Att brinna eller . . .

Jag träffar och läser allt oftare nuförtiden om människor som brinner. När det handlar om lärare eller skolledare blir jag lite bekymrad och undrande. ”Jag brinner för IKT”. ”Jag brinner för skolutveckling”. ”Jag brinner för lärande” osv. Man blir ju härdad och avtrubbad, försöker vänja sig vid sättet att uttrycka sig, men ibland måste jag fundera över hur de som säger så tänker. Vad menar man? Måste erkänna att jag tillhör dem som kan bli ganska irriterad på att ord och uttryck devalveras och ibland till och med blir floskler.

Att brinna för något är, eller borde vara, något väldigt positivt. Jag kan tänka mig att det härstammar från ordet ”eldsjäl”. Eldsjälar är ju lite av hjältar och arbetar ofta ideellt i föreningar eller välgörenhetsorganisationer. På fritiden. Tränar ungdomslag i fotboll. Nattvandrar.

Vi lärare däremot är ju proffs. Är det inte viktigare att påstå att jag är väldigt kunnig och skicklig på att lära ut saker? Hur många säger så? Vår status behöver ju höjas är de flesta överens om. Kanhända skickar allt detta tal om att ”brinna” ut fel signaler. Att vårt yrke är ett kall, bara jag får hålla på med det här som jag brinner för så är jag nöjd. Lön? Jag skulle kunna jobba gratis, för jag brinner för detta. Några lektioner eller kurser till för samma betalning? Visst, inga problem. Jag tillhör inte bakåtsträvarna som tjatar om ”USK” och hur mycket bättre allt var förr, jag brinner ju för detta!

Jag besökte en skola på den engelska landsbygden. Det var ganska länge sedan. Där fanns en lista på vilka föräldrar som stod i tur att koka te åt lärarna. Farmor och farfar fungerade som ”skolpoliser” när eleverna var på väg till eller från skolan. Jag kan tänka mig att de far-, mor- eller vanliga föräldrar som organiserade detta var eldsjälar. Dom ”brann” för att stötta byskolan och dess lärare och elever. Visst är många föräldrar i Sverige både positiva till skolan och tacksamma för det jobb vi lärare lägger ned. Om en skola hotas av nedläggning händer det ganska ofta att föräldrar blir till eldsjälar. Det kan vara en liten skola på landsbygden där hotet från en kommun som inte anser sig ha råd att driva skolan vidare förenar en eldbesjälad föräldraopinion och lärarprofessionen. Men, oftare på den skolmarknad som skapats i Sverige kan det verka som att det är endast lärarna som bör brinna. Brinna för att göra sig förtjänta av att man väljer just deras skola och inte någon annan.

Nu är det inte min mening att göra kollegor som använder detta uttryck ledsna eller att kritisera enskilda personer. Uttrycket har väl helt enkelt blivit modernt. En floskel som kanske ibland används för att ”det ska så vara”. Vad svarar man på medarbetarsamtalet när rektor ställer frågan: ”Vad brinner du för?” Den är faktiskt ganska vanlig. Jag är fast övertygad om att det finns orsaker till att vissa ord och uttryck blir moderna och de orsakerna gillar jag ofta inte. Jag tror inte vi lärare får högre status och lön, större trovärdighet eller mer tillit genom att tala om att vi brinner för det ena eller andra. Låt oss istället både visa och tala om att vi är välutbildade proffs som är skickliga på det vi sysslar med.

Det finns ytterligare en aspekt av uttrycket, och nu kanske jag trampar på några tår. Jag får väl ta den risken. Den som brinner för något är också ofta starkt övertygad om att ha rätt i någon fråga. I skolan ofta om pedagogik. Anser man sig ha rätt och dessutom brinner för detta finns det en uppenbar risk för tunnelseende och det blir svårare att ha det kritiskt granskande förhållningssätt jag anser vi bör ha inom skolans värld.

