Därför ska jag bli lärare

Hej alla som läser!

Jag heter Rebecca Roth, är 21 år och jag läser just nu till ämneslärare på Campus Helsingborg. Min inriktning är gymnasieskolan och mitt förstaämne är svenska. Första terminen är gjord och min andra termin är påbörjad, så jag är fortfarande relativt färsk som lärarstudent. Det är ungefär nu jag börjar bli varm i kläderna och förstår vad som förväntas av mig.

Det är ändå inte första gången jag läser på högskola men första gången jag läser ett program som jag är stensäker på. Det är ju en ganska vanlig process att gå från gymnasiet och hoppa runt på lite olika utbildningar innan man slår sig ner vid en speciell utbildning. Jag har läst freds- och konfliktvetenskap, religionsvetenskap och påbörjat en termin som förskollärarstudent (och utöver det läst lite fristående pedagogiska kurser). Det tog ungefär ett och ett halvt år för mig att inse att det var en självklarhet att jag skulle bli gymnasielärare.

Varför var detta så självklart helt plötsligt? Jo, kanske för att redan när jag var sex-sju år gammal och gick på förskolan så tog jag min frökens papper och skulle själv hålla i dagens “lektioner” och jag bad alla sätta sig ner och vara tysta. Det skulle kunna vara därför.

Men huvudsyftet är att jag vill vara med och förändra. Inte bara samhället och världen i stort utan också det lilla som alltid börjar hos varje enskild individ. Jag har själv erfarenhet av att ha hamnat snett i skolan och det finns lärare som jag idag känner oerhörd tacksamhet för som inspirerade mig och sporrade mig till att leva ut till min fulla potential.

De är kanske också orsaken till att jag sitter på Campus i Helsingborg och skriver rapporter, hemtentor och har redovisningar dag ut och dag in. För att de fick mig att inse att jag kan om jag vill och för att de aldrig slutade tro på mig, vilket ledde till att jag började tro på mig. Det finns inget viktigare än lärare som ser sina elever som enskilda individer och som tar varje elev på allvar. Därför vill jag bli lärare. Jag blir tårögd av tanken att få se utveckling efter utveckling och längtar oerhört mycket tills jag faktiskt får bli en del av det.

Just nu är jag i alla fall mitt uppe i min svenskakurs och står stilla i valet av mitt andraämne. Valet av sitt andraämne är svårare än vad man tror att det ska vara. Det är många aspekter att ta hänsyn till. Bland annat efterfrågan, studietiden och intresset för ämnet. Historia och samhällskunskap är (förutom två fantastiskt roliga ämnen) inte särskilt eftertraktat om man jämför med matematiklärare och naturkunskapslärare men det är de två ämnen som faller mig mest i smaken.

Jag har god tid på mig att bestämma andraämne. Men hur sjutton ska jag veta vad jag vill lära ut i framtiden UTÖVER svenska?! Det tog ju ett och ett halvt år för mig att inse bara det!

Hoppas vi får en trevlig tid framöver här på Studerandebloggen. Har ni frågor eller vill slänga in en kommentar så kör så det ryker. Jag blir bara glad!

Rebecca Roth
Ämneslärarstudent, Campus Helsingborg

När ljuset i tunneln är knapphålsstort

Fy sjutton vilken vinter utbrister de flesta, nästan i förvåning. För visst är det så, varje vinter blir man ändå lite överraskad av hur mörk och glåmig den svenska vintern faktiskt kan vara. Jag själv dagdrömmer ganska ofta om vajande palmblad, strålande sol, värme och vita stränder. Jag muttrar väl kanske också lite lagom bittert i samma veva att; tänk de som har råd med det. Här är vardagen fylld med repade matlådor, otömda luddfilter i den gemensamma tvättstugan och ett evigt flöde av räkningar. Ja, det känns verkligen extra bittert när paraplyet under min promenad hem från högskolan vänder sig ut och in på som ett resultat av en stark vindpust med en tillhörande kall regndusch i ansiktet som grädde på moset. Jag är väl knappast ensam om detta; vardagens stilla lunk och skolans ändlösa flöde med uppgifter. För, när man för den sjuttioelfte gången skriver om något luddigt etikbegrepp eller den demokratiska grundprincipen känner man sig ju faktiskt lite less. Allt det där nya som förgyllde de första terminerna på lärarutbildningen verkar som om bortblåsta, nästan som med det där ut- och invända paraplyet. Gone, finitio, urless. Man har samlat 90 högskolepoäng, bara 180 kvar då.

