”From Sweden 2 Phoenix” eller ”Alla försöken tog mig till en öken”

Hjärtliga hälsningar mitt i höstmörkrets antågande, kamrater, kollegor, lärarstudenter i Sverige. Hälsningarna är hjärtliga nog att ta sig över Atlanten, till alla er i Sverige, från min balkong här i lägenhetskomplexet Cholla Apartments, vid Arizona State University, bredvid Tempe-campuset, i en annan del av Phoenix, som ligger mitt i staten Arizona, som är den varmaste staten i USA. Låt mig få berätta hur jag hamnade här, vad jag sysslar med, och varför jag tycker ni också ska korsa hav i er färd mot läraryrket. Förresten, undertecknad läser ämneslärarprogrammet med inriktning mot arbete inom gymnasieskolan, ämneskombination svenska och engelska, vid Örebro universitet sen höstterminen 2012.

”Det går aldrig” sa de på Örebro universitet. Nä, orättvist, nu spelar jag på stereotyper av folk i Närke, men när jag började lärarprogrammet 2012, och tjatade på internationella kontoret att jag ville ta mig utomlands, sa de att det är svårt att hitta platser som funkar med den nya lärarutbildningen. Tidigare hade det tydligen varit lättare, när en helt sonika flög iväg och läste renodlade ämnen, men numera vet ni ju att vi läser ämnen integrerade med didaktik, och denna ämnesdidaktik är tydligen sällsynt utsocknes. Nu insinuerar inte undertecknad att det därför är något ruttet med ämnesdidaktik, tvärtom, jag tycker det helt klart är med på topplistan av bra grejer, strax under färdigskivat bröd, men ni förstår ju att jag tyckte det var en petitess i vägen för min exodus! Efter mycket tjat och flitiga besök på internationella kontoret, kom till slut ett mejl strax innan sommaren 2014, om att vi som läste engelska kunde ta oss utomlands om ett år, och bifogade en lista över möjliga värduniversitet. En lista, en massa länder, en massa skolor – hopp och lek, barn! Av anledningar som vi kan älta en annan gång ställde vår hjälte in sitt sikte på Amerika, mejlade friskt till handläggare, åkte till Kista och gjorde ett TOEFL-test, ansökte till två universitet, blev antagen till förstahandsvalet Arizona State University, och sitter nu på en balkong nio timmar bakåt från er tidszon. Det går alltid.

Min termin här i Arizona är tänkt att motsvara min sjunde termin, och kursen ENGIIIb, alltså tredje terminen engelska som sekundärt ämne. När jag valde bland delkurser i ASU:s kurskatalog var jag alltså tvungen att ha ENGIIIb:s kurser i åtanke, så att de matchade så bra som möjligt. Självklart fanns det utrymme för mig att argumentera för delkurser som jag tyckte var värdefulla (se också: sjukt sexiga), men kanske ibland inte uppenbarligen motsvarade någon delkurs i mitt tänkta, svenska program. Efter dialog med min engelsklärare blev det till slut dessa fyra kurser jag läser: Survey of British Literature; Queer Theories, Queer Lives; Unruly Voices of African-American Women in Literature; och Methods of Teaching English Language. Ursäkta, jag dreglar lite bara jag skriver dem. Har jag nämnt hur förpillat feta de här kurserna är? De är det, alltså.

Hur ska jag övertyga er om att ta er utomlands, på utbytesstudier? Berätta hur det slipar min engelska literacitet, kommunikativa kompetens, och kulturkunskap? Hålla låda om hur jag bildar och utvecklar mig själv utanför skolan via klubbar, föreningar, och arrangemang speciellt för utbytesstudenter? Orera om hur jag frossar i öppna scener, serietidningsbutiker, och internationella knytkalas (jag tog med ugnspannkaka, vilket även österrikarna gjorde av en ren tillfällighet)? Markus Krunegård sjunger en hel del om sina egna vistelser i Amerika på sina senaste skivor, varav många rader är skrämmande träffande, men inget slår hårdare än: ”att alla klyschor stämmer är den största klyschan som stämmer”, från ”Hell Yeah, Norrtälje” på skivan ”Rastlöst Blod”. Så därför, kära läsare, tror jag redan att ni kan tänka er tusen anledningar att flyga iväg, för ni kan era klyschor om hur utbytesstudier får en att växa så förpillat mycket som person. Men dessutom, som just lärarstudent utomlands, kan jag säga att min vistelse här lär mig att sympatisera mer med och få förståelse för mina framtida, nya gymnasieelever. Jag är helt ny, i ett nytt sammanhang, nya personer, nya rutiner, nya förväntningar på mig, flera olika kurser parallellt, osäker på hur en hittar i stan, på campus, till toaletten, och varför toaletten ser så märklig ut. Kanske kan jag med en närmare erfarenhet än min egen gymnasietid säga till mina elever ”lugn, hörru, jag vet hur det känns”. 

