När ljuset i tunneln är knapphålsstort

Fy sjutton vilken vinter utbrister de flesta, nästan i förvåning. För visst är det så, varje vinter blir man ändå lite överraskad av hur mörk och glåmig den svenska vintern faktiskt kan vara. Jag själv dagdrömmer ganska ofta om vajande palmblad, strålande sol, värme och vita stränder. Jag muttrar väl kanske också lite lagom bittert i samma veva att; tänk de som har råd med det. Här är vardagen fylld med repade matlådor, otömda luddfilter i den gemensamma tvättstugan och ett evigt flöde av räkningar. Ja, det känns verkligen extra bittert när paraplyet under min promenad hem från högskolan vänder sig ut och in på som ett resultat av en stark vindpust med en tillhörande kall regndusch i ansiktet som grädde på moset. Jag är väl knappast ensam om detta; vardagens stilla lunk och skolans ändlösa flöde med uppgifter. För, när man för den sjuttioelfte gången skriver om något luddigt etikbegrepp eller den demokratiska grundprincipen känner man sig ju faktiskt lite less. Allt det där nya som förgyllde de första terminerna på lärarutbildningen verkar som om bortblåsta, nästan som med det där ut- och invända paraplyet. Gone, finitio, urless. Man har samlat 90 högskolepoäng, bara 180 kvar då.

Men, tänker jag, även detta har ju ett slut. This too shall pass och allt det där. Trots det har jag väl stundvis lite svårt att visualisera hur fantastiskt det där slutmålet faktiskt kommer vara. Kommer 4,5 års studier verkligen vara värt höga CSN-lån och en lön som inte på några vis reflekterar eller kompenserar den långa studieperiod man genomgått. En melankolisk tankegång förvisso, och alla har vi väl under vinterhalvåret lite närmare till denna känsla än annars.

Trots detta byts ibland denna stundvis dystra framtidsutsikt ut mot ilska. Vad är det egentligen som är på väg att hända med vår skola? Ska det behöva vara såhär svårt? Politikerna kommer med ändlösa så kallade förbättringar med tveksamma lönelyft som inte verkar ge någon större effekt. Klasserna blir större, de legitimerade lärarna färre. Media rasar om det akademiska förfallet och inte minst om lärarutbildningens många brister. Och visst finns det skavanker men också en hel drös med välutbildade, nyexaminerade lärare som kommer ut i arbetslivet varje år. Vi behöver ta vara på dem och se till så de inte lämnar yrket.

Lärarutbildningens förfall. Låga antagningssiffror, ekande tomma platser och många avhopp. Vad behöver hända?

Det börjar med lärarna. Som det alltid gjort. Det börjar med prioritering och erkännande i form av lönelyft och en hållbar arbetsbörda. Det börjar med våra verksamma lärare, sedan följer studenterna.

 

Ellen Malcolm

Ämneslärarstudent 7-9, Högskolan i Borås

 

En eloge till alla lärarutbildare

Eller som jag vill kalla dem; pedagogiska förebilder. Jag förundras ständigt över min kontinuerligt växande kunskap i de ämnen som jag läser, nästintill obemärkt tillägnar jag mig pedagogiska och ämnesspecifika insikter genom föreläsningar, workshops och seminarier tillsammans med mitt lärosätes fantastiska lärarutbildare. Det klagas högt och lågt över vår lärarutbildning, den är under ständig granskning och reformförslagen fullkomligt haglar över oss. Politikerna vill ha förhöjd kvalitet och studenternas förslag för att möjliggöra just detta är; mer lärarledd tid. Inte konstigt alls skulle jag vilja påstå! Låt mig förklara varför:

11274397_370866519770402_1255418945_n11117106_629063440559258_1671019899_n

Den pedagogiska fingertoppskänsla som florerar mellan mina föreläsare är fantastisk och utan tvekan något att sträva mot och ta efter. Genom en didaktisk intelligens skapar de förståelse och sammanhang inför läraryrket samt dess komplexitet. Därmed skapar de en stadig grund för oss lärarstudenter att stå på och därefter utvecklas från. Om vi talar om att höja lärarnas yrkesstolthet så anser jag att vi borde börja med våra lärarutbildare, de är ju trots allt de som de facto utbildar Sveriges framtid. En ganska hisnande tanke om jag får säga det själv. Trots en politik som många gånger försvårar deras arbete, en relativt negativ syn på deras fortbildningsområde samt studenter som inte alltid är nöjda så är jag och många andra framtida pedagoger ändå extremt tillfreds med vår utbildning, innehållet i den och framför allt de som leder den. Våra pedagogiska förebilder får inte tillräckligt med credd helt enkelt!

