Hurra! Det kom en hatkommentar

Jag har bl.a. visat filmer i UR:s serie Källkritik som visas på deras You Tube kanal. Vi har också sett “Tänk till, med Dewide”, om nätattityd, men trots att filmerna tar upp angelägna ämnen på ett spännande och bra vis har diskussionen i klassrummet gått trögt.

Eleverna är rörande eniga om att de kan hantera sociala medier. De umgås bara med kompisar de känner och nej, de får inga elaka kommentarer. Det är förresten bara småungar som skriver dumma saker, alltså är det inget att bry sig om. Ja, men vi lärare var ju inne och rotade runt i era flöden på ask.com och liknande sidor när ni gick i 7:an och det såg ju inte alltid så kul ut, försökte jag. Ja, men vi håller inte på med sånt längre. Tvärtom, om någon lägger på en bild på sig själv får personen alltid bara en massa hjärtan och likes.

Men så kom det en märklig och trist kommentar, på min och mina elevers blogg Historien skrivs nu!, till ett inlägg som en elev hade skrivit om attentatet på Utöya på vår blogg. Kommentaren som inte är publicerad på bloggen löd:

hahahahaha fy fan va roligt!!! Det borde hända i China för då dör många. Atombomba hela jävla mellanöstern!!! mvh Jimmie Åkersson.

Jag berättade om kommentaren i förbigående på en svensklektion och då väcktes intresset.

“Har vi fått en riktig hatkommentar, från vem, vad står det?” Eleverna kastade sig över kommentaren och vips var diskussionen igång. Innehållet analyserades, några förvandlades till små viralgranskare som försökte hitta mailadress och det namn som kommentatorn hade uppgivit. Hmm, kunde det verkligen vara någon från Förslöv eller var det någon de kände … Snart hade i alla fall de flesta förstått sensmoralen i att  nättroll ska fram i ljuset, för då förlorar de sin kraft.

Naturligtvis borde jag ha börjat min undervisning där, i den riktiga kommentaren som var riktad mot alla i klassen. Sedan skulle jag ha lotsat eleverna mot deras egna personliga nätanvändande. Men man lär sig alltid något nytt i det här jobbet.

Bloggen Historien skrivs nu! tävlar för övrigt i Webbstjärnan och detta är ett fint exempel på vilka möjligheter som finns i att låta eleverna lära sig hantera mediet genom att använda det. Skolan hamnar i verkligheten.

Webbstjärnan är som sagt en tävling. Titta på alla fantastiska tävlingsbidrag Webbstjarnan.se

 

Digitala läromedel – finns det forskning på det?

Först kom datorerna till skolan och nu kommer innehållet. Läromedelsbolagen introducerar digitala läromedel på bred front. Men hur påverkar digitala läromedel barns lärande? Medan läromedelsförlagen så klart pekar på nya möjligheter till lärande borde kanske skolan och dess huvudmän mer kritiskt reflektera över användandet av digitala läromedel.  Anne Mangen vid universitetet i Stavanger menar exempelvis i en artikel. att vi fortfarande vet alldeles för lite om vad som händer när barn läser på skärm istället för i en bok. Men om vi fortfarande vet för lite om vad som händer med lärandet när elever läser på datorn, hur mycket vet vi då om vad som händer med elevers literacy, när de får sin läsning ersatt av andra medier?

Olika språkutvecklande arbetssätt  i skolan förutsätter i princip alltid en skriven text, som eleven ska få hjälp med att läsa och förstå. Men jag tror att vi nu måste förebereda oss för en undervisningssituation där läsning av text allt oftare ersätts av andra medier. Och jag tror knappast att det finns tid att invänta stora noggrant genomförda forskningsstudier om hur det påverkar lärande och literacy, utan det lär bli learning by doing i klassrummet för oss lärare.

För att klara det behövs kompetensutveckling av lärare. Förhoppningsvis kommer det utvidgade textbegreppet få ett stort utrymme inom ramen för läslyftet. Men det vore också bra om svenska skolhuvudmän tog tillvara sina forskarutbildade lärare som det var tänkt i karriärlärareformen. De kan värdera den forskning som ändå finns. Forskarutbildade lärare kan också uppmuntra kollegor att reflektera överundervisningen och sammanställa och sprida resultat. På så vis kan vi skynda på forskningsprocessen och ligga mer i fas med läromedelsförlag och andra kommersiella aktörer.

