En ovanligt underbar torsdag

Det är torsdag eftermiddag. Vår i luften. Solen skiner men det viktigaste just nu i detta ögonblick är den positiva känsla jag plötsligt inser att jag upplever. Jag har ett småleende i mungipan. Den onda foten bryr mig inte. Vad har hänt?

Smått chockad slår det mig; jag har fått tillbaka mitt jobb! För en eftermiddag fick jag möjlighet att vara den musiklärare på högstadiet som jag en gång var, de allra flesta dagar. Jag förstår varför jag valde att göra just detta. Jag är bra! Jag är skicklig! Det är kul!

Varför är det inte alltid så? Varför kan inte alla dagar vara som torsdagen den 3/4 2014?

För att inte hamna i alltför långdragna skolhistoriska essäer; det handlar främst om att läroplanskravet på ”högst 15 elever” i ämnet musik togs bort, via kommunalisering, USK-avskaffande i avtal till budgetnedskärningar och de senaste kursplanerna med höga kunskapskrav kombinerat med kraftigt ökade krav på individuell dokumentation.

Vad har detta fått för konsekvenser för mig personligen i mitt arbete?

Med helklassundervisning samt krav på praktiskt musicerande och individuell bedömning och betygsättning av densamma har uppdraget blivit omöjligt. Jag arbetar inte heltid, men hade jag gjort det hade jag haft 400 elever i årskurs 7, 8 och 9. Den alltför korta tiden (50 min/vecka) måste prioriteras stenhårt för att få till stånd åtminstone ett bristfälligt eller i bästa fall acceptabelt dokumenterat bedömningsunderlag. Jag upplever att jag ägnar mer och mer tid åt just bedömning, medan undervisningen alltmer hamnar i skymundan. Den undervisning som hinns med måste vara väldigt hårt styrd och tidseffektiv. Vidare bör den vara inriktad på aktiviteter som lätt låter sig bedömas individuellt, annars riskerar jag att inte ”ha på fötterna” vid betygssättning (med andra ord kunna visa upp skriftlig dokumentation) med de negativa konsekvenser det medför för mig själv och min skola.

Friutrymmet för läraren och eleverna är minimalt. Marginalerna snudd på obefintliga. Kommer en smart och intresserad elev med en klok fråga när hela klassen är samlad riskerar vi att komma i ännu större tidsnöd om jag som lärare fångar upp tråden. Kommer eleven med en fråga när det arbetas i grupp eller enskilt med ett instrument, finns det tio till som har frågor – skynda, skynda, slarva, slarva, stressa, stressa.

Det här är ingen bra ”lärmiljö” som det heter på skolutvecklingsvenska. Jag vet det. Rektor vet det men vill inte så gärna prata om det. Budgeten styr.

Åter till den 4 april på eftermiddagen. Denna torsdag har jag ett fackligt uppdrag på förmiddagen, så det återstår bara två eftermiddagslektioner med årskurs 8. Dessutom finns en rast på hela 20 minuter mellan dessa lektioner vilket är ovanligt. I just åttan har rektor efter åratal av tjat gjort mindre grupper. Två klasser delas på tre grupper vilket ger ungefär 17 elever istället för 25-27. Inte så små grupper som i den gamla läroplanen visserligen (högst 15) men en högst väsentlig skillnad.

Vad händer?

Jag inser det inte förrän i efterhand. Jag har för en eftermiddag fått tillbaka det arbete jag en gång hade. Jag hade nyss blivit klar med ett omfattande bedömningsarbete i denna årskurs. Jag kände att jag hade tid, var avslappnad, lyhörd och engagerad. Kunde ha total koll på samtliga i gruppen och uppmuntra, berömma och engagera – ”formativ bedömning” på skolutvecklingssvenska. Vi hade kul och vi lärde oss!

Denna eftermiddag gör nog att jag kan hålla huvudet lite högre fram till påsklovet.

Upplevelsen och slutsatserna gör mig ändå bekymrad. Dels för att det ska vara på detta sätt varje dag och det är det inte – dels för att jag inte tror att det räcker att förbättra lärarutbildningen och få de bästa att söka dit för att försörja skolan med skickliga lärare framöver. Själva hantverket är väldigt viktigt, liksom ämneskunskaperna. I dagens sönderstressade och osthyvlade bedömnings- och dokumentationsskola undrar jag om de som kommer ut från lärarhögskolorna får någon chans att lära sig hantverket? Något jag lärde mig för länge sedan var att man måste planera lektionen noga, men samtidigt vara medveten om att den aldrig blir precis som man planerat. I samspelet med eleverna måste man kunna ”styra om” under lektionens gång och ha alternativ, ge sig ut på stickspår. Helt enkelt ha ett gemensamt friutrymme, ett begrepp som, symptomatiskt, jag inte hittar något ord för i ”skolutvecklingssvenskan”. Det friutrymmet, som vi hade denna underbara torsdagseftermiddag i årskurs 8 måste vi se till att kommande lärargenerationer får tillgång till och lär sig använda! Det friutrymmet kan åter göra yrket attraktivt.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)