– Nu är det många nior som ska välja gymnasieskola, jag tror att det är många elever och föräldrar som sitter hemma och undrar hur ska man veta om skolan kommer finnas kvar om tre år?

– Ja och det kan man kanske aldrig riktigt veta, det är ju så att vi har en marknad av skolor, fristående skolor och kommunala skolor och i det systemet ska föräldrar och elever navigera och hitta rätt.

Idag träffade jag och Elias Dietrichson utbildningsminister Jan Björklund på utbildningsdepartementet. Vi blev inbjudna och är mycket glada över det, inbjudan visar att vår organisation inte kan förbises när det gäller nya reformer på skolområdet. 

Utbildningsdepartementet har precis påbörjat ett arbete med att göra vissa justeringar i den nya lärarutbildningen. Det är satsningar på metodik, verksamhetsförlagd utbildning och lämplighetsprov som står i fokus. Detta är saker som LR Stud länge pratat om och som nu har chans att realiseras. Mötet var konstruktivt och utbildningsministern visar en tydlig vilja att lyssna in studenternas perspektiv. När vi möts i Södertälje den 8- 10 mars för vårt konvent kommer vi internt ha chans att diskutera och tydligare forma vår syn på dessa frågor.

Vi menar att det måste finnas en helhetssyn från det att en lärarstudent blir antagen till att personen står examinerad och legitimerad. Därför måste reformerna gå hand i hand, lärarlegitimationsreformen och lärarutbildningsreformen måste få tydliga kopplingar mellan sig. Syftet med introduktionsperioden har bland annat varit att fungera som en brygga mellan teori och praktik. Det är bra om den bryggan nu likväl görs tydligare i utbildningen. Det är likaså viktigt att förändringarna i utbildningen leder till förändringar i kvalitetsutvärderingen så att lärosätena inte uppmanas att fokusera på annat bara för att det är det som utvärderas. Vi förväntar oss också att lärosätena och huvudmännen följer i dessa ändringar så att utbildningen och professionen får sitt välbehövliga lyft!

Den öppna handen från utbildningsministern och departementet ska vi bemöta genom att föra en konstruktiv debatt och förändringasarbete för lärar- och studie- och yrkesvägledarstudenternas framtid.

När en professor i samhälle vid Linköpings universitet argumenterar för att ett modernt liv inte behöver matematikkunskaper sätter en blivande lärare kaffet i vrångstrupen och undrar om professuren kommit i flingpaketet.

Stellan Welin menar på fullaste allvar att eftersom hans färddator i sin moderna bensinsnåla (0,4 liter per mil) bil kan räkna ut hur långt han kan köra på 25 liter bensin så är det argument nog för att endast elever med intresse ska lära sig matematik.

Så fort jag öppnar en morgontidning eller tar del av nyhetsinslag så sköljs jag över den mängd statistik och information som jag måste ta till mig och värdera. Mina matematikkunskaper är ovärderliga i detta läge. Hela vår demokrati bygger på allmänna val och att kunna förhålla sig till politiken behövs kunskaper i matematik.

Det rapporteras kontinuerligt om att just unga tar dyra sms- och mobillån. Ett tecken på att det finns en bristande kunskap i vad lån kostar och hur de fungerar. Bristande matematikkunskaper är ett handikapp i det vardagliga livet.   

Visst är det så att tekniken utvecklas och att handdatorer och applikationer kan sköta många beräkningar, men för att kunna hantera dem så behövs goda kunskaper om matematik.  

Utöver detta så tränas elevernas analytiska förmåga genom just matematikundervisningen. Så öppna ögonen Stellan och inse hur mycket matematik du har omkring dig. Jag välkomnar de matematiksatsningar som Sverige nu gör för de är mycket välbehövliga. Det är som kunskapsnation som Sverige ska återta en ledande ställning och centralt för detta är matematiken.

Igår visade DN att friskolor ger sina elever högre betyg än resultatet de får på det nationella provet. Det är klart att det nationella provet bara är en del i bedömningen av vad en elev kan, men det är märkligt att avvikelserna är så stora. Proven skiljer sig självklart åt mellan ämnena. I matematik, däremot, speglar provet i mångt och mycket elevernas kunskaper med tanke på att det är ett omfattande prov på kursernas innehåll som ges i slutet på kursen.