Anne Mangen har för övrigt genomfört flera studier på hur våra hjärnor reagerar på att läsa och skriva på dator.  Hon menar att den nya orientering som läsning på skärm innebär, medför att läsaren förlorar helheten och delar av den fysiska aktivitet som en bok ger. Bokens fysiska egenskaper ger en annan ro. Att bläddra istället för att scrolla, att vi kan ta på sidorna påverkar vår förmåga till inlevelse och uppmärksamhet.

Empati – en kognitiv förmåga att utveckla

I samtalet om IT i skolan finns ett stort fokus på olika förmågor som våra ungdomar anses behöva i framtiden, och som digitala verktyg förhoppningsvis hjälper dem att utveckla. Det talas mindre om de förmågor och kunskaper som de eventuellt förlorar i ett allt mer digitaliserat samhälle. Men vi kanske klarar oss utan att kunna slå i en uppslagsbok eller skriva läsligt för hand i framtiden, eller?

Men när Psykologiprofessorn och IT-experten Sherry Turkle talar om en empatikris, som hon menar har uppstått på grund av vårt digitaliserade samhälle, blir i alla fall jag orolig. Hon anser att våra samtal blir allt ytligare och hänvisar bland annat till en forskningsstudie om universitetsstudenters förmåga till empati där resultaten sjunker. En förklaring kan, enligt Turkle, vara att ungdomarna tillbringar allt mer tid på nätet och som en konsekvens, allt mindre tid till att faktiskt prata med varandra i det verkliga livet.

Om detta stämmer är det verkligen något som vi i skolan borde ta på allvar. Empati kan beskrivas som en förmåga att dela en annan människas erfarenheter utan att vara den personen. Den bygger alltså på en förmåga till inlevelse och den ger oss möjlighet att se världen ur olika perspektiv för att få syn på och förstå det annorlunda eller främmande.  Förmågan brukar beskrivas som kognitiv. Den utvecklas alltså genom tänkandet och ska inte förväxlas med känslor som medlidande eller sympati. Även om viljan att förstå andra ofta motiveras av en känsla.  Empati är alltså en livsviktig förmåga i vår globaliserade värld. Dessutom är den grundläggande för den humanistiska vetenskapen. Varför ska vi exempelvis läsa litteratur om vi inte vill eller kan leva oss in i andra människors öden?

Ska vi sluta använda datorer i skolan? Nej, det tycker jag inte, Men vi kan använda dem mer medvetet för att utveckla de kunskaper som läroplanen och kursplaner föreskriver. I historieämnet är empatibegreppet exempelvis en vedertagen del av undervisningen som behandlas i kommentarsmaterialet till kursplanen. Eleven ska ges tillfälle att möta människors berättelser och de kan därmed leva sig in i förhållanden och värderingar som rådde förr.

I historieundervisningen finns också fantastiska möjligheter att utveckla förmågan med hjälp av det öppna och autentiska skrivande som klassbloggar ger möjlighet till. Titta exempelvis på min revolutionsblogg eller på Lars Santelius Northeimdagböckerna. Eleverna i klassen spelar ett slags rollspel där de får skriva dagbok som en fiktiv historisk person som genomlever ett skeende, typ franska revolutionen eller andra världskriget. De utvecklar förmågan till empati när de måste förhålla sig till många olika berättelser på bloggen, där ett skeende skildras ur olika perspektiv. De får kunskap om historien med hjälp av varandras upplevelser. De får också se hur jämnåriga beskriver och förklarar skeenden. På köpet blir eleverna förhoppningsvis skickligare på att hantera den digitala vardag som de lever i. 

Om du är verkligen vill fördjupa dig i det historiska empatibegreppet kan du alltid läsa min lic-avhandling. Elever skriver historia på bloggen, Undervisning, literacy och historiemedvetande i ett nytt medielandskap.

