Betygstjafset

Låt mig först säga att jag inte är någon tillskyndare av att införa betyg i årskurs fyra. Det hela verkar mest vara någon sorts tuppfäktning på partiledarnivå. Forskare och remissinstanser är emot. Det sägs att barn inte lär sig mer bara för att de får betyg i årskurs fyra. Jag tycker det låter vettigt. Jag kan hålla med. Dessutom finns det en rad andra nackdelar.

En sak som ändå gör mig förvånad är att de som vill tvinga fram reformen inte lyckas komma fram med några bra argument. Nu har jag ju inte ägnat mig alltför mycket åt att lyssna på och läsa om tuppfäktningen, men det finns något jag saknar i argumentationen från dem som vill införa betygen. Det kan ju finnas andra anledningar till att införa betyg än att barn ska lära sig mer p.g.a. just dessa.

Jag tänker så här:
Om vi tar läsning, som är något av det viktigaste att lära sig på lågstadiet, så tror jag på att lärarna har koll på vilka elever som behöver extra stöd och hjälp med detta. Jag tror också på att de talar om för rektor vilka behov som finns. Så långt allt väl och logiskt, men här händer något – eller snarare inget händer. Alltför ofta har rektor inte tillgång till de resurser som behövs för att ge det stöd och hjälp elever behöver. Det finns en överbyggnad som sitter på pengapåsen. Dessa personer litar inte alltid på, tror inte på eller vill inte tro – lyssnar inte på vad lärare och rektorer säger behövs. Det är både enklare och billigare att låtsas som det regnar eller köpa in någon coach till en studiedag med en ”ny forskningsbaserad metod” som ska lösa problematiken.

I det här läget, som tyvärr är verklighet i många kommuner i Sverige, så kanske betyg i årskurs fyra skulle ha en positiv verkan. (Dock hade det i detta fall varit bättre i åk 2). En positiv påverkan, inte direkt på den enskilda eleven, utan för att göra det tydligt hur många elever som behöver stöd och hjälp i form av extra resurser. Svårare att blunda för att elever har ”F” i svenska i årskurs två, då de redan borde behärska läsning. Ser inte bra ut i statistiken. Tror man inte på lärarna kanske man blir tvungen att tro på betygen och skaka fram de medel som behövs.

Nu är ju detta inget system jag vill ha. jag avskyr det dysfunktionella skolsystem som makthavarna skapat åt oss, men så länge vi inte blir av med systemet, så länge de med pengarna misstror eller inte bryr sig om vad professionen säger, så kanske betyg i lägre årskurser måste till. För att det usla systemet ska fungera lite bättre?

Det finns många exempel på projekt och metoder som tar elevers läsförmåga på allvar. LUS är ett. Det tragiska med vårt dysfunktionella system är dock att dessa fungerar bara när lokala beslutsfattare/politiker är med på tåget. Det hjälper inte att ta reda på vad varje elev behöver eller inte behöver i sin läsutveckling om man inte samtidigt har möjligheter till tidiga insatser. Alla våra hundratals huvudmän i landet ger inte dessa möjligheter. En del vill inte. En del kan inte. Andra förstår inte.

Slutsatsen blir som så ofta annars – vi får börja med att förstatliga skolan och då särskilt finansieringen. Sedan kan vi börja arbeta med alla de andra problemen som gör att skolan tyvärr sedan länge befunnit sig på ett sluttande plan. Då behövs kanske inte några betyg i årskurs fyra, om det nu är så att det inte främjar lärandet.

Vem ska bestämma?

Läraren i klass 2b vet att en elev har svårt med läsningen. Eleven behöver stöd och hjälp med detta. Läraren klarar inte att själv ge det stödet och samtidigt leda undervisningen med resten av klassen. En ”resurs” måste till. Vem ska bestämma om den?

Är det rektor?
Den person som har ansvaret enligt skollagen, men måste ”hålla budget”.

Är det chefen på förvaltningen?
Den personen som tillsammans med andra tjänstemän utarbetar förslag till kommunpolitikerna om prioriteringar i budgeten för kommunens skolor?

Är det politikerna i utbildningsnämnden?
Har de koll på stödbehovet i 2b på den enskilda skolan? Har de någon pedagogisk utbildning?

Kommunalrådet?

Är det kommunfullmäktige?
Finns kanske där kompetensen?

Är det skolminister Björklund?

