Gymnasiet: ni vet, där alla är så väldans vuxna

”Jag valde att bli gymnasielärare, för då slipper en ju liksom fostra kidsen, alltså ens elever är ju typ vuxna, du vet.”

Små, små ord av sanning, inte sant?

En utsago så utstuderat sanningsenlig att den snudd på tronar upp sig på solstolen som en tröttsam truism, trugandes och trivandes i sin egen trovärdighet.

För vi vet ju alla: kids är inte kids.

En elev är inte en elev är inte en elev är inte en elev.

Men Gudrun ska veta att vi blivande gymnasielärare, vi som har valt att ha hand om dessa vuxna individer, måste försvara denna absoluta sanning med näbbar och klor. Gudruns skymning, jag minns slaget en fick slå under den första terminen, när vi blivande gymnasielärare fick sitta en hel föreläsning – jo, jag skojar inte, minst två, kanske tre timmar – och denna föreläsning kunde faktiskt ses som riktad mot lärare i de yngre åldrarna! Hur tänkte universitetet? Skulle vi en hel enstaka gång, ett helt enskilt tillfälle, få insikt i hur gruppdynamik, socialpsykologi och pedagogik faktiskt studeras bland barn som är avsevärt yngre än våra framtida elever? Ja, ni hör ju, läser ju, och känner i benmärgen hur denna gallimatias är antigymnasial galenskap. ”Vad ända in i Eslöv?!?” gal givetvis vi framtida väktare av vuxna studenter, ”Skall våran dyrbara tid slösas på att få någon sorts holistisk syn på barns beteende och utveckling?”

Nej, Gudrun förbjude att vi skulle få i oss deras juvenila juice av youngling knowledge – vi hade minsann valt en inriktning där fostran inte fanns på kartan, där eleverna har tagit steget från högstadiets propellermössa över gymnasievalets magiska tröskel och in i vuxenvärldens kostymbyxor med pressveck. Ack, gymnasiet: där en knappast behöver de världsliga ting som tillhör grundskolan, såsom sexualkunskap, vårdnadshavarbemötande, och läran om hur en beter sig mot sin klasskamrat. Så fort nionde klass övergår i första ring så kläcks dessa fullt autonoma, frodigt färdiga individer, oavsett vad någon läroplan säger om att lärare ska se till elevers utveckling. Utveckling? Hur kan det ordet finnas i samband med gymnasieelever, de är ju redan fullt utvecklade pokémon, färdigkokta ägg, utslagna blommor som har lämnat bubbelgum och skateboard bakom sig till förmån för deklarationer, studielån och surdegsbrödsdegsbunkar.

Låt oss rodda om i utbildningen för oss gymnasielärare! Vad ska vi med t.ex. pedagogik till? Pedagogik översätts ju typ som ”barnologi”, och vi behöver ju snarare ha ”vuxenologi”, vi har ju inte hand om några barn, inte. Nu när jag tänker efter, varför inte slå ihop gymnasiet och Komvux, vi sysslar ju ändå båda med vuxenutbildning? Opinion måste bildas, vi måste lägga ljusår mellan oss och andra lärare som har hand om såna där halvmetersmänniskor som kallas barn – hur skulle vi kunna lära oss något av varandra? ”Ja, alla har vi väl varit barn” säger du? Inte jag, iallafall, och inte mina elever heller, de har transcenderat till en annan sorts entitet när de väl hamnar hos mig på gymnasiet. De är tomma, totalt raderade tabula rasa, vuxna, övermogna och kompletta. Varenda en av dem, dessutom, för den här övergången sker hos alla och envar exakt samtidigt. På tal om halvmetersmänniskor: jag läste nyligen något banalt blogginlägg om ”pedagogisk XP” skriven av någon vikariatpropagerande viktigpetter, där all pedagogisk erfarenhet verkade kunna buntas ihop och korsbefrukta varann. Korsbefrukta, schmorsbefrukta, säger jag! Alla vet väl att en har ett begränsat utrymme innanför pannbenet, och inte tusan kan en ta upp sånt med onödig kunskap, som till exempel en holistisk syn på barns utveckling.

Så är det, sannerligen.

Vi lever då i den bästa av världar.

“Alltså, på gymnasiet är det ju ingen skolplikt och så där, så då kan man ju liksom, om eleverna strular och så, bara be dem gå, om det inte passar galoscherna. Man behöver ju inte peppa dem och så som i grundskolan, liksom. De är ju vuxna och där av egen fri vilja.”

Hur ”varför” blev den lättaste frågan

 

Jag minns det så väl; den där dagen för nästan ett år sedan då jag fick mitt antagningsbesked. Jag loggade in med hjärtat i halsgropen på antagning.se och möttes av en grön liten text som meddelade att jag var antagen till Ämneslärarutbildningen för grundskolans årskurs 7-9. Jag tackade ja och sköt iväg datorn med en liten knuff och tillhörande kvävt utrop.

Jag och många andra annonserade ut våra framtida karriärplaner på diverse sociala medier den dagen och med många glada hejarop från vänner och familj, började faktumet sjunka in. Lärare skulle jag alltså bli.

Det dröjde dock inte länge förrän verkligheten kom ikapp mig, de glada hejaropen byttes snabbt ut till frågan jag idag är så van vid att besvara; Varför?