PS: Många pratar om ”bucket lists”, att jag borde ha någon sorts ”hinklista” eller kanske ”spannspalt”, där jag bockar av upplevelser som jag bara måste passa på att göra i USA. Hittills kanske det involverar mina besök på baseball- och amerikansk fotbollsmatcher, mina första poesiuppträdanden på den nordamerikanska kontinentalplattan, eller mitt besök på IKEA i Tempe – men nu har jag även bockat av en punkt på livets stora ”bucket list”: att publicera en text där jag använder adjektivet ”förpillat” mer än en gång. Check på den, hörni.

Erik Malm

Tempe, Arizona

18/9, 2015 (PS:et från 15/10, 2015)

Union to Union bildat – Nu kan LR:s internationella arbete ta fart på riktigt

– Förra veckan träffade jag två lärare från Iran här i Sverige som beskrev situationen med fängslade lärare, inskränkningar i mötesfriheten, trakasserier och rent fackliga frågor som att lärare inte fått ut sina löner, berättar Bo Jansson, ordförande Lärarnas Riksförbund.

– Det kan tyckas lite att göra ett stöduttalande, men för de lärare som kämpar kan det kännas avgörande. På något sätt kommer vi därför att visa vårt stöd för de iranska lärarna, säger han.

Bo Jansson har haft ansvaret för internationella frågor inom förbundet sedan 2009 och sitter sedan dess även i styrelsen för ETUCE, den europeiska delen inom Education International (EI). Inom EI samlas över 32 miljoner lärare från 171 länder, däribland Lärarnas Riksförbund.

– De frågor vi i grunden brottas med vad gäller lärararbetet är samma, samtidigt som de omständigheter vi arbetar under är väldigt olika. I vissa länder är det fackliga arbetet rent av livsfarligt. Särskilt minns jag de bilder som visades på Education Internationals kongress av lärare som mördats på grund av sitt fackliga arbete. När det kom till Colombia ville bilderna aldrig ta slut. Då förstår man grunden till varför man engagerar sig fackligt, berättar han.

Vad gör LR för att förbättra lärarnas situation internationellt?

– I ETUCE har vi bland annat skickat delegationer till länder i Östeuropa där de fackliga organisationerna infiltrerats och hotats att krossas. Vi har fått regeringarna att backa när de sett att lärarna är en del av något större, berättar Bo Jansson.

– Vi har också engagerat oss mot de direkta lönesänkningar och försämringar av villkoren som framförallt drabbat länderna i Sydeuropa, såsom Grekland. Nedskärningar vad gäller skolan är det dummaste man kan göra i kristider, är det någonting man ska satsa på i ett sådant läge så är det utbildning.

– Inte minst har vi medverkat till att Saco nu gått med LO-TCO Biståndsnämnd och bildad Union to Union. Det har varit väldigt viktigt för mig som också sitter i Sacos styrelse.

Union to Union bildat

Union to Union är ett samarbetsorgan för internationellt fackligt utvecklingsarbete och består av LO, TCO och Saco. Med stöd från bland annat Sida arbetar Union to Union för demokrati, en rättvis fördelning av resurser och hållbar utveckling genom att sprida kunskap om mänskliga rättigheter och styrkan i att organisera sig fackligt för att tillsammans öka var och ens möjlighet till försörjning.

– Nu när Union to Union bildats som även vi i Saco är en del av kommer vi i LR också att ha helt andra möjligheter till att delta och driva olika projekt internationellt. Inledningsvis har jag pratat med våra kamrater i det botswanska lärarförbundet BOSETU som jag besökte förra året. Vi hoppas också på samarbete med bland annat några kurdiska organisationer vi har kontakt med.

Varför är det viktigt med facklig internationell solidaritet?

– Som förbundsordförande i LR tänker jag alltid på grunden till varför fackföreningar bildats. Det håller inte att bara politiker och arbetsgivare bestämmer allt. Det är samma sak idag, det behövs en motvikt. Hur skulle det se ut om inte vi arbetstagare slöt oss samman? Kan vi någonsin lämna över det ansvaret? Nej, säger Bo Jansson.

– Internationell solidaritet handlar inte om vi och dom, att ”vi” som har det bättre ska hjälpa ”dom”, utan det handlar om att vi hjälper varandra. Tappar vi det perspektivet har vi inga som hjälper oss när vi behöver hjälp.

– Men för oss lärare handlar det också om något större., fortsätter han:

– Det finns en anledning till att just skolor och vi lärare blir attackerade i krig och av terrorgrupper. Det är för att vi arbetar med demokrati i grunden. Kunskap är makt och det är en demokratisk rättighet för alla att kunna erövra det. Man får inte kunskap, man erövrar det. Men man måste få möjlighet till det. Skola och utbildning och tillgång till kvalificerade lärare behövs för att alla ska få möjlighet till den chansen. Därför kämpar vi för rätten till utbildning och lärares situation internationellt, avslutar han.