Alla dessa personer som har att besluta om resurser på diverse olika nivåer vill ha underlag för sina beslut. Behov ska utredas, äskas, diskuteras i nämnder, vägas mot andra behov kanske remissbehandlas etc. Ofta slutar det med ett ”tyvärr p.g.a. att befolkningsökningen inte blivit den förväntade och vissa förändringar i det kommunala utjämningssystemet måste vi göra en ”besparing” på X procent nästkommande år.”

Vad har detta med eleven i 2b att göra? Absolut ingenting, och samtidigt allt. Det är detta system som gör att budgeten inte räckte till att ge eleven det stöd som verkligen hade gjort skillnad. Självklart måste ett åtgärdsprogram skrivas. Man måste ju ha ”ryggen fri” och någon stödtimme kan man kanske skrapa ihop, men det verkliga behovet är ofta så mycket större.

Det stannar tyvärr inte här. Samma procedur upprepas på mellanstadiet. Sedan på högstadiet. Ja, gymnasiet också. Även högskolan, men där talar man inte om stöd utan om ”preparandkurser” och liknande. I Sverige har vi alltså särskilt stöd på gymnasiet! Det är ju inte klokt! Varför?

För den här eleven kan skoltiden bli en plåga. Timme efter timme kanske sitts av med texter i historia och andra ämnen som är obegripliga, läxor man inte förstår innehållet i. Svårt att vara koncentrerad när man inte hänger med i undervisningen. Prov? Hjälp! Misslyckande, dåligt självförtroende. Lärare sliter med inspelat material, man försöker skapa mindre undervisningsgrupper, elevvårdskonferenser etc.

Vad är lösningen?

Återkommer strax till den. Lösningen är i alla fall inte att ha sänka nivån på historieundervisningen. Fortfarande talas det om att individualisera. Hur man åstadkommer det för denna elev samtidigt som 28 andra också ska ha sin individuella undervisning har ingen hittills lyckats förklara så att jag begriper det. Att eleverna ”arbetar själva” med uppgifter som är anpassade eller valda efter intresse, har forskningen visat vara en återvändsgränd. Personer som kommer med sådana idéer befinner sig oftast någonstans emellan läraren i 2b och utbildningsministern, dvs. bland dem som har hand om pengarna.

Lösningen är så enkel och självklar. Om vi hjälper eleven tillräckligt med läsningen i årskurs 1, 2 och 3, så är huvudproblemet löst. Att läsa är inte något man glömmer bort i första taget och lärare i efterföljande årskurser kan koncentrera sig på att fördjupa läskunnigheten med nya och mer avancerade texter. Kanske om historia. Speciallärare kan arbeta med dem som behöver ett visst kontinuerligt stöd t.ex. grava dyslektiker istället för att försöka lappa och laga det som skulle läras i årskurs 1 och 2.

I Finland får nästan en tredjedel av eleverna någon form av särskilt stöd. I Sverige bara några få procent. Och märk väl, i Finland handlar det om stöd som ges tidigt. I Sverige är de få procenten utspridda ända från årskurs 1 upp till gymnasiet, med de konsekvenser för elever jag beskrivit tidigare.

Vad måste göras?

Först och främst måste läraren få bestämma. För att återgå till berättelsens början; läraren i 2b vet att eleven behöver stöd. Samhället måste lära sig lita på att vi lärare vet dessa saker. Det är vårt jobb. Läraren i 2b träffar dessutom denna elev varje dag, det gör inte kommunalrådet eller Jan Björklund. Alltså ska eleven ha det stöd som behövs, nu – inte sedan. Inte efter utredningar och budgetäskningar. Direkt! Tänk, det står ju t.o.m. i skollagen, men personerna på vägen mellan läraren och Björklund har en förmåga att låtsas glömma bort den detaljen.

Dessa mellanled av folk som hanterar resurser och har synpunkter på hur vi lärare ska arbeta i klassrummet. Som kräver och kräver att vi ska ”öka måluppfyllelsen” samtidigt som man dränerar hela systemet på pengar och skapat en skola som sliter ut lärarkåren och levererar sämre och sämre kvalitet.

Plocka bort de flesta av dessa mellanled. Skicka uppdraget och pengarna direkt från staten till skolan och lärarna. Vi behöver en nationellt finansierad skola som litar på att lärarna vet vad som behöver göras i klassrummet och vilket stöd eleven i 2b behöver. Sedan behöver vissa saker skärpas till och kanske stramas upp, men det kan inte göras av 290 separata kommuner. Det måste till större grepp. Jag är övertygad om att vi lärare är beredda att ta ett ännu större ansvar om vi ges möjlighet, men politiken måste sluta käbbla om småsaker hit och dit. Sluta leverera valfläskiga plåster på PISA-såret. Dom måste sätta sig ner, helst tillsammans, och göra något ordentligt åt grundproblemet – systemfelen!