“Romanen lärde oss känna inlevelse med andra människor och Internet håller på att lära oss motsatsen”, skriver Håkan Lindgren i SvD apropå debatten om näthat.  Tanken svindlar. Vad händer om vi slutar läsa? Finns det andra sätt att utveckla empati och kan man motverka näthat med hjälp av empati? I förra inlägget skrev jag om vikten av att utveckla den kognitiva förmågan till empati i skolan för att motverka ytliga oempatiska samtal.. Ämnet känns verkligen aktuellt.

Det är lätt att blanda ihop empati med olika känslor som motiverar viljan att leva sig in i någon annans öde. Men empati är alltså en kognitiv förmåga som man kan välja att använda för lära sig något om andras situation genom att man sätter sig in i deras erfarenheter och att man förmå se en fråga ur olika perspektiv.För att förstå begreppet har jag haft stor hjälp av den amerikanska historiedidaktikerna Keith Barton och Linda Levstik som i boken Teaching History for the Common Good, reder ut begreppet.

Keith Barton är för övrigt en av mina absoluta favorithistoriedidaktiker och han förtjänar ett eget blogginlägg, tills dess finns det en bra intervju med honom i Pedagogiska magasinet.

Tillbaka till empatin. Barton och Levstik menar att historisk empati kan delas in i två underkategorier, empathy as perspective recognition och empathy as caring Medan empati som perspektiv på det främmande kräver att eleverna försöker sätta sig in i det annorlunda, kan de hitta empathy as caring i sina egna känslor och tankar. På så vis kompletterar och stödjer de båda sidorna av empatibegreppet varandra. Men det är empati 

Bloggen Monicas stjärnor – ett glatt återseende

Läraren Monica la upp på Webbstjärnan något hon kallade för tankefrågor på bloggen. Klassen fick sedan i uppgift att besvara frågorna i kommentarsfältet till varje inlägg. Ämnet var SO i åk 7 – 9.

Jag gillade verkligen bloggen. Den var enkel att hantera både för läraren och eleverna. Samtidigt utnyttjade läraren mediets möjligheter till samarbete genom att alla i klassen såg och kunde inspireras av varandras lösningar på tankefrågorna. Uppgifterna höll också hög kvalitet. De var öppna och gick att tolka ur olika perspektiv. Det syntes att detta var en skicklig lärare som hade tänkt till.

Jag sparade bloggen och såg fram emot att låna både upplägg och uppgifter. Men när jag skulle titta på den igen var den borta. Det var tråkigt, men inte så konstigt. Skolboggar kommer och de läggs ner. Men så, häromveckan, höll jag en föreläsning på LR Stockholm. Den tappra skara som hade letat sig ut i vinterkylan var inte större än att jag bad alla presentera sig. Och där satt hon ju, Monica Hansson, biträdande kommunombud och SO-lärare från Årstaskolan. Det blev ett glatt återseende.

Det visade sig att Monicas stjärnor faktiskt finns kvar, men under det intetsägande namnet SO-bloggenStockholms stad hade bestämt att alla deras skolbloggar skulle ligga på en gemensam plattform på varje skola och därför gick den inte att söka på under sitt gamla namn. Monica börjar om med sjuor i år, men det kommer, så följ bloggen här och låt er inspireras..

Monica har alltså fortsatt att arbeta med samma typ av skolblogg under flera år och det är ofta ett tecken på kvalitet, när en lärare fortsätter och utvecklar ett och samma bloggprojekt år efter år.

Här kommer ytterligare några fantastiskt inspirerande exempel på bloggprojekt i historia som återkommer år efter år.

Northeimdagböckerna

Historiepratarna

Skuggor av det förflutna

Resonera om källor i religion

Övningen utgår från SMART-metoden som jag skrev om i mitt förra inlägg. och är kopplad till kunskapskravet som säger att elever ska kunna föra resonemang om informations och källors trovärdighet och relevans.

Carina har valt ut tre korta texter om Jehovas vittnen som eleverna ska resonera om. Den första texten är skriven av en avhoppare från rörelsen, den andra texten kommer från Jehovas vittnens hemsida och den tredje kommer från Nationalencyklopedin på NE.se.