– Varför ska du bli lärare, och i högstadiet, nej det är ju ett mardrömsjobb och se på den dåliga lönen!

Ja, den frågan kan man ju verkligen ställa sig. Varför lärare? Det där yrket som det nästintill dagligen skrivs och talas så illa om i alla slags medier. Lärarkåren går på knäna, PISA- resultat som förklarar att svenska skolan har gått i graven, det fria skolvalet tillsammans med alla dess baksidor och privatskolor som går i konkurs. Listan kan väl göras längre. Visst finns det mycket att önska av det svenska skolsystemet. Men trots detta är det något som gnager, jag har svårt att föreställa mig samma fråga ställd till, låt oss säga en blivande sjuksköterskestudent:

– Varför vill du hjälpa till att vårda och rädda människors liv?

Trots detta är den skeptiska varför-frågan alltid fullt legitim till mig:

– Varför vill du hjälpa till att skapa Sveriges framtid? Är det värt det?

Men tillbaka till frågan. Ja, varför? När jag ansökte till lärarutbildningen drevs jag väl inte av något inre altruistiskt kall, där jag ville dedicera mitt liv till utbildningsväsendet. Men, visst fanns det något där som drev mig till att söka till lärarutbildningen ändå?

Varför-frågan följde med, i stort sett obesvarad, till det tillfället jag för första gången fick pröva mina vingar som lärare under min praktik. Där och då föll det på plats.

Svaret?

För att jag gillar skolan, jag gillar att vara kunnig, jag gillar rollen som ledare och framför allt, för att det är så himla roligt! Att få möta elever och ges chansen att vara en del av deras lärprocess och utveckling är ett privilegium som gör att jag längtar efter examen och att få börja jobba som lärare.

Varför-frågan är inte längre ett problem. Jag ser fram emot den nu; att få tala om mitt framtida yrke och allt vad det innebär, att få ge andra en positiv bild av lärarprofessionen. Jag kan med stolthet berätta att jag har motiverat både en och annan att fundera och sedan söka sig till lärarutbildningen. Och hur har jag det?

Jo, det började med en tveksam fråga ställd till mig; Varför?

Vilka ska vicka? (En krönika om pedagogisk XP)

Jag och en åttaåring har skrikit varandra rakt i ansiktet.

Jag har flertal gånger fått frågan om huruvida jag är en dvärg eller inte. 

Jag har gjort hälften av barnen saliga och hälften av barnen förskräckta när jag har fått i uppdrag att gå in på förskolan utklädd till tomten. 

Ni vet, sånt som en gör när en vikarierar via en kommunal vikariepool. Först hoppar du runt lite varstans som en jourhavande präst i hemkommunen med omnejd. Sen erbjuds du två veckor i sträck på en skola, och sen två till, och sen får du frågan om vad du har för dig resten av hösten. Så kom det sig att du stannade på den där skolan i ett halvår, som vikarierande fritidspedagog på låg- och mellanstadiet. På dagarna assisterade du lärarna, och när skoldagen var slut fanns du där på fritids. Du fick planera aktiviteter, pyssel, och utflykter.

Ni som spelar spel, vare sig det är tv-spel, datorspel eller rollspel – känner till begreppet erfarenhetspoäng, experience points, XP. XP används oftast inom spel som enheter för att mäta erfarenhet, som en belöning för att nå ett visst mål, överkomma en viss utmaning, eller fullfölja ett visst uppdrag. Det var som vikarie som jag började samla mina pedagogiska XP.

Nåväl, en började ju inte med två fullständigt tomma händer à la borgerlig dröm; sen högstadiet hade jag samlat pedagogisk XP genom att vara verksam i dramagrupper där jag var bland de äldsta av deltagarna, hjälpt till vid konfirmationsundervisning, samt hållit i studiecirklar i bild och teater. Hursomhelst, det var först genom den stadiga vikarietjänsten som jag började fylla min pedagogiska pengabinge, min didaktiska depå, mitt lärarlager.

Ett tydligt tecken på att jag hade vistats länge på min vikarietjänst var när en fritidspedagog viskade till mig i förtroende att hen var så trött på de där vikarierna som de tar in ibland – varpå jag fick påminna hen om att jag faktiskt tekniskt sett var en vikarie! Men hen hade blivit så van vid mig att hen såg mig som en kollega. Level-up.

Ett halvårs tjänst tog slut. Jag fortsatte vikariera i hemkommunen med omnejd, från förskolan till högstadiet, med uppdrag på upp till tre veckor i sträck på vissa skolor. En ny höst anlände, såsom höst har för vana att göra, och jag påbörjade min nuvarande utbildning vid Örebro universitet: ämneslärarprogrammet med inriktning mot gymnasieskolan, med svenska och engelska som ämneskombination.

Parallellt med studierna ämnade jag att fortsätta vikariera som lärare, fast i Örebro kommun. Vid kontakt med kommunen ställdes dock krav på mig som inte ställts förut: dels bevis på att jag verkligen studerade till lärare, samt att jag hade avklarat minst en kurs i verksamhetsförlagd utbildning. Jag försökte vifta med mina XP från min tidigare tid som vikarie, men rätt skulle vara rätt.

