Mognadstest är fel väg att gå

Riksdagens utbildningsutskotts nye ordförande Tomas Tobé (m) gick i lördags ut i SVD och föreslog mognadstest för sexåringar. Som Tobé nämner i artikeln är skollagen tydlig när det gäller stödinsatser till alla elever: ”Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt”. Jag håller med Tomas om vikten av tidiga insatser men lösningen är feltänkt. Läraren är den person som bäst avgör vilka insatser som behövs. Lärarnas Riksförbund har länge talat om en ordinationsrätt för lärare. Ett test är en åtgärd som ytterligare undergräver förtroendet för lärarkåren.

Tomas Tobé borde istället lägga förslag som skapar bättre förutsättningar för lärarna. Till exempel skulle mindre elevgrupper och minskad arbetsbelastning möjliggöra mer tid för varje elev och undervisning. En lärare som får ordentligt med tid för varje elev och för planering, samt efterarbete, bedriver en bättre undervisning. Läraren kan lättare anpassa undervisningen efter individuella behov hos eleverna. Ett test kan aldrig väga upp riktiga insatser från läraren i klassrummet.

I dagens debatt i P1 Morgon med Rossanna Dinamarca (v) så nämnde Tobé i förbifarten Finland. Han uttryckte att Finland är en föregångare när det gäller tidiga stödinsatser. Det är riktigt, men i Finland är inte accentueringen vid tester utan vid tilliten till lärarkårens professionalitet. Det är helt enkelt lärarna som bestämmer när en elev ska ha stöd. Det är dags att politiker börjar visa att de litar på lärarkåren.

Om det ska söka nya lärare måste lärare få vara lärare

Hösten 2011 sökte nästan tre gånger så många till Big Brother än till KTH i Stockholm. Som jag varit inne på tidigare är även antalet sökande till lärarutbildningen förödande få. Vid beror då detta på? Lön är en absolut avgörande faktor, men det är faktiskt inte den ända. När jag bytte till lärarutbildningen var det för att jag hade fått mersmak av att undervisa. Känslan från att se elever förstå är obeskrivlig. Detta argument att bli lärare är dock hotat av den ökande andelen administrativa arbetsuppgifter. Om detta skriver jag på skoljobb.se.

Med det önskar jag er alla en härlig midsommar.

Med en åsnans envishet säger vi – nej!

Klockan 12:00 erhöll Metta Fjelkner budet från Sveriges Kommuner och Landsting. Detta föredrogs för Lärarnas Riksförbunds högtsa beslutande organ mellan kongresser nämligen vårt förbundsråd. Vi studentrepresentanter från LR Stud satt som på nålar och väntade på resultatet av vår skrivning i yrkandet:

Med anledning av reformerna måste de centrala parterna bland annat komma överens om villkor för mentorer respektive förskollärare och lärare som genomgår introduktionsåret.

Detta saknades dessvärre helt i budet från SKL, mycket olyckligt när detta är en ytterst aktuell fråga för studenterna.

Budet kan i övrigt inte annat än anses fånigt i relation till den uppvärdering av läraryrket som hela samhället anser helt nödvändigt för att svensk skola ska vända den negativa resultattrenden. SKL kallar 5-årsavtalsbudet i ett pressmeddelande för ”det mest generösa på hela arbetsmarknaden”. I raka siffror 1,6 procent över märket på 2,6 procent, alltså 4 procent under 2012 och sedan märket plus 0,2 procent för 2013 och därefter inga garantier. Vi vet att inga garantier tidigare betytt noll! Slår man då ut den så kallade satsningen på lärarna under de fem åren som avtalet skulle gälla, så skulle det för en lärare med en månadslön på 27 500 innebära en löneökning med 78 kronor mer per månad. Att kalla det generöst är ett hån.

Enligt avtalsförslaget skulle även facket förvägras närvara vid de lönesättningen samtalen vilket vi naturligtvis inte kan acceptera. Föga förvånande blev därför resultatet att förbundsrådet enhälligt röstade nej till budet. Fler anledningar till att vi röstade nej hittar du här.

Nu står lärarna enade som åsnor och kräver en reell, garanterad uppvärdering som är värd något på riktigt och inte bara tomma procentsatser och retorik.

Att samverka

Med tanke på att det finns en önskan från SKL att bli klar med lärarnas avtal innan midsommar så är förhandlingarna i full gång. Lärarna förhandlar gemensamt i Lärarnas Samverkansråd som utgörs av Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet. Jag blir mycket förvirrad av Eva-Lis Siréns uttalande i Ekot denna morgon, har betydelsen av samverkan förändrats på sistone? För mig är samverkan två parter som verkar tillsammans mot samma mål, men något tillsammans ser jag inte i Eva-Lis uttalande. Hon går ut i nationell media och talar om specifika detaljer i ett avtal, detaljer som bara kan stå för henne då Samverkansrådet inte gemensamt tagit ställning.

