Vem ska bestämma?

Läraren i klass 2b vet att en elev har svårt med läsningen. Eleven behöver stöd och hjälp med detta. Läraren klarar inte att själv ge det stödet och samtidigt leda undervisningen med resten av klassen. En ”resurs” måste till. Vem ska bestämma om den?

Är det rektor?
Den person som har ansvaret enligt skollagen, men måste ”hålla budget”.

Är det chefen på förvaltningen?
Den personen som tillsammans med andra tjänstemän utarbetar förslag till kommunpolitikerna om prioriteringar i budgeten för kommunens skolor?

Är det politikerna i utbildningsnämnden?
Har de koll på stödbehovet i 2b på den enskilda skolan? Har de någon pedagogisk utbildning?

Kommunalrådet?

Är det kommunfullmäktige?
Finns kanske där kompetensen?

Är det skolminister Björklund?

Alla dessa personer som har att besluta om resurser på diverse olika nivåer vill ha underlag för sina beslut. Behov ska utredas, äskas, diskuteras i nämnder, vägas mot andra behov kanske remissbehandlas etc. Ofta slutar det med ett ”tyvärr p.g.a. att befolkningsökningen inte blivit den förväntade och vissa förändringar i det kommunala utjämningssystemet måste vi göra en ”besparing” på X procent nästkommande år.”

Vad har detta med eleven i 2b att göra? Absolut ingenting, och samtidigt allt. Det är detta system som gör att budgeten inte räckte till att ge eleven det stöd som verkligen hade gjort skillnad. Självklart måste ett åtgärdsprogram skrivas. Man måste ju ha ”ryggen fri” och någon stödtimme kan man kanske skrapa ihop, men det verkliga behovet är ofta så mycket större.

Det stannar tyvärr inte här. Samma procedur upprepas på mellanstadiet. Sedan på högstadiet. Ja, gymnasiet också. Även högskolan, men där talar man inte om stöd utan om ”preparandkurser” och liknande. I Sverige har vi alltså särskilt stöd på gymnasiet! Det är ju inte klokt! Varför?

För den här eleven kan skoltiden bli en plåga. Timme efter timme kanske sitts av med texter i historia och andra ämnen som är obegripliga, läxor man inte förstår innehållet i. Svårt att vara koncentrerad när man inte hänger med i undervisningen. Prov? Hjälp! Misslyckande, dåligt självförtroende. Lärare sliter med inspelat material, man försöker skapa mindre undervisningsgrupper, elevvårdskonferenser etc.

Vad är lösningen?

Återkommer strax till den. Lösningen är i alla fall inte att ha sänka nivån på historieundervisningen. Fortfarande talas det om att individualisera. Hur man åstadkommer det för denna elev samtidigt som 28 andra också ska ha sin individuella undervisning har ingen hittills lyckats förklara så att jag begriper det. Att eleverna “arbetar själva” med uppgifter som är anpassade eller valda efter intresse, har forskningen visat vara en återvändsgränd. Personer som kommer med sådana idéer befinner sig oftast någonstans emellan läraren i 2b och utbildningsministern, dvs. bland dem som har hand om pengarna.

Lösningen är så enkel och självklar. Om vi hjälper eleven tillräckligt med läsningen i årskurs 1, 2 och 3, så är huvudproblemet löst. Att läsa är inte något man glömmer bort i första taget och lärare i efterföljande årskurser kan koncentrera sig på att fördjupa läskunnigheten med nya och mer avancerade texter. Kanske om historia. Speciallärare kan arbeta med dem som behöver ett visst kontinuerligt stöd t.ex. grava dyslektiker istället för att försöka lappa och laga det som skulle läras i årskurs 1 och 2.

I Finland får nästan en tredjedel av eleverna någon form av särskilt stöd. I Sverige bara några få procent. Och märk väl, i Finland handlar det om stöd som ges tidigt. I Sverige är de få procenten utspridda ända från årskurs 1 upp till gymnasiet, med de konsekvenser för elever jag beskrivit tidigare.

Vad måste göras?

Först och främst måste läraren få bestämma. För att återgå till berättelsens början; läraren i 2b vet att eleven behöver stöd. Samhället måste lära sig lita på att vi lärare vet dessa saker. Det är vårt jobb. Läraren i 2b träffar dessutom denna elev varje dag, det gör inte kommunalrådet eller Jan Björklund. Alltså ska eleven ha det stöd som behövs, nu – inte sedan. Inte efter utredningar och budgetäskningar. Direkt! Tänk, det står ju t.o.m. i skollagen, men personerna på vägen mellan läraren och Björklund har en förmåga att låtsas glömma bort den detaljen.

Dessa mellanled av folk som hanterar resurser och har synpunkter på hur vi lärare ska arbeta i klassrummet. Som kräver och kräver att vi ska ”öka måluppfyllelsen” samtidigt som man dränerar hela systemet på pengar och skapat en skola som sliter ut lärarkåren och levererar sämre och sämre kvalitet.

Plocka bort de flesta av dessa mellanled. Skicka uppdraget och pengarna direkt från staten till skolan och lärarna. Vi behöver en nationellt finansierad skola som litar på att lärarna vet vad som behöver göras i klassrummet och vilket stöd eleven i 2b behöver. Sedan behöver vissa saker skärpas till och kanske stramas upp, men det kan inte göras av 290 separata kommuner. Det måste till större grepp. Jag är övertygad om att vi lärare är beredda att ta ett ännu större ansvar om vi ges möjlighet, men politiken måste sluta käbbla om småsaker hit och dit. Sluta leverera valfläskiga plåster på PISA-såret. Dom måste sätta sig ner, helst tillsammans, och göra något ordentligt åt grundproblemet – systemfelen!

Låt oss lära av Finland. Ett lands så nära geografiskt, men ändå så långt borta resultatmässigt.

Kommentarer (1)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)