Min bästa googling – Ruben Puentedura

Jag kommer att föreläsa på SO-dagarna i år och när arrangören kontaktade mig om uppdraget fick jag veta att det alla SO-lärare vill lära sig mer om är hur man undervisar i källkritik. Frågan är vad jag kan bidra med. Under senare år har det kommit så mycket bra material att använda i klassrummet. Kristina Alexandersons blogg innehåller många bra tips. Webbstjärnan har ett mycket ambitiöst material både med publikationer och kurser. UR har bl.a.gjort filmer med Metros Viralgranskarna, Medierådet har också både filmer och lektionsupplägg på temat, bara för att nämna några exempel.

Konspirationsteorier frodas bland våra ungdomar
Men i en tid där allt fler ungdomar tror att viktiga globala händelser medvetet förtigs, borde vi kanske också lära våra elever vilken information de kan och ska lita på.  Det är viktigt att förstå skillnaden mellan en källa och den information på nätet som faktiskt är granskad och värderad och som därmed måste betraktas som pålitlig och sann, annars kommer konspirationsteorier att fortsätta frodas. Exempel på pålitlig och lättillgänglig information på nätet är naturligtvis uppslagsverken som NE men också Wikipedia. Det senare håller enligt den amerikanske historikern Roy Rosensweig lika hög klass som de stora brittiska och amerikanska uppslagsverken. Statliga myndigheter och alla redigerade media tillhandahåller också pålitlig information.

Ruben Puentedura – min bästa googling
En annan viktig aspekt är att Internet faktiskt också ger oss möjlighet att kontrollera uppgifter och personer. Visst det är många därute om försöker lura oss, men vi kan enkelt lära våra elever att googla ALLT. Min egen bästa persongoogling heter Ruben Puentedura. Minns ni honom? Han och hans modell om det omdefinierade lärandet fördes fram i samband med att konceptet En dator till varje elev lanserades. Då, 2011 var jag helsåld på modellen. Jag skrev ett lyriskt blogginlägg om hur fint modellens fjärde och högsta stadie passade på mitt sätt att blogga med elever.

Eftersom Ruben var disputerad utgick jag ifrån att han hade publicerat sin modell i någon vetenskaplig tidskrift. Jag googlade och googlade, letade och letade. Men det fanns ingenting. Dr. Puentedura hade visserligen disputerat i organiskt kemi på 1980-talet och arbetat en del som skolutvecklare, men hans modell fanns ingenstans.

Jag modifierade då mitt blogginlägg och kände mig mer förvirrad än lyrisk. Sedan tog det två år tills Jonas Linderoth klädde av kejsaren med sitt Open letter to Dr. Ruben Puentedura Under tiden fick jag se Rubens omdefinierade lärande dyka upp överallt, t.ex. i kommuners lönekriterier och t.o.m. som krav i utannonserade tjänster som förstelärare.  Till skillnad från mig hade Jonas den auktoritet och kunskap som krävdes för att kunna påverka. Jag har förstås googlat Jonas Linderoth och glädjer mig åt att han nu tar ett stort kliv ut i den svenska skoldebatten. Han behövs!

 

Gapminder – en favoritresurs

När jag gick i skolan på 70-talet beskrevs befolkningsexplosionen som världens stora skrämmande framtidsutmaning. Hur skulle jordens resurser räcka till den ständigt växande människomassa, som så att säga skulle välla in över oss? Lösningen hette barnbegränsning. Kinesernas då nyligen införda enbarnspolitik framhölls som ett föredöme, medan de hopplösa omoderna barnalstrande indierna skulle omvändas med steriliseringsprogram och preventivmedels-kampanjer, bl.a finansierade av SIDA. I Sverige, världens modernaste och rikaste land hade vi naturligtvis lösningen på deras problem.

Nu vet vi hur det gick och kanske är det därför jag är så förtjust i Hans Roslings Gapminder. Domedagsprofeterna hade nämligen fel. Sedan 1970-talet har världsmarknadspriset på livsmedel stadigt sjunkit. Kineserna har tvingats överge sin enbarnspolitik. Indierna är visserligen många fler, men de har fått det ekonomiskt bättre. Jordens befolkning ökar, men inte okontrollerbart.

