Praxischocken

Det är tufft att börja jobba som ny lärare.

Nu har det gått två veckor ungefär. Eleverna kom för lite drygt en vecka sedan. Nu har jag bytt studentlivet mot ett högstadielärar-liv på riktigt. Man brukar prata om en praxischock för nya lärare, men det vet jag inte riktigt om jag känner igen mig i. Eller så var jag helt enkelt förberedd på en chock att den helt enkelt inte blev så chockartad. Eller – ve och fasa – så har den inte kommit än. Eller kanske såg den bara lite annorlunda ut mot vad jag trodde innan?

Jag har i alla fall haft två vad man kan kalla för uppvaknanden hittills.

Det första uppvaknandet var att vad som såg ut som sex dagar planeringstid innan eleverna kom bara visade sig vara en. Istället fick jag städa ut klassrummet jag skulle vara i, lyssna på skolchefen lite för länge och sitta i möten. Inte för att mötena var oviktiga, jag vara bara inte riktigt förberedd på att de skulle komma. I rättvisans namn fick jag också lite fortbildning, vilket till viss del var bra men kändes lite konstig eftersom jag inte, som de andra lärarna gjorde, kunde humma med instämmande i meningar som ”ni vet ju hur elever kan vara” eller ”ni har säkert såna elever som…”

Jag kan öppet och ärligt erkänna att det bara tog en vecka, en ynka dag med eleverna, innan jag stod och grät när jag borstade tänderna på morgonen för att jag inte ville gå till jobbet. På vad jag alltså trodde var sex dagars planeringstid hade jag ändå inte lyckats hinna med att planera en enda lektion. Års- eller terminsplanering var bara att drömma om, jag hade jobbat tolv timmar dagen innan men visste knappt vad jag skulle göra på lektionen om två timmar.

Det andra uppvaknandet var att inse att jag är själv med eleverna i klassrummet. Alltid. Visst har jag varit själv också när jag gjort VFU eller vikarierat lite grann, men jag har nästan alltid kunnat be VFU-handledaren komma in om det blivit några problem. Det har varit en tydlig del av utbildningen där handledaren varit närvarande utan att vara där, om ni förstår vad jag menar. När eleverna testar mig (vilket börjar lugna sig men inte är helt borta) så måste jag hantera det helt på egen hand. Det låter så självklart att det nästan ser dumt ut när jag skriver det, men grejen med att ha en handledare är att eleverna uppför sig efter handledarens klassrumsregler – inte mina. Under min VFU har jag aldrig egentligen varit med om att en klass testat mina klassrumsregler på riktigt. Det tog ett par dagar och en helgs reflektion i bakhuvudet innan jag kände att jag hade en struktur att följa. Tack och lov hjälpte det och det känns att det börjar bli lättare att hantera klasserna.

Jag vet inte hur första veckorna skulle ha varit om det inte var för att jag har så otroligt snälla och fina kollegor. Jag har fått jättemycket hjälp med planeringar och material och mängder tips för att hantera klasserna och enskilda elever. Jag känner mig oerhört lyckligt lottad.

Kanske är det här det som kallas för praxischock, kanske inte. Hur det än är, kanske är det fler som känner igen sig. Det var lite av ett antiklimax att börja jobba. Här har vi pratat om hur roligt det ska bli i flera år på utbildningen, och så står man och gråter efter bara sex dagar. Men jag tänker att det måste kanske inte vara den bästa dagen i ens liv, hur mycket man än har drömt om det. Så länge som man känner att det blir bättre efter ett tag.

Lärarstudenter: dåliga, sämre eller sämst?

I våras ville regeringen införa ett krav på minst 0.5 poäng på högskoleprovet för att komma in på lärarutbildningen. Igår kontrade socialdemokraterna med ett krav på 0.9 poäng och ett betygsvärde på minst 14.0. Det ska också vara obligatoriskt med ett lämplighetstest för att komma in. Har valet blivit en tävling i vem som tycker lärarstudenterna är sämst?

Missförstå mig rätt. Vi ska locka de bästa studenterna till lärarutbildningen. Det som de politiska partierna har missförstått är kvaliteten på de lärarstudenter vi redan har och svårighetsgraden på den utbildning vi går på.