Demokratin i vårt förbund är tydlig, mellan kongresser är Förbundsrådet vårt högsta beslutande organ. Detta är sammankallat nu på torsdag för att ta ställning i avtalsfrågan. Det samma gäller Lärarförbundet. Innan dess vore det alltså bara konstigt att gå ut med något annat än det yrkande vi gemensamt lämnade över den 17 januari till SKL – för Samverkansrådet har väl inte ändrat uppfattning?

Jag hade hoppats på ett starkt gemensamt arbete för en bättre framtid för svensk skola. Än är det inte för sent – jag har fortfarande stora förhoppningar på det nya avtalet, även om en av parterna verkar ha svårt för tanken om samverkan.

Se även Lärarnas Riksförbunds pressmeddelande som svar på uttalandet i ekot.

En berättelse från verkligheten

”Någonting är så fel! Alla vet att det som gör skillnaden är engagerade lärare. Skillnaden mellan att klara av att vara engagerad eller inte under de knappa förhållanden som är i skolan idag handlar om att ha möjligheten av att kunna tro på en bättre morgondag. Man kan jobba hårt för att skapa en bättre framtid. Vi som har valt att bli lärare är extra känsliga för detta. Kärnan av vårt arbete ligger i att skapa en bättre framtid för våra barn.”

Så börjar en gripande text från läraren Sara Hellqvist skriven på Facebook. Hon har arbetet ett och ett halvt år på en högstadieskola. Hennes berättelse speglar ett av de största problemen som nya lärare möter ute i verkligheten. Hon skriver vidare:

”Ingen väljer att bli lärare för att tjäna mycket pengar. Ingen väljer att bli lärare för att det är prestigefullt. Lärare vill förändra världen. Lärare vill skapa en bättre framtid. Vad behövs då för att kunna skapa en bättre framtid? Jag har sett att lärare kan jobba under ganska knappa resurser och göra ett bra jobb. Javisst tär det, och visst är de trötta och slitna och visst kanske de inte riktigt orkar leva de liv som de egentligen vill utanför sitt arbete. Men många lärare kämpar på ändå, deras övertygelse om att lärarjobbet är viktigt får dem att prestera underverk, trots att de egentligen är så trötta att de inte ens orkar läsa en bok när de kommer hem. Ja, vi fortsätter för att vi tror så mycket på framtiden, på våra barn – på att allt slit vi gör verkligen har betydelse…”

”…Under senaste året har jag vridit och vänt på min tid för att försöka få den att räcka till. Jag har fått kämpa hårdare än någonsin för att få vardagen att gå ihop. Och jag har investerat massor! Jag har investerat i relationer och i framtiden. Så igår fick jag uppleva varför alla har bett mig att skydda mig. Mina investeringar smulades sönder. Jag fick veta att jag inte får fortsätta på min resa med eleverna jag har investerat så mycket i. Jag vet att det kommer göra så ont i vissa av mina elever när jag säger att jag måste gå – för de har svarat på min investering och sagt: Jag tror på dig, jag litar på att du ser mig och nu kan jag skapa en bättre framtid för mig själv. Nu orkar jag börja plugga, nu orkar jag börja min personliga utveckling!”

Att en lärare ska offra hela sitt liv på sitt arbete är inte hållbart. Vi vet hur viktiga lärarna är för elevernas kunskapsutveckling, och speciellt lärare som är engagerade och brinner för sitt yrke. Risken finns dock att dessa lärare brinner ut i förtid. Sara avslutar:

”Någonting är fel när lärare blir rädda för att investera i framtiden. Någonting är fel när lärare inte vågar brinna, rädda för att bränna ut sig! Det jag kämpar med just nu är att våga, orka, investera igen – att försöka att inte skydda mig själv. Att fortsätta brinna för en bättre framtid. För varför ska jag annars fortsätta vara lärare?”

Sverige har inte råd med ett system där lärare ifrågasätter om de överhuvudtaget har råd eller ork att axla ansvaret för Sveriges framtid. Den kommande avtalsrörelsen blir viktigare än någonsin. Det gäller att visa landets lärare vad de är värda och då inte bara lönemässigt utan också villkorsmässigt.