Men, tänker jag, även detta har ju ett slut. This too shall pass och allt det där. Trots det har jag väl stundvis lite svårt att visualisera hur fantastiskt det där slutmålet faktiskt kommer vara. Kommer 4,5 års studier verkligen vara värt höga CSN-lån och en lön som inte på några vis reflekterar eller kompenserar den långa studieperiod man genomgått. En melankolisk tankegång förvisso, och alla har vi väl under vinterhalvåret lite närmare till denna känsla än annars.

Trots detta byts ibland denna stundvis dystra framtidsutsikt ut mot ilska. Vad är det egentligen som är på väg att hända med vår skola? Ska det behöva vara såhär svårt? Politikerna kommer med ändlösa så kallade förbättringar med tveksamma lönelyft som inte verkar ge någon större effekt. Klasserna blir större, de legitimerade lärarna färre. Media rasar om det akademiska förfallet och inte minst om lärarutbildningens många brister. Och visst finns det skavanker men också en hel drös med välutbildade, nyexaminerade lärare som kommer ut i arbetslivet varje år. Vi behöver ta vara på dem och se till så de inte lämnar yrket.

Lärarutbildningens förfall. Låga antagningssiffror, ekande tomma platser och många avhopp. Vad behöver hända?

Det börjar med lärarna. Som det alltid gjort. Det börjar med prioritering och erkännande i form av lönelyft och en hållbar arbetsbörda. Det börjar med våra verksamma lärare, sedan följer studenterna.

 

Ellen Malcolm

Ämneslärarstudent 7-9, Högskolan i Borås

 

En eloge till alla lärarutbildare

Eller som jag vill kalla dem; pedagogiska förebilder. Jag förundras ständigt över min kontinuerligt växande kunskap i de ämnen som jag läser, nästintill obemärkt tillägnar jag mig pedagogiska och ämnesspecifika insikter genom föreläsningar, workshops och seminarier tillsammans med mitt lärosätes fantastiska lärarutbildare. Det klagas högt och lågt över vår lärarutbildning, den är under ständig granskning och reformförslagen fullkomligt haglar över oss. Politikerna vill ha förhöjd kvalitet och studenternas förslag för att möjliggöra just detta är; mer lärarledd tid. Inte konstigt alls skulle jag vilja påstå! Låt mig förklara varför:

11274397_370866519770402_1255418945_n11117106_629063440559258_1671019899_n

Den pedagogiska fingertoppskänsla som florerar mellan mina föreläsare är fantastisk och utan tvekan något att sträva mot och ta efter. Genom en didaktisk intelligens skapar de förståelse och sammanhang inför läraryrket samt dess komplexitet. Därmed skapar de en stadig grund för oss lärarstudenter att stå på och därefter utvecklas från. Om vi talar om att höja lärarnas yrkesstolthet så anser jag att vi borde börja med våra lärarutbildare, de är ju trots allt de som de facto utbildar Sveriges framtid. En ganska hisnande tanke om jag får säga det själv. Trots en politik som många gånger försvårar deras arbete, en relativt negativ syn på deras fortbildningsområde samt studenter som inte alltid är nöjda så är jag och många andra framtida pedagoger ändå extremt tillfreds med vår utbildning, innehållet i den och framför allt de som leder den. Våra pedagogiska förebilder får inte tillräckligt med credd helt enkelt!

11421986_161669810852339_1087431215_n

Så jag vill bara säga tack till våra utbildare såhär i slutet på ännu en termin här på lärarutbildningen. Genom er dedikation samt gedigna arbetssätt och strukturer har jag tillägnat mig ett fackspråk, teorikännedom och ämnesspecifika kunskaper. Er entusiasm inför yrket gör att de långa stunderna av plugg blir uthärdliga. Ni fantastiska lärarutbildare gör att mitt mål blir klart och tydligt, jag är på väg att bli lärare och med er hjälp, också en god sådan.

En eloge till alla lärarutbildare.Blogg.EllenMalcolm.

Ellen Malcolm

Ämneslärarstudent på Högskolan i Borås

 

 

 

Dax för VFU!

Vfu, eller verksamhetsförlagd utbildning är studenters chans på lärarutbildningen att under hjälp av en handledare översätta det vi lärt oss på högskolan till våra framtida elever.

Vi har ett par VFU-perioder som ska genomföras under utbildningen. Denna praktik ska sedan betygsättas av den handledare man får tilldelad. Man får en chans att bli lite varm i kläderna och bli sporrad till det framtida yrket. Jag själv har fått väldigt bra råd och tips som man inte kan få från högskolans olika föreläsningar. Visst får vi massa verktyg som hjälper oss, men inget går upp mot ”verkligheten”. Det kan handla om förhållningssätt gentemot elever. Rena sociala bitar faktiskt som är väldigt viktiga. Det är svårt att lära sig dessa små sociala bitar på en föreläsning, utan det måste upplevas i en verksamhet.