11421986_161669810852339_1087431215_n

Så jag vill bara säga tack till våra utbildare såhär i slutet på ännu en termin här på lärarutbildningen. Genom er dedikation samt gedigna arbetssätt och strukturer har jag tillägnat mig ett fackspråk, teorikännedom och ämnesspecifika kunskaper. Er entusiasm inför yrket gör att de långa stunderna av plugg blir uthärdliga. Ni fantastiska lärarutbildare gör att mitt mål blir klart och tydligt, jag är på väg att bli lärare och med er hjälp, också en god sådan.

 

Ellen Malcolm

Ämneslärarstudent på Högskolan i Borås

Dax för VFU!

Vfu, eller verksamhetsförlagd utbildning är studenters chans på lärarutbildningen att under hjälp av en handledare översätta det vi lärt oss på högskolan till våra framtida elever.

Vi har ett par VFU-perioder som ska genomföras under utbildningen. Denna praktik ska sedan betygsättas av den handledare man får tilldelad. Man får en chans att bli lite varm i kläderna och bli sporrad till det framtida yrket. Jag själv har fått väldigt bra råd och tips som man inte kan få från högskolans olika föreläsningar. Visst får vi massa verktyg som hjälper oss, men inget går upp mot ”verkligheten”. Det kan handla om förhållningssätt gentemot elever. Rena sociala bitar faktiskt som är väldigt viktiga. Det är svårt att lära sig dessa små sociala bitar på en föreläsning, utan det måste upplevas i en verksamhet.

Jag har haft en väldig tur på det stället jag hamnat. Min handledare låter mig prova mina idéer. Ibland går det bra och ibland mindre bra. Men att något går fel behöver inte betyda misslyckande, utan en chans för personlig reflektion och självkritik. Vad kunde jag gjort annorlunda? Jag tror att man lär sig mer på att observera sig själv i ett misslyckat försök när man tänker efter vad som borde gjorts. Innan min första VFU var jag hypernervös att inget skulle fungera. Tänk om det blivit mos av alltihop. Visst blev det mos av vissa saker… Men ur moset reste sig en kunskap i att reflektera vad som kunde gjorts bättre för framtida aktiviteter. Nu under min andra VFU-period som jag har med samma klass och samma handledare har jag tagit det här reflekterande tankesättet till min fördel. Jag planerar, genomför och reflekterar. Vi har visserligen hört detta flera flera gånger på högskolan. Men det är ute i praktiken som man verkligen för förståelse för tankesättet.

Så om du är på väg ut på din första VFU, var inte orolig för att det inte ska bli bra. Visst ska du trivas med handledare och den biten. Det är allra viktigast. Men om dina lektioner inte blir som du tänkt så ska du inte vara orolig. Lär dig reflektera över vad du inte var nöjd med och peta in små knep för att göra lektionen effektivare. Din handledare finns där för att hjälpa dig. Så ställ många frågor. Vissa undrar vad man ska fråga sin handledare. Fråga om allt! Det kan vara om elevers sjukfrånvaro, hur planeringar ser ut, tidsåtgång på aktiviteter, listan är lång. Det finns faktiskt inga dumma frågor =)

Erik, blivande F-3 lärare.

 

”From Sweden 2 Phoenix” eller ”Alla försöken tog mig till en öken”

Hjärtliga hälsningar mitt i höstmörkrets antågande, kamrater, kollegor, lärarstudenter i Sverige. Hälsningarna är hjärtliga nog att ta sig över Atlanten, till alla er i Sverige, från min balkong här i lägenhetskomplexet Cholla Apartments, vid Arizona State University, bredvid Tempe-campuset, i en annan del av Phoenix, som ligger mitt i staten Arizona, som är den varmaste staten i USA. Låt mig få berätta hur jag hamnade här, vad jag sysslar med, och varför jag tycker ni också ska korsa hav i er färd mot läraryrket. Förresten, undertecknad läser ämneslärarprogrammet med inriktning mot arbete inom gymnasieskolan, ämneskombination svenska och engelska, vid Örebro universitet sen höstterminen 2012.