Läs hela Saras text här

SKL måste ändra sig om lärarlönerna

Årets avtalsförhandlingar fortsätter och lärarna är nu sist ut och de enda som inte tecknat något nytt avtal med arbetsgivarna SKL. Idag samlas Lärarnas Riksförbunds och Lärarförbundets högsta beslutande församlingar. Då ska Förbundsrådet, resp Representantskapet diskutera hur man ska gå vidare i avtalsrörelsen genom Lärarnas Samverkansråd, den part som utgörs av Lärarnas Riksförbund (Saco) och Lärarförbundet (TCO) gemensamt i avtalsförhandlingarna. Ännu har inga bud överlämnats från SKL. LR Stud vill inte stå på sidan och titta på utan skickar med budskapet att höjda generella löner är vägen till kunskapslyft i skolan.

Läs vår artikel på Newsmill

Våld i skolan får aldrig accepteras

Det är mycket tal om våld i skolan nu och jag tänker då främst på Uppdrag Gransknings program om kamratuppfostran vid riksinternatet Lundsberg och domen från tingsrätten i Gällivare som det rapporterades om igår. Olika perspektiv som dock leder mig till samma slutsats. Vi måste med krafttag få till en nolltolerans för våld i skolan.

Programmet om riksinternatet Lundsberg handlade om de traditioner med kamratuppfostran som varit mer eller mindre välkänt i den anrika skolans hela historia men som på senare tid legat till grund för både polisanmälningar och anmälningar till skolinspektionen. Denna kamratuppfostran innehåller enligt programmet väldigt mycket våld och övergrepp. Det anmärkningsvärda är att rektor Staffan Hörnberg i en intervju om maktlekarna och övergreppen förklarar att Lundsberg kanske vore betjänta av att kontakta polisen för att ”visa eleverna vad det innebär i civila sammanhang”, och att” det kanske rent av är en brottslig handling”. Skulle skolan inte tillhöra det civila samhället?

Misshandeln på Högalidskolan i Kiruna skedde efter att läraren fört ut en stökig högstadieelev ur skolans matsal. Eleven blev då aggressiv och sparkade, slog och hotade att döda läraren. Tingsrätten i Gällivare ger inte läraren rätt att erhålla ersättning för kränkningen då de menar att de ingår i lärarens tillsynsplikt. I en intervju säger domaren Ingemar Taavola ”om detta varit en privatperson hade detta bedömts på ett annat sätt”.

Min analys är att rektor Staffan Hörnberg och domaren Ingemar Taavola är ute på riktigt djupt vatten. Skolan är inte skild från samhället i övrigt utan tillhör det civila samhället. Det är rent av så att skolan har i uppdrag att göra eleverna till demokratiska medborgare i just det civila samhället och då måste naturligtvis våld och kränkningar vara helt oacceptabelt.

Dags för en ordentlig översyn, inte om lärarutbildningen skall innehålla självförsvarskurser som tidigare varit på förslag vid tidigare liknande incidenter, utan om det krävs andra lagändringar så vi inte har domare och rektorer som tvekar om de kan acceptera våld och kränkningar i verksamheten.

Miljöpartiet vill fokusera på framtidens lärare

Det är mycket glädjande att läsa om Miljöpartiets fokusering på skolan och deras strävan att bli största parti bland lärare och lärarstudenter. I budgetmotionen verkar det också vara ett genuint intresse och inte bara tomma ord. Miljöpartiet väljer att satsa pengar på karriär- kompetens- och löneutveckling för lärare något som Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening länge kämpat för.

Jag blir dock lite orolig av hela avsnittet med arbetsro. Missförstå mig rätt, jag ser det som väldigt problematiskt att skolan slits mellan ideologiska ytterligheter i val efter dito. Det måste därför ske breda politiska överenskommelser och reformer som håller över tid. Regeringens reformer är i grunden mycket bra. De går en väg som lärarna i LR och lärarstudenterna i LR Stud tycker är den rätta men låt oss putsa till det som inte blev helt bra, till exempel måste åtgärder vidtas för att introduktionsåret blir det år det borde vara. Det behöver säkras med villkor och garanteras varje examinerad lärarstudent.

Något som verkligen inte får slarvas bort i diskussionen om arbetsro är 90-talets skolreformer. Kommunaliseringen av skolan är ett misslyckande och behöver utredas tillsammans med det fria skolvalet och friskolors etablering. Inte nödvändigtvis för att alla reformer ska avskaffas men det senaste dagarnas rapporter om en alltmer olikvärdig skola är ett verkligt hot mot Sverige som kunskapsnation.

För att verkligen vinna lärarstudenternas förtroende krävs att ansvar tas för deras framtida arbetsplats, här är frågan om framtida arbetsgivare naturligtvis avgörande. Lärarstudenternas vill ha arbetsgivare som bryr sig och satsar, då kan inte drivkrafterna vara ekonomiska eller fokus ligga på att styra om resurser till en ny simhall. Huvudmannaskapet är en viktig framtidsfråga där jag och en majoritet av väljarna vill se ett modernt statligt huvudmannaskap. Friskolors vinster måste återinvesteras så oavsett ägare kommer jag vid examen till en garanterad introduktionsperiod på en arbetsplats vars fokus inte är på något annat än på eleverna och undervisning.