Låd mig inspirera

Jag har själv hittills samlat på mig väldigt mycket under mina två år som lärarstudent. Det känns bra att ha en del i bagaget som man kan plocka fram, för rätt som det är så står man där framför eleverna. Men det är svårt att få prova idéerna när man själv är elev eller student.

Jag har själv pysslat ihop en liten idé som jag vill prova i praktiken. Jag kallar den kort för Frågelådan 

IMG_3616 Lådan gjorde jag av att klä in en papplåda med A4-papper, sedan ritade jag frågetecken och pil med lite halvroliga färger. Jag har inte precis obegränsat med material hemma, men den blev helt okej.

Tanken är att ställa den här lådan i klassrummet och uppmuntra elever till att lägga i lappar om vad de skulle vilja veta mer om. Det kan vara vad som helst egentligen, kanske fakta om Eiffeltornet, daggmaskar eller hur man tillverkar sirap. Man väljer sedan ut en lapp som man kan berätta om och gör en mindre research för att kunna presentera det på cirka fem minuter för eleverna (det kommer bli som en liten utfyllnadskloss när klockan närmar sig rast eller lunch). Man kanske bara berättar eller använder något digitalt hjälpmedel. Då jag läser mot förskoleklass till åk 3 använder jag gärna bilder tillsammans med text.

Skulle detta bidra till allmänbildning hos eleverna? Kanske. Att definiera allmänbildning är svårt… Men ur en elevs perspektiv, att få berätta för föräldrar eller vänner om hur högt Eiffeltornet är och i vilket material det är byggt (utan att googla) borde ge en känsla av “jag-kan” som i sin tur borde främja elevens lust till att lära. Kuriosa equals självförtroende, equals kunskapstörst.

Jag är väldigt säker på att andra har använt sig av den här typen av lådor. Jag undrar om det blir lika bra i praktiken som i teorin?

Men varför skrev jag om detta? Jo, jag ville visa att man får vara kreativ i yrket. Man får skapa för att främja lärande. Skulle det inte fungera så får man utvärdera hur man kunde ha gjort. Vara självkritisk sedan prova igen. Det kan bara bli bättre.

Erik, blivande lärare förskoleklass – åk3

Tips till framtida lärarstudenter

Inför varje ny termin erbjuds några studenter från varje program på högskolan i Borås att arbeta för något som kallas Studentring. Det innebär att man som nuvarande student ringer till de nyantagna för att välkomna dem samt besvara eventuella frågor som de kan ha. Denna sommar har jag deltagit i Studentring och således fått ringa till de nya lärarstudenterna. Det har gett mig klarhet i de funderingar som finns kring vår omdiskuterade utbildning. Efter ett tag insåg jag nämligen att det var några frågor som ständigt återkom, så jag tänkte ta tillfället i akt att besvara dem på detta publika forum. Här kommer alltså fem snabba frågor och svar till nya lärarstudenter:

 

  1. Hur mycket tid och kraft måste man lägga för att klara av utbildningen?

Finns motivationen och viljan så kommer du klara det. Lärarutbildningen är tämligen lätt att komma in på, men det är viktigt att komma ihåg att det är en akademisk utbildning som kräver ditt fulla fokus. Samtidigt är studierna vad man gör de till. Du är här för att du vill bli lärare. Ta varje tillfälle i akt att fortbildas, för att kunna utveckla din egen lärarroll.

  1. Kommer jag klara av det?

Ja. Det är det korta svaret. Det längre svaret låter såhär; DU måste vilja det här, DU måste finna motivation och kraft i dina studier och DU måste ta ansvar för din egen fortbildning. Du kommer klara av det om du vill klara av det. Fokus bör ligga på delmål och givetvis det stora slutliga målet; att bli färdig legitimerad lärare. Tanken på att få jobba i skolverksamhet ska kännas inspirerande (och kanske lite skrämmande samtidigt).

  1. Är det roligt?

Det är roligt och jobbigt på samma gång. Högskolestudier möjliggör en unik frihet där egenansvarets fana alltid är hissad. Ibland kan man sakna kontinuitet och struktur i vardagen och ibland kan man sitta och njuta på ett café i flera timmar för att helhjärtat ägna sig åt plugg. Att studera till lärare är fantastiskt. Du får lära dig saker som andra inte kan och du får en unik möjlighet att studera människan och hennes oändliga utvecklingsmöjligheter. Ta vara på den kunskapen.