Såhär i efterhand kan jag se hur min hemkommun gick emot vår fackliga agenda när de anställde mig som vikarie, då jag var obehörig, och hur Örebro kommun agerade helt rätt som bad mig bekräfta mina påbörjade studier. LR Studs åsiktsdokument Livslångt Lärande berättar under rubriken 5.1 Lärarprofessionen att behöriga vikarier ska sättas in vid frånvaro av lärare, och att personer som tillåts vikariera ska vara behöriga eller inskrivna på motsvarande utbildning, dessutom ha fullgjort fyra terminer.

Fram tills idag har jag fortsatt att samla pedagogisk XP: genom den VFU som ingår i mina studier, genom fortsatt vikarierande i grundskola och numera även folkhögskola, och genom andra pedagogiska verksamheter såsom kolloverksamhet och workshops i bild och poesi. När jag befinner mig i skolsfären för att plocka dessa poäng, är jag numera behörig, eller tekniskt sett obehörig men med motsvarande utbildning påbörjad. Likt förbannat lyfter jag titt som tätt min tid som obehörig vikarie i min hemkommun.

När jag var liten, eller snarare mindre, gillade jag när Spindelmannen-tidningarna körde spännande What If?-berättelser. What if Punisher had killed Spider-Man? Berättelserna utspelade sig i alternativa diegeser där alternativa händelseförlopp utforskades. Så vi kör en What If?-berättelse: hade jag hanterat mina studier på lärarprogrammet lika bra utan den pedagogiska XP som jag anförskaffade mig via obehörigt vikarierande? Hade jag kunnat kontextualisera och exemplifiera teorin under kursen i utbildningsvetenskaplig kärna; eller kunnat föreställa mig didaktiska situationer och val; eller känt mig lika säker i mitt bemötande med barn, ungdomar, kollegor, och föräldrar; eller ens till syvende och sist bestämt mig för att bli lärare?

Måhända hade min alternativa What If?-berättelse slutat tvärt med att jag blivit vettskrämd första VFU:n, vid insikten av att hela den här lärarprylen innefattar fenomenet barn! Den reaktionen förekommer nämligen bland lärarstudenter, det är nog därför som vår första VFU ligger där och lurar redan i första terminen, som ett test för de som inte har någon pedagogisk XP sen innan. Ibland har jag funderat på om en skulle kunna efterfråga pedagogisk XP när personer påbörjar lärarutbildningen. Jag vet fritidsledarutbildningar på folkhögskolor som frågar vid antagningsintervjuer om ansökande har pedagogisk XP – och om svaret är nej, ber de vederbörande att skaffa sig lite XP och sen återkomma. En del kanske skaffar det via verksamheter som inte nödvändigtvis är inom skolan, jag nämnde tidigare kollo och studiecirklar, en del kanske skaffar det via sport eller föreningsliv. Men för en del kanske det inte finns möjlighet till det. För en del kanske det inte heller går att skaffa sig en obehörig vikarietjänst i sin hemkommun. Det är väl inte ens önskvärt, eller hur?

Nej, vikten av att de som jobbar inom skola har rätt behörighet är något som jag knappast behöver betona. Men  likt förbannat kommer jag ju som sagt på mig själv med att ta upp den där tiden som obehörig vikarie, den tid då jag samlade min första bunt med pedagogisk XP, den tid som fick mig att välja läraryrket, den tid som än idag hjälper mig på vägen till det yrket.

Pedagogisk XP i all sin ära, men på vems bekostnad har jag införskaffat mina poäng? De barn som jag var vikarie för fick inte någon professionell, utbildad och behörig lärare, eller ens någon som påbörjat motsvarande utbildning. De fick en god vilja, leklust, fantasi, ett intresse för teckning, litteratur, och monster – samt några pedagogiska XP som skramlade i botten av ryggsäcken. Några av dem hade kul, rentav riktigt lattjo-lajban, och uppskattade mig. Tro mig, sånt glömmer en inte. Men några av dem hade behövt mer än bara en lekfarbror, de hade behövt någon som var professionell, utbildad, och behörig. Barnen förtjänade så mycket mer.

Nu när jag har drivit den här grejen med pedagogisk XP rätt långt kanske ni till och med visualiserar dem, kanske som kunskapsäpplen. Isåfall är en del av de äpplena pallade. Pallade från en vikarie som barnen förtjänade: en professionell, utbildad, och behörig vikarie.

Gästbloggare: Björn Appelgren

Hur kan UR stötta lärarstudenter?
– Hur kan UR stötta lärarstudenter, både i den egna utbildningen men även i det framtida yrket som lärare?
Jag fick frågan av Elina Halvarsson, ordförande i Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening, på ett (tyvärr ganska omingligt) lunchmingel under Skolforum 2014. Elina undrade om vi har några UR-program som ger en bild av hur det är att vara lärare idag samt hur själva utövandet går till i praktiken, både när det lyckas och misslyckas.

Svaret, med risk för att låta lite säljig, är att UR har väldigt många program som kan underlätta lärarstudierna och yrkesutövandet. Det vore en näst intill omöjlig uppgift att ge en heltäckande lista, men nedan följer i alla fall ett urval program som jag själv önskar att jag hade tagit del av under min tid som lärarstudent. En parentes kanske, men jag var faktiskt helt ovetandes om UR och UR:s uppdrag när jag pluggade. Min enda relation till UR då var minnena från mellanstadiet av hur överhettade rullband med UR-program ständigt brann upp i projektorn och gjorde lustiga mönster på projektorduken (då fanns varken VHS, DVD eller strömmande).