Eleven ska sedan gå igenom varje källa och gör en bedömning av källan med hjälp av  SMART­-metoden

  • S ­ synvinkel
  • M ­ mål
  • A ­ auktoritet
  • R ­ relevans
  • T ­ tid

Den andra frågan lyder: Tänk dig att du ska skriva en text om öppenhet och tolerans inom olika religiösa  grupper

  1. Beskriv hur du skulle använda de olika källorna i din text.
  2. Förklara varför alla källorna behövs för att ge en allsidig bild av Jehovas  vittnen.

En nyckelfaktor är texterna som hör till uppgiften. De är alltså korta och utvalda för att passa både till uppgifterna och till elevernas läsförståelse.

Det finns numera ganska omfattande forskning som visar att elever ända upp på gymnasiet inte klarar att själva söka rätt på och bearbeta elevant information  utan olika typer av stödstrukturer. Se t.ex. Håkan Fleichers avhandling En elev en dator. Kunskapsbildningens villkor och kvalitet i den digitaliserade skolan.  

Carina, som är speciallärare har tagit fram uppgiften särskilt för elever som har svårt att uppnå kriterierna för betyget E, men den går naturligtvis att använda för alla betygsstegen.

Ladda hem Källövning i religion här på lektion.se.

En SMART metod för källkritik

Den klassiska källkritiken utgår som bekant från begreppen

  • närhet
  • äkthet
  • beroende
  • tendens
  • och ofta, kontext.

Detta är begrepp som är avsedda för professionella historiker, så det är inte helt lätt för högstadieungdomar att greppa dem. Det kan också vara svårt för elever att få syn på hur de ska få metoden fungera i andra sammanhang.

I jakten på en mer lättanvänd metod påminde min kollega Carina Wieslander mig om den norska läs- och skrivforskaren  Lise Iversen Kulbrandstad som har utarbetat en metod för källkritik på Internet. Lise föreslår checklistan SMART i artikeln Läs- och skrivpraxis framför datorn i Det hänger på språket (2011),

Lise Iversen Kulbrandstad börjar med att konstatera att digital kompetens och all granskning av källor och information bygger på en god kompetens i läsning och skrivning. Eleverna måste alltså få arbeta med källmaterial som de har tillräcklig läsförståelse för att kunna greppa. För oss svenska lärare är det särskilt viktigt att vi aldrig missar ett tillfälle att jobba med läsförståelse. Den senaste rapporten från OECD om PISA visar nämligen att 22 % av våra 15-åringar har extremt svaga kunskaper i läsförståelse – en skräcksiffra.

Lise Iversen Kulbrandstad föreslår sedan att man ställer sig några frågor för att testa en webbplats.

  • Är sidan producerad utifrån en speciell SYNVINKEL
  • Vad är MÅLET med den? Har den som publicerat sidorna AUKTORITET?
  • Är innehållet RELEVANT och till sist
  • Vilken TID producerades eller uppdaterades den.

De här kriterierna, som alltså är tänkta för källmaterial på Internet kan modifieras, lite och då också passa in på historieämnets källkritik. SYNVINKEL och MÅL ersätter tendens, AUKTORITET kan ersätta äkthet, RELEVANS utvidgar metoden till att också exempelvis kunna söka och plocka ut fakta ur en lärobok. Till sist ersätter TID närhet. Nu återstår bara den för historieämnet så viktiga kategorin beroende. Den lägger vi helt enkelt före smart och då får vi alltså Be SMART 🙂

Jag tänker att man introducerar metoden i historia i år 7 och sedan får den återkomma i fler ämnen under hela högstadietiden. I bästa fall kan vi automatisera inlärningen av en källkritisk metod som går att använda i alla möjliga sammanhang också i vårt digitala informationssamhälle utanför skolan. SMART, eller hur?

I nästa inlägg återkommer jag till hur metoden används av en av Helenelundsskolans speciallärare Carina Wieslander. Tills dess, läs Annika Sjödahls inlägg och titta på skrivmallen som hjälper hennes elever till förmågan att utveckla ett resonemang om källors trovärdighet och relevans.  

Vilken historia möter våra nyanlända elever?