Låt oss lära av Finland. Ett lands så nära geografiskt, men ändå så långt borta resultatmässigt.

Rektorerna

Nu har Skolverket bestämt att ”landets rektorer behöver bli bättre på att hantera stöd åt elever med särskilda behov.”  Man för in detta i rektorsutbildningen och formulerar sig så här: ”. . . visa god förmåga att förmedla, förankra och tillämpa kunskaper om de författningar som rör alla barns och elevers rättigheter och rektorns/förskolechefens skyldigheter att tillförsäkra dem dessa.” 

Det låter ju kanske bra. Men är det verkligen bristande kunskaper om skolans uppdrag hos rektorerna som är problemet? Att känna till, att vilja, att ha förutsättningar att göra något, var brister det? Jag tror inte det är i det första eller andra ledet. Det är förutsättningarna som ofta saknas. Inte främst kunskapen eller viljan.

Undertecknad som arbetar i skolan varje dag, inser att tillägget i rektorsutbildningen inte kommer att få någon större positiv effekt för kunskapsnivån hos eleverna. Risken finns för det motsatta. Min erfarenhet är att den stora majoriteten rektorer är väl förtrogna med våra styrdokument när det gäller elever med behov av särskilt stöd, även om det finns undantag. Rektorsuppdraget i denna del handlar liksom för oss lärare om att trolla med knäna. Att ”hantera stöd” handlar i praktiken ofta om att se till att rätt blanketter är ifyllda på rätt sätt och finns arkiverade ifall Skolinspektionen kommer eller föräldrar anmäler. Att ”ha ryggen fri”. Vilka elever som behöver särskilt stöd är vi som arbetar i den kommunala grundskolan väl medvetna om i de allra flesta fall. Speciallärare, specialpedagoger, elevassistenter, mindre undervisningsgrupper etc etc. allt detta finns redan. Det förs i de allra flesta fall en kontinuerlig diskussion om hur detta organiseras på det mest effektiva sättet på den enskilda skolan. Samtidigt ska möjlighet finnas att utmana även de elever som siktar mot de högsta betygen.

Det är inte där skon klämmer. Behoven ökar eftersom vi under många år haft ett dysfunktionellt skolsystem i kris. Resurserna minskar. Visserligen kostar svensk skola relativt mycket internationellt sett, men samtidigt visar statistiken att vi ligger klart under OECD-genomsnittet när det gäller andelen resurser som används till själva undervisningen. Vi har ett system som hela tiden dräneras på pengar. De kan hamna i skatteparadis, betala för hyror, asfalt, kommunala badhus eller för att bekosta en administrativ överbyggnad som saknar motstycke och inte kan leverera. Detta ”hanterande” som Skolverket nu vill lyfta fram är bara ett exempel på åtgärder som bara blir ett slag i luften när det varken är rektorerna eller Skolverket som beslutar över de resurser som krävs för att verkligen åstadkomma något som gör skillnad.

Det krystas fram så mycket som bara tar tid och kraft från den verkstad som skolan en gång var och åter måste bli. Kanske inte nödvändigtvis en likadan verkstad, men en verkstad där undervisningen sätts i främsta rummet.

Detta inlägg är inte något fribrev för dåliga rektorer. Jag känner till flera stycken. Nej, vad jag vill belysa är snarare att vi alla som arbetar i skolan har att handskas dagligen med de systemfel som måste åtgärdas, på nationell nivå.

För att citera ordförande Bo Jansson: ”Bara staten kan garantera en likvärdig skola” 

Att brinna eller . . .

Jag träffar och läser allt oftare nuförtiden om människor som brinner. När det handlar om lärare eller skolledare blir jag lite bekymrad och undrande. ”Jag brinner för IKT”. ”Jag brinner för skolutveckling”. ”Jag brinner för lärande” osv. Man blir ju härdad och avtrubbad, försöker vänja sig vid sättet att uttrycka sig, men ibland måste jag fundera över hur de som säger så tänker. Vad menar man? Måste erkänna att jag tillhör dem som kan bli ganska irriterad på att ord och uttryck devalveras och ibland till och med blir floskler.