Program för lärarstudenter
Lärandets idéhistoria bland annat får en att tänka kring vad kunskap, bildning och skolans roll i samhället är. Ett avsnitt ägnas helt åt Dylan William vars didaktiska metoder prövas och gestaltas i Klassrumsexperimentet. Pedagogens retorik (om hur man skapar den nödvändiga kontakten med sina elever) är en personlig favorit, främst för att den tillåter de medverkande lärarna att ge uttryck för sina frågor, grubblerier och personliga tvivel.

Vill man verkligen känna lukten av vad skola innebär för många elever är Sverige sviker ett måste. Här berättar ungdomar om sin situation, hur dagens skola fungerar och hur de dagligen upplever konsekvenserna av nedskärningar, politiska beslut och mobbning. Världens bästa skitskola ger till detta en historisk och aktuell bild av dagsläget för svensk skolan.

Världens bästa skitskola/UR

I radioserien Lärarrummet delar verksamma pedagoger med sig av sin yrkesskicklighet och jag skulle bli förvånad om man inte hittar något som passar den egenvalda lärarinriktningen. Skolministeriet belyser aktuella skolfrågor och Barnaministeriet behandlar ibland skolan ur elevens perspektiv.

Inom genren språk/läsning (viktigt i alla ämnen) har vi många uppskattade program. Bland annat Strategier för läsförståelse, Språket bär kunskapen, Tio lektioner i språkdidaktik och Barn av sitt språk. Här ges handfasta tips på hur man kan jobba med språk, språkförståelse och läsförståelse oavsett vilket ämne man undervisar i.

Strategier för läsförståelse/UR

Avslutningsvis, Sexualkunskap är ett måsteprogram för den som känner sig osäker på sex- och samlevnadsundervisningen och för blivande idrottslärare är Idrottslärarens drömmar och dilemman lika obligatorisk. Jag vet att den senare redan används på många av landets olika idrottslärarutbildningar.

Idrottslärarens drömmar och dilemman/UR

Program att använda med elever i sin framtida undervisning
Här tänker jag inte lista några specifika program. Det finns helt enkelt för många. Jag rekommenderar att inleda sökandet via ämnesmenyn på ur.se och därefter filtrera på önskad utbildningsnivå. På ur.se finns också inspirationssidor där verksamma lärare berättar hur de använder UR och medier i sin undervisning. Glöm dock inte bort att det är du själv som är bäst lämpad att ta reda på vad som fungerar för just dig och dina klasser. Var inte rädd för att misslyckas (det gör alla). Tricket är att lära av sina misstag och hela tiden utveckla/förfina sin undervisning.

Vill du ha hjälp att hitta ett specifikt program kan höra av sig direkt till mig och mina kollegor på mediepedagoger@ur.se. Vill man få månatliga uppdateringar om våra nya program rekommenderar jag att man prenummererar på vårt nyhetsbrev.

Vill du komma i kontakt med UR:s pedagoger finns vi på Twitter , Facebook, vår egen blogg och Instagram. Läs mer om UR här.

Tack för ordet, Björn Appelgren

Äntligen metodik och yrkesfokus

Mitt första höstlov som lärare och strålande sol ute. Äntligen lite energi till bloggen. När eleverna är borta dansar lärarna på borden. Eller ja, i alla fall så får vi möjlighet att festa till det med lite fortbildning. Min fest bestod i att jag fick möjligheten att besöka Skolforum i början av veckan.

Utbildning har varit vardag för mig de senaste fem åren, men jag är nybörjare när det kommer till fortbildning. Jag trodde nog att fortbildning skulle vara ungefär samma sak som utbildning, men det visade sig vara ännu bättre. All metodik vi saknat under utbildningen, alla konkreta tips, reflektioner över förhållningssätt och berättelser från “verkligheten” om riktiga elever och lärare. Det är på Skolforum de finns!

Konkreta tips till blivande, nya och gamla lärare
Det fanns en uppsjö med intressanta föreläsningar och workshops, men jag vill framförallt dela med mig av tre tips för blivande eller nya lärare, som säkert lärare som är gamla i gemet också har nytta av:

– Magnus Blixt, som bloggar här (http://lrbloggar.se/magnus/) på lrbloggar. Berättade om hur man kan bygga upp ett förtroendekapital hos elever och föräldrar för att få mandat att undervisa på det sättet som man anser är bäst för eleverna. Konkreta tips: flippa föräldramötet och var öppen med vad som ingår i läroplanen.

– Anna Nygren, kallar sig för livsstilspedagog och har skrivit på http://www.elevhalsan.se/blogs/anna-nygren/index.htm om sömn och stress hos elever. Höll en väldigt intressant föreläsning om hur man kan arbeta med stresshantering i klassrummet för att öka elevernas lärande. Hon pratade om hur sömnbrist hos unga idag når epidemiska nivåer. Kanske skulle man kunna rekommendera två timmar mer sömn per natt till eleverna för att höja sina betyg, istället för två timmar mer läxläsning? Konkreta tips: Ge tid för avslappningsövningar och få mer effektiv undervisnings/lärandetid, och besök tillsammans med eleverna.