  1. Vad gör man på sin praktik?

Under din VFU får du pröva dig fram för att hitta just din lärarroll. Du ges även utrymme att göra misstag. Genom observation och praktiserande ges du möjlighet att använda klassrummet som en plattform där du får utvecklas till lärare. Kom ihåg att ta vara på tips och trix som pedagogerna på skolan ger. Tänk även på kringpersonal som rör sig i skolmiljön; syvare och elevassistenter kan ge dig infallsvinklar och kunskap om eleverna. Ta inspiration från dem du möter och fråga på! Hellre en fråga för mycket än en för lite bör vara ledstång.

  1. Kommer jag få jobb och hur kommer lönen att se ut?

Det är för tillfället lärarbrist och jobb kommer antagligen inte vara en bristvara när du tar din examen. Det bör nämnas att det är olika efterfrågan beroende på vilken slags lärare du planerar att bli. Och nu till lönen. Debatten kring lärarlöner har fått ta stort utrymme i media på sistone. ”Lärarlönerna måste höjas!” är en fras du kommer att höra ofta. Skrämmande lite har dock hänt på den fronten. Lönerna är fortfarande alltför låga och man kan tycka att en genuin akademisk utbildning ska ge lön för mödan. Man ska tjäna på att vilja utbilda Sveriges framtid. Än är vi inte där, men genom att engagera dig i förbund såsom Lärarnas Riksförbund kan vi tillsammans arbeta för att stärka inte bara vår egen, men också Sveriges framtid. Om vi tillsammans är engagerade hellre än likgiltiga står vi starka.

Att leva som man lär – en lärarstudent i vårdyrket

 

Likt för så många andra studenter runtom i landet innebär inte sommaren semester för mig. När skolan tar paus knegar jag vidare på ett 100-procentigt sommarvikariat för att dryga ut studentkassan inför det kommande läsåret. Jag har hamnat på hemtjänsten; där dagarna ägnas åt att hjälpa människor att klara av sin vardag hemma. I praktiken innebär det att jag hjälper till med mediciner, toalettbesök, duschar, blöjbyten, tvättning, städning och kanske det viktigaste av allt; en social närvaro som så många fler än vi tror, saknar och behöver. Allt som oftast är jag på språng, till fots eller bakom ratten. Ständigt på väg till nya människor med nya behov och rutiner. Tiden är knapp och arbetspassen är förlagda under både kvällar och helger. Jag ser hur mina erfarna kollegor lärt sig att arbeta med knappa resurser under obekväma arbetstider. Liksom skolan så har inte vården det bästa av rykten men jag insåg dock tidigt att det fanns mycket för mig att lära under denna sommar, inte minst i rollen som framtida pedagog.

Många av de jag möter under min arbetstid närmar sig livets slutskede. De har varit med om mycket; salig lycka liksom bottendjup sorg. Kärlek och hat. De har strävat, jobbat, avancerat och pensionerats. Drömt och fantiserat. De har antagligen fumlat i mörkret med någon speciell, druckit för mycket vin vid en fest och skämts dagen efter, de har fått se både städer och stränder. De har levt och upplevt.

Jag möter alltså dessa människor dagligen just nu, vilket får mig att begrunda mitt yrkesval där jag tvärtemot detta får möta människor precis i livets början. Då viktiga beslut tas och identiteten utforskas. Jag tänker att det finns mycket kunskap att ta tillvara på under denna sommar. Om hur bemötande och respekt är viktigt, om hur ett leende och lite omsorg kan förgylla en dag. Jag inser att vi människor trots ålder egentligen aldrig förändras. Vi behöver samma saker vid 14 år som vid 74; vi behöver känna oss delaktiga och sedda, accepterade för de vi känner att vi är. Vi behöver vara en del av ett positivt sammanhang.

Som lärare får man det stora förtroendet att förvalta och utveckla något av det viktigaste en människa i början av sitt liv äger. Kunskap och tankeverksamhet. Förmågan till reflektion och argumentation. Kapaciteten till att se nya vägar, möjligheter och perspektiv. Som lärare bygger man grunden inför det som en dag blir dessa visa(re) äldre människor. Det är just därför denna grund är så oerhört viktig. Skolan ska inte bara bygga en stabil kunskapsgrund utan också en stark emotionell trygghet samt utveckla en moralisk kompass.

Så vad är den viktigaste insikten av de alla denna sommar? Jo, att yrken som möjliggör dessa nära möten människor sinsemellan, unga som gamla, är bland det mest fantastiska som man kan ägna sina dagar åt.

/ Ellen Malcolm, Lärarstudent på Högskolan i Borås.

Viva Las Visby

Trodde ni att jag hade förlorat mig i dalen, förlorat mitt wi-fi (vilket i och för sig sker oftare än jag vågar erkänna på denna laptop) eller kanske minglat bort mig? Nejdå, det blev bara lite sent men det möjliggör ju bara för en Late Night Blog!