Gapminder ryms inga domedagsprofetior eller idéer om andras religion eller kulturella föreställningar, istället presenteras ekonomisk statistik som har förpackats för att visa hur länder utvecklas över tid. Bubblor i glada färger studsar över århundraden och visar exempelvis hur befolkningsutvecklingen följer den demografiska transitionen. 

Det här läsåret undervisar jag åk 9 i geografi. Det betyder befolkningsgeografi och då är den underbara filmsnutten Den magiska tvättmaskinen, perfekt att starta med. I filmen förklarar Hans hur hans mamma tack vare en tvättmaskin fick tid att läsa böcker. Filmen fungerar som utgångspunkt för en diskussion kring hållbar utveckling. Vad händer när 1 miljard människor i Afrika eller Asien får ett kylskåp, eller en tvättmaskin? Och vilken värld får vi om miljörörelsen ensamma tillåts äga svaren på den frågan?

Här är några andra tips som jag hittade nu när jag surfade runt på webbplatsen inför terminsstarten. Presentationen om förväntad livslängd är bra eftersom den verkligen förklarar varför detta med förväntad livslängd är så viktigt för ett samhälles utveckling. Den här Powerpointen kan man också direkt koppla till Sveriges befolkningsutveckling i historisk tid. Ett tips på uppgift finns i Libers Historien pågår som jag har skrivit om förut. Uppgiften innehåller siffror på livslängd i olika åldersgrupper från 1750 och framåt.

Bubbelgraferna har blivit ännu bättre sedan jag var här senast. Under Teachers Guide finns också en film som visar hur högstadieelever resonerar utifrån grafen som visar samband mellan ekonomisk tillväxt och förväntad livslängd över tid. Ett sådant muntligt resonemang i grupp skulle kunna bli en bra uppgift att bedöma enligt kunskapskraven.

Workshops med uppgifter där man inte behöver datorer är på väg.Hoppas att det kommer snart. Jag brukar nämligen låta mina elever göra en statistikövning där de ska välja några länder och göra diagram över siffror för flickors utbildning, födda barn per kvinna och inkomst per capita. Förhoppningsvis får de då syn på hur fint deras diagram går att placera in i de demografiska modellerna. Men just nu har jag inga aktuella tabeller och de vore skönt att slippa leta rätt på dem på Internet.

Dollar street är en annan resurs som jag inte har använt än men ska ska kolla in. Jag tar tacksamt emot tips om hur man kan göra med den.

 

Gärna sakprosa men inte istället för prosa

Lite på håll, från mitt sörmländska sommarruckel har jag uppfattat att Lars Melin har rört om i svensklärargrytan genom att skriva en debattartikel i DN den 17 juli där han menar att förmågan att läsa och skriva faktatexter är en livsviktig kompetens. Han spetsade tydligen också till argumentationen genom att dra in värdet av skönlitteratur i diskussionen.

Ja, ja tänkte jag, medan jag scrollade igenom Facebooks svensklärargrupp där på landet. Alla som har läst Nordiska språk (Lars Melin är docent vid den institutionen vid Stockholms universitet och har undervisat många blivande svensklärare, bl.a. mig) vet att där forskar man mycket om fack- och brukstext av olika slag och de flesta som är det minsta intresserade av språkvetenskap och språkforskning vet också vilken skicklig och erfaren forskare Melin är inom området. Dessutom är han ju gärna lite provocerande och ibland riktigt rolig.

När det gäller sakprosan kan man alltså tycka tycka att hans hållning är given och att han dessutom har rätt. Det är viktigt att våra elever lär sig läsa olika texttyper och att de får läsa och skriva autentiska texter. Och detta vet vi ju redan. Genrepedagogiken är en viktig del av vår undervisning. Under senare år har vi också fått flera utmärkta läromedel som lär ut hur man läser och skriver olika typer av facktext. Den här omsvängningen har vi för övrigt Lars Melin och många av hans forskarkollegor att tacka för.

Men frågan är om skönlitteraturen konkurrerar ut facktexten. Själv tycker jag kanske att grundproblemet är att elever läser för lite i skolan inte vad de läser. Jag tänker också att lärande inte är begränsat till skolan. Vi fortsätter att utveckla vår läskompetens med nya praktiker hela livet. Barnens sms eller konsekvensanalyser av höghastighetståg. Vi lär oss det vi måste kunna helt enkelt. Men någonstans halvvägs i artikeln hoppar jag ändå till lite, då reducerar nämligen Lars Melin helt sonika skönlitteratur till ett underhållningsmedium bland andra.