De nationella proven är viktiga för att de faktiskt kan vara en indikator på likvärdigheten i den svenska skolan.  Om då friskolorna, i högre grad än de kommunala, ger eleverna högre betyg än deras resultat på de nationella proven så undrar jag över orsakerna. En förklaring skulle kunna vara att friskolorna är mer generösa med betygsättningen då skolan har blivit en marknad där det råder näst intill fri konkurrens. Det finns en överetablering av skolor som gör att skolorna sliter eleverna mellan sig och när eleverna väljer skola så tror jag tyvärr att betygssnitt är ett avgörande kriterium. Det är i alla fall den frågan jag får flest gånger när jag själv har stått på öppet hus och betygssnitt är dessutom en av parametrarna på Stockholms webplats, där man kan jämföra skolor. Om de nationella proven däremot används som ett instrument som leder till att lärarna lättare kan se vilka kunskapsluckor som finns hos sina elever kan det leda till nödvändig information för vidare undervisning och slutligen eventuellt bättre betyg till eleverna. Är det anledningen till de högre betygen i friskolorna så är det bra, jag är ett stort fan av kunskap. Jag misstänker dock att så inte är fallet.

De senaste åren har varit mycket reformtäta och många pekar på att det måste finnas arbetsro i skolan och att det inte är rimligt med stora reformer. Jag menar att det är nu när vi ser, svart på vitt, att vi har systemfel i skolan som vi måste göra något åt till exempel kommunaliseringen, det fria skolvalet och friskolors etablering. Vi måste våga fråga – vilken valfrihet är bra? På vilka premisser ska friskolor få starta? Och varför är den nationella skolan inte statlig? Visst ska vi vänta på Leif Lewins utredning av kommunaliseringen, Friskolekommitténs resultat och den utvärdering av skolreformerna som Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) ska göra. Efter det behövs dock politiskt mod att göra de rätta reformerna.

Idag meddelar Metta Fjelkner att hon avgår som förbundsordförande för Lärarnas Riksförbund i samband med Förbundsrådet den 14 maj. Detta efter 13 år av trogen tjänst.

Förbundet har under Mettas ledning åstadkommit mycket. Vi är ett växande förbund, vid årsskiftet konstaterades att förbundet vuxit med 2,5 procent, det är den största ökningen hos förbunden inom skolan. Lärarlegitimationen, nya lärarutbildningen och karriärtjänsterna är något förbundet har kämpat för och som nu finns på plats.

Jag har fått äran att vara förtroendevald i studerandeföreningen de två sista åren. En farhåga är att en person som innehaft en krävande plats i 13 år skulle vara lite trött, men det har slagit mig att Metta Fjelkner alltid haft energin och engagemanget hela tiden. Hon skulle utan tvivel klara av att leda förbundet hela kongressperioden men väljer ett lämpligt tillfälle att lämna över facklan.

Under avtalsrörelsen kom jag ännu närmare Metta och aldrig har jag mött en så ärlig och rakryggad person. Metta Fjelkner hade bara en sak för ögonen och det var lärarna och studie- och yrkesvägledarnas bästa. Den prestigelöshet, ärlighet och det engagemanget gör Metta Fjelkner beundransvärd och en person jag kommer bära med mig och respektera resten av mitt liv.  Jag vill tacka Metta Fjelkner av hela mitt och studerandeföreningens hjärta.

Den person som tar över efter Metta är Bo Jansson. Eftersom Bosse varit fadder åt studerandeföreningen så har vi redan en nära och bra relation. Vi vet redan nu att Bosse kommer göra ett fantastiskt arbete som ny förbundsordförande.

Det är det kärnvärde som sedan länge prytt våra blå pikétröjor och burit Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening framåt.

En slogan som både upprört, berört och hänfört. Jag gick med i föreningen just för att jag kände mig engagerad, engagerad att förbättra framtiden för lärar- och syvstudenter och förbättra vår framtida arbetssituation.

Några har ifrågasatt vår dikotomisering av engagerad hellre en likgiltig. Är det så att bara för att en student inte är med i facket så är hen likgiltigt? I någon mening så vill jag ändå svara ja. Yrkena i skolan lockar engagerade människor, engagerade i att trygga framtiden för Sveriges elever. Lärarnas Riksförbund och Studerandeföreningen har en nyckelroll att fylla, som röst för lärare och studie- och yrkesvägledare har vi en synvinkel som inte får glömmas bort.