Sverige har precis vunnit U21-EM för första gången någonsin (mitt intresse kan endast beskrivas som svalt i och med att jag endast kollade på den avgörande straffläggningen i finalen) samtidigt som mörkret lägger sig över ett Visby med en galen dal. Det är svårt att inte bli galen i dalen (#galenidalen) när det händer mer här under en dag än i de så taffligt illustrerade beskrivningarna av det vilda Las Vegas som ofta skildras på TV-serier och på film. Vi har visserligen ett lotterihjul som rullades friskt (av en överhängande majoritet minderåriga) under dagen så vissa paralleller går att dra till Las Vegas ändå om man verkligen stretchar det.

Måste snabbt inflika att mina Almedalskumpaner antingen sover eller är frånvarande på diverse uppdrag så jag lyckas skona de alla från hur den här bloggen faktiskt konstrueras. Jag tänker inte delge några detaljer men produktionen av bloggen kan närmast jämföras med produktion av korv och lagar (som av någon anledning alltid beskrivs som ting man aldrig vill se produceras!).

Kikar man rent konkret på vad som faktiskt har hänt idag så kan det främst beskrivas som en dag med seminarier av något varierande kvalité (den om Minecraft i undervisningen var ball men också lite väl abstrakt) och ett intermittent viftande med whiteboards för kampanjen. Vår kampanj #lärarebehöver tågar på och vi lovar att sprida vårt budskap om rätten till vår profession under resten av Almedalsveckan (och gärna med mer välkända ansikten).20150630_110951

Mingel har varit en högst trevlig punkt på dagens schema och under SACO-minglet lyckades jag på ett magiskt sätt nästan endast prata med personer från Sveriges Arkitekter, ordförande Jacob pratade om drömmen om att låta alla elever läsa någon form av arkitektur och han gjorde det med ett riktigt välvårdad skägg! Sen blev det bland annat mingel hos Lärarförbundet där jag åt några rediga slevar av deras buffé – Lärarförbundet äts alltså upp av LR, bokstavligt talat (hehe).

Mobilbatteriet är slut, jag börjar nu också närma mig några få procent av mitt personliga batteri så jag ger mig för denna gång men återkommer givetvis imorgon med mer highlights från den galna dalen!

Försnack inför Almedalen

Oh boy!

Det är med de orden (som på ett kompakt sätt beskriver både min längtan och nervositet inför det som komma skall) som denna blogg om Almedalsveckan 2015 inleds. För nu börjar det verkligen närma sig, om nästan exakt en vecka kliver jag av färjan i Visby som då kommer blomstra, bubbla och skimra av Almedalsprakt. Det blir min första tur till Almedalen någonsin – härligt ska det bli!

ÖverblickAlmedalen

Den mer noggranna läsaren räknar omgående ut att jag anländer till Visby på måndag kväll och har därmed äntrat färjan mot Gotland något sent (Almedalsveckan börjar alltså officiellt söndagen den 28:e juni). Synd är väl det, men jag väljer att jämföra mig själv med den nu klassiske norska fotbollsspelaren Ole Gunnar Solskjær som gång på gång under 90-talet började matcherna på avbytarbänken för att sedan kliva in under andra halvlek och avgöra matcherna i Manchester Uniteds favör. Vad denna jämförelse också vittnar om (annat än att den kanske är lite obskyr…) är förstås att vi har en formidabel spelartrupp på nio studdare på plats i Almedalen bestående av både “Youngbloods” och veteraner (där jag förstås utgör undantaget med min perfekta medelålder) för att maximera våra vinstchanser! Ni kommer få reda på vilka alla dessa nio personer är förr eller senare men vi har tunga pjäser på plats i form av Stud-ordförande Isak, ledamöter från den centrala styrelsen samt aktiva medlemmar direkt från lokalföreningar runtom i landet.

Bloggande är ju av sin natur narcissistisk och därför känns en kortare presentation av mig passande: Sebastian Forsman heter jag och läser till ämneslärare för gymnasiet med inriktning engelska och historia vid Stockholms universitet. Som LR Studdare är jag vice ordförande (ja, jag är den första att erkänna att den titeln endast existerar för att boosta mitt ego) i Stockholms lokalförening och som ledamot i den centrala styrelsen. Bloggen kommer mest handla om mina tankar och upplevelser under vår galna vecka i Almedalen, jag är inte den som gillar att lova för mycket men det jag kan lova är att det kommer en uppdatering varje kväll med highlights från dagen med hjälp av färgbilder, utsvängningar och eventuellt usla rim (en framtida rubrik jag jobbar på är “Galen i Dalen” eller “Almegalen i Dalen” – A work in progress som man brukar säga…). Med ett programutbud på minst 3383 evenemang, 1459 arrangörer och 30 000 besökare tror jag knappast brist på bloggmaterial kommer vara ett kännbart problem.