Det är bra att vi blir påminda om att vi läser för att det är roligt, men  för mig är underhållning också en väg till lärande. Litteratur är ett kraftfullt didaktiskt verktyg i skolan. Det är betydligt enklare att motivera en 13-årig pojke att läsa en roman om gängvåld i Los Angeles än att motivera dem att läsa en rapport om ungdomsvåld i USA. (Drive by – uppgörelsen är en otroligt spännande och drabbande liten bok som finns utgiven i En bok för alla) Vi människor älskar en bra historia och vi kan lära oss de mest fantastiska saker när vi tycker att det är roligt. Det finns ingen bättre motivationsfaktor och därför är litteratur alltid mer än bara underhållning i en undervisningssituation. Tänk om vi som undervisar tonåringar i svenska bara fick läsa särskilt utvalda klassiker med ett högt kulturellt och estetiskt värde med våra elever. 

Skönlitteratur är spännande, väcker starka känslor, utvecklar vår empatiska förmåga och öppnar nya världar. Dessutom utvecklar den vår förmåga att läsa och skriva berättande text, vilket naturligtvis också underlättar, när vi ska lära oss andra mer komplexa texttyper som behövs för att exempelvis utveckla ett kritiskt tänkande. Narrationen fungerar också utmärkt som stödstruktur för att utveckla kunskap i andra ämnen. Det har jag för övrigt skrivit en hel lic-avhandling i historia om.  

Till sist menar Lars Melin också att denna kulturinsats, att läsa skönlitteratur i skolan, knappast hjälper upp några Pisaresultat. Men hallå!? Kan det vara så att docenten egentligen mest är lite störd över att det är så himla kul att läsa romaner, men ack så trist att läsa rapporter, men viktigt förstås, jätteviktigt 🙂 

Att undervisa om kontroversiella frågor – svårt men viktigt

I veckan fick jag en fråga om vad jag behöver för att göra ett ännu bättre jobb när jag undervisar om kontroversiella frågor av typen, integration, rasism och värdegrund.

Jag blev glad över frågan. Det är ett både aktuellt och angeläget ämne med tanke på hur dagens samhälle ser ut. Under senare år har vi  bland annat sett en polarisering av det politiska landskapet i Sverige och en ökad spridning i innevånarnas etniska och kulturella bakgrund. Dessa dagsaktuella samhällsfrågor hör naturligtvis också hemma i klassrummet, där de måste hanteras av oss lärare. Det är, enligt min mening, en av våra viktigaste uppgifter att bedriva en undervisning som hjälper elever att problematisera kontroversiella frågor och förstå att det inte finns några enkla svar.

Men vad behöver vi? Personligen skulle jag gärna vilja ha tillgång till ett aktuellt och forskningsförankrat material som är kopplat till kunskapskrav och centralt innehåll i olika ämnen. Flera värdegrundsfrågor återfinns ju i de två första kapitlen av lgr-11, men inte i kursplanerna, därmed är de allas ansvar och då riskerar de att falla mellan stolarna. Det vore också bra med tips på hur man kan arbeta med en kontroversiell fråga tematiskt i flera ämnen exempelvis den nu aktuella frågan, om hur förhållandet mellan en religiös övertygelse och en demokratisk värdegrund ska hanteras. Man kan tänka sig att våra olika ämnen kan berika varandra med olika perspektiv, men det är svårt för mig som enskild lärare att få den överblick som behövs. Till sist skulle jag gärna vilja diskutera olika undervisningsupplägg med andra, gärna i form av ett kollegialt lärande. Då skulle jag kunna få tips om undervisning som fungerar men också stöd och hjälp när det inte gick som det var tänkt.

Det vore jätteroligt om det finns fler som är intresserade av de här frågorna. Vad behöver ni? Kommentera gärna här i så fall.

Tips om hur man klarar en fältstudie i geografi och NP utan att dö av stress

Det är lite stressigt just nu. Förutom all vår vanliga undervisning och bedömning har skolans SO-lärare samarbetat kring en fältstudie i geografi för våra 120 elever i åk 9 och dessutom har vi, som alla andra, haft ett nationellt prov att genomföra.