Att vara engagerad kan ske på många sätt, allt ifrån att vara medlem och läsa Skolvärlden till att åka på vårt stundande konvent och strida för egna motioner om organisationens framtid. Jag vill uppmana medlemmar att skicka in motioner till vårt högsta beslutande organ för det är ni som ska bestämma vart organisationen är på väg. Motionera kan du göra här.

För er som inte är medlemmar vill jag uppmana att engagera er i er framtid eller era barns framtid, stöd lärarna och studie- och yrkesvägledarna i deras kamp om bättre villkor och en bättre möjlighet att ge alla elever biljetterna in i framtiden.

Moa Matthis har i dagens DN granskat ett antal läromedel för historia, samhällskunskap och religion. Hon konstaterar att hennes begäran av skolboken är omöjlig som i sin tur begär detsamma av sin läsare, nämligen att vara solidariska i en värld som inte är det.

Här är några exempel av retoriska frågor som Matthis tar upp i artikeln, direkt hämtade från de undersökta läromedlen:

Var det en ”allmän” rösträtt som avskaffades i Frankrike 1795? Kan religiös tro jämföras med en ”myshörna” Var det stora landområdet i Nordamerika som inte beboddes av europeiska invandrare ”laglösa”? Är motsatsen till ett bra jobb och god ekonomi att vara alkoholist, sitta i fängelse eller vara psykisk sjuk? Är finansmarknaden ekonomins ”blodomlopp”?

Det är klart att en genomgång av läroböckerna väcker frågor kring om de ger utrymme för eleverna att ifrågasätta den samtid de lever i och är en del av. Läroplanen ställer höga krav. De värden som skolan enligt den ska förmedla är människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta.

Matthis ifrågasätter om det är möjligt att kombinera

”en eurocentrisk historieskrivning och en normerande profit- och tillväxtdriven världsbild med påbudet att samtidigt fostra till solidaritet och en känsla av människolivets okränkbarhet”

Att skriva en lärobok är en väldigt svår uppgift. Går det över huvud taget att skriva en bok med alla perspektiv? Och är det ens helt nödvändigt? Det Matthis glömmer, eller bara utelämnar, i sitt resonemang är läraren. Blir eleverna lämnande ensamma med läroboken ställer det helt andra krav på böckerna, men i dagens skola är läromedlen ett stöd till läraren som enligt skollagen har ansvar för undervisningen.

Moa Matthis genomgång av skolans läromedel är till syvende och sist ett starkt argument för välutbildade och behöriga lärare. Det är först med lärare som är trygga i sin roll och i sitt ämne som läromedlen inte blir ett hot utan en möjlighet där eleverna kan diskutera sin samtid. Lärare som inte är utbildade blir bundna till läromedlens struktur och riskerar att inte ifrågasätta det som läromedlet tar för givet.

Det eleverna behöver är först och främst ämneskunniga lärare som har tid och engagemang att använda de tillgängliga läromedlen och kompletterande material för att uppnå det som står i läroplanen.

Det är många som hävdar att världen går under idag. För lärare så återkommer undergången på löningsdagen varje månad. Resultatet är att återväxten i professionen hämmas, endast omkring 3 procent av gymnasieeleverna kan tänka sig en lärarkarriär. SKL kom till en annan slutsats men mer om det och bristen på källkritik kan ni föredömligt läsa här. Apropå källkritik, vad finns det för evidens för den här undergången?

Idag skriver Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef TCO, Ola Pettersson, chefsekonom LO och Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef Saco, en gemensam debattartikel på DN Debatt om 10 000 kr mer till lärarna. De lyfter att problemet med elever som väljer bort läraryrket som karriärsval och då ofta med lönen som skäl. Är det något som håller på att gå under så är det vår samhällsekonomi, varje förlorat skolår med sjunkande resultat kommer få ödesdigra konsekvenser för samhället.

Vi i Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening skrev också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv när vi svarade på SKL:s artikel om just 10 000 kr mer i våras.

Det är glädjande att LO, TCO och Saco ställer sig bakom lärarna. I artikeln menar företrädarna för de stora paraplyorganisationerna att vi inte kan åstadkomma den löneförskjutning som krävs för lärare i avtalsförhandlingar utan likt en god arbetsgivare måste detta ske i ett bräde med 10-20 procent löneförhöjning på en gång. Kostnaden skulle bli omkring 5 miljader för 10 procent. De sätter även kostnaden i sitt sammanhang genom att jämföra med sänkningen av krogmomsen som kostar 5,4 miljarder eller sista steget i bolagsakattesänkningen som kostar 7,6 miljarder (det skulle räcka till 15 procent för lärarna).