Jag tror högt om mina läsare (frågan är dock om mina läsare tror lika högt om mig, hehe) och därför kommer här inte en långdragen presentation om vad Almedalen är och dess historiska bakgrund eftersom jag tror ingen över 11 års ålder kan ha missat detta politiska jippo. En historisk detalj som jag ändå känner jag måste inkludera är att Olof Palme, dåvarande utbildningsminister, faktiskt var den som startade hela kalaset 1968 – skolpolitiker ledde vägen på den tiden alltså! Nu för tiden är det, som vi alla vet, Lärarnas Riksförbund som leder vägen inom skolpolitiken och det konkretiseras inte enbart genom en handfull aktiviteter under Almedalsveckan (all info om det hittar ni HÄR) utan även via den ständigt aktuella kampanjen skollotteriet med fokus på statligt huvudmannaskap. Jag har faktiskt testrullat det fysiska lotterihjulet inne på kansliet förra veckan – bra känsla i snurret och riktigt cleana färger, hjulet får betyget A. På bilden nedan ser ni var LRs tält är placerat under hela veckan.LRs tält Almedalen 2015

Kollar vi på vad vi i LR Stud har för planer för Almedalen så vill jag endast ge er en teaser i form av bilden nedan. Följ oss på Twitter och Instagram @LR_Stud för att följa vår kampanj när den väl har rullat igång!Almedalen kampanj teaser 2

En sista och viktig punkt inför Almedalsveckan är det faktumet att jag representerar ER (känn er utpekade! I alla fall om ni är medlem i LR) och det innebär att jag mer än gärna framför frågor, funderingar och åsikter som NI vill att skolpolitiker eller andra aktiva inom skolan skulle behöva ta del av. Vågar, likt bloggandet, inte lova för mycket men jag ska bannemig försöka i alla fall! Själv har jag nyligen läst färdigt English III for Teaching at Upper Secondary Schools (kort och gott kursnamn) på Stockholms universitet och jag hade ärligt talat inte en lärarledd oftare än _EN_ gång var 12:e dag i snitt, det är inte OK och det tänker jag framföra till de som förhoppningsvis kan göra skillnad (om bla antalet lärarledda timmar skriver dessutom Isak om i denna dagsfärska artikel HÄR). Långsiktiga planer för skolan skulle jag också vilja höra mer om, kan en politiker tänka längre än fyra år?! Många svåra frågor, jag undrar om man får något vettigt svar 🙂

Entrepröneriellt förhållningssätt, lika svårt att praktisera som det är att uttala?

Det gäller att hålla tungan rätt i munnen när man uttalar ordet entreprenöriellt förhållningssätt. När jag för första gången fick höra om entrepröneriellt förhållningssätt fick jag genast en inre bild av elever med kritstrecksrandiga kostymer och konjaksbruna väskor. Ska vi utbilda små direktörer? Det lät väldigt avancerat med andra ord. Men ju mer vi fick höra om det entrepröneriella förhållningssättet i klassrummet, desto mer avtog min första uppfattning. Jag blev mer och mer intresserad av upplägget.

För er som inte är så insatta i det entrepröneriella förhållningssättet ännu så tänkte jag försöka förklara det på ett så enkelt sätt som möjligt.

Tänk er en företagare, en lyckad sådan, som driver ett företag. Den här människan måste ha startat någonstans för att lyckas bygga upp företaget. Han eller hon har varit kreativ, påhittig och vågat ta risker. Han eller hon har tagit till vara på möjligheter och förändringar, knutit kontakter, sett ett behov och uppfyllt det behovet. Han eller hon har tagit sina idéer till handling. Oftast har belöningen varit ekonomiskt tillfredsställande.

IMG_3121

Illustrering av Erik Andersson

Den här företagaren har alltså satt sina idéer till handling på något sätt. Han eller hon har tagit reda på vad som behövs för att förverkliga idén. Han eller hon har själv tagit initiativ och genom olika medel som finns tillgängliga gått från idé till konkret föremål (Jag säger föremål, men det kan ju lika gärna vara en tjänst).

Det är alltså det som står i stycket här ovan som vi vill åt i klassrummet. Företagarens personliga egenskaper. Vi vill åt elever som ser ett problem och använder sig av tillgängliga medel för att lösa problemet, antingen enskilt eller i samarbete, där läraren mer eller mindre håller sig i bakgrunden. Läraren ska lära ut vilka medel som finns och eleverna använder medlen för att lösa problemet. Genom detta förhållningssätt är det meningen att vi (framtida) lärare ska träna eleverna att utveckla sina kunskaper, personliga drivkrafter och samarbetsförmåga så att de i det väldigt långa loppet är förberedda på en arbetsmarknad som kan variera väldigt mycket.