När skulle du helst vilja vara en bok i Cordobas bibliotek?
Frågan ställdes på ett seminarium med den brittiske historiedidaktikern Christine Counsell inom ramen för forskarskolan Historiska medier. Vi 15 historielärare tittade vilset på varandra och svarade lite vagt att i slutet av 1400-talet riskerade man nog i alla fall att bli bränd. Men hur var det att vara bok dessförrinnan, t.ex. under Kalifen Abd al-Rahman III? Tja, inte visste vi. 

Frågan om Cordoba kom tillbaka till mig i höstas, när nyanlända elever började dyka upp i klassrummen. Kursplanens skrivning om kulturmöten kändes verkligen viktig och relevant. Men för att kunna bredda historieundervisningen behövde åtminstone jag både täppa till kunskapsluckor och samla mod. Det kändes osäkert att inte riktigt ha konroll, vilka kulturella föreställningar och fördomar om mina nya elever skulle jag avslöja. Min ämnesspanarkollega Ylva Pettersson utvecklar det perspektivet i ett mycket läsvärt inlägg här. 

bild (8)

Meeting of Minds läser du på ett par timmar. Foto: T Johansson

En praktisk lösning vore att försöka hitta en lärobok som beskrev historien ur ett arabiskt/muslimskt perspektiv. Jag hittade ingen på svenska, men det visade sig att Christine Counsell också skrev läroböcker. Hon är en av författarna till, Meetings of Minds: Islamic encounters c. 570 – 1750, som kom år 2007. Boken består av 10 kapitel där olika aspekter av muslimsk historia blir belyst. Författarna visar bl.a. hur araberna uppfattade frankerna med hjälp av källtexter. De beskriver hur det Osmanska riket var organiserat och  de berättar om Ibn Battuta, som seglade längs Östafrikas kust och vidare över till Indien och grundlade det handelsimperium som Vasco da Gama mötte ett par hundra år senare.

En kreativ och rolig lärobok med ett nytt perpektiv
Jag gissar att bokens målgrupp är elever i 11 – 13-årsåldern. Berättelserna är spännande och lättlästa, läroboken innehåller mängder av fina färgbilder och illustrationer Som vanligt när det handlar om brittiska läromedel utgår författarna från olika 
enquiries och öppna frågor av typen, hur vet vi vad muslimer tänkte om korsriddare och inkräktare? eller, vad var speciellt med Bagdad? Det handlar om att få eleverna att tänka som historiker med hjälp av olika uppgifter och stödstrukturer, där de steg för steg utvecklar sin förmåga att exempelvis hitta rimliga orsaker och konsekvenser. Dessutom innehåller läroboken många roliga och kreativa metodiska tips. Eleverna kan t.ex. skriva manus till ett TV-serie om sultanerna i Konstantinopel  eller illustrera boken om Ibn Battutas resor.

Jag rekommenderar varmt den här läroboken oavsett vilket stadium du jobbar på. På mellanstadiet skulle jag lätt kunna ägna ett helt tema eller projekt år den. På högstadiet borde man kunna jobba ämnesintegrerat med religionskunskap i år 8. Som lärare läser du boken på ett par timmar. Du blir kanske inte expert på arabisk historia, men du får berättelser, perspektiv och historiska personer att att möta dina elever med.

Har ni tips om hur man skapar en mer inkluderande historieundervisning, dela gärna med er.

Stödstrukturer och skamvrån – om engelska skolbesöken

Skola är ju ett nationellt projekt och vi är i allmänhet märkligt okunniga om hur andra länder i Europa organiserar sina skolor. (Själv har jag exempelvis lärt mig massor om dansk skola bara genom att följa TV-serien Rita (på Netflix som varmt rekommenderas).

Vid skolbesöken är det naturligtvis den digitala utvecklingen (med Apples produkter) som  man gärna visar upp, men vi lärare får ju syn på så mycket annat. Många ser den otroligt välorganiserade undervisningen, där lärare med tydliga mål och stödstrukturer lotsar eleverna igenom svårigheter. Vi häpnar t.ex. över 6-åringar som skriver långa texter och som dessutom vet vilken funktion adjektiven har i berättelsen. Jag är själv väldigt förtjust i alla dessa stödstrukturer som både utvecklar elevers literacy och deras tänkande. Den här filmen av Ron Berger visar brittisk didaktik i ett nötskal. https://youtu.be/hqh1MRWZjms

Men många såg också den engelska pedagogikens andra, lite mörkare sida. Det här samtalet hade min kollega Birgitta med en pojke i 6-årsåldern:

– Why are you sitting here all by yourself?
– I have done something wrong.
– Oh, what have you done then?
– I don’t know.
– I see, for how long do you have to sit here?
– I don’t know.