”Det går aldrig” sa de på Örebro universitet. Nä, orättvist, nu spelar jag på stereotyper av folk i Närke, men när jag började lärarprogrammet 2012, och tjatade på internationella kontoret att jag ville ta mig utomlands, sa de att det är svårt att hitta platser som funkar med den nya lärarutbildningen. Tidigare hade det tydligen varit lättare, när en helt sonika flög iväg och läste renodlade ämnen, men numera vet ni ju att vi läser ämnen integrerade med didaktik, och denna ämnesdidaktik är tydligen sällsynt utsocknes. Nu insinuerar inte undertecknad att det därför är något ruttet med ämnesdidaktik, tvärtom, jag tycker det helt klart är med på topplistan av bra grejer, strax under färdigskivat bröd, men ni förstår ju att jag tyckte det var en petitess i vägen för min exodus! Efter mycket tjat och flitiga besök på internationella kontoret, kom till slut ett mejl strax innan sommaren 2014, om att vi som läste engelska kunde ta oss utomlands om ett år, och bifogade en lista över möjliga värduniversitet. En lista, en massa länder, en massa skolor – hopp och lek, barn! Av anledningar som vi kan älta en annan gång ställde vår hjälte in sitt sikte på Amerika, mejlade friskt till handläggare, åkte till Kista och gjorde ett TOEFL-test, ansökte till två universitet, blev antagen till förstahandsvalet Arizona State University, och sitter nu på en balkong nio timmar bakåt från er tidszon. Det går alltid.

Min termin här i Arizona är tänkt att motsvara min sjunde termin, och kursen ENGIIIb, alltså tredje terminen engelska som sekundärt ämne. När jag valde bland delkurser i ASU:s kurskatalog var jag alltså tvungen att ha ENGIIIb:s kurser i åtanke, så att de matchade så bra som möjligt. Självklart fanns det utrymme för mig att argumentera för delkurser som jag tyckte var värdefulla (se också: sjukt sexiga), men kanske ibland inte uppenbarligen motsvarade någon delkurs i mitt tänkta, svenska program. Efter dialog med min engelsklärare blev det till slut dessa fyra kurser jag läser: Survey of British Literature; Queer Theories, Queer Lives; Unruly Voices of African-American Women in Literature; och Methods of Teaching English Language. Ursäkta, jag dreglar lite bara jag skriver dem. Har jag nämnt hur förpillat feta de här kurserna är? De är det, alltså.

Hur ska jag övertyga er om att ta er utomlands, på utbytesstudier? Berätta hur det slipar min engelska literacitet, kommunikativa kompetens, och kulturkunskap? Hålla låda om hur jag bildar och utvecklar mig själv utanför skolan via klubbar, föreningar, och arrangemang speciellt för utbytesstudenter? Orera om hur jag frossar i öppna scener, serietidningsbutiker, och internationella knytkalas (jag tog med ugnspannkaka, vilket även österrikarna gjorde av en ren tillfällighet)? Markus Krunegård sjunger en hel del om sina egna vistelser i Amerika på sina senaste skivor, varav många rader är skrämmande träffande, men inget slår hårdare än: ”att alla klyschor stämmer är den största klyschan som stämmer”, från ”Hell Yeah, Norrtälje” på skivan ”Rastlöst Blod”. Så därför, kära läsare, tror jag redan att ni kan tänka er tusen anledningar att flyga iväg, för ni kan era klyschor om hur utbytesstudier får en att växa så förpillat mycket som person. Men dessutom, som just lärarstudent utomlands, kan jag säga att min vistelse här lär mig att sympatisera mer med och få förståelse för mina framtida, nya gymnasieelever. Jag är helt ny, i ett nytt sammanhang, nya personer, nya rutiner, nya förväntningar på mig, flera olika kurser parallellt, osäker på hur en hittar i stan, på campus, till toaletten, och varför toaletten ser så märklig ut. Kanske kan jag med en närmare erfarenhet än min egen gymnasietid säga till mina elever ”lugn, hörru, jag vet hur det känns”. 