Jag har haft en väldig tur på det stället jag hamnat. Min handledare låter mig prova mina idéer. Ibland går det bra och ibland mindre bra. Men att något går fel behöver inte betyda misslyckande, utan en chans för personlig reflektion och självkritik. Vad kunde jag gjort annorlunda? Jag tror att man lär sig mer på att observera sig själv i ett misslyckat försök när man tänker efter vad som borde gjorts. Innan min första VFU var jag hypernervös att inget skulle fungera. Tänk om det blivit mos av alltihop. Visst blev det mos av vissa saker… Men ur moset reste sig en kunskap i att reflektera vad som kunde gjorts bättre för framtida aktiviteter. Nu under min andra VFU-period som jag har med samma klass och samma handledare har jag tagit det här reflekterande tankesättet till min fördel. Jag planerar, genomför och reflekterar. Vi har visserligen hört detta flera flera gånger på högskolan. Men det är ute i praktiken som man verkligen för förståelse för tankesättet.

Så om du är på väg ut på din första VFU, var inte orolig för att det inte ska bli bra. Visst ska du trivas med handledare och den biten. Det är allra viktigast. Men om dina lektioner inte blir som du tänkt så ska du inte vara orolig. Lär dig reflektera över vad du inte var nöjd med och peta in små knep för att göra lektionen effektivare. Din handledare finns där för att hjälpa dig. Så ställ många frågor. Vissa undrar vad man ska fråga sin handledare. Fråga om allt! Det kan vara om elevers sjukfrånvaro, hur planeringar ser ut, tidsåtgång på aktiviteter, listan är lång. Det finns faktiskt inga dumma frågor =)

Erik, blivande F-3 lärare.

 

”From Sweden 2 Phoenix” eller ”Alla försöken tog mig till en öken”

Hjärtliga hälsningar mitt i höstmörkrets antågande, kamrater, kollegor, lärarstudenter i Sverige. Hälsningarna är hjärtliga nog att ta sig över Atlanten, till alla er i Sverige, från min balkong här i lägenhetskomplexet Cholla Apartments, vid Arizona State University, bredvid Tempe-campuset, i en annan del av Phoenix, som ligger mitt i staten Arizona, som är den varmaste staten i USA. Låt mig få berätta hur jag hamnade här, vad jag sysslar med, och varför jag tycker ni också ska korsa hav i er färd mot läraryrket. Förresten, undertecknad läser ämneslärarprogrammet med inriktning mot arbete inom gymnasieskolan, ämneskombination svenska och engelska, vid Örebro universitet sen höstterminen 2012.

”Det går aldrig” sa de på Örebro universitet. Nä, orättvist, nu spelar jag på stereotyper av folk i Närke, men när jag började lärarprogrammet 2012, och tjatade på internationella kontoret att jag ville ta mig utomlands, sa de att det är svårt att hitta platser som funkar med den nya lärarutbildningen. Tidigare hade det tydligen varit lättare, när en helt sonika flög iväg och läste renodlade ämnen, men numera vet ni ju att vi läser ämnen integrerade med didaktik, och denna ämnesdidaktik är tydligen sällsynt utsocknes. Nu insinuerar inte undertecknad att det därför är något ruttet med ämnesdidaktik, tvärtom, jag tycker det helt klart är med på topplistan av bra grejer, strax under färdigskivat bröd, men ni förstår ju att jag tyckte det var en petitess i vägen för min exodus! Efter mycket tjat och flitiga besök på internationella kontoret, kom till slut ett mejl strax innan sommaren 2014, om att vi som läste engelska kunde ta oss utomlands om ett år, och bifogade en lista över möjliga värduniversitet. En lista, en massa länder, en massa skolor – hopp och lek, barn! Av anledningar som vi kan älta en annan gång ställde vår hjälte in sitt sikte på Amerika, mejlade friskt till handläggare, åkte till Kista och gjorde ett TOEFL-test, ansökte till två universitet, blev antagen till förstahandsvalet Arizona State University, och sitter nu på en balkong nio timmar bakåt från er tidszon. Det går alltid.

