Christoffer Saar, Olofström

 Då de som stred i Romarrikets legioner, åtminstone till en början, också var de samma som hade rätt att rösta och sköta styret av staten fick detta konsekvenser. Politiska möten kunde snabbt urarta till aningen blodiga tillställningar. En annan effekt var att de även mentalt förvaltade den fredliga politiken på samma sätt som den krigiska. Ett sätt att besegra fienderna på slagfältet, särskilt om de var fler, gick ut på att slå kilar in i massan, separera dem till mindre, mer hanterbara grupper och sedan krossa dem. Samma taktik användes även i det politiska ränksmideriet vid sidan om slagfältet. En skicklig politiker i Rom under antiken såg noga till att hans fiender också var fiender med varandra.

Att söndra och härska är också den taktik våra antagonister använder sig av, med stor framgång. Det är anmärkningsvärt att vi går på denna minst sagt antika strategi gång på gång. Och till skillnad från Romarriket behöver våra motståndare inte dela på oss för att sedan besegra oss. Allt de behöver göra är att söndra och sedan krossar vi oss själva åt dem.

SKL uppmanar kommunerna att inte skriva lokala kollektivavtal kring mentorskapet och det finns enbart en anledning till det. Gör som i antikens Rom. Se till att få olika uppgörelser med varje lärare. Effekten blir att söndringen ökar i takt med antalet lärare som blir mentorer. För även om riktlinjer fastställs kan dessa godtyckligt ändras av arbetsgivaren från år till år om saken inte har förhandlats och hamnat i avtal.

Hur kan vi gå med på att arbetsgivaren, utan förhandling, bestämmer hur mycket tid och pengar mentorskapet får ta i anspråk? Staten har avsatt 128 miljoner för att finansiera mentorskap och introduktion av nyexaminerade. Dessa pengar är inte öronmärkta så kommunerna vill nog gärna att detta tillskott stoppas i andra gapande hål än att se till att nya lärare och deras mentorer får den tid som behövs för att introduktionen skall bli så bra som möjligt. Det vore att tänka långsiktigt, vilket är en princip som inte har fått något ordentligt fäste i förvaltningarna.

Det hade varit mycket bra att få en kommentar från centralt håll angående detta. Jag önskar det i alla fall. Detta är ännu en kil in i lärarkåren.

En takläggare kommer till en arbetsplats för att lägga tak. Han lägger sitt tak och mot kvällen, när han nästan är klar, upptäcker han till sin bestörtning att det fattas några takpannor i högen han tilldelats. Arbetsgivaren har försett den anställde med ett i sammanhanget för lite antal takpannor. Tyst begrundar takläggaren detta faktum. ”Det var illa”, tänker han. ”Jag lovade att bli klar idag.”

Takläggaren ordnar med egna medel fram tillräckligt med takpannor under kvällen. Husets ägare är nöjd. Arbetsgivaren är nöjd. Takläggaren är nöjd och tänker ej mer på saken.

Nästa gång takläggaren lägger tak på uppdrag av arbetsgivaren visar det sig att tilldelningen av takpannor enbart täcker halva behovet. Det vill säga halva taket gapar tomt i sådan omfattning att till och med läkt och tjärpapp verkar skamset förvånade i all sin nakenhet.

Panik infinner sig nu takläggarens sinne. Och med paniken följer en reflexmässig handling. Raskt lagar han för framskaffning av den felande mängden takpannor. ”Taket måste bli klart!” Husets ägare är nöjd. Arbetsgivaren är nöjd. Takläggaren är inte nöjd, men tänker ej mer på saken.

Från och med nu inträffar detta varje gång takläggaren anlitas av arbetsgivaren. Takläggaren börjar förbereda sitt arbete med bristen på takpannor i åtanke. Han skaffar fram det som förmodligen kommer att saknas redan innan han sätter igång med själva arbetet. Det tar tid och genererar ingen inkomst. ”Men”, tänker han. ”Taket måste bli klart! Jag kan inte stå där utan takpannor!”

Takläggaren är inte nöjd och tänker numera ganska mycket på saken.

En dag då han lägger sina snålt räknade takpannor på det ansenliga omfånget tak och samtidigt tänker mycket på denna omständighet går det plötsligt upp för honom att han uppfattat problemet på helt fel sätt. Det är i själva verket inte takpannorna som är för få, utan taken som är för stora eller för många.

Om takläggaren gör sitt BÄSTA med de resurser han har TILLDELATS och taket sedan läcker som ett såll är det en sak som husägaren får ta upp med arbetsgivaren.

En av anledningarna till varför lärare har det som de har det är för att vi agerar precis som takläggaren, skillnaden är att taklägaren i berättelsen är påhittad. Ingen takläggare skulle vara så dum.

Det var under en skolinspektion för några år sedan som jag lyckades få min skola stämplad som odemokratisk. Vi var ett antal utvalda lärare som utsattes för intervju genom Skolverkets delegater och jag råkade göra en förmodligen – med tanke på följderna – ganska, oklar beskrivning av min syn på demokrati i skolan och hur elevdemokrati fungerar.