Att man kan slumpkryssa sig in på lärarutbildningen betyder inte att alla lärarstudenter är oduglingar. Jag och många andra hade toppbetyg från gymnasiet. Vi valde läraryrket trots lönen och arbetsförhållandena. Trots att vi kunde komma in på andra utbildningar med högre status. Varför? För att vi brinner för yrket.

Att man kan slumpkryssa sig in betyder inte heller att den som gör det klarar utbildningen. Vem som helst klarar inte en akademisk utbildning. Visst kan man diskutera hur VFU skulle kunna få högre status och kvalitet och hur utbildningen skulle kunna få en starkare koppling till yrket. Det skulle i vissa fall kunna ställas högre krav. Men många lärarstudenter läser sina ämnen tillsammans med andra program. Jag läste exempelvis all statsvetenskap tillsammans med studenter på flera andra utbildningar där det ingår statsvetenskap. När man, som Magdalena Andersson, tror att de lärarstudenter som slumpkryssat sig in på utbildningen klarar den utan svårigheter underkänner man inte bara kvaliteten på lärarutbildningen utan också på en rad andra utbildningar på våra universitet och högskolor.

När det gäller lämplighetsprov så pågår försöksverksamhet på flera utbildningsorter. Varför kan vi inte vänta med att se vad försöken ger för resultat innan vi bestämmer om vi ska ha det eller inte? Annars är det ju ingen poäng med att ha försöksverksamhet.

Det jag saknar i debatten kring kraven på de som söker till lärarutbildningen är verklighetsanknytning och omtanke om individen.

Det finns bara ett sätt att få fler att söka sig till läraryrket – och stanna kvar. Lön och arbetsförhållanden måste bli bättre. Utbildningen kan bli hur svår som helst, hur bra som helst, locka mängder med toppstudenter. Men en lärarexamen är ingen garanti för att man verkligen börjar jobba som lärare och stannar i yrket i många år framöver. Det är hög lön och bra arbetsförhållanden som får fler att söka sig till läraryrket och stanna i det.

Omtanke om den som går en utbildning den inte klarar av lyser med sin frånvaro. Den som inte klarar utbildningen ska inte ta examen, men vi måste se till att det finns kontrollsystem som fungerar för att upptäcka dem tidigt. Så att de kan få en ärlig chans och stöd att klara utbildningen och hålla lika hög kvalitet som de med toppbetyg från gymnasiet i slutet av utbildningen. Så att de eventuellt kan få inse tidigt att de kanske bör fundera över att hoppa av utbildningen. Innan de dragit på sig stora studieskulder.

Om jag var politiker skulle jag vara försiktig med att underkänna lärarstudenterna. För många av oss har valt läraryrket trots att vi hade kunnat söka oss till andra yrken. För att vi brinner för yrket och för eleverna. Men om lönerna inte blir högre och arbetsförhållandena inte blir bättre, då kommer vi att fortsätta vara för få. Då bör man hålla eldsjälarna högt och hantera dem varsamt, för det är de enda lärarna svensk skola får.

Det finns en framtid för läraryrket

Jag kan nu stolt säga att jag har besökt Stockholm Pride för första gången. Veckan som gått har varit fylld med intressanta seminarier, diskussioner med såväl lärare som lärarstudenter och andra i Pride park, och ett och annat politikermöte. Vi inredde en hörna i SACOs tält där vi gav pride-deltagarna normkritiska lektioner i historia, svenska och moderna språk.

Första dagen kom en person fram till oss i tältet och sa det där som många kanske tänker, ofta sådana som inte är lärare själva.
– Det finns ingen framtid i läraryrket.
Jag skrattade lite för att lätta upp stämningen och sa att det hoppades jag att det gjorde, för jag har ju precis tagit examen.
– Det finns ingen framtid i det, sa hen, lika butter som innan.
Jag började argumentera.
– I många undersökningar så sticker lärare ut som de som känner mest mening med sitt yrke. Men arbetssituationen behöver verkligen bli bättre!
Personen tog en till godis och utan att titta på mig sa hen;
– Det finns ingen framtid i läraryrket. Och så gick hen.