PS: Många pratar om ”bucket lists”, att jag borde ha någon sorts ”hinklista” eller kanske ”spannspalt”, där jag bockar av upplevelser som jag bara måste passa på att göra i USA. Hittills kanske det involverar mina besök på baseball- och amerikansk fotbollsmatcher, mina första poesiuppträdanden på den nordamerikanska kontinentalplattan, eller mitt besök på IKEA i Tempe – men nu har jag även bockat av en punkt på livets stora ”bucket list”: att publicera en text där jag använder adjektivet ”förpillat” mer än en gång. Check på den, hörni.

Erik Malm

Tempe, Arizona

18/9, 2015 (PS:et från 15/10, 2015)

Union to Union bildat – Nu kan LR:s internationella arbete ta fart på riktigt

– Förra veckan träffade jag två lärare från Iran här i Sverige som beskrev situationen med fängslade lärare, inskränkningar i mötesfriheten, trakasserier och rent fackliga frågor som att lärare inte fått ut sina löner, berättar Bo Jansson, ordförande Lärarnas Riksförbund.

– Det kan tyckas lite att göra ett stöduttalande, men för de lärare som kämpar kan det kännas avgörande. På något sätt kommer vi därför att visa vårt stöd för de iranska lärarna, säger han.

Bo Jansson har haft ansvaret för internationella frågor inom förbundet sedan 2009 och sitter sedan dess även i styrelsen för ETUCE, den europeiska delen inom Education International (EI). Inom EI samlas över 32 miljoner lärare från 171 länder, däribland Lärarnas Riksförbund.

– De frågor vi i grunden brottas med vad gäller lärararbetet är samma, samtidigt som de omständigheter vi arbetar under är väldigt olika. I vissa länder är det fackliga arbetet rent av livsfarligt. Särskilt minns jag de bilder som visades på Education Internationals kongress av lärare som mördats på grund av sitt fackliga arbete. När det kom till Colombia ville bilderna aldrig ta slut. Då förstår man grunden till varför man engagerar sig fackligt, berättar han.

Vad gör LR för att förbättra lärarnas situation internationellt?

– I ETUCE har vi bland annat skickat delegationer till länder i Östeuropa där de fackliga organisationerna infiltrerats och hotats att krossas. Vi har fått regeringarna att backa när de sett att lärarna är en del av något större, berättar Bo Jansson.

– Vi har också engagerat oss mot de direkta lönesänkningar och försämringar av villkoren som framförallt drabbat länderna i Sydeuropa, såsom Grekland. Nedskärningar vad gäller skolan är det dummaste man kan göra i kristider, är det någonting man ska satsa på i ett sådant läge så är det utbildning.

– Inte minst har vi medverkat till att Saco nu gått med LO-TCO Biståndsnämnd och bildad Union to Union. Det har varit väldigt viktigt för mig som också sitter i Sacos styrelse.

Union to Union bildat

Union to Union är ett samarbetsorgan för internationellt fackligt utvecklingsarbete och består av LO, TCO och Saco. Med stöd från bland annat Sida arbetar Union to Union för demokrati, en rättvis fördelning av resurser och hållbar utveckling genom att sprida kunskap om mänskliga rättigheter och styrkan i att organisera sig fackligt för att tillsammans öka var och ens möjlighet till försörjning.

– Nu när Union to Union bildats som även vi i Saco är en del av kommer vi i LR också att ha helt andra möjligheter till att delta och driva olika projekt internationellt. Inledningsvis har jag pratat med våra kamrater i det botswanska lärarförbundet BOSETU som jag besökte förra året. Vi hoppas också på samarbete med bland annat några kurdiska organisationer vi har kontakt med.

Varför är det viktigt med facklig internationell solidaritet?

– Som förbundsordförande i LR tänker jag alltid på grunden till varför fackföreningar bildats. Det håller inte att bara politiker och arbetsgivare bestämmer allt. Det är samma sak idag, det behövs en motvikt. Hur skulle det se ut om inte vi arbetstagare slöt oss samman? Kan vi någonsin lämna över det ansvaret? Nej, säger Bo Jansson.

– Internationell solidaritet handlar inte om vi och dom, att ”vi” som har det bättre ska hjälpa ”dom”, utan det handlar om att vi hjälper varandra. Tappar vi det perspektivet har vi inga som hjälper oss när vi behöver hjälp.