De konstaterar att kommunerna inte kommer att kunna klara den uppgiften utan staten måste gå in och rätta till det problem som staten en gång skapat. Bättre julklapp än en rejäl uppvärdering av läraryrket kan inte Sverige få. Med de orden vill jag önska alla en riktig God jul och ett gått nytt skolår!

Idag debatter riksdagen om rut-avdraget även skall innefatta läxläsning för gymnasieelever. Det har varit en stor fråga de senaste veckorna och jag har redan bloggat om det en gång men det har hänt mycket sen dess så jag tycker det är värt att samla ihop hela frågan.

Det började med att Skolverket gick ut och sa att förslaget riskerar att öka bristen i likvärdigheten, att öka skillnaderna mellan barn med föräldrar som är ekonomiskt starka och barn vars föräldrar har lägre inkomster. Skatteverket, de båda lärarfackliga organisationerna, Unga örnar, Röda Korset, Rädda Barnen, Makalösa Föräldrar FUB – För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, alla ansluter sig till skolverket och ställer sig mycket kritiska till denna reform.

Ibland undrar man vad det finns för argument för och om det verkligen är någon som förespråkar reformen. Argumenten är två, dels så har redan rika och bemedlade människor chans att köpa läxhjälp så skattereduktionen gör det bara möjligt för fler. Dels så ger det chans för studenter att arbeta extra och komma in på arbetsmarknaden.

Jonas Vlachos ger en nationalekonomisk syn på frågan när han konstaterar att undervisningskostnaden i skolan är 60 kr per elevtimme medan en av de stora aktörerna, My Academy tar 199-249 kr per elevtimme. Det är alltså väldigt mycket dyrare om vi lägger ut denna extra privatundervisning på entreprenad.

Lägger vi ut dessa tjänster på entreprenad så konstaterar Hans Albin Larsson och Anne-Christine Hornborg att det skulle förta regeringens redan lagda lärarlegitimationsreform. Det är en paradox om samma regering som inför lärarlegitimationen också lägger ut delar av skolans kunskapsuppdrag på lekmän i form av privatundervisning.

Ja det är privatundervisning det handlar om. Surfar vi in på My Academys hemsida så ser vi att det handlar om privatundervisning och inte enkel läxhjälp som föräldrarna kan stå för hemma.

Slutsatsen måste ändå bli att resurserna ska gå till skolan så att alla elever får tillgång till läxhjälp. Tänk alla de elever som lever under barnfattigdom, de är ändå över 200 000 och deras föräldrar har ingen chans att göra denna skattereduktion. Säg nej till skattereduktion för läxhjälp, lyssna på nationalekonomen och lägg resurserna i skolan och därigenom säkra legitimationsreformen och gå rätt väg för at höja resultaten i svensk skola.

I helgen har Lärarförbundet Student sin rikskonferens. Jag är inbjuden som gäst och det är värdefullt. Fackligt engagemang är en så otrolig sprängkraft som förenar lärarstudenter över hela Sverige.

Som organisationer identifierar vi samma problem även om vi tror på olika lösningar. Detta ska vi utnyttja för att kunna belysa och driva på en förändring i de frågor vi tycker är viktiga. Vi studenter har uppdraget att berika våra respektive moderorganisationer och vara en blåslampa. Det uppdraget måste vi ta på största allvar. Vi är återväxten i professionen men också i våra fackliga organisationer.

Introduktionsperioden är den viktigaste frågan just nu och med den dimensioneringen av lärarutbildningen. Reformen har pote

ntial att bli en fantastisk möjlighet men riskerar i nuläget att bli ett hot för nyexaminerade lärare. Det är dags för kommunerna och staten att ta ansvar för framtiden. Skolan är en investering och vi måste våga investera rätt, i lärare och elever. Skulle vi ha en välfungerande introduktion som brygga mellan studier och yrkesliv skulle lärarutbildningen bli mycket attraktivare.

Jag vill tacka för att Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening fick vara med på rikskonferensen. Nu håller jag tal på middagen och digitalt via twitter och bloggen överräcker jag vår present.  Vi ger ett skolpaket, skolböcker och pennor till elever som verkligen behöver det. Lycka till i framtiden med vår gemensamma kamp om en förbättrad framtid för lärarna.