Men i år var vi verkligen supereffektiva. Provet, vi hade geografi i år, rättade vi gemensamt, en fråga i taget. Det tog skolans 4 SO-lärare 2,5 dagar att fixa, och ja, vi hade förstås vikarier. Vi fick dessutom hjälp av en assistent i två dagar. Han rättade dels kryssfrågor och dels skrev han in resultaten och kopierade proven som skulle skickas in. Jag kan verkligen rekommendera vår rättningsstrategi. Vi bytte klasser mellan oss efter varje fråga och eftersom vi jobbade med samma fråga kunde vi snabbt bolla tveksamma svar med varandra.

bild (23)

Marie – SO-lärare på väg ut i fält

Fältstudien, som innebar att eleverna skulle ut och planera en bebyggelse på en lämplig plats i kommunen, fixade vi genom att låta eleverna bege sig ut i fält på eftermiddagarna de dagar som de skrev proven. För att klara av besöken och bedömningen av arbetsprocessen. engagerade vi hela arbetslaget. SO-lärarna formulerade uppgiften och sammanställde en checklista som arbetslaget klarade av att använda. Sedan hjälptes alla åt med att besöka grupperna. Det blev ett trevligt avbrott för både oss och eleverna som har tillbringat större delen av sin tid i aulan med olika nationella prov under senaste tiden.

Så här gjorde vi vår fältstudie
Hela den pedagogiska planeringen med syfte och betygsmatris hittar du som pdf här PP Geografi Fältstudie med digitala verktyg Och här kommer också själva uppgiften med lektionsplanering.

Fältstudie med digitala verktyg
Genom digitala verktyg ska du identifiera var i Sollentuna kommun det kan vara lämpligt att bygga nya bostäder. Du kommer jobba i grupp med fyra till fem andra elever i din klass.

  1. Hur ser ett område ut där det är lämpligt att bygga nya bostäder? Använd din tidigare kunskap om kommunen och olika geografiska aspekter. (Natur- och kulturlandskapet).
  2. Hitta din plats med digitala verktyg. https://www.google.se/maps/place/Sollentuna/@59.4456824,17
    .9207597,12z/data=!3m1!4b1!4m2!3m1!1s0x465f98cd789e64b9:0x400fef341e48c60
  3. Undersök och dokumentera din plats med foton, skisser, koordinater, etc.
    1. Hur används din plats idag?
    2. Beskriv din plats. (Naturgeografiskt, kulturgeografiskt, etc)
    3. Hur ligger din plats i förhållande till olika lokaliseringsfaktorer? (t.ex. service, kommunikationer, skolor)
  4. Analysera hur lämplig din plats är för bebyggelse.
  5. Kontrollera med befintlig information och eventuella detaljplaner i kommunen. http://www.sollentuna.se/Sollentuna-kommun/
    Bygga-bo–miljo/Stadsplanering-och-byggprojekt/
  6. Sammanställ en presentation i Google Drive och redovisa resultatet muntligt.

 

SO-didaktik – äntligen en tidskrift där lärare och forskare möts

ladda nedSO-didaktik heter en ny svensk nätbaserad tidskrift som behandlar de samhällsorienterande ämnena både på grundskolan och gymnasiet. Redaktörerna är inspirerade av tidskrifter som Teaching History och Teaching Geografy, där forskare och lärare möts och skriver artiklar om undervisning och ämnesdidaktik. En sådan plattform har saknats i Sverige så detta är ett oerhört välkommet initiativ. Det ska verkligen bli roligt att följa och läsa den nya tidskriften framöver.

Redaktionen består av Maria Johansson och Patrik Johansson, båda lärare på Globala gymnasiet och Kenneth Nordgren, universitetslektor vid institutionen för de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik vid Stockholms universitet.  

De två första numren kommer att handla om interkulturell historiedidaktik, men sedan hoppas redaktionen på tematiska nummer som också är inriktade mot geografi, religion och samhällskunskap. En ideell förening har startats för att ge ut tidningen och det går fint att bli medlem och engagera sig på olika vis. Kontakta bara någon av redaktörerna ovan. Redaktionen erbjuder också hjälp och stöd till dig som vill skriva en artikel. Men börja med att läsa. Här hittar du tidskriften som pdf.