Ja, vad säger man?

Men är det en sak som Pride-veckan har visat mig så är det att läraryrket är ett fantastiskt privilegium. Det finns visst en framtid för den som söker sig till läraryrket, för framtiden och privilegiet för lärare är de fantastiska elever som finns ute på skolorna.

Jag tappade hakan över det mod som fem elever i högstadiet och gymnasiet visade under panelsamtalet HBTQ i högstadiet. De satt längst fram i ett rum fyllt med människor och berättade om sina erfarenheter av att vara HBTQ-ungdom i dagens skola. De berättade om hur man tar upp HBTQ i undervisningen (eller kanske snarare hur man inte gör det). Om hur det var att komma ut. Om mobbning. Om kränkningar. Om lärare och rektorer som kämpat för deras trygghet. Om lärare och rektorer som inte fattat nånting. Om klasskamrater som var bra kompisar. Om hur de önskade att det hade varit. De berättade om allt.

De sa de klokaste orden jag hört under hela veckan. Som Sebastian beskrev det efteråt; de levererade oneliners genom hela seminariet. En stor eloge till RFSL Ungdom som arrangerade seminariet och ståande ovationer till de elever som vågade berätta.

På lördagen var det dags för den stora paraden. Vårt ekipage, det öppna klassrummet, gjorde ännu ett år. Vi kanske inte vinner några ”bästa nyskapande-priser”, men eftersom inte tillräckligt många skolor varit nyskapande nog att faktiskt ta tag i de kränkningar som HBTQ-ungdomar möter i skolan så kvarstår ju samma problem år ut och år in. Vi demonstrerar fortfarande för ett öppet klassrum.

Tillsammans med oss i tåget gick Sveriges elevkårer och elever engagerade i elevkårer runt om i Stockholm. De bidrog med outtömlig energi och kämpaglöd genom hela paraden. Jag är så imponerad över hur engagerade de var i frågan om ett öppet klassrum.

IMG_20140802_150558

Som nyexad lärare längtar jag till terminsstarten. De här modiga, engagerade och underbara eleverna finns ute i klassrum över hela Sverige. Till alla er som tror att det inte finns någon framtid i läraryrket: öppna ögonen. Jag kan inte tänka mig att något annat yrke skulle kunna vara bättre än att få spendera dagarna med alla dessa fantastiska eleverna.

Grattis! …och lite praktiska tips för nyexade

Den här veckan sker något stort för svensk skola. För nu är det terminsavslutning på landets universitet och högskolor och nya, kompetenta och fantastiska lärare och studie- och yrkesvägledare tar examen runt om i hela landet. Snart kommer ny kompetens och ny energi fylla landets skolor.

Det har äntligen blivit dags att få göra det där som man tänkt på, pratat och drömt om under långa år på universitetet. Kanske är det pirrigt, kanske lite läskigt, men jag tror och hoppas att det också är en stolthet.

Ni ska vara stolta över att ni har klarat av något som inte alla klarar av. Var stolta över att ni kan saker som andra inte kan. Var stolta över att ni nu får göra uppgifter som andra inte får göra. Ni har nu en titel – var stolta över den och vårda den väl.

Lite praktiskt:

 – Från 1:a juli kan ni som har tagit lärarexamen ansöka om lärarlegitimation, oavsett när ni tog er examen.

– Nya lärare har fortfarande rätt till ett introduktionsår. Det är viktigt att ni får en bra yrkesintroduktion, för läraryrket är svårt och kan vara tufft. Introduktionsåret är en hjälp på vägen och ett stöd i er yrkesutveckling.

– Gå med i A-kassan

– Oavsett om ni nu är lärare eller studie- och yrkesvägledare – stå inte utanför gemenskapen som ett fackförbund utgör. Vi har en demokratisk rätt att förena oss som yrkesgrupp och det borde vara lika självklart att utnyttja den rätten som det är att gå och rösta. Bli medlem, för vi behöver varandra.

Stort grattis och stort lycka till. Äntligen är det dags att göra det ni drömt om!