– Anne-Marie Körling, bloggar på korlingsord.se. Föreläste om sin bok, Läraren inom mig, en reflektion över lärarrollen och alla känslor den kan röra upp inom en. Om att hantera förväntningar och misslyckanden, och om skammen över att misslyckas eller göra fel. Jag köpte hennes bok direkt och sträckläste halva boken samma kväll. Om man vill förbereda sig på hur det kan kännas att börja jobba som lärare så är det ett hett boktips. Om man redan jobbar som lärare och misstänker att man liknar mig kan jag också rekommendera att man inte läser den när som helst i tron om att det är en vanlig bok, för jag har börjat gråta av igenkänning mer än en gång.

Samtal om VFUn
Förutom att själv besöka föreläsningar så medverkade jag själv också i några programpunkter. Jag genomförde tillsammans med Tomas Selin, ordförande i Lärarförbundet Student, ett samtal om VFU och VFUns potential. Vi delar en vision om VFUn som en plattform för att redan från första terminen på lärarutbildningen skapa en kultur av kollegialt lärande hos de blivande lärarna. VFUn skulle kunna fungera som en utprovning av en metodologisk verktygslåda, där studenterna får testa olika verktyg och sedan diskutera effekterna av dem på elevernas lärande. Det skulle också kunna vara ett led i att få mer klassrumsnära forskning. Här har vi alltså en del av universitetet som fysiskt förflyttar sig ut i klassrummen flera veckor om året. Varför inte utnyttja den resursen? Låt lärarstudenterna i en klass tillsammans göra en effektstudie av ett metodverktyg, kanske kan det ge dem de akademiska verktygen för att senare vara med och bygga på forskningen om evidensbaserat lärande?

Heléne Fröborg, VFU-koordinator på Stockholms universitet, var också med i samtalet. Alla tre var rörande överens om att den största potentialen för att utveckla VFUn ligger i att alla lärarstudenter har höga förväntningar på sin VFU och tycker att det är en viktig del i utbildningen. Fortsätt med det, och fortsätt försöka påverka era lärosäten för att förbättra kvaliteten på VFUn.

Första året som lärare
En av fördelarna med att vara ordförande för LR Stud är att jag får träffa så intressanta och kloka personer som på olika sätt är inblandade i lärarutbildningen, skolan och läraryrket. En sån person som jag alltid ser fram emot att träffa är Anna Ekström som är generaldirektör på Skolverket. På Skolforum inledde vi tillsammans ett lunchmingel med temat Första året som lärare. Vi pratade om vikten av en bra yrkesintroduktion, för det är inte som att börja med vilket jobb som helst. Förutom alla nya ansikten, alla namn och alla praktiska detaljer som rör själva arbetsplatsen så kastas man med en gång in i en mängd svåra arbetsuppgifter. De måste man få stöd i att utföra på ett bra sätt.

Introduktionsåret har för övrigt granskats av Skolinspektionen, som kom fram till att 40 procent av huvudmännen inte följer upp hur det fungerar. Läs mer om det här: http://skolvarlden.se/artiklar/dalig-uppfoljning-av-introduktionsperioden

Det kan inte upprepas nog många gånger: Nej, du behöver inte längre ett introduktionsår för att få lärarlegitimation. Jo, du har fortfarande rätt till ett introduktionsår och en mentor som stöd första tiden i yrket.

Ett sista tips
Det var första gången jag besökte Skolforum, men förhoppningsvis inte sista. Mitt sista konkreta tips från Skolforum är: åk till Skolforum. Bättre mötesplats för lärare och lärarstudenter är svårt att hitta.

Praxischocken

Det är tufft att börja jobba som ny lärare.

Nu har det gått två veckor ungefär. Eleverna kom för lite drygt en vecka sedan. Nu har jag bytt studentlivet mot ett högstadielärar-liv på riktigt. Man brukar prata om en praxischock för nya lärare, men det vet jag inte riktigt om jag känner igen mig i. Eller så var jag helt enkelt förberedd på en chock att den helt enkelt inte blev så chockartad. Eller – ve och fasa – så har den inte kommit än. Eller kanske såg den bara lite annorlunda ut mot vad jag trodde innan?

Jag har i alla fall haft två vad man kan kalla för uppvaknanden hittills.

Det första uppvaknandet var att vad som såg ut som sex dagar planeringstid innan eleverna kom bara visade sig vara en. Istället fick jag städa ut klassrummet jag skulle vara i, lyssna på skolchefen lite för länge och sitta i möten. Inte för att mötena var oviktiga, jag vara bara inte riktigt förberedd på att de skulle komma. I rättvisans namn fick jag också lite fortbildning, vilket till viss del var bra men kändes lite konstig eftersom jag inte, som de andra lärarna gjorde, kunde humma med instämmande i meningar som “ni vet ju hur elever kan vara” eller “ni har säkert såna elever som…”

Jag kan öppet och ärligt erkänna att det bara tog en vecka, en ynka dag med eleverna, innan jag stod och grät när jag borstade tänderna på morgonen för att jag inte ville gå till jobbet. På vad jag alltså trodde var sex dagars planeringstid hade jag ändå inte lyckats hinna med att planera en enda lektion. Års- eller terminsplanering var bara att drömma om, jag hade jobbat tolv timmar dagen innan men visste knappt vad jag skulle göra på lektionen om två timmar.