Det här var bara ett exempel av många. Flera reagerade på hur de engelska lärarna pratade om barnen som: “Där har vi våra “top students” och där sitter våra, inte fullt så smarta ….”

Några av er kanske också såg solen på tavlan som omgavs av barnens namn. Under veckan hamnade barnen, som inte uppförde sig, längre och längre bort från den mysiga värmen. För varje steg förlorade de fem, av de sammanlagt 20 minuter, som de hade att fritt förfoga över på fredagarna.  

Detta kom också upp under en av mina tematiska guidningar på mässan. Så här kan man väl inte behandla barnen, tyckte en lågstadielärare. Nej, man kan inte det. Det är, enligt min mening, märkligt att britterna inte på allvar försöker förändra den här gamla traditionen av skamvrå och straff. Men samtidigt är det värdefullt att vi är där på plats och får möjlighet reflektera över både det som är bra och sådant som vi verkligen inte vill införa.

Ett av DIUs arrangemang på mässan var NordicBETT. Eftermiddagen ägnades åt informationsutbyte mellan de nordiska länderna. Elever från Norden fick bl.a. presentera hur de använde digitala verktyg i skolan. Årstaskolan som representerade Sverige var förstås alldeles fantastiska som vanligt. Kanske är detta initiativ ett första steg mot skolbesök i fler länder. Varför inte ett NordicFETT, där fokus ligger på Finland? Jag anar att vi kommer att hitta och läras oss både av varandras starka och svaga sidor. Så vilken av våra skolkommuner blir först att äntligen våga sig över Östersjön? 

Ge Ada Lovelace plats i er historieundervisning

Jaha, och vad skulle en stackars historielärare prata om på en mässa där utställarna tävlade om att övertyga lärare om att enorma lärplattformar är lösningen på det mesta. Management, monitor and filter som en utställare sammanfattade saken.  Vilken utmaning. Men det var bara att kliva ut ur sin bekvämlighetszon och lotsa deltagarna till Minecraft, Google. Rasberry pi, 3d skrivare och programmering av legorobotar. Förutom lärplattformar var nämligen leksaker av olika slag en stor trend på mässan. Lärarna som deltog i visningarna visade sig vara jättetrevliga och alla hade olika erfarenheter att dela med sig av. Den som lärde sig mest var nog faktiskt jag.

En rolig bieffekt av allt guidande var att jag faktiskt, till skillnad från de flesta andra svenskar till slut både hittade i mässhallen och fick en riktigt god uppfattning om mässans innehåll.

Och till slut hittade jag också en historia. En ung kvinna klädd i en fantastisk strålande och blinkande krinolin, öppen bak, så att man kunde kika in i ett ormbo av sladdar. Självaste Ada Lovelace, eller Ada the show sprang runt på mässan. Kvinnan som uppfann programmering presenterade sig som ett riktigt enfant terrible. Dotter till Lord Byron levde hon ett lika skandalomsusat liv som sin far. Wikipedia har en lång och intressant artikel om hennes liv och arbete. Läs den och ge Ada plats i er historieundervisning som en person som gjorde skillnad. Det förtjänar hon. Showen med den fantastiska LED-lampeklänningen var också ett fint  exempel på en makerkultur som bara måste inspirera tjejer att vilja programmera.

Till sist, för er som inte var på BETT; Läs mina Guldäpplekompisars Micke Kring, Jenny Edvardsson och Tülay Gürgüns fantastiska bloggar istället. En stor trend på årets BETT var alltså makerkultur och programmerade leksaker. Det digitala som utmynnar i något analogt och konkret som t.ex. en robot eller klänning. Detta nya, spännande och kreativa område är Tülay jätteduktig på.