Jag är en av de elever som inte kan räkna

När jag gick grundskolan och gymnasiet hade jag väldigt svårt att förstå poängen med matte. Problemet var inte att jag inte förstod eller att jag inte kunde räkna, det kunde till och med vara riktigt roligt. Men det spelade ingen roll hur mycket de vuxna bedyrade hur viktigt det var i vuxenlivet, jag fattade bara inte grejen.

Jag tyckte inte att det var så svårt med matte, men det var inte heller lätt. Det var ett mittemellan-ämne som jag inte brydde mig så mycket om. Så fick jag hoppa över sjuan. Det gick bra, det var kanske till och med nyttigt. När det gällde andra ämnen. Matten däremot blev ett problem.

Problemet med matten i åttan och nian blev inte bättre av att vi hade lärare som var obehöriga att undervisa i matte i högre klasser än sjuan. Vi hade visserligen två mattelärare på 30 elever, de gjorde en fantastisk insats men hade inte utbildning för att undervisa i matte på högstadiet. Skolan hade inte råd att anställa någon ny, det var obehöriga mattelärare eller ingen mattelärare alls som gällde. Lärarna satt i en rävsax och gjorde sitt bästa, men hjälplistan sträckte sig över hela white board-tavlan – varje lektion.

Med nöd och näppe klarade jag godkänt på nationella proven i matte i nian, det hängde på ett eller två poäng. Jag hade ingen som helst motivation till att lyckas.

Idag tackar jag min lyckliga stjärna och min mattelärare Stefan för det mattebetyget. För i gymnasiet vände allt. Jag började kämpa och jag lärde mig det jag missat i högstadiet, jag kände mig ganska bra på matte faktiskt och kämpade till och med så hårt att jag fick ett (välförtjänt) VG i matte B. Vår lärare Eva kunde allt, hon ställde krav på oss och hon fick mig att förstå.

Idag är det sju år sedan jag öppnade en mattebok och det känns som att jag har tappat allt. Det lyft jag lyckades åstadkomma i gymnasiet är som bortblåst. Visst är det en träningssak och man får väl vänta sig att man glömmer vissa saker, men jag kan inte lösa ens de enklaste talen. Jag kan knappt någon huvudräkning, till och med att lägga ihop två tal som slutar på nollor känns som en oöverstiglig uppgift.

Jag skäms. För nu har jag – äntligen – förstått hur viktigt det är med matte för att kunna förstå och vara aktiv i samhället. Jag har svårt att tolka statistik. Jag kan inte granska ekonomiska redogörelser. Jag kan inte göra snabba beräkningar. Jag har dessutom fått ett sämre sifferminne. När vi har styrelsemöte så tycker jag det är svårt att vara med i diskussioner kring budgetfrågor.

Tänk om jag hade fått den matteundervisning som jag hade rätt till när jag gick i högstadiet. Jag är övertygad om att jag då hade haft större självförtroende och bättre kunskaper i matematik idag. Jag missade tre år av matte.

Det skär i hjärtat på mig när jag tänker på PISA-resultaten. Alla dessa elever som saknar grundläggande kunskaper för att kunna tolka, förstå och granska samhället. Det är ett demokratiskt problem utan dess like. Det är en skandal att det har fått pågå och att det får fortsätta pågå.

Var är lärarlönerna som kan locka toppstudenterna att bli mattelärare? Var är de goda arbetsförhållanden som kan mäta sig med attraktiva yrken? När kunskapstrenden har sjunkit under lång tid och vi får katastrofala resultat i alla kunskapsmätningar på nationell nivå, var finns den som kan ta ansvar för att samla kraften och göra något åt det?

Jag blir så trött när politikerna på riksnivå säger att lärarlönerna ska höjas och arbetsbördan minskas, för att sedan i nästa andetag säga att vi ska ha 290 kommunala huvudmän som får göra som de tycker är bäst. Kommunpolitiker är fantastiska, jag beundrar hur mycket tid och kraft de lägger ner på att engagera sig för samhällets bästa. Men så gott som alla kommunpolitiker är fritidspolitiker och har blandad utbildningsbakgrund. På riksnivå finns ett helt departement fyllt med kompetenta personer som är utbildade för och specialiserade på att arbeta med skola och skolutveckling. En ensam statlig aktör som riktar uppdraget direkt till lärare och rektorer och som styr över skolans finansiering anser jag är det bästa sättet att vända kunskapstrenden. En aktör med ansvar för hela landets utbildning. Inga omvägar, inga dubbelkommandon.