Det andra uppvaknandet var att inse att jag är själv med eleverna i klassrummet. Alltid. Visst har jag varit själv också när jag gjort VFU eller vikarierat lite grann, men jag har nästan alltid kunnat be VFU-handledaren komma in om det blivit några problem. Det har varit en tydlig del av utbildningen där handledaren varit närvarande utan att vara där, om ni förstår vad jag menar. När eleverna testar mig (vilket börjar lugna sig men inte är helt borta) så måste jag hantera det helt på egen hand. Det låter så självklart att det nästan ser dumt ut när jag skriver det, men grejen med att ha en handledare är att eleverna uppför sig efter handledarens klassrumsregler – inte mina. Under min VFU har jag aldrig egentligen varit med om att en klass testat mina klassrumsregler på riktigt. Det tog ett par dagar och en helgs reflektion i bakhuvudet innan jag kände att jag hade en struktur att följa. Tack och lov hjälpte det och det känns att det börjar bli lättare att hantera klasserna.

Jag vet inte hur första veckorna skulle ha varit om det inte var för att jag har så otroligt snälla och fina kollegor. Jag har fått jättemycket hjälp med planeringar och material och mängder tips för att hantera klasserna och enskilda elever. Jag känner mig oerhört lyckligt lottad.

Kanske är det här det som kallas för praxischock, kanske inte. Hur det än är, kanske är det fler som känner igen sig. Det var lite av ett antiklimax att börja jobba. Här har vi pratat om hur roligt det ska bli i flera år på utbildningen, och så står man och gråter efter bara sex dagar. Men jag tänker att det måste kanske inte vara den bästa dagen i ens liv, hur mycket man än har drömt om det. Så länge som man känner att det blir bättre efter ett tag.

Lärarstudenter: dåliga, sämre eller sämst?

I våras ville regeringen införa ett krav på minst 0.5 poäng på högskoleprovet för att komma in på lärarutbildningen. Igår kontrade socialdemokraterna med ett krav på 0.9 poäng och ett betygsvärde på minst 14.0. Det ska också vara obligatoriskt med ett lämplighetstest för att komma in. Har valet blivit en tävling i vem som tycker lärarstudenterna är sämst?

Missförstå mig rätt. Vi ska locka de bästa studenterna till lärarutbildningen. Det som de politiska partierna har missförstått är kvaliteten på de lärarstudenter vi redan har och svårighetsgraden på den utbildning vi går på.

Att man kan slumpkryssa sig in på lärarutbildningen betyder inte att alla lärarstudenter är oduglingar. Jag och många andra hade toppbetyg från gymnasiet. Vi valde läraryrket trots lönen och arbetsförhållandena. Trots att vi kunde komma in på andra utbildningar med högre status. Varför? För att vi brinner för yrket.

Att man kan slumpkryssa sig in betyder inte heller att den som gör det klarar utbildningen. Vem som helst klarar inte en akademisk utbildning. Visst kan man diskutera hur VFU skulle kunna få högre status och kvalitet och hur utbildningen skulle kunna få en starkare koppling till yrket. Det skulle i vissa fall kunna ställas högre krav. Men många lärarstudenter läser sina ämnen tillsammans med andra program. Jag läste exempelvis all statsvetenskap tillsammans med studenter på flera andra utbildningar där det ingår statsvetenskap. När man, som Magdalena Andersson, tror att de lärarstudenter som slumpkryssat sig in på utbildningen klarar den utan svårigheter underkänner man inte bara kvaliteten på lärarutbildningen utan också på en rad andra utbildningar på våra universitet och högskolor.

När det gäller lämplighetsprov så pågår försöksverksamhet på flera utbildningsorter. Varför kan vi inte vänta med att se vad försöken ger för resultat innan vi bestämmer om vi ska ha det eller inte? Annars är det ju ingen poäng med att ha försöksverksamhet.

Det jag saknar i debatten kring kraven på de som söker till lärarutbildningen är verklighetsanknytning och omtanke om individen.

Det finns bara ett sätt att få fler att söka sig till läraryrket – och stanna kvar. Lön och arbetsförhållanden måste bli bättre. Utbildningen kan bli hur svår som helst, hur bra som helst, locka mängder med toppstudenter. Men en lärarexamen är ingen garanti för att man verkligen börjar jobba som lärare och stannar i yrket i många år framöver. Det är hög lön och bra arbetsförhållanden som får fler att söka sig till läraryrket och stanna i det.

Omtanke om den som går en utbildning den inte klarar av lyser med sin frånvaro. Den som inte klarar utbildningen ska inte ta examen, men vi måste se till att det finns kontrollsystem som fungerar för att upptäcka dem tidigt. Så att de kan få en ärlig chans och stöd att klara utbildningen och hålla lika hög kvalitet som de med toppbetyg från gymnasiet i slutet av utbildningen. Så att de eventuellt kan få inse tidigt att de kanske bör fundera över att hoppa av utbildningen. Innan de dragit på sig stora studieskulder.