Visst låter det bra? Genom det här förhållningssättet ger vi eleverna egenskaper som kommer vara väl användbara i framtiden.

Men hur gör man?

Det finns flera olika sätt att främja det entrepröneriella förhållningssättet. Ett exempel är från vad vi gjorde på universitetet. Uppgiften var att konstruera en spindelfångare. Vi fick själva välja bland ett stort utbud av material för att sedan konstruera en hållbar konstruktion. Där fick man först forma en idé, vara kreativ, ta initiativ för att sedan ta till handling. Det fanns ingen given lösningsmetod men massor med medel till att skapa. Det var ett väldigt konkret arbetssätt med synliga alternativ till att nå lösningen. Då jag ska bli lärare mot förskoleklass till årskurs tre är det nog en god idé att börja med konkret arbete för att eleverna ska få bra grunder. Får eleverna in vanan vid hur arbetet kan gå till (tänk på företagaren innan i texten) borde mera abstrakta uppgifter, där man inte kan se de olika medlen, bli enklare för dem att lösa.

Den uppmärksamme läsaren har nog vid det här laget upptäckt att det kommer finnas mängder med varianter som man kan använda det entreprenöriella förhållningssättet på. Det ska ju faktiskt vara en del av undervisningen. Har man dessutom möjlighet att samarbeta med lokala företag i närheten av skolan ger det eleverna en bild av att lärande och ”verklighet” går ihop i vissa ämnen.

Har jag svarat på min rubrik? Är det svårare att praktisera entrepröneriellt förhållningssätt än att uttala det? Både nja och nje. Säger man det flera gånger börjar man till slut att vänja sig, det kommer rulla av tungan på ett naturligt sätt. Detsamma gäller förhoppningsvis arbetet med eleverna, börjar man vänja sig vid att praktisera förhållningssättet kommer det rulla i klassrummet på ett naturligt sätt.

Jag rekommenderar starkt att läsa vidare i annan litteratur och artiklar för att få fördjupad förståelse, för det finns så mycket mer. Men jag hoppas ändå att texten har hjälpt till en smula.

/

Erik, blivande grundskolelärare mot förskoleklass till årskurs tre

 

Gymnasiet: ni vet, där alla är så väldans vuxna

”Jag valde att bli gymnasielärare, för då slipper en ju liksom fostra kidsen, alltså ens elever är ju typ vuxna, du vet.”

Små, små ord av sanning, inte sant?

En utsago så utstuderat sanningsenlig att den snudd på tronar upp sig på solstolen som en tröttsam truism, trugandes och trivandes i sin egen trovärdighet.

För vi vet ju alla: kids är inte kids.

En elev är inte en elev är inte en elev är inte en elev.

Men Gudrun ska veta att vi blivande gymnasielärare, vi som har valt att ha hand om dessa vuxna individer, måste försvara denna absoluta sanning med näbbar och klor. Gudruns skymning, jag minns slaget en fick slå under den första terminen, när vi blivande gymnasielärare fick sitta en hel föreläsning – jo, jag skojar inte, minst två, kanske tre timmar – och denna föreläsning kunde faktiskt ses som riktad mot lärare i de yngre åldrarna! Hur tänkte universitetet? Skulle vi en hel enstaka gång, ett helt enskilt tillfälle, få insikt i hur gruppdynamik, socialpsykologi och pedagogik faktiskt studeras bland barn som är avsevärt yngre än våra framtida elever? Ja, ni hör ju, läser ju, och känner i benmärgen hur denna gallimatias är antigymnasial galenskap. ”Vad ända in i Eslöv?!?” gal givetvis vi framtida väktare av vuxna studenter, ”Skall våran dyrbara tid slösas på att få någon sorts holistisk syn på barns beteende och utveckling?”

Nej, Gudrun förbjude att vi skulle få i oss deras juvenila juice av youngling knowledge – vi hade minsann valt en inriktning där fostran inte fanns på kartan, där eleverna har tagit steget från högstadiets propellermössa över gymnasievalets magiska tröskel och in i vuxenvärldens kostymbyxor med pressveck. Ack, gymnasiet: där en knappast behöver de världsliga ting som tillhör grundskolan, såsom sexualkunskap, vårdnadshavarbemötande, och läran om hur en beter sig mot sin klasskamrat. Så fort nionde klass övergår i första ring så kläcks dessa fullt autonoma, frodigt färdiga individer, oavsett vad någon läroplan säger om att lärare ska se till elevers utveckling. Utveckling? Hur kan det ordet finnas i samband med gymnasieelever, de är ju redan fullt utvecklade pokémon, färdigkokta ägg, utslagna blommor som har lämnat bubbelgum och skateboard bakom sig till förmån för deklarationer, studielån och surdegsbrödsdegsbunkar.