Jag brinner inte för mitt yrke, men jag kan inte låta bli att vara väldigt intresserad av både skolan i allmänhet och de ämnen jag undervisar i. Jag kanske till och med skulle kunna påstå att jag brinner ibland. Brinner för musik och lingvistik. Men det tar jag nog snarare som en självklarhet eftersom jag valt läraryrket. Jag är skicklig. Jag förtjänar en betydligt högre lön. Ibland är jobbet underbart som en torsdag för några veckor sedan. Ibland är det väldigt stressigt. Ibland vill jag bara åka hem och göra något annat. Får man säga så? Jag gör det.

Kommentarer (7)

  1. Lotta Mellberg skriver:

    Jag blir både ledsen och glad när jag läser texten. Ledsen för att duktiga lärare inte får riktiga möjligheter att göra sitt jobb – att lära ut och fånga/väcka elevernas intresse för att sedan tillsammans kunna ge sig ut på lärandets roliga resa. Glad blir jag för att det trots all jävla detaljstyrning från alla håll finns människor som fortfarande engagerar sig.
    Och innerligt hoppas jag att alla föräldrar och andra tänker efter och inser att lärarens yrke är just lärande – inte uppfostran.

  2. Maria Hals skriver:

    Kanske har du liksom jag läst ”Den engagerade läraren” som vi som är med i LR fick för en tid sedan. Kanske var det den som tände gnistan (ursäkta ordvits) till ditt inlägg. I boken framkommer att samtliga representanter från riksdagspartierna framhåller lärarens engagemang som den enskilt viktigaste faktorn för lyckat lärande. Och de har ju rätt. Det finns inget mer avtändande i klassrummet än en oengagerad lärare. Att brinna betyder engagemang och motsäger inte alls skicklighet eller kunnighet. Det är heller ingen floskel. Däremot förstår jag din oro för skolledares krav på en ständigt brinnande lärare som gärna tar på sig fler uppdrag och jobbar övertid utan krav på ersättning eller motprestation.

    Jag brinner för mitt yrke OCH jag är en skicklig lärare.

    • Per Johansson skriver:

      Boken har jag läst men det är verkligheten som får mig att skriva. Tror nog vi är överens, men tolkar ordet ”brinna” lite olika. Engagemang är otroligt viktigt t.o.m. nödvändigt. Så här ser jag på ordet ”brinna” och dess överanvändning: Att brinna och vara skicklig – ingen motsättning. Att brinna utan skicklighet – inte heller någon motsättning. Reagerar på den slentrianmässiga användningen som jag inte tror gynnar lärarkåren. I övrigt tror och hoppas jag vi är överens.

  3. Titti Fabritius skriver:

    Very well put! Samtidigt är det nog ändå så att inte alla lärare / ”lärare” (i många kommuner anställs fortfarande personal för lärarjobb som inte har någon pedagogisk utbildning alls) med full pondus kan/känner att de kan hävda att de är proffs?

    Sen till Lotta: håller med i vad du skriver men avslutningsvis gick det kanske lite fort? Lärare har ju ett fostrande uppdrag även om inte för att ersätta eller göra föräldrarnas arbete. Här behövs absolut andra insatser än vad skolan kan erbjuda. Abdikerade föräldrar är ett samhällsproblem…

  4. j.p. skriver:

    Bra skrivet. Skickliga lärare håller lite distans till sitt yrke.

    Det är riktigt att engagerade lärare är en av de viktigaste faktorerna för lyckat lärande. Det är därför det är så viktigt att lärarna får ARBETSTID till att planera, förbereda och efterarbeta.

    Att brinna så mycket för sitt yrke att man ställer upp på massor av gratisarbete gynnar ingen (förutom huvudmännen i ett kort perspektiv), allra minst eleverna.

  5. Camilla Alonso skriver:

    Det där med till lärarna ”tekokande föräldrar” tycker jag låter mycket sympatiskt.

    Anställ skolvärdar/-värdinnor som sköter kaffe- och te-kokning, disk, rastvakt och leksaksutlåning!
    (Jag – och många med mig har inte ett enda hp i ovanstående sysslor)

    Jag brinner för mina ämnen. 🙂

  6. Tomas Jarvid skriver:

    Mycket av det du skriver kan tillämpas på arbetet inom kyrkan också. Jag tar med mig dina tankar.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)