– Men för oss lärare handlar det också om något större., fortsätter han:

– Det finns en anledning till att just skolor och vi lärare blir attackerade i krig och av terrorgrupper. Det är för att vi arbetar med demokrati i grunden. Kunskap är makt och det är en demokratisk rättighet för alla att kunna erövra det. Man får inte kunskap, man erövrar det. Men man måste få möjlighet till det. Skola och utbildning och tillgång till kvalificerade lärare behövs för att alla ska få möjlighet till den chansen. Därför kämpar vi för rätten till utbildning och lärares situation internationellt, avslutar han.

Låd mig inspirera

Jag har själv hittills samlat på mig väldigt mycket under mina två år som lärarstudent. Det känns bra att ha en del i bagaget som man kan plocka fram, för rätt som det är så står man där framför eleverna. Men det är svårt att få prova idéerna när man själv är elev eller student.

Jag har själv pysslat ihop en liten idé som jag vill prova i praktiken. Jag kallar den kort för Frågelådan 

IMG_3616 Lådan gjorde jag av att klä in en papplåda med A4-papper, sedan ritade jag frågetecken och pil med lite halvroliga färger. Jag har inte precis obegränsat med material hemma, men den blev helt okej.

Tanken är att ställa den här lådan i klassrummet och uppmuntra elever till att lägga i lappar om vad de skulle vilja veta mer om. Det kan vara vad som helst egentligen, kanske fakta om Eiffeltornet, daggmaskar eller hur man tillverkar sirap. Man väljer sedan ut en lapp som man kan berätta om och gör en mindre research för att kunna presentera det på cirka fem minuter för eleverna (det kommer bli som en liten utfyllnadskloss när klockan närmar sig rast eller lunch). Man kanske bara berättar eller använder något digitalt hjälpmedel. Då jag läser mot förskoleklass till åk 3 använder jag gärna bilder tillsammans med text.

Skulle detta bidra till allmänbildning hos eleverna? Kanske. Att definiera allmänbildning är svårt… Men ur en elevs perspektiv, att få berätta för föräldrar eller vänner om hur högt Eiffeltornet är och i vilket material det är byggt (utan att googla) borde ge en känsla av “jag-kan” som i sin tur borde främja elevens lust till att lära. Kuriosa equals självförtroende, equals kunskapstörst.

Jag är väldigt säker på att andra har använt sig av den här typen av lådor. Jag undrar om det blir lika bra i praktiken som i teorin?

Men varför skrev jag om detta? Jo, jag ville visa att man får vara kreativ i yrket. Man får skapa för att främja lärande. Skulle det inte fungera så får man utvärdera hur man kunde ha gjort. Vara självkritisk sedan prova igen. Det kan bara bli bättre.

Erik, blivande lärare förskoleklass – åk3

Tips till framtida lärarstudenter

Inför varje ny termin erbjuds några studenter från varje program på högskolan i Borås att arbeta för något som kallas Studentring. Det innebär att man som nuvarande student ringer till de nyantagna för att välkomna dem samt besvara eventuella frågor som de kan ha. Denna sommar har jag deltagit i Studentring och således fått ringa till de nya lärarstudenterna. Det har gett mig klarhet i de funderingar som finns kring vår omdiskuterade utbildning. Efter ett tag insåg jag nämligen att det var några frågor som ständigt återkom, så jag tänkte ta tillfället i akt att besvara dem på detta publika forum. Här kommer alltså fem snabba frågor och svar till nya lärarstudenter:

 

  1. Hur mycket tid och kraft måste man lägga för att klara av utbildningen?

Finns motivationen och viljan så kommer du klara det. Lärarutbildningen är tämligen lätt att komma in på, men det är viktigt att komma ihåg att det är en akademisk utbildning som kräver ditt fulla fokus. Samtidigt är studierna vad man gör de till. Du är här för att du vill bli lärare. Ta varje tillfälle i akt att fortbildas, för att kunna utveckla din egen lärarroll.

  1. Kommer jag klara av det?

Ja. Det är det korta svaret. Det längre svaret låter såhär; DU måste vilja det här, DU måste finna motivation och kraft i dina studier och DU måste ta ansvar för din egen fortbildning. Du kommer klara av det om du vill klara av det. Fokus bör ligga på delmål och givetvis det stora slutliga målet; att bli färdig legitimerad lärare. Tanken på att få jobba i skolverksamhet ska kännas inspirerande (och kanske lite skrämmande samtidigt).