Att brinna för något är, eller borde vara, något väldigt positivt. Jag kan tänka mig att det härstammar från ordet ”eldsjäl”. Eldsjälar är ju lite av hjältar och arbetar ofta ideellt i föreningar eller välgörenhetsorganisationer. På fritiden. Tränar ungdomslag i fotboll. Nattvandrar.

Vi lärare däremot är ju proffs. Är det inte viktigare att påstå att jag är väldigt kunnig och skicklig på att lära ut saker? Hur många säger så? Vår status behöver ju höjas är de flesta överens om. Kanhända skickar allt detta tal om att ”brinna” ut fel signaler. Att vårt yrke är ett kall, bara jag får hålla på med det här som jag brinner för så är jag nöjd. Lön? Jag skulle kunna jobba gratis, för jag brinner för detta. Några lektioner eller kurser till för samma betalning? Visst, inga problem. Jag tillhör inte bakåtsträvarna som tjatar om ”USK” och hur mycket bättre allt var förr, jag brinner ju för detta!

Jag besökte en skola på den engelska landsbygden. Det var ganska länge sedan. Där fanns en lista på vilka föräldrar som stod i tur att koka te åt lärarna. Farmor och farfar fungerade som ”skolpoliser” när eleverna var på väg till eller från skolan. Jag kan tänka mig att de far-, mor- eller vanliga föräldrar som organiserade detta var eldsjälar. Dom ”brann” för att stötta byskolan och dess lärare och elever. Visst är många föräldrar i Sverige både positiva till skolan och tacksamma för det jobb vi lärare lägger ned. Om en skola hotas av nedläggning händer det ganska ofta att föräldrar blir till eldsjälar. Det kan vara en liten skola på landsbygden där hotet från en kommun som inte anser sig ha råd att driva skolan vidare förenar en eldbesjälad föräldraopinion och lärarprofessionen. Men, oftare på den skolmarknad som skapats i Sverige kan det verka som att det är endast lärarna som bör brinna. Brinna för att göra sig förtjänta av att man väljer just deras skola och inte någon annan.

Nu är det inte min mening att göra kollegor som använder detta uttryck ledsna eller att kritisera enskilda personer. Uttrycket har väl helt enkelt blivit modernt. En floskel som kanske ibland används för att ”det ska så vara”. Vad svarar man på medarbetarsamtalet när rektor ställer frågan: ”Vad brinner du för?” Den är faktiskt ganska vanlig. Jag är fast övertygad om att det finns orsaker till att vissa ord och uttryck blir moderna och de orsakerna gillar jag ofta inte. Jag tror inte vi lärare får högre status och lön, större trovärdighet eller mer tillit genom att tala om att vi brinner för det ena eller andra. Låt oss istället både visa och tala om att vi är välutbildade proffs som är skickliga på det vi sysslar med.

Det finns ytterligare en aspekt av uttrycket, och nu kanske jag trampar på några tår. Jag får väl ta den risken. Den som brinner för något är också ofta starkt övertygad om att ha rätt i någon fråga. I skolan ofta om pedagogik. Anser man sig ha rätt och dessutom brinner för detta finns det en uppenbar risk för tunnelseende och det blir svårare att ha det kritiskt granskande förhållningssätt jag anser vi bör ha inom skolans värld.

Jag brinner inte för mitt yrke, men jag kan inte låta bli att vara väldigt intresserad av både skolan i allmänhet och de ämnen jag undervisar i. Jag kanske till och med skulle kunna påstå att jag brinner ibland. Brinner för musik och lingvistik. Men det tar jag nog snarare som en självklarhet eftersom jag valt läraryrket. Jag är skicklig. Jag förtjänar en betydligt högre lön. Ibland är jobbet underbart som en torsdag för några veckor sedan. Ibland är det väldigt stressigt. Ibland vill jag bara åka hem och göra något annat. Får man säga så? Jag gör det.

En ovanligt underbar torsdag

Det är torsdag eftermiddag. Vår i luften. Solen skiner men det viktigaste just nu i detta ögonblick är den positiva känsla jag plötsligt inser att jag upplever. Jag har ett småleende i mungipan. Den onda foten bryr mig inte. Vad har hänt?

Smått chockad slår det mig; jag har fått tillbaka mitt jobb! För en eftermiddag fick jag möjlighet att vara den musiklärare på högstadiet som jag en gång var, de allra flesta dagar. Jag förstår varför jag valde att göra just detta. Jag är bra! Jag är skicklig! Det är kul!