Kolla även in föreningen SO-didaktik på deras facebooksida:

https://www.facebook.com/sodidaktik/

En webbplats som läromedel i historia

Jag brukar säga att lärare är en av de mest medieberoende yrkesgruppen som finns. Från svarta tavlan via bilder, läroböcker, radio, film och nu också Internet har medier varit helt avgörande för hur undervisningen organiseras. Ett enkelt exempel är svarta tavlan, som sedan den introducerades i Storbritannien på 1840-talet faktiskt har styrt hur elever placeras i klassrummet. När vi pratar om katederundervisning borde vi kanske istället prata om svarta tavlan-undervisning.

Lärare var ju också tidigt ute med att börja använda sociala medier och idag har mediet faktiskt förändrat yrkesrollen. 1000-tals lärare samarbetar i stora nätverk. De sprider och delar undervisning på nätet, de håller föredrag, eller bedriver skolutveckling i olika praktiknära utvecklingsprojekt. Titta bara på mina ämnesspanarkollegor här på LR och allt vad de gör förutom att de alltså jobbar heltid som lärare. Många bygger också upp egna hemsidor och bloggar där de delar all sin undervisning med alla som vill läsa. Ett exempel är den otroligt välgjorda och populära sidan Historia 123, en historiebok på internet som drivs av gymnasieläraren Joakim Wendell.

Men vad är det som får så många lärare att lägga ner allt extra arbete på att dela sin undervisning? Jag passade på att fråga Joakim, när jag träffade honom på en konferens i historiedidaktik häromsistens. Hans utgångspunkt var själva undervisningen. Han saknade viktiga aspekter i läroböckerna. Lärobokstexten hjälpte t.ex. inte eleverna att lyfta resonemang och förstå sammanhang i tillräckligt hög utsträckning och när uppgifterna ändå behövde göras kunde de ju lika gärna spridas till eleverna på en blogg. På köpet fick alla andra, både elever och lärare, tillgång till dem.

Joakim tänker också att de dumheter han eventuellt gör åtminstone är hans egna. Han slipper reproducera lärobokens felaktigheter. Något annat som han uppfattar som positivt med ett digitalt läromedel är att han kan uppdatera det allteftersom. Han lägger till och tar bort sådant som inte fungerar. Han kan också bygga på med olika perspektiv.

Historiebruk i musik
En fördel med bloggen är också att läsarna kommer med synpunkter och konstruktiv kritik som hjälper Joakim att utveckla undervisningen. Dessutom får han tillgång till många olika digitala medier som han kan använda i undervisningen. Genomgångar ligger förstås där som flippar, och på sidan finns flera olika kreativa  lektionsupplägg där medierna verkligen förnyar. Vad sägs om uppgiften i historiebruk, där källmaterialet består av olika musikvideor från You Tube som Sunday bloody sunday med U2  och die Mauer med Ebba Grön, etc.? En jättekul uppgift som borde funka från mellanstadiet och uppåt. Jag tänker prova med mina 9:or nästa år.

Det enda problemet är förstås tiden som aldrig räcker till. Nu är det ett tag sedan sidan uppdaterades med nytt innehåll och Joakim, som numera också forskar har kanske inte riktigt samma driv längre. Och så är det nog rätt ofta. Vi lärare blir superinspirerade av alla möjligheter, men i längden hinner vi inte göra allt själva. Som tur är kommer då andra lärare med nya idéer och tar över. Och vi kan alltid glädja oss över all god undervisning som redan finns därute i cyberspace.

Lärares forskning samlad i antologi

Medier i historieundervisningen Historiedidaktisk forskning i praktiken heter en nyutkommen antologi, där den nationella forskarskolan för lärare, Historiska medier,  presenterar sina resultat med professor Anna Larsson som redaktör. Avhandlingarna i sin helhet finns också samlade på forskarskolans Monumentblogg.

cropped-img_1743_562

Forskarskolan bestod av 15 historielärare från hela Sverige. Den ägde rum mellan 2012 – 2014 vid Umeå Universitet och Högskolan Dalarna.

Jag är verkligen stolt över min forskarskola och vårt arbete. Artiklarna är skrivna av lärare för lärare. Det är ni som förhoppningsvis ska inspireras, utmanas och framför allt ha användning av resultaten i undervisningen.  Artiklarnas praktiknära ansats visar att forskarskolor för lärare är en mycket bra idé.

