre avkastning på det satsade kapitalet. Avkastningen är möjligtvis mer och djupare kunskap, vilket naturligtvis är bra och nödvändigt, men mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att omvandla till reda pengar med omgående verkan.

För att ha råd med höjningen måste varje lärare undervisa mer. Om varje lärare undervisar mer ”minskar behovet” av lärare. Detta får till följd att somliga sägs upp för att andra frivilligt gått med på att utföra de förstnämndas arbetsuppgifter. Hade de inte heltid redan? Lösningen för ökad måluppfyllelse är alltså att minska antalet lärare, samt få de resterande att undervisa fler eller större elevgrupper. Hur kan dylikt vara till gagn för måluppfyllelse?

Säg femhundra, femtonhundra, eller varför inte tvåtusen riksdaler rakt i näven. För mig kommer summan, under ovanstående förutsättningar, alltid att vara trettio silverpenningar.