Gärna sakprosa men inte istället för prosa

Lite på håll, från mitt sörmländska sommarruckel har jag uppfattat att Lars Melin har rört om i svensklärargrytan genom att skriva en debattartikel i DN den 17 juli där han menar att förmågan att läsa och skriva faktatexter är en livsviktig kompetens. Han spetsade tydligen också till argumentationen genom att dra in värdet av skönlitteratur i diskussionen.

Ja, ja tänkte jag, medan jag scrollade igenom Facebooks svensklärargrupp där på landet. Alla som har läst Nordiska språk (Lars Melin är docent vid den institutionen vid Stockholms universitet och har undervisat många blivande svensklärare, bl.a. mig) vet att där forskar man mycket om fack- och brukstext av olika slag och de flesta som är det minsta intresserade av språkvetenskap och språkforskning vet också vilken skicklig och erfaren forskare Melin är inom området. Dessutom är han ju gärna lite provocerande och ibland riktigt rolig.

När det gäller sakprosan kan man alltså tycka tycka att hans hållning är given och att han dessutom har rätt. Det är viktigt att våra elever lär sig läsa olika texttyper och att de får läsa och skriva autentiska texter. Och detta vet vi ju redan. Genrepedagogiken är en viktig del av vår undervisning. Under senare år har vi också fått flera utmärkta läromedel som lär ut hur man läser och skriver olika typer av facktext. Den här omsvängningen har vi för övrigt Lars Melin och många av hans forskarkollegor att tacka för.

Men frågan är om skönlitteraturen konkurrerar ut facktexten. Själv tycker jag kanske att grundproblemet är att elever läser för lite i skolan inte vad de läser. Jag tänker också att lärande inte är begränsat till skolan. Vi fortsätter att utveckla vår läskompetens med nya praktiker hela livet. Barnens sms eller konsekvensanalyser av höghastighetståg. Vi lär oss det vi måste kunna helt enkelt. Men någonstans halvvägs i artikeln hoppar jag ändå till lite, då reducerar nämligen Lars Melin helt sonika skönlitteratur till ett underhållningsmedium bland andra.

Det är bra att vi blir påminda om att vi läser för att det är roligt, men  för mig är underhållning också en väg till lärande. Litteratur är ett kraftfullt didaktiskt verktyg i skolan. Det är betydligt enklare att motivera en 13-årig pojke att läsa en roman om gängvåld i Los Angeles än att motivera dem att läsa en rapport om ungdomsvåld i USA. (Drive by – uppgörelsen är en otroligt spännande och drabbande liten bok som finns utgiven i En bok för alla) Vi människor älskar en bra historia och vi kan lära oss de mest fantastiska saker när vi tycker att det är roligt. Det finns ingen bättre motivationsfaktor och därför är litteratur alltid mer än bara underhållning i en undervisningssituation. Tänk om vi som undervisar tonåringar i svenska bara fick läsa särskilt utvalda klassiker med ett högt kulturellt och estetiskt värde med våra elever. 

Skönlitteratur är spännande, väcker starka känslor, utvecklar vår empatiska förmåga och öppnar nya världar. Dessutom utvecklar den vår förmåga att läsa och skriva berättande text, vilket naturligtvis också underlättar, när vi ska lära oss andra mer komplexa texttyper som behövs för att exempelvis utveckla ett kritiskt tänkande. Narrationen fungerar också utmärkt som stödstruktur för att utveckla kunskap i andra ämnen. Det har jag för övrigt skrivit en hel lic-avhandling i historia om.  

Till sist menar Lars Melin också att denna kulturinsats, att läsa skönlitteratur i skolan, knappast hjälper upp några Pisaresultat. Men hallå!? Kan det vara så att docenten egentligen mest är lite störd över att det är så himla kul att läsa romaner, men ack så trist att läsa rapporter, men viktigt förstås, jätteviktigt 🙂 

Kommentarer (1)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)