Även om huvudmän och rektorer ibland tycks ha svårt att se hur forskarutbildade lärare kan användas i verksamheten, har akademin i alla fall förstått. Under den nationella historiedidaktiska konferens som gick av stapeln i Umeå  i veckan framhöll flera forskare de nationella forskarskolornas betydelse. Vi forskande lärare fick beröm för att vi har vågat oss ut i praktiken, ut i klassrummen. Vi har testat metoder som aktionsforskning och experiment. Vi har genomfört studier som tidigare har saknats, ofta med ett fokus på en undervisning som gör skillnad.

Grundtanken för forskarskolan var att utbildning innebär mediering i en eller annan form. Tekniker som papper, penna, böcker, kartor och bilder har länge varit redskap för undervisning och lärande. Men i dagens multimediala samhälle har de tekniska förutsättningarna breddat spektrat av möjliga medier Digitala medier har exempelvis inneburit stora förändringar för många skolämnen, däribland historieämnet.

Tre av studierna utgår från läroboken.  Annie Olsson undersökte attityder till läroböcker hos gymnasieelever, lärare respektive läroboksförfattare. Hennes resultat visade bl.a. att lärare och elever har låga förväntningar på lärobokens förmåga att väcka intresse och engagemang. Annie visar också att eleverna lämnas ensamma med lärobokstexten som ofta är abstrakt och svår att förstå. Lärarna ägnar mycket mer tid till att arbeta med artiklar och film vilket är en förklaring till att eleverna tycker att läroboken är oinspirerande och tråkig.

Lena Almqvist Nielsen och Lina Spjut analyserade läroböckers innehåll och undersökte hur de har förändrades över tid. Lena undersökte hur förhistorien har framställt i läroböcker under 1900-talet och Lina jämförde svenska och finlandssvenska läroböckers beskrivningar av etnicitet och gemensam historia under perioden 1866 till 1939.

Alekandra Indzic Dujso analyserade Utbildningsradions program. Hon undersökte hur framställningen av folkgruppen romer har sett ut och förändrats över tid; i Sverige i program från 1975 till idag. Aleksandra visade att den romska identiteten beskrivs på ett tämligen likartad sätt som statisk, traditionsbunden och oföränderlig. Samtidigt har denna bild utmanats av nya sätt att se på och värdera mångkultur, vilket åtminstone delvis speglas i UR-programmen som producerades efter 2010.

Catharina Hultkrantz och Maria Deldén fokuserade på film i historieundervisningen.  Catharina intervjuade ett antal lärare om hur de använde film. Hon kunde visa att lärare gärna använder film och hon hittade fem olika mål med deras filmanvändning: att förmedla fakta, att visa på olika perspektiv på historien, att lägga grund för diskussioner om empati och moral respektive källkritik eller att väcka intresse. Men lärarnas i Catharinas undersökning upplevde också att de skulle vilja ha en djupare kompetens om hur de kunde använda film på bästa sätt. Maria undersökte istället hur gymnasieelever upplevde historisk spelfilm, och hur de resonerade om filmanvändning i historieämnet.

Ulrika Boström (numera Gill) undersökte i sin studie elevers reception av bilder och hur det historiska tänkandet tog sig uttryck i samband med bildtolkning. Utifrån samtal med ett antal elever visade hon hur eleverna med hjälp av bilder diskuterade sina olika förhållningssätt gentemot historien och de blev medvetna om sina respektive moraliska uppfattningar och ställningstaganden.

Nutidens digitala medier berördes i tre studier. Karin Sandberg undersökte elevers uppfattningar om användningen av digitaliserade primärkällor i historieundervisning. Fem skolklasser fick genomföra en övning med digitaliserat källmaterial och Karin följde försöken och kunde visa förtjänster med att använda obearbetade primärkällor genom att källkritiska resonemang främjades och att eleverna visade prov på historisk empati. Samtidigt fanns inslag av presentism i elevernas historiska tänkande.

