Rektorerna

Nu har Skolverket bestämt att ”landets rektorer behöver bli bättre på att hantera stöd åt elever med särskilda behov.”  Man för in detta i rektorsutbildningen och formulerar sig så här: ”. . . visa god förmåga att förmedla, förankra och tillämpa kunskaper om de författningar som rör alla barns och elevers rättigheter och rektorns/förskolechefens skyldigheter att tillförsäkra dem dessa.” 

Det låter ju kanske bra. Men är det verkligen bristande kunskaper om skolans uppdrag hos rektorerna som är problemet? Att känna till, att vilja, att ha förutsättningar att göra något, var brister det? Jag tror inte det är i det första eller andra ledet. Det är förutsättningarna som ofta saknas. Inte främst kunskapen eller viljan.

Undertecknad som arbetar i skolan varje dag, inser att tillägget i rektorsutbildningen inte kommer att få någon större positiv effekt för kunskapsnivån hos eleverna. Risken finns för det motsatta. Min erfarenhet är att den stora majoriteten rektorer är väl förtrogna med våra styrdokument när det gäller elever med behov av särskilt stöd, även om det finns undantag. Rektorsuppdraget i denna del handlar liksom för oss lärare om att trolla med knäna. Att ”hantera stöd” handlar i praktiken ofta om att se till att rätt blanketter är ifyllda på rätt sätt och finns arkiverade ifall Skolinspektionen kommer eller föräldrar anmäler. Att ”ha ryggen fri”. Vilka elever som behöver särskilt stöd är vi som arbetar i den kommunala grundskolan väl medvetna om i de allra flesta fall. Speciallärare, specialpedagoger, elevassistenter, mindre undervisningsgrupper etc etc. allt detta finns redan. Det förs i de allra flesta fall en kontinuerlig diskussion om hur detta organiseras på det mest effektiva sättet på den enskilda skolan. Samtidigt ska möjlighet finnas att utmana även de elever som siktar mot de högsta betygen.

Det är inte där skon klämmer. Behoven ökar eftersom vi under många år haft ett dysfunktionellt skolsystem i kris. Resurserna minskar. Visserligen kostar svensk skola relativt mycket internationellt sett, men samtidigt visar statistiken att vi ligger klart under OECD-genomsnittet när det gäller andelen resurser som används till själva undervisningen. Vi har ett system som hela tiden dräneras på pengar. De kan hamna i skatteparadis, betala för hyror, asfalt, kommunala badhus eller för att bekosta en administrativ överbyggnad som saknar motstycke och inte kan leverera. Detta ”hanterande” som Skolverket nu vill lyfta fram är bara ett exempel på åtgärder som bara blir ett slag i luften när det varken är rektorerna eller Skolverket som beslutar över de resurser som krävs för att verkligen åstadkomma något som gör skillnad.

Det krystas fram så mycket som bara tar tid och kraft från den verkstad som skolan en gång var och åter måste bli. Kanske inte nödvändigtvis en likadan verkstad, men en verkstad där undervisningen sätts i främsta rummet.

Detta inlägg är inte något fribrev för dåliga rektorer. Jag känner till flera stycken. Nej, vad jag vill belysa är snarare att vi alla som arbetar i skolan har att handskas dagligen med de systemfel som måste åtgärdas, på nationell nivå.

För att citera ordförande Bo Jansson: ”Bara staten kan garantera en likvärdig skola” 

Kommentarer (10)

  1. Kathleen Andersson skriver:

    Mycket bra skrivit! Stämmer till 100%

  2. Katarina skriver:

    Det är en korrekt beskrivning av läget… men är det ändå inte så att även viljan brister i alla led som en konsekvens av den omöjliga situationen? Jag har arbetat i ett arbetslag där en ny rektor resulterade i att nästan alla grät av utmattning hos företagshälsan efter bara någon termin!

    Cynism frodas i underbemannade och otrygga miljöer.

    • Per Johansson skriver:

      Du har så rätt Katarina!
      Något jag inte gick in på i blogginlägget är en efterlysning av rektorer som säger ifrån uppåt och inte neråt. Många efterlyser lärarna i skoldebatten, men rektorerna är än mer frånvarande. En rektor i åk.1-3 som släpper vidare elever med dåliga läs- och matematikkunskaper för att resurserna inte räckt till för att hjälpa dessa elever borde skrika högt. Men vi hör ju nästan ingenting från det håller.

  3. Agneta Dworsky skriver:

    Gjorde en liknande reflektion själv. Regelverk och kunskap om regelverk är knappast problemet. Bristande resurser eller felaktig hantering av dem är det egentliga problemet. En utbildning för skolpolitiker vore snarare på sin plats! Så länge beställare (staten) och utförare (kommunerna) kan fortsätta skylla på varandra förblir skolan “föräldralös” och politikerna kan fortsätta slippa ta det fulla ansvaret.

  4. Bernt-Åke Bärling skriver:

    Håller med hel och fullt. Vi vet redan vad som behövs, men hinner inte med, eller vi har inte råd. Ser dagligen hur vi använder våra resurser till helt meningslösa åtgärder, som bara syftar till att fylla ett arkiv med blanketter som innehåller det där vi vill göra, men inte lyckas med. Fick vi istället använda tiden till att hjälpa barn och ungdomar, så skulle vi nå längre. I år har jag frivilligt lagt ett par tummar i veckan för att hjälpa två elever. Samtidigt har rektor och speciallärare ägnat fyra timmar i veckan åt att sammanträda, mestadels i onödan. Ibland dyker mina elever upp på agendan, men den handgripliga hjälpen eller stödet om man så vill, kommer från mig.

  5. Sonja Pers skriver:

    Jag har också många ggr undrat över varför rektorer inte har agerat mer. Men jag har förstått allt mer att de har varit och är ekonomiskt bakbundna! Jag har haft en rektor helt utan erfarenhet från skola utan enbart jobbat i förskola. Hur ska en rektor med den bakgrunden kunna ifrågasätta pengarna som kommunen tillhandahåller. Svårt även för lärare att förklara för en förskolerektor eleverna i grundskolan behöver. Varför det har organiserats så är en gåta?

  6. Petra skriver:

    Jag undrar över din mening om att det samtidigt måste finnas möjlighet att utmana de som vill ha högre betyg.
    Ska inte ALLA ha samma möjlighet?

    • Per Johansson skriver:

      Jo, det är just det jag menar. Att samtidigt som vi i skolan kämpar för att klara de elever som behöver särskilt stöd så finns det elever som behöver en högre ribba – en större utmaning, och det ska ju inte vara antingen eller utan vi är skyldiga att ge alla chans att utvecklas.

  7. Anders Holmgren skriver:

    Visst har alla lärare klart för sig skillnaden mellan “stöd” och “särskilt stöd” (i lagens mening) och att det bara är särskilt stöd som medför åtgärdsprogram?

  8. Bernt Andersson skriver:

    Jodå det är nog bra men var fan blir lärarna av? Idag har man ju inget stöd alls från rektorerna som verkar handlingsförlamade och fega.!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)