  1. Är det roligt?

Det är roligt och jobbigt på samma gång. Högskolestudier möjliggör en unik frihet där egenansvarets fana alltid är hissad. Ibland kan man sakna kontinuitet och struktur i vardagen och ibland kan man sitta och njuta på ett café i flera timmar för att helhjärtat ägna sig åt plugg. Att studera till lärare är fantastiskt. Du får lära dig saker som andra inte kan och du får en unik möjlighet att studera människan och hennes oändliga utvecklingsmöjligheter. Ta vara på den kunskapen.

  1. Vad gör man på sin praktik?

Under din VFU får du pröva dig fram för att hitta just din lärarroll. Du ges även utrymme att göra misstag. Genom observation och praktiserande ges du möjlighet att använda klassrummet som en plattform där du får utvecklas till lärare. Kom ihåg att ta vara på tips och trix som pedagogerna på skolan ger. Tänk även på kringpersonal som rör sig i skolmiljön; syvare och elevassistenter kan ge dig infallsvinklar och kunskap om eleverna. Ta inspiration från dem du möter och fråga på! Hellre en fråga för mycket än en för lite bör vara ledstång.

  1. Kommer jag få jobb och hur kommer lönen att se ut?

Det är för tillfället lärarbrist och jobb kommer antagligen inte vara en bristvara när du tar din examen. Det bör nämnas att det är olika efterfrågan beroende på vilken slags lärare du planerar att bli. Och nu till lönen. Debatten kring lärarlöner har fått ta stort utrymme i media på sistone. ”Lärarlönerna måste höjas!” är en fras du kommer att höra ofta. Skrämmande lite har dock hänt på den fronten. Lönerna är fortfarande alltför låga och man kan tycka att en genuin akademisk utbildning ska ge lön för mödan. Man ska tjäna på att vilja utbilda Sveriges framtid. Än är vi inte där, men genom att engagera dig i förbund såsom Lärarnas Riksförbund kan vi tillsammans arbeta för att stärka inte bara vår egen, men också Sveriges framtid. Om vi tillsammans är engagerade hellre än likgiltiga står vi starka.

Att leva som man lär – en lärarstudent i vårdyrket

 

Likt för så många andra studenter runtom i landet innebär inte sommaren semester för mig. När skolan tar paus knegar jag vidare på ett 100-procentigt sommarvikariat för att dryga ut studentkassan inför det kommande läsåret. Jag har hamnat på hemtjänsten; där dagarna ägnas åt att hjälpa människor att klara av sin vardag hemma. I praktiken innebär det att jag hjälper till med mediciner, toalettbesök, duschar, blöjbyten, tvättning, städning och kanske det viktigaste av allt; en social närvaro som så många fler än vi tror, saknar och behöver. Allt som oftast är jag på språng, till fots eller bakom ratten. Ständigt på väg till nya människor med nya behov och rutiner. Tiden är knapp och arbetspassen är förlagda under både kvällar och helger. Jag ser hur mina erfarna kollegor lärt sig att arbeta med knappa resurser under obekväma arbetstider. Liksom skolan så har inte vården det bästa av rykten men jag insåg dock tidigt att det fanns mycket för mig att lära under denna sommar, inte minst i rollen som framtida pedagog.

Många av de jag möter under min arbetstid närmar sig livets slutskede. De har varit med om mycket; salig lycka liksom bottendjup sorg. Kärlek och hat. De har strävat, jobbat, avancerat och pensionerats. Drömt och fantiserat. De har antagligen fumlat i mörkret med någon speciell, druckit för mycket vin vid en fest och skämts dagen efter, de har fått se både städer och stränder. De har levt och upplevt.

Jag möter alltså dessa människor dagligen just nu, vilket får mig att begrunda mitt yrkesval där jag tvärtemot detta får möta människor precis i livets början. Då viktiga beslut tas och identiteten utforskas. Jag tänker att det finns mycket kunskap att ta tillvara på under denna sommar. Om hur bemötande och respekt är viktigt, om hur ett leende och lite omsorg kan förgylla en dag. Jag inser att vi människor trots ålder egentligen aldrig förändras. Vi behöver samma saker vid 14 år som vid 74; vi behöver känna oss delaktiga och sedda, accepterade för de vi känner att vi är. Vi behöver vara en del av ett positivt sammanhang.