”Du begick ett misstag, broder”, sade en kollega efteråt. (Jag tyckte nog att han hade sparkat mig på smalbenet oförsvarligt många gånger.) ”I sådana här situation skall du enbart svara på direkta frågar” fortsatte han, ”säg inget mer än det absolut nödvändigaste och var stum så länge det inte med all önskvärd tydlighet framgår att de verkligen kräver ett svar.”(Jag tror att hans far var involverad i den brittiska underrättelsetjänsten under Andra världskriget.)

Min utläggning var, enligt mig i alla fall, inget som helst uttryck för antidemokratiska influenser, snarare tvärt om. Jag hävdade Att demokrati kräver a) att den beslutande församlingen, så långt det är möjligt, är insatta i allt det som påverkas av det demokratiska beslutet och b) att det beslutet verkligen respekteras, inte bara av eleverna, men också av andra som påverkas av beslutet. Samt c) att demokrati handlar om beslut kring saker som är eller kan betraktas som viktiga för etablissemanget.

På samtliga punkter faller elevdemokratin för det mesta. Punkt c är kanske inte så mycket att orda om, vi har ett lag – och regelverk som reglerar det som är viktigt i skolan och utbildade lärare som skall se till att detta följs. Det värsta är ändå när det är punkt b som kärvar ihop. När lärare, skolledningen och föräldrar falskeligen ger eleverna demokrati och sedan fullkomligt kör över dem när de fattat demokratiska beslut. Utomparlamentarisk aktivitet är vad det egentligen är frågan om. Det som skrämmer mig är att eleverna inte blir mer upprörda över detta faktum. De borde ju ställa till med revolution.

Allt sammantaget ger detta eleverna en felaktig syn på demokrati. För dem blir demokrati något som handlar om att fatta beslut kring saker som inte är så viktiga och skulle dessa beslut mot förmodan verkligen uppfattas som viktiga från de i sammanhanget sanna makthavarnas sida, samtidigt som besluten strider mot deras vilja kommer dessa beslut ändå att upphävas utanför den demokratiska ordningen.

Om vi inte vill att det är det som eleverna skall upptäcka när de genom påhejning skall utöva folkstyre bör vi kanske inte leka demokrati med dem på det viset?

Många gånger handlar det om att en skola inte har något ordentlig regelverk kring elevdemokratin. Det borde finnas en ”författning”, med grundläggande regler. Det är förkastligt att komma med ändringar i efterhand. Om eleverna var satta att rösta fram en Lucia och det råkade bli en pojke är det ett beslut som alla får leva med.  Nästa gång får väl skolledningen och elever komma överens om en ”grundlagsändring” när det gäller framröstandet av Lucior.

Att låta en beslutande församling bestämma genom röstning och sedan som rektor falla till föga inför andra som måhända skriker högre är en skymf mot det vi kallar demokrati. Det ger helt fel signaler. Demokrati får man inte genom modersmjölken, det är något som måste erövras av och genom varje generation medborgare. Demokrati är så viktigt att vi inte skall lura eleverna att de har tillgång till denna styrelseform när de i själva verket inte har det.

Den bästa nationalekonomiska barometern är tiggarna. När de tjänar tre gånger så mycket som en universitetsprofessor är ekonomin i gott skick.

C. Franchi

Man gör således en analys för att öka måluppfyllelsen, detta skall sedan rendera arbetstagaren en högre lön. Ettusen femhundra kronor per skalle.

Ett lokalt Kollektivavtal upprättas. ”Vilket inte behöver innebära någon förändring i arbetstiden eller i tiden för undervisning.”, säger arbetsgivaren. Fantastiskt och märkligt. Eller kanske rent av fantastiskt märkligt. Var skall pengarna komma ifrån?

Naturligtvis måste en höjning på 1500kr innebära en förändring i undervisningstiden i alla fall. Förvaltningens budget är lika begränsad som före överenskommelsen. Det är inte precis så att ökad måluppfyllelse också bidrar till någon högre avkastning på det satsade kapitalet. Avkastningen är möjligtvis mer och djupare kunskap, vilket naturligtvis är bra och nödvändigt, men mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att omvandla till reda pengar med omgående verkan.

För att ha råd med höjningen måste varje lärare undervisa mer. Om varje lärare undervisar mer ”minskar behovet” av lärare. Detta får till följd att somliga sägs upp för att andra frivilligt gått med på att utföra de förstnämndas arbetsuppgifter. Hade de inte heltid redan? Lösningen för ökad måluppfyllelse är alltså att minska antalet lärare, samt få de resterande att undervisa fler eller större elevgrupper. Hur kan dylikt vara till gagn för måluppfyllelse?

Säg femhundra, femtonhundra, eller varför inte tvåtusen riksdaler rakt i näven. För mig kommer summan, under ovanstående förutsättningar, alltid att vara trettio silverpenningar.

The moment the slave resolves that he will no longer be a slave, his fetters fall. Freedom and slavery are mental states.

Gandhi

Det är inte det att slavarbetskraft är gratis, men det fungerar lite annorlunda jämfört med mer accepterad form av arbetskraft: då priset man betalar är för slaven i sig, inte för arbetet denne utför, uppstår ett behov att pressa ut så mycket arbete som möjligt ur denne slav. Ju mer blod som kan pressas ur stenen, desto billigare och bättre blir investeringen.