Låt oss rodda om i utbildningen för oss gymnasielärare! Vad ska vi med t.ex. pedagogik till? Pedagogik översätts ju typ som ”barnologi”, och vi behöver ju snarare ha ”vuxenologi”, vi har ju inte hand om några barn, inte. Nu när jag tänker efter, varför inte slå ihop gymnasiet och Komvux, vi sysslar ju ändå båda med vuxenutbildning? Opinion måste bildas, vi måste lägga ljusår mellan oss och andra lärare som har hand om såna där halvmetersmänniskor som kallas barn – hur skulle vi kunna lära oss något av varandra? ”Ja, alla har vi väl varit barn” säger du? Inte jag, iallafall, och inte mina elever heller, de har transcenderat till en annan sorts entitet när de väl hamnar hos mig på gymnasiet. De är tomma, totalt raderade tabula rasa, vuxna, övermogna och kompletta. Varenda en av dem, dessutom, för den här övergången sker hos alla och envar exakt samtidigt. På tal om halvmetersmänniskor: jag läste nyligen något banalt blogginlägg om ”pedagogisk XP” skriven av någon vikariatpropagerande viktigpetter, där all pedagogisk erfarenhet verkade kunna buntas ihop och korsbefrukta varann. Korsbefrukta, schmorsbefrukta, säger jag! Alla vet väl att en har ett begränsat utrymme innanför pannbenet, och inte tusan kan en ta upp sånt med onödig kunskap, som till exempel en holistisk syn på barns utveckling.

Så är det, sannerligen.

Vi lever då i den bästa av världar.

“Alltså, på gymnasiet är det ju ingen skolplikt och så där, så då kan man ju liksom, om eleverna strular och så, bara be dem gå, om det inte passar galoscherna. Man behöver ju inte peppa dem och så som i grundskolan, liksom. De är ju vuxna och där av egen fri vilja.”

Hur ”varför” blev den lättaste frågan

 

Jag minns det så väl; den där dagen för nästan ett år sedan då jag fick mitt antagningsbesked. Jag loggade in med hjärtat i halsgropen på antagning.se och möttes av en grön liten text som meddelade att jag var antagen till Ämneslärarutbildningen för grundskolans årskurs 7-9. Jag tackade ja och sköt iväg datorn med en liten knuff och tillhörande kvävt utrop.

Jag och många andra annonserade ut våra framtida karriärplaner på diverse sociala medier den dagen och med många glada hejarop från vänner och familj, började faktumet sjunka in. Lärare skulle jag alltså bli.

Det dröjde dock inte länge förrän verkligheten kom ikapp mig, de glada hejaropen byttes snabbt ut till frågan jag idag är så van vid att besvara; Varför?

– Varför ska du bli lärare, och i högstadiet, nej det är ju ett mardrömsjobb och se på den dåliga lönen!

Ja, den frågan kan man ju verkligen ställa sig. Varför lärare? Det där yrket som det nästintill dagligen skrivs och talas så illa om i alla slags medier. Lärarkåren går på knäna, PISA- resultat som förklarar att svenska skolan har gått i graven, det fria skolvalet tillsammans med alla dess baksidor och privatskolor som går i konkurs. Listan kan väl göras längre. Visst finns det mycket att önska av det svenska skolsystemet. Men trots detta är det något som gnager, jag har svårt att föreställa mig samma fråga ställd till, låt oss säga en blivande sjuksköterskestudent:

– Varför vill du hjälpa till att vårda och rädda människors liv?

Trots detta är den skeptiska varför-frågan alltid fullt legitim till mig:

– Varför vill du hjälpa till att skapa Sveriges framtid? Är det värt det?

Men tillbaka till frågan. Ja, varför? När jag ansökte till lärarutbildningen drevs jag väl inte av något inre altruistiskt kall, där jag ville dedicera mitt liv till utbildningsväsendet. Men, visst fanns det något där som drev mig till att söka till lärarutbildningen ändå?

Varför-frågan följde med, i stort sett obesvarad, till det tillfället jag för första gången fick pröva mina vingar som lärare under min praktik. Där och då föll det på plats.

Svaret?

För att jag gillar skolan, jag gillar att vara kunnig, jag gillar rollen som ledare och framför allt, för att det är så himla roligt! Att få möta elever och ges chansen att vara en del av deras lärprocess och utveckling är ett privilegium som gör att jag längtar efter examen och att få börja jobba som lärare.

Varför-frågan är inte längre ett problem. Jag ser fram emot den nu; att få tala om mitt framtida yrke och allt vad det innebär, att få ge andra en positiv bild av lärarprofessionen. Jag kan med stolthet berätta att jag har motiverat både en och annan att fundera och sedan söka sig till lärarutbildningen. Och hur har jag det?

Jo, det började med en tveksam fråga ställd till mig; Varför?