Stödstrukturer och skamvrån – om skolbesöken på BETT

Ett väldigt populärt inslag på BETT är skolbesöken och det är verkligen fantastiskt att flera tusen svenska lärare numera har fått möjlighet att bekanta sig med det engelska skolsystemet på plats. Skola är ju ett nationellt projekt och vi är i allmänhet märkligt okunniga om hur andra länder i Europa organiserar sina skolor. (Själv har jag exempelvis lärt mig massor om dansk skola bara genom att följa TV-serien Rita (på Netflix som varmt rekommenderas).

Vid skolbesöken är det naturligtvis den digitala utvecklingen (med Apples produkter) som  man gärna visar upp, men vi lärare får ju syn på så mycket annat. Många ser den otroligt välorganiserade undervisningen, där lärare med tydliga mål och stödstrukturer lotsar eleverna igenom svårigheter. Vi häpnar t.ex. över 6-åringar som skriver långa texter och som dessutom vet vilken funktion adjektiven har i berättelsen. Jag är själv väldigt förtjust i alla dessa stödstrukturer som både utvecklar elevers literacy och deras tänkande. Den här filmen av Ron Berger visar brittisk didaktik i ett nötskal. https://youtu.be/hqh1MRWZjms

Men många såg också den engelska pedagogikens andra, lite mörkare sida. Det här samtalet hade min kollega Birgitta med en pojke i 6-årsåldern:

– Why are you sitting here all by yourself?
-I have done something wrong.
-Oh, what have you done then?
-I don’t know.
-I see, for how long do you have to sit here?
-I don’t know.

Det här var bara ett exempel av många. Flera reagerade på hur de engelska lärarna pratade om barnen som: “Där har vi våra “top students” och där sitter våra, inte fullt så smarta ….” Några av er kanske också såg solen på tavlan som omgavs av barnens namn. Under veckan hamnade barnen, som inte uppförde sig, längre och längre bort från den mysiga värmen. För varje steg förlorade de fem, av de sammanlagt 20 minuter, som de hade att fritt förfoga över på fredagarna.  

Detta kom också upp under en av mina tematiska guidningar på mässan. Så här kan man väl inte behandla barnen, tyckte en lågstadielärare. Nej, man kan inte det. Det är, enligt min mening, märkligt att britterna inte på allvar försöker förändra den här gamla traditionen av skamvrå och straff. Men samtidigt är det värdefullt att vi är där på plats och får möjlighet reflektera över både det som är bra och sådant som vi verkligen inte vill införa.

Ett av DIUs arrangemang på mässan var NordicBETT. Eftermiddagen ägnades åt informationsutbyte mellan de nordiska länderna. Elever från Norden fick bl.a. presentera hur de använde digitala verktyg i skolan. Årstaskolan som representerade Sverige var förstås alldeles fantastiska som vanligt. Kanske är detta initiativ ett första steg mot skolbesök i fler länder. Varför inte ett NordicFETT, där fokus ligger på Finland? Jag anar att vi kommer att hitta och läras oss både av varandras starka och svaga sidor. Så vilken av våra skolkommuner blir först att äntligen våga sig över Östersjön? 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)