Varför är det inte alltid så? Varför kan inte alla dagar vara som torsdagen den 3/4 2014?

För att inte hamna i alltför långdragna skolhistoriska essäer; det handlar främst om att läroplanskravet på ”högst 15 elever” i ämnet musik togs bort, via kommunalisering, USK-avskaffande i avtal till budgetnedskärningar och de senaste kursplanerna med höga kunskapskrav kombinerat med kraftigt ökade krav på individuell dokumentation.

Vad har detta fått för konsekvenser för mig personligen i mitt arbete?

Med helklassundervisning samt krav på praktiskt musicerande och individuell bedömning och betygsättning av densamma har uppdraget blivit omöjligt. Jag arbetar inte heltid, men hade jag gjort det hade jag haft 400 elever i årskurs 7, 8 och 9. Den alltför korta tiden (50 min/vecka) måste prioriteras stenhårt för att få till stånd åtminstone ett bristfälligt eller i bästa fall acceptabelt dokumenterat bedömningsunderlag. Jag upplever att jag ägnar mer och mer tid åt just bedömning, medan undervisningen alltmer hamnar i skymundan. Den undervisning som hinns med måste vara väldigt hårt styrd och tidseffektiv. Vidare bör den vara inriktad på aktiviteter som lätt låter sig bedömas individuellt, annars riskerar jag att inte ”ha på fötterna” vid betygssättning (med andra ord kunna visa upp skriftlig dokumentation) med de negativa konsekvenser det medför för mig själv och min skola.

Friutrymmet för läraren och eleverna är minimalt. Marginalerna snudd på obefintliga. Kommer en smart och intresserad elev med en klok fråga när hela klassen är samlad riskerar vi att komma i ännu större tidsnöd om jag som lärare fångar upp tråden. Kommer eleven med en fråga när det arbetas i grupp eller enskilt med ett instrument, finns det tio till som har frågor – skynda, skynda, slarva, slarva, stressa, stressa.

Det här är ingen bra ”lärmiljö” som det heter på skolutvecklingsvenska. Jag vet det. Rektor vet det men vill inte så gärna prata om det. Budgeten styr.

Åter till den 4 april på eftermiddagen. Denna torsdag har jag ett fackligt uppdrag på förmiddagen, så det återstår bara två eftermiddagslektioner med årskurs 8. Dessutom finns en rast på hela 20 minuter mellan dessa lektioner vilket är ovanligt. I just åttan har rektor efter åratal av tjat gjort mindre grupper. Två klasser delas på tre grupper vilket ger ungefär 17 elever istället för 25-27. Inte så små grupper som i den gamla läroplanen visserligen (högst 15) men en högst väsentlig skillnad.

Vad händer?

Jag inser det inte förrän i efterhand. Jag har för en eftermiddag fått tillbaka det arbete jag en gång hade. Jag hade nyss blivit klar med ett omfattande bedömningsarbete i denna årskurs. Jag kände att jag hade tid, var avslappnad, lyhörd och engagerad. Kunde ha total koll på samtliga i gruppen och uppmuntra, berömma och engagera – ”formativ bedömning” på skolutvecklingssvenska. Vi hade kul och vi lärde oss!

Denna eftermiddag gör nog att jag kan hålla huvudet lite högre fram till påsklovet.

Upplevelsen och slutsatserna gör mig ändå bekymrad. Dels för att det ska vara på detta sätt varje dag och det är det inte – dels för att jag inte tror att det räcker att förbättra lärarutbildningen och få de bästa att söka dit för att försörja skolan med skickliga lärare framöver. Själva hantverket är väldigt viktigt, liksom ämneskunskaperna. I dagens sönderstressade och osthyvlade bedömnings- och dokumentationsskola undrar jag om de som kommer ut från lärarhögskolorna får någon chans att lära sig hantverket? Något jag lärde mig för länge sedan var att man måste planera lektionen noga, men samtidigt vara medveten om att den aldrig blir precis som man planerat. I samspelet med eleverna måste man kunna ”styra om” under lektionens gång och ha alternativ, ge sig ut på stickspår. Helt enkelt ha ett gemensamt friutrymme, ett begrepp som, symptomatiskt, jag inte hittar något ord för i ”skolutvecklingssvenskan”. Det friutrymmet, som vi hade denna underbara torsdagseftermiddag i årskurs 8 måste vi se till att kommande lärargenerationer får tillgång till och lär sig använda! Det friutrymmet kan åter göra yrket attraktivt.