Andreas Westerberg undersökte hur ny medieteknik mottogs i skolans historieämne att döma av styrdokument och artiklar i lärartidskrifter vid två tidpunkter, 2010 och 1985. Textanalysen kompletterades med lärarintervjuer. Den diskussion som fördes åren kring 2010 jämfördes sedan med motsvarande diskussion 1985. I materialet såg Westerberg att ny medieteknik förstods inom ramen för olika diskurser. Medieteknik gavs också generellt olika roller. Den skulle inte bara utgöra ett undervisningsverktyg utan den skulle också göra skolan relevant, antingen för det framtida eller samtida samhället, och/ eller den skulle driva fram en önskad skolutveckling.

Min avhandling handlade också om digitala medier, men den följde ett annat spår. Elever fick anta olika roller som historiska personer under andra världskriget och via en blogg producera en gemensam berättelse och diskutera den historiska situationen med varandra. Jag visade att eleverna genom detta kollaborativa författarskap fick möjlighet att utveckla en historisk förståelse som var större än de enskilda bidragen och som utmanade lärarens kontroll över historieundervisningens innehåll.

Robert Thorps licentiatavhandling, slutligen, hade en teoriutvecklande ambition Robert undersökte och analyserade hur begreppet historiemedvetande har beskrivits och använts i svensk, brittisk och nordamerikansk forskning. Sedan skisserade han en övergripande teori som omfattade de olika synsätten som förekommer. Han tillämpade också teorin på ett konkret exempel på en lärobokstext och diskuterade hur historiemedvetande kan undersökas och analyseras i praktiken.

Med denna lilla presentation hoppas och tror jag att forskarskolans studier blir lästa och kommer till nytta i dagens komplexa undervisningssituation.

 

Historiskt tänkande – en historia om färdigheter

Det känns som om vi är många SO-lärare på högstadiet som har svårt att hinna med allt centralt innehåll och särskilt besvärligt har vi det i historia. Lgr-11 ställer ju som bekant högre krav på att eleverna lär sig ett centralt innehåll men också att de använder sina kunskaper på olika sätt. Historia har blivit mycket mer av ett färdighetsämne, där begrepp som Doing history får betydelse. Hur ska vi både hinna lära ut tillräckliga kunskaper om ett komplext förflutet och sedan lära eleverna tänka om det? Det känns som om ämnet lider både av stoff- och perspektivträngsel, om ni förstår vad jag menar. Jag har inget svar på frågan förutom att vi hela tiden måste koppla det centrala innehållet till de förmågor som ska utvecklas. Jag kan också bidra med lite anglosaxisk historiedidaktisk teori, som sätter in vår kursplan i ett sammanhang, nämligen teorin om historiskt tänkande.

I anglosaxiskt historiedidaktisk forskning är teorin om historiskt tänkande alltså redan etablerad sedan många år. Man menar att eleven ska utveckla förmågan att tänka som en historiker, dvs mer vetenskpligt. För att göra det krävs att hen lämnar sitt vardagsspråk och skolas in i ett nytt ämnesspecifikt språk där eleven kan hantera olika tankebegrepp (second order concepts). Dessa fungerar som ett slags stödstrukturer för tänkandet. Exempel på sådana tankebegrepp är Historisk betydelse som handlar om att lära eleven att all historieskrivning alltid innebär ett urval. Kontinuitet och förändring fokuserar på vad som blir detsamma och vad som förändras över tid. Granskning värdering och tolkning av historiska källor är nödvändigt att träna för att förstå hur kunskap om det förflutna skapas. Historisk empati är kanske det mest spännande begreppet. Det handlar om att förstå historiska aktörers handlingar och motiv genom att leva sig in i och identifiera sig med de andras öden.  Alla ni som har rättat nationella prov i historia, har ju redan sett speglingar av detta sätt att tänka.

Peter Seixas är en intressant historiedidaktiker från Kanada. Han jobbar praktiknära både med webbresurser och workshops för lärare.

Peter Seixas är en intressant historiedidaktiker från Kanada. Han jobbar praktiknära både med webbresurser och workshops för lärare.

Eftersom teorin utgår från det som britterna kallar scaffolding, eller stödstrukturer. blir den så konkret och praktiknära. Det är därför absolut värt att läsa några av de historiedidaktiska forskarna.

Sam Wineburg. Teaching History and other Unnatural Acts. 2001. Den här boken vinner alla tävlingar om bästa titel. Sam är professor vid Stanford University och en riktig nestor i sammanghanget. I titeln lyckas han sammanfatta vad historieundervisning handlar om. Våra elever ska lämna vardagsspråket och erövra ett abstrakt vetenskapligt förhållningssätt till världen.