Som lärare får man det stora förtroendet att förvalta och utveckla något av det viktigaste en människa i början av sitt liv äger. Kunskap och tankeverksamhet. Förmågan till reflektion och argumentation. Kapaciteten till att se nya vägar, möjligheter och perspektiv. Som lärare bygger man grunden inför det som en dag blir dessa visa(re) äldre människor. Det är just därför denna grund är så oerhört viktig. Skolan ska inte bara bygga en stabil kunskapsgrund utan också en stark emotionell trygghet samt utveckla en moralisk kompass.

Så vad är den viktigaste insikten av de alla denna sommar? Jo, att yrken som möjliggör dessa nära möten människor sinsemellan, unga som gamla, är bland det mest fantastiska som man kan ägna sina dagar åt.

/ Ellen Malcolm, Lärarstudent på Högskolan i Borås.

Viva Las Visby

Trodde ni att jag hade förlorat mig i dalen, förlorat mitt wi-fi (vilket i och för sig sker oftare än jag vågar erkänna på denna laptop) eller kanske minglat bort mig? Nejdå, det blev bara lite sent men det möjliggör ju bara för en Late Night Blog!

Sverige har precis vunnit U21-EM för första gången någonsin (mitt intresse kan endast beskrivas som svalt i och med att jag endast kollade på den avgörande straffläggningen i finalen) samtidigt som mörkret lägger sig över ett Visby med en galen dal. Det är svårt att inte bli galen i dalen (#galenidalen) när det händer mer här under en dag än i de så taffligt illustrerade beskrivningarna av det vilda Las Vegas som ofta skildras på TV-serier och på film. Vi har visserligen ett lotterihjul som rullades friskt (av en överhängande majoritet minderåriga) under dagen så vissa paralleller går att dra till Las Vegas ändå om man verkligen stretchar det.

Måste snabbt inflika att mina Almedalskumpaner antingen sover eller är frånvarande på diverse uppdrag så jag lyckas skona de alla från hur den här bloggen faktiskt konstrueras. Jag tänker inte delge några detaljer men produktionen av bloggen kan närmast jämföras med produktion av korv och lagar (som av någon anledning alltid beskrivs som ting man aldrig vill se produceras!).

Kikar man rent konkret på vad som faktiskt har hänt idag så kan det främst beskrivas som en dag med seminarier av något varierande kvalité (den om Minecraft i undervisningen var ball men också lite väl abstrakt) och ett intermittent viftande med whiteboards för kampanjen. Vår kampanj #lärarebehöver tågar på och vi lovar att sprida vårt budskap om rätten till vår profession under resten av Almedalsveckan (och gärna med mer välkända ansikten).20150630_110951

Mingel har varit en högst trevlig punkt på dagens schema och under SACO-minglet lyckades jag på ett magiskt sätt nästan endast prata med personer från Sveriges Arkitekter, ordförande Jacob pratade om drömmen om att låta alla elever läsa någon form av arkitektur och han gjorde det med ett riktigt välvårdad skägg! Sen blev det bland annat mingel hos Lärarförbundet där jag åt några rediga slevar av deras buffé – Lärarförbundet äts alltså upp av LR, bokstavligt talat (hehe).

Mobilbatteriet är slut, jag börjar nu också närma mig några få procent av mitt personliga batteri så jag ger mig för denna gång men återkommer givetvis imorgon med mer highlights från den galna dalen!

Försnack inför Almedalen

Oh boy!

Det är med de orden (som på ett kompakt sätt beskriver både min längtan och nervositet inför det som komma skall) som denna blogg om Almedalsveckan 2015 inleds. För nu börjar det verkligen närma sig, om nästan exakt en vecka kliver jag av färjan i Visby som då kommer blomstra, bubbla och skimra av Almedalsprakt. Det blir min första tur till Almedalen någonsin – härligt ska det bli!