Att lärarstudenternas framtid också är Sveriges framtid verkar stå klart även för Miljöpartiet. Ser fram emot fler politiska partier kommer till denna insikt och agerar därefter.

En gyllene ko i skoldebatten?

Bo Malmberg, professor, Eva Andersson, docent och John Östh, universitetslektor skriver på DN debatt idag att de privilegierade grupperna utnyttjar skolvalet för att undvika kontakt med de underprivilegierade. Deras undersökning slår också hål på myten att det är boendesegregationen som är orsaken till dagens skolsegregation.

Det fria skolvalet som reform klubbades igenom 1992 med motiveringen att det skulle förbättra skolresultaten och avhjälpa den segregation som fanns i skolan på grund av boendesegregationen. Både skolverkets rapport Skolan blir allt mindre likvärdig och i undersökningarna till projektet Den svenska skolans nya geografi blir det uppenbart att reformen inte fått önskad effekt.

Är det fria skolvalet en gyllene ko? Det verkar som det eftersom ingen vågar öppet ifrågasätta det fria skolvalet. Frågan kommer säkerligen fylla sociala medier idag, det kanske inte blir en storm men väl en kraftig twitterbris, där skolvalskramare kommer tampas med meningsmotståndare. Jag hoppas att debatten fortsätter även imorgon och dagen efter det. Debatten måste leda till ett agerande, uppenbarligen så har reformen slagit fel, detta är inte vägen till en likvärdig skola för alla där varje elev får en chans att nå sin fulla potential som skollagen slår fast.

Att försöka lappa och laga, flytta resurser mellan kommuner är praxis inom skolpolitiken i nuläget. Ett lappande och lagande som nått vägs ände. Det enda raka och ärliga mot landets elever är att ha mod att lägga övertygelser om skolans organisation åt sidan och ordentligt utreda alla 90-talets skolreformer, det fria skolvalet, kommunaliseringen och friskolors etablering.

Redan den den 21 oktober 2010 lämnades Motion 2010/11:Ub283 Utvärdering av skolans styrning och finansiering in till riksdagen. Både utskottet och kammaren biföll motionen som kräver att reformerna utreds. Var är utredningarna? Jag misstänker att det finns en rädsla bland politikerna att vi med utredningarna sättet på pränt de konstateranden som vi gör var dag, nämligen att reformerna inte riktigt fallit väl ut.

Släpp ideologiska fastlåsningar och låt oss utreda och ta ett helhetsansvar för skolan, det måste bli ett slut på lappanden och laganden. Låt oss istället hitta breda politiska överenskommelser som håller över tid och mandatperioder. Jag ser det som en förutsättning för att vi ska komma i närheten av Skollagens skrivning att alla elever ska nå sin fulla potential.

Lärarcoach ett sätt för rektorer att slippa undan

Stockholm Stads gymnasieskolor har genomgått en stor omorganisation, de biträdande rektorerna blivit rektorer. Detta har föregåtts av ett pilotprojekt som utvärderats av Olof Johansson (professor i statsvetenskap). I sin rapport skriver Olof: ”Pilotprojektet inom gymnasieskolan i Stockholm stad är ett mycket lovvärt försök att genom en omorganisation förbättra rektorers möjligheter till ledning av den pedagogiska verksamheten för elevers lärande”.

Jag har under lång tid försökt få ut en ekonomisk beräkning av vad denna omorganisation kommer kosta. Rimligtvis har det kostat och fortsätter att kosta mycket pengar eftersom fler personer nu får rektorslöner. Jag skulle vilja ha svar på hur effektivt detta skolutvecklingsprojekt verkligen är. Speciellt nu när staden anser sig behöva 8 stycken lärarcoacher som gör klassrumsbesök och möjliggör gruppsamtal mellan lärare. Hallå, är det bara jag som tycker att det är två projekt som ska göra samma sak? Är inte lärarcoachernas syfte precis det som omorganisationen ska frigöra rektor till att göra.

Jag tror att läraryrket blir bättre av kollegialt samarbete, auskultation bland arbetskamrater och gruppdiskussioner. Detta bör dock kunna lösas på skolan med rektorn som pedagogisk ledare och inte av coacher utifrån. Vad är det då som behövs? Ja vi kan börja med att rektorer ska fungera som närvarande pedagogiska ledare. Tiden och möjligheten för kollegiet samarbete genom diskussion och auskultation på varandras lektioner behöver ligga i fokus. Lägg pengarna på detta och en generell ökning av lärarlönerna och inte på McKinsey eller ett fåtal lärarcoacher.