Om jag var politiker skulle jag vara försiktig med att underkänna lärarstudenterna. För många av oss har valt läraryrket trots att vi hade kunnat söka oss till andra yrken. För att vi brinner för yrket och för eleverna. Men om lönerna inte blir högre och arbetsförhållandena inte blir bättre, då kommer vi att fortsätta vara för få. Då bör man hålla eldsjälarna högt och hantera dem varsamt, för det är de enda lärarna svensk skola får.

Det finns en framtid för läraryrket

Jag kan nu stolt säga att jag har besökt Stockholm Pride för första gången. Veckan som gått har varit fylld med intressanta seminarier, diskussioner med såväl lärare som lärarstudenter och andra i Pride park, och ett och annat politikermöte. Vi inredde en hörna i SACOs tält där vi gav pride-deltagarna normkritiska lektioner i historia, svenska och moderna språk.

Första dagen kom en person fram till oss i tältet och sa det där som många kanske tänker, ofta sådana som inte är lärare själva.
– Det finns ingen framtid i läraryrket.
Jag skrattade lite för att lätta upp stämningen och sa att det hoppades jag att det gjorde, för jag har ju precis tagit examen.
– Det finns ingen framtid i det, sa hen, lika butter som innan.
Jag började argumentera.
– I många undersökningar så sticker lärare ut som de som känner mest mening med sitt yrke. Men arbetssituationen behöver verkligen bli bättre!
Personen tog en till godis och utan att titta på mig sa hen;
– Det finns ingen framtid i läraryrket. Och så gick hen.

Ja, vad säger man?

Men är det en sak som Pride-veckan har visat mig så är det att läraryrket är ett fantastiskt privilegium. Det finns visst en framtid för den som söker sig till läraryrket, för framtiden och privilegiet för lärare är de fantastiska elever som finns ute på skolorna.

Jag tappade hakan över det mod som fem elever i högstadiet och gymnasiet visade under panelsamtalet HBTQ i högstadiet. De satt längst fram i ett rum fyllt med människor och berättade om sina erfarenheter av att vara HBTQ-ungdom i dagens skola. De berättade om hur man tar upp HBTQ i undervisningen (eller kanske snarare hur man inte gör det). Om hur det var att komma ut. Om mobbning. Om kränkningar. Om lärare och rektorer som kämpat för deras trygghet. Om lärare och rektorer som inte fattat nånting. Om klasskamrater som var bra kompisar. Om hur de önskade att det hade varit. De berättade om allt.

De sa de klokaste orden jag hört under hela veckan. Som Sebastian beskrev det efteråt; de levererade oneliners genom hela seminariet. En stor eloge till RFSL Ungdom som arrangerade seminariet och ståande ovationer till de elever som vågade berätta.

På lördagen var det dags för den stora paraden. Vårt ekipage, det öppna klassrummet, gjorde ännu ett år. Vi kanske inte vinner några “bästa nyskapande-priser”, men eftersom inte tillräckligt många skolor varit nyskapande nog att faktiskt ta tag i de kränkningar som HBTQ-ungdomar möter i skolan så kvarstår ju samma problem år ut och år in. Vi demonstrerar fortfarande för ett öppet klassrum.

Tillsammans med oss i tåget gick Sveriges elevkårer och elever engagerade i elevkårer runt om i Stockholm. De bidrog med outtömlig energi och kämpaglöd genom hela paraden. Jag är så imponerad över hur engagerade de var i frågan om ett öppet klassrum.

IMG_20140802_150558

Som nyexad lärare längtar jag till terminsstarten. De här modiga, engagerade och underbara eleverna finns ute i klassrum över hela Sverige. Till alla er som tror att det inte finns någon framtid i läraryrket: öppna ögonen. Jag kan inte tänka mig att något annat yrke skulle kunna vara bättre än att få spendera dagarna med alla dessa fantastiska eleverna.

Grattis! …och lite praktiska tips för nyexade

Den här veckan sker något stort för svensk skola. För nu är det terminsavslutning på landets universitet och högskolor och nya, kompetenta och fantastiska lärare och studie- och yrkesvägledare tar examen runt om i hela landet. Snart kommer ny kompetens och ny energi fylla landets skolor.

Det har äntligen blivit dags att få göra det där som man tänkt på, pratat och drömt om under långa år på universitetet. Kanske är det pirrigt, kanske lite läskigt, men jag tror och hoppas att det också är en stolthet.

Ni ska vara stolta över att ni har klarat av något som inte alla klarar av. Var stolta över att ni kan saker som andra inte kan. Var stolta över att ni nu får göra uppgifter som andra inte får göra. Ni har nu en titel – var stolta över den och vårda den väl.

Lite praktiskt:

 – Från 1:a juli kan ni som har tagit lärarexamen ansöka om lärarlegitimation, oavsett när ni tog er examen.

– Nya lärare har fortfarande rätt till ett introduktionsår. Det är viktigt att ni får en bra yrkesintroduktion, för läraryrket är svårt och kan vara tufft. Introduktionsåret är en hjälp på vägen och ett stöd i er yrkesutveckling.

– Gå med i A-kassan

– Oavsett om ni nu är lärare eller studie- och yrkesvägledare – stå inte utanför gemenskapen som ett fackförbund utgör. Vi har en demokratisk rätt att förena oss som yrkesgrupp och det borde vara lika självklart att utnyttja den rätten som det är att gå och rösta. Bli medlem, för vi behöver varandra.