ÖverblickAlmedalen

Den mer noggranna läsaren räknar omgående ut att jag anländer till Visby på måndag kväll och har därmed äntrat färjan mot Gotland något sent (Almedalsveckan börjar alltså officiellt söndagen den 28:e juni). Synd är väl det, men jag väljer att jämföra mig själv med den nu klassiske norska fotbollsspelaren Ole Gunnar Solskjær som gång på gång under 90-talet började matcherna på avbytarbänken för att sedan kliva in under andra halvlek och avgöra matcherna i Manchester Uniteds favör. Vad denna jämförelse också vittnar om (annat än att den kanske är lite obskyr…) är förstås att vi har en formidabel spelartrupp på nio studdare på plats i Almedalen bestående av både “Youngbloods” och veteraner (där jag förstås utgör undantaget med min perfekta medelålder) för att maximera våra vinstchanser! Ni kommer få reda på vilka alla dessa nio personer är förr eller senare men vi har tunga pjäser på plats i form av Stud-ordförande Isak, ledamöter från den centrala styrelsen samt aktiva medlemmar direkt från lokalföreningar runtom i landet.

Bloggande är ju av sin natur narcissistisk och därför känns en kortare presentation av mig passande: Sebastian Forsman heter jag och läser till ämneslärare för gymnasiet med inriktning engelska och historia vid Stockholms universitet. Som LR Studdare är jag vice ordförande (ja, jag är den första att erkänna att den titeln endast existerar för att boosta mitt ego) i Stockholms lokalförening och som ledamot i den centrala styrelsen. Bloggen kommer mest handla om mina tankar och upplevelser under vår galna vecka i Almedalen, jag är inte den som gillar att lova för mycket men det jag kan lova är att det kommer en uppdatering varje kväll med highlights från dagen med hjälp av färgbilder, utsvängningar och eventuellt usla rim (en framtida rubrik jag jobbar på är “Galen i Dalen” eller “Almegalen i Dalen” – A work in progress som man brukar säga…). Med ett programutbud på minst 3383 evenemang, 1459 arrangörer och 30 000 besökare tror jag knappast brist på bloggmaterial kommer vara ett kännbart problem.

Jag tror högt om mina läsare (frågan är dock om mina läsare tror lika högt om mig, hehe) och därför kommer här inte en långdragen presentation om vad Almedalen är och dess historiska bakgrund eftersom jag tror ingen över 11 års ålder kan ha missat detta politiska jippo. En historisk detalj som jag ändå känner jag måste inkludera är att Olof Palme, dåvarande utbildningsminister, faktiskt var den som startade hela kalaset 1968 – skolpolitiker ledde vägen på den tiden alltså! Nu för tiden är det, som vi alla vet, Lärarnas Riksförbund som leder vägen inom skolpolitiken och det konkretiseras inte enbart genom en handfull aktiviteter under Almedalsveckan (all info om det hittar ni HÄR) utan även via den ständigt aktuella kampanjen skollotteriet med fokus på statligt huvudmannaskap. Jag har faktiskt testrullat det fysiska lotterihjulet inne på kansliet förra veckan – bra känsla i snurret och riktigt cleana färger, hjulet får betyget A. På bilden nedan ser ni var LRs tält är placerat under hela veckan.LRs tält Almedalen 2015

Kollar vi på vad vi i LR Stud har för planer för Almedalen så vill jag endast ge er en teaser i form av bilden nedan. Följ oss på Twitter och Instagram @LR_Stud för att följa vår kampanj när den väl har rullat igång!Almedalen kampanj teaser 2

En sista och viktig punkt inför Almedalsveckan är det faktumet att jag representerar ER (känn er utpekade! I alla fall om ni är medlem i LR) och det innebär att jag mer än gärna framför frågor, funderingar och åsikter som NI vill att skolpolitiker eller andra aktiva inom skolan skulle behöva ta del av. Vågar, likt bloggandet, inte lova för mycket men jag ska bannemig försöka i alla fall! Själv har jag nyligen läst färdigt English III for Teaching at Upper Secondary Schools (kort och gott kursnamn) på Stockholms universitet och jag hade ärligt talat inte en lärarledd oftare än _EN_ gång var 12:e dag i snitt, det är inte OK och det tänker jag framföra till de som förhoppningsvis kan göra skillnad (om bla antalet lärarledda timmar skriver dessutom Isak om i denna dagsfärska artikel HÄR). Långsiktiga planer för skolan skulle jag också vilja höra mer om, kan en politiker tänka längre än fyra år?! Många svåra frågor, jag undrar om man får något vettigt svar 🙂