Då tiderna blir kärva och husbondens ekonomi ansträngd förväntas vi göra mer för samma grundkostnad. Man gör sig av med folk och de som blir kvar får vackert ta på sig de avpolletterades kvarlämnade uppgifter och klasser. Man lägger på fler uppdrag utan att något tas bort eller renderar övertid för läraren som utför detta extra arbete. Plötsligt är de tidigare 100% inte 100% längre. Detta är inte matematik, utan slavägarmentalitet.

Slavhushållning hämmar utvecklingen, det är ett välkänt faktum. Varför uppfinna något som sparar tid och arbete när det går lika bra att snärta till med piskan en extra gång för att få jobbet gjort?

Vi är akademikernas slavkast. Gör vi mer blir vi billigare.

Det kanske är dags att göra något. Inte bara för oss, utan för kommande generationers lärare i Sverige. För en slogan som säger ”Bli lärare – känn dig billig och hämma utvecklingen”, lockar nog inte så många lämpliga kandidater till yrket.

Cogito, ergo sum
René Descartes

Det är ytterst ovanligt att en civilisation når vår tekniska nivå innan den går under. Eller, rättare sagt: vi är unika – ingen tidigare civilisation på jorden har lyckats åstadkomma något i närheten av vad vi har lyckats med. Vi är unika med vår teknik och tidsrymd på jorden. Så pass unika att det är osannolikt att vi är här?

Följande tre steg kommer att blottlägga allt inför era icke ont anande sinnen:

1. Det är nog accepterat inom vetenskapsvärlden att det i framtiden kommer att vara möjligt att skapa artificiellt medvetande av människans kapacitet.

2. När det sker kommer det också att vara mycket troligt att vi kommer att sätta upp simulation av digitala konstgjorda världar för att testa olika hypoteser. Vi kommer kanske att köra flera 100 000 sådana simulationer samtidigt.

Varför säger jag ”vi”?

3. Om så är fallet är ”vi” med största sannolikhet en del av en sådan simulation eftersom det är osannolikt att vi faktiskt medverkar i en riktig civilisation som nått denna höga tekniska nivå. Det är mycket mer troligt statistiskt sett att vi ingår i en simulation om det finns en riktig värld men 100 000 digitala.

Ungefär så resonerar, Nick Bostrom, en svenskfödd filosof, verksam i Oxford. Den stora frågan är bara vilken hypotes forskarna försöker testa i just vår virtuella försöksvärld? Kanske försöker de utröna om brist på resurser, brist på för och efterarbete, orimlig arbetsbörda och kortsiktiga, allt för många och plottriga planer har negativ inverkan på undervisningen och studieresultaten?

Ni kan stänga av superdatorn nu – vi vet svaret.

”Humour. It is a difficult concept”
Saavik (Star Trek II)

Det finns de som påstår att utomjordingar måste existera på grund av universums oändlighet. Om vi går med på den premissen finns det också de som påstår att om dessa varelsen skulle lyckas ta sig till vår planet för att göra en studie hade resultatet blivit något oväntat för vår del.

Studien hade visat detta: en av de dominerande och styrande varelserna på planeten tycks vara platta, men stora organismer, gröna och oftast fyrkantiga till formen. Dessa organismer besitter förmodligen någon telepatisk kraft för de har lyckats förslava en annan tvåbent och mycket intelligent livsform till en sådan grad att den sistnämnda lägger ner mycket möda i sin strävan att skydda och vårda sin herre. Den gröna organismen drar nytta av den tvåbente på alla möjliga vis. Intelligensen hos slavorganismen utnyttjas så att den gröna organismen exempelvis inte torka ut. Tvåbentheten kommer väl till pass då den gröne skall ansas och snyggas till.

Jag har ett embryo till en slags tanke, idé eller hypotes om ni så vill. Jag tror inte att det blir något vettigt av den, men min tanke är att om jag får ner detta på pränt så slipper jag den sedan. Detta är inte alvarligt menat i bokstavlig bemärkelse och jag tror att vår, homo sapiens sapiens förmåga att hitta samband och mönster överallt och i allting spelar mig ett spratt. Men hur som helst, här kommer min idé:

Jag tänker på SKL och deras hejdukar. De lyckas alltid göra felbedömningar i samma klass som i exemplet ovan när de betraktar skolan. Själv har jag alltid refererat till dem som ”Den mörka sidan” utan att göra den självklara kopplingen förrän nu: ”Den mörka sidan” kommer från Filmen Star Wars och i Star Wars finns en hel hoper aliens…

Det finns mer. En gång när så gott som alla skolledare varit borta en dag frågade jag dem dagen efter om de varit uppe i moderskeppet dagen innan. Få av dem fann detta otroligt underfundiga skämt roligt och nu börjar jag förstå varför.

Jag kom för nära sanningen – de är kanske aliens, men det kan också vara så att vi i själva verket är gräsmattornas slavar allihop.

Live long and prosperous

mr. Spock