Stort grattis och stort lycka till. Äntligen är det dags att göra det ni drömt om!

Jag är en av de elever som inte kan räkna

När jag gick grundskolan och gymnasiet hade jag väldigt svårt att förstå poängen med matte. Problemet var inte att jag inte förstod eller att jag inte kunde räkna, det kunde till och med vara riktigt roligt. Men det spelade ingen roll hur mycket de vuxna bedyrade hur viktigt det var i vuxenlivet, jag fattade bara inte grejen.

Jag tyckte inte att det var så svårt med matte, men det var inte heller lätt. Det var ett mittemellan-ämne som jag inte brydde mig så mycket om. Så fick jag hoppa över sjuan. Det gick bra, det var kanske till och med nyttigt. När det gällde andra ämnen. Matten däremot blev ett problem.

Problemet med matten i åttan och nian blev inte bättre av att vi hade lärare som var obehöriga att undervisa i matte i högre klasser än sjuan. Vi hade visserligen två mattelärare på 30 elever, de gjorde en fantastisk insats men hade inte utbildning för att undervisa i matte på högstadiet. Skolan hade inte råd att anställa någon ny, det var obehöriga mattelärare eller ingen mattelärare alls som gällde. Lärarna satt i en rävsax och gjorde sitt bästa, men hjälplistan sträckte sig över hela white board-tavlan – varje lektion.

Med nöd och näppe klarade jag godkänt på nationella proven i matte i nian, det hängde på ett eller två poäng. Jag hade ingen som helst motivation till att lyckas.

Idag tackar jag min lyckliga stjärna och min mattelärare Stefan för det mattebetyget. För i gymnasiet vände allt. Jag började kämpa och jag lärde mig det jag missat i högstadiet, jag kände mig ganska bra på matte faktiskt och kämpade till och med så hårt att jag fick ett (välförtjänt) VG i matte B. Vår lärare Eva kunde allt, hon ställde krav på oss och hon fick mig att förstå.

Idag är det sju år sedan jag öppnade en mattebok och det känns som att jag har tappat allt. Det lyft jag lyckades åstadkomma i gymnasiet är som bortblåst. Visst är det en träningssak och man får väl vänta sig att man glömmer vissa saker, men jag kan inte lösa ens de enklaste talen. Jag kan knappt någon huvudräkning, till och med att lägga ihop två tal som slutar på nollor känns som en oöverstiglig uppgift.

Jag skäms. För nu har jag – äntligen – förstått hur viktigt det är med matte för att kunna förstå och vara aktiv i samhället. Jag har svårt att tolka statistik. Jag kan inte granska ekonomiska redogörelser. Jag kan inte göra snabba beräkningar. Jag har dessutom fått ett sämre sifferminne. När vi har styrelsemöte så tycker jag det är svårt att vara med i diskussioner kring budgetfrågor.

Tänk om jag hade fått den matteundervisning som jag hade rätt till när jag gick i högstadiet. Jag är övertygad om att jag då hade haft större självförtroende och bättre kunskaper i matematik idag. Jag missade tre år av matte.

Det skär i hjärtat på mig när jag tänker på PISA-resultaten. Alla dessa elever som saknar grundläggande kunskaper för att kunna tolka, förstå och granska samhället. Det är ett demokratiskt problem utan dess like. Det är en skandal att det har fått pågå och att det får fortsätta pågå.

Var är lärarlönerna som kan locka toppstudenterna att bli mattelärare? Var är de goda arbetsförhållanden som kan mäta sig med attraktiva yrken? När kunskapstrenden har sjunkit under lång tid och vi får katastrofala resultat i alla kunskapsmätningar på nationell nivå, var finns den som kan ta ansvar för att samla kraften och göra något åt det?

Jag blir så trött när politikerna på riksnivå säger att lärarlönerna ska höjas och arbetsbördan minskas, för att sedan i nästa andetag säga att vi ska ha 290 kommunala huvudmän som får göra som de tycker är bäst. Kommunpolitiker är fantastiska, jag beundrar hur mycket tid och kraft de lägger ner på att engagera sig för samhällets bästa. Men så gott som alla kommunpolitiker är fritidspolitiker och har blandad utbildningsbakgrund. På riksnivå finns ett helt departement fyllt med kompetenta personer som är utbildade för och specialiserade på att arbeta med skola och skolutveckling. En ensam statlig aktör som riktar uppdraget direkt till lärare och rektorer och som styr över skolans finansiering anser jag är det bästa sättet att vända kunskapstrenden. En aktör med ansvar för hela landets utbildning. Inga omvägar, inga dubbelkommandon.

För något måste förändras. En genomgripande förändring av hela skolsystemet. De lärare vi har är bra, men vad händer när vi inte har tillräckligt med mattelärare? Vi kan inte fortsätta att nöja oss med att fyra femtedelar av eleverna i nian har grundläggande kunskaper i matte, svenska och naturkunskap. Jag vet hur det känns att inte ha fått de kunskaper man har rätt till och resultaten visar att en femtedel av eleverna som slutar grundskolan kommer få uppleva samma känsla av otillräcklighet och skam. Den känslan önskar jag ingen annan i världen.