För något måste förändras. En genomgripande förändring av hela skolsystemet. De lärare vi har är bra, men vad händer när vi inte har tillräckligt med mattelärare? Vi kan inte fortsätta att nöja oss med att fyra femtedelar av eleverna i nian har grundläggande kunskaper i matte, svenska och naturkunskap. Jag vet hur det känns att inte ha fått de kunskaper man har rätt till och resultaten visar att en femtedel av eleverna som slutar grundskolan kommer få uppleva samma känsla av otillräcklighet och skam. Den känslan önskar jag ingen annan i världen.

Gå och rösta!

Idag tänker inte jag skriva om skolpolitik. Idag tänker jag skriva om en fest.

Inbjudningskortet har suttit på kylskåpet i ett par veckor nu. Varje gång jag ser det så blir jag sådär lite glad, förväntansfull. Ibland har jag tagit ner det, kollat in vilka tider som vallokaler nära mig har öppet för förtidsröstning (till slut lär man sig tiderna utantill), men med darrande fingrar satt upp kortet på kylskåpet igen. Det är så fint att jag får berätta vad jag tycker, att jag (lilla jag!) får lov att utse någon eller några som arbetar varje dag i fem år för att mina åsikter ska bli lyssnade på över hela Europa.

Det har varit en inre kamp fram tills idag. Ska jag gå och förtidsrösta? Tänk så blir jag sjuk den 25:e så att jag inte kan rösta! Då missar jag hela festen och min stora chans att få vara med! Men om jag förtidsröstar, då är det ju över sedan. Då blir det inget att gå till vallokalen på valdagen, prata med bekanta utanför och se alla andra som vallfärdar dit för att delta i demokratin.

Men nu är det dags och när jag vaknade imorse pirrade det i hela kroppen precis som när man fyller år (ja, jag är vuxen och tycker fortfarande att min födelsedag är en av årets viktigaste dagar). Idag får jag lov att rösta till europaparlamentet och jag vill se alla LR Studs medlemmar, alla som läser det här och alla andra som är medborgare och över 18 i vallokalen. Vad ni än tycker om EU, så har ni idag möjligheten att låta era åsikter höras långt utanför Sveriges gränser. Ta alltid chansen att låta era röster höras, för det är bara så som man kan bli lyssnad på.

Möte med Jan Björklund

I måndags träffade Robert, Sebastian och jag Jan Björklund. Vi pratade om lärares introduktionsår, lärarutbildningen och om studie- och yrkesvägledning.

Vi började med att fråga hur de har tänkt när de nu föreslagit ta bort introduktionsåret som grund för lärarlegitimationen. Inte för att det är jätteviktigt för oss att ha det på just det sättet, utan för att vi ser en risk med att introduktionsåret försvagas och ännu mer än idag blir något nya lärare bara har rätt till i teorin. Han menade att det finns en risk att de som utbildar sig till lärare i populära ämnen som tex historia och religion får arbeta i flera år innan de kan få sin legitimation, vilket hindrar dem från att bli tillsvidareanställda. Vi håller med om att det är ett problem, men hade hellre sett andra lösningar som inte riskerar att introduktionsåret blir ännu mer urvattnat. Garanterade platser, till exempel. Men det var inte han överens med oss om.

Samtalet gled över till att handla om lärarutbildningen. Jan Björklund menar att genom att höja kraven på lärarutbildningen så kan vi redan där se till att personer som inte är lämpliga för yrket inte heller blir lärare. Höjda krav under utbildningen är något vi välkomnar. Samtidigt vet vi hur utbildningen fungerar. Goda intentioner högst upp, som inte alltid når studenterna längst ner. Jättebra om kraven tex i VFUn höjs, men det är viktigt att det sker på ett rättssäkert sätt. Idag finns fortfarande många VFU-handledare som inte gått habdledarutbildning, och det är inte alltid som olämpliga handledare för sluta ta emot studenter. Det är viktigt att kopplingen mellan lärosätet och VFU-skolan blir starkare om kraven ska kunna höjas.