Stéphane Lévesque. Educating Students for the Twenty-First Century 2008. Stéphane är en kanadensisk historiedidaktiker som har fått ett enormt genomslag. I den här boken reder han ut de olika tankebegreppen som jag nämner ovan och förklarar hur de kan användas i undervisningen.

Om ni bara hinner med en bok
Läs Peter Seixas och Tom Morton. The Big Six, Historical Thinking Concepts. från 2012. Ni känner säkert igen tänket om ett utvalt antal förmågor som ska utvecklas från diskussoner om The Big Five, Men i Peter Seixas variant är tänket så otroligt mycket bättre och mer genomtänkt än i den allmändidaktiska variant som presenteras i Sverige. Peter går igenom begreppen, precis som Stéphane, men han har tänkt lite längre och har också under hela sin karriär varit öppen mot den dansk/tyska teoribildningen om historiemedvetandet. Ett begrepp som ju är väldigt framskridet i vår kursplan. Peter undviker begreppet Historisk Empati och talar i stället om Historiska Perspektiv och den Etiska Dimensionen. Den senare närmar sig diskussionen om ett moraliskt historiebruk, jätteintressant. Peter är alltså också kanadensare och i Kanada finns dessutom fina webbplatser där dessa och många fler forskare och lärare utvecklar sitt tänkande och undervisning. Then/Hier är ett exempel

 

Det kunde ha varit jag

På en skola nära mig har tre elever lämnat in samma text i svenska till två lärare som sedan har bedömt dem olika. Händelsen beskrivs i Aftonbladet den 7 april. Jag vill direkt säga att jag hade kunnat vara någon av lärarna.  Alla som undervisar i svenska vet att bedömning av elevtexter är komplext. Skolverket skriver också i en kommentar att vi är människor, inga robotar. När en händelse sker i ens närhet blir det dessutom personligt. Det känns ledsamt att dotterns favoritlärare på den gamla högstadieskolan sannolikt är en av dem som får utstå detta. Man önskar ju att hen i så fall istället hade fått visa upp alla fina litteraturprojekt som hen har gjort med elever genom åren.

Men samtidigt gör dessa företagsamma elever oss en stor tjänst. De lyckas belysa minst tre viktiga frågor om bedömning genom att helt enkelt visa hur det ser ut i verkligheten.

För det första så visar händelsen att lärare måste sambedöma uppgifter. Eftersom jag och mina kollegor har börjat göra det under senare år så vet jag så säkert att bedömningar av samma text varierar mellan lärare. Jag och min kollega ser olika saker i texter och ibland värderar vi delarna olika. Vi är bara människor, men tillsammans blir vi nästan en robot.

Den andra frågan som eleverna belyser smärtsamt tydligt är att det är lätt att fuska i dagens digitaliserade skola. Samma text lämnades in flera gånger. Också här skulle sambedömning åtminstone ha försvårat fusket. Men datorerna ger eleverna så många olika möjligheter att fuska att vi måste bli bättre på att säkra upp våra rutiner. På min skola har vi börjat låta elever skriva längre uppgifter på lektionstid, vi konfronterar elever där vi misstänker fusk och vi letar plagiat genom att googla, men vi kanske behöver gå ännu längre och exempelvis börja använda ett program för textkontroll som man gör på gymnasiet. Ett annat alternativ är att vi blir mer medvetna om möjligheter till fusk när vi utformar uppgifter och vi kan utveckla former för en mer formativ bedömning.

Till sist tänker jag att likvärdighet ytterst är fråga om kvaliteten på det pedagogiska ledarskapet i skolan. Har din chef tillräckligt hög pedagogisk och ämnesdidaktisk kompetens för att kunna säkerställa en rättvis och korrekt bedömning? Med det menar jag att du och din chef både ska kunna diskutera dina uppgifters utformning och genomförande, och prata om former för bedömning.

Hur många av oss kan säkert säga att vi jobbar på en skola där bedömningen är kvalitetssäkrad och likvärdig? Förhoppningsvis har de här elevernas agerande väckt flera frågor av det här slaget, som inte bara leder till en massa prat utan också till handling.