 

bild (1)

 

Inspirerade av medlemmarnas goda tankar och idéer om hur vi ska stärka studie- och yrkesvägledare på vår studerandefackliga kurs i helgen lyfte vi också den frågan. Det är en grupp i skolan som det sällan pratas om, men som har stor betydelse för kvaliteten i elevernas skolgång och i vilken utsträckning de går klart skolan. Vi ville höra hur man pratar om det på utbildningsdepartementet.

Han var förvånad över att vi lyfte frågan. Hans inriktning var nog snarare att satsa på lärarna och utformningen av själva skolan, såsom olika typer av gymnasieprogram. Det är ju kul att utbildningsministern vill satsa på lärarna, det är toppen faktiskt. Samtidigt så behövs också andra kompetenser för att höja kvaliteten på svensk skola och vända kunskapstrenden eftersom olika yrkesgrupper har olika kompetenser. Studie- och yrkesvägledare är oerhört viktiga för att stärka elevernas målmedvetenhet och medvetenhet om sin egen utveckling och möjligheter till olika vägval i livet, och vilka olika konsekvenser vägvalen innebär.

Vi hoppas att han tar med sig att vi måste ge mer utrymme till studie- och yrkesvägledarna att göra ett bra jobb med att stärka eleverna. Av hans förvåning över att vi lyfte just den frågan att döma så är det här en fråga som vi behöver lyfta fler gånger.

Det var ett bra samtal, det är oerhört viktigt att utbildningsministern tar sig tid att lyssna på oss studenter. Förhoppningsvis kan vi fortsätta ha bra samtal med utbildningsministern i höst – vem det än blir.

Borta och hemma

Att vara ordförande för en stor förening och resa bort på semester i två veckor är inte helt lätt. Eller ja, det är jättelätt att vara iväg för plötsligt så kan man bry sig mer om i vilket träd fågeln som sjunger sitter i, än att kryssa av saker på att-göra-listan.  Men det är lite svårt när man kommer hem igen. Hur många politiska förslag och utspel har jag missat? Hur många mail finns det i mailkorgen? Vad är det för nummer som har ringt men inte lämnat något meddelande? Vad var det jag höll på att jobba med nu igen? Och framförallt: var ligger det där jäkla pappret någonstans?

En tråkig nyhet som trots allt nådde mig i landet långt-långt-bort var den om lärarstudenten som inte fick vara med i klassrummet för att hon var svart. Läraren tyckte att hennes hudfärg skulle hämma eleverna när de diskuterade en film i vilken de kriminella huvudpersonerna var svarta. Det tråkigaste med historien är ändå kommentaren från kommunens skolchef, – Det var dumt och obetänksamt gjort, det blev fel. Men det fanns inget uppsåt hos läraren och vi har bestämt oss för att inte slå på trumman mer i det här fallet, säger hon till SvD. Jag kan inte kommentera det bättre än kloka Lina Westerlund (CS-ledamot och ordförande i LR Stud Stockholm); ”om inget illa uppsåt fanns finns ju verkligen möjligheter att ta tag i problemet med den omedvetna rasismen och nu lyfta detta, fortbilda ALL personal inom skolorna i Eslövs kommun och på så vis LÄRA av händelsen.”

När man kommer hem möts man också av roliga, underbara och härliga nyheter; som att det startats upp en ny lokalförening i Malmö. Äntligen och jippie! Välkomna in i den varma gemenskapen av engagerade i LR Stud!

Men det bästa med att komma hem är att upptäcka att allt styrelsearbete har rullat på i en rasande fart. Tack styrelsen, ni är fantastiska!

Passionerade Pedagogstudentene

I helgen besökte Robert och jag Norge och Pedagogstudentenes årsmöte, eller landsmöte som de kallar det för. Pedagogstudentene är en studerandefacklig organisation knuten till Utdanningsförbundet, och engagerar i huvudsak studenter som läser till förskolelärare eller grundskolelärare. Vi kom fram sent på lördag eftermiddag och det första vi fick veta var att de låg 4-5 timmar bakom i tidsschemat. För den som någon gång varit med och arrangerat ett årsmöte så är den första tanken: Hjälp, hur ska de hinna färdigt i tid?

Anledningen till förseningarna var att diskussionerna kring deras principprogram (åsiktsdokument) dragit ut på tiden. Den stora frågan var huruvida lärarutbildningen, som idag är 4-årig i Norge, borde göras om till en 5-årig masterutbildning eller inte. Det är ett förslag som diskuteras bland politikerna, och tanken är att den som läser till lärare ska ha lättare att gå direkt vidare till en forskarutbildning efter genomgången utbildning.

Andra frågor som diskuterades på andra sidan gränsen ligger mycket nära frågor som också vi diskuterar. Marie Furulund som blev vald till ny leder (ordförande) på söndagen lyfter i en artikel på Utdanningsforbundets hemsida fram frågan om yrkesintroduktionen för nya lärare, vilket hon hoppas ska bli verklighet. Kraven är mycket lika de som vi i LR Stud vill se i introduktionsåret; att pengar ska avsättas för introduktionsåret, att det ska utgå ifrån den nya lärarens behov och att det ska finnas tid till god vägledning både för den nya läraren och för den som ska vägleda. Vi håller tummarna för att introduktionsåret blir verklighet i Norge och att det inte blir en lika stor flopp som här…

Med gemensamma krafter lyckades de faktiskt hålla sig inom tidsramarna till slut. Alla punkter hanns med, och lite sång och dans däremellan. Jag vill än en gång säga stort grattis och lycka till Marie och Martin, ny leder och nestleder. Det var fantastiskt roligt att se så många engagerade lärarstudenter på andra sidan gränsen med lika stor passion för utbildningspolitik som vi har i LR Stud.

Regeringens förslag riskerar att sänka statusen

Det är för lågt söktryck till platserna på lärarutbildningen, så nu vill regeringen öka antalet platser med 20 procent. Var är logiken?

Söktrycket mäts genom att se till hur många som söker till utbildningen och hur många av de som söker som kommer in. Det innebär att man kan öka söktrycket på två sätt; genom att fler söker eller genom att antalet platser blir färre. Om man däremot ökar antalet platser men inte förmår att få fler att söka utbildningen så leder det bara till att ribban sänks för vem som får börja på utbildningen.

Vi vill, precis som regeringen, rekrytera de bästa till läraryrket, de med högst betyg från gymnasiet. De bästa studenterna går till de utbildningar som har högst status, och det gör i sin tur att statusen på de utbildningarna höjs eftersom det bara är de bästa som blir antagna. Regeringens förslag riskerar att få motsatt effekt om de inte i nästa vecka har tänkt presentera ett förslag om kraftigt höjda lärarlöner och bättre arbetsvillkor, eftersom det är det som kan få fler att söka sig till läraryrket. Det rår inte riksdagspolitikerna på med dagens huvudmannaorganisation. Det är en ologisk slutsats att tro att man ökar motivationen hos de som har högst betyg från gymnasiet att söka en utbildning genom att se till att vem som helst kommer in.

Man kan också fråga sig vad Jan Björklund menar när han säger att söktrycket har ökat med 40 procent de senaste åren. Universitetskanslerämbetets statistik visar nämligen att söktrycket ligger förhållandevis stadigt runt 1,5 sökande per plats sedan 2007, och verkar varken öka eller minska.

Fler utbildningsplatser kommer inte leda till att fler vill bli lärare. Sverige har det motsatta problemet – det finns så många platser i förhållande till antalet som vill bli lärare att man kan komma in på lärarutbildningen med 0,1 på högskoleprovet. Fler platser kräver dessutom mer direkta forskningsmedel. Regeringen verkar tro att kapaciteten att ta emot fler lärarstudenter redan finns, men lärarutbildningen är kritiserad för att andelen disputerade lärare är lägre än på andra professionsutbildningar.

Läraryrkets status måste höjas, men regeringens förslag riskerar snarare att sänka statusen.