Min termin här i Arizona är tänkt att motsvara min sjunde termin, och kursen ENGIIIb, alltså tredje terminen engelska som sekundärt ämne. När jag valde bland delkurser i ASU:s kurskatalog var jag alltså tvungen att ha ENGIIIb:s kurser i åtanke, så att de matchade så bra som möjligt. Självklart fanns det utrymme för mig att argumentera för delkurser som jag tyckte var värdefulla (se också: sjukt sexiga), men kanske ibland inte uppenbarligen motsvarade någon delkurs i mitt tänkta, svenska program. Efter dialog med min engelsklärare blev det till slut dessa fyra kurser jag läser: Survey of British Literature; Queer Theories, Queer Lives; Unruly Voices of African-American Women in Literature; och Methods of Teaching English Language. Ursäkta, jag dreglar lite bara jag skriver dem. Har jag nämnt hur förpillat feta de här kurserna är? De är det, alltså.

Hur ska jag övertyga er om att ta er utomlands, på utbytesstudier? Berätta hur det slipar min engelska literacitet, kommunikativa kompetens, och kulturkunskap? Hålla låda om hur jag bildar och utvecklar mig själv utanför skolan via klubbar, föreningar, och arrangemang speciellt för utbytesstudenter? Orera om hur jag frossar i öppna scener, serietidningsbutiker, och internationella knytkalas (jag tog med ugnspannkaka, vilket även österrikarna gjorde av en ren tillfällighet)? Markus Krunegård sjunger en hel del om sina egna vistelser i Amerika på sina senaste skivor, varav många rader är skrämmande träffande, men inget slår hårdare än: ”att alla klyschor stämmer är den största klyschan som stämmer”, från ”Hell Yeah, Norrtälje” på skivan ”Rastlöst Blod”. Så därför, kära läsare, tror jag redan att ni kan tänka er tusen anledningar att flyga iväg, för ni kan era klyschor om hur utbytesstudier får en att växa så förpillat mycket som person. Men dessutom, som just lärarstudent utomlands, kan jag säga att min vistelse här lär mig att sympatisera mer med och få förståelse för mina framtida, nya gymnasieelever. Jag är helt ny, i ett nytt sammanhang, nya personer, nya rutiner, nya förväntningar på mig, flera olika kurser parallellt, osäker på hur en hittar i stan, på campus, till toaletten, och varför toaletten ser så märklig ut. Kanske kan jag med en närmare erfarenhet än min egen gymnasietid säga till mina elever ”lugn, hörru, jag vet hur det känns”. 

PS: Många pratar om ”bucket lists”, att jag borde ha någon sorts ”hinklista” eller kanske ”spannspalt”, där jag bockar av upplevelser som jag bara måste passa på att göra i USA. Hittills kanske det involverar mina besök på baseball- och amerikansk fotbollsmatcher, mina första poesiuppträdanden på den nordamerikanska kontinentalplattan, eller mitt besök på IKEA i Tempe – men nu har jag även bockat av en punkt på livets stora ”bucket list”: att publicera en text där jag använder adjektivet ”förpillat” mer än en gång. Check på den, hörni.

Erik Malm

Tempe, Arizona

18/9, 2015 (PS:et från 15/10, 2015)

Låd mig inspirera

När man går på lärarutbildningen får man nu och då idéer och inspiration från olika seminarier och föreläsningar som man senare kan använda i yrket. Jag har själv hittills samlat på mig väldigt mycket under mina två år som lärarstudent. Det känns bra att ha en del i bagaget som man kan plocka fram, för rätt som det är så står man där framför eleverna. Men det är svårt att få prova idéerna när man själv är elev eller student.

Jag har själv pysslat ihop en liten idé som jag vill prova i praktiken. Jag kallar den kort för Frågelådan

 

 

IMG_3616 Lådan gjorde jag av att klä in en papplåda med A4-papper, sedan ritade jag frågetecken och pil med lite halvroliga färger. Jag har inte precis obegränsat med material hemma, men den blev helt okej.

 Tanken är att ställa den här lådan i klassrummet och uppmuntra elever till att lägga i lappar om vad de skulle vilja veta mer om. Det kan vara vad som helst egentligen, kanske fakta om Eiffeltornet, daggmaskar eller hur man tillverkar sirap. Man väljer sedan ut en lapp som man kan berätta om och gör en mindre research för att kunna presentera det på cirka fem minuter för eleverna (det kommer bli som en liten utfyllnadskloss när klockan närmar sig rast eller lunch). Man kanske bara berättar eller använder något digitalt hjälpmedel. Då jag läser mot förskoleklass till åk 3 använder jag gärna bilder tillsammans med text.

Skulle detta bidra till allmänbildning hos eleverna? Kanske. Att definiera allmänbildning är svårt… Men ur en elevs perspektiv, att få berätta för föräldrar eller vänner om hur högt Eiffeltornet är och i vilket material det är byggt (utan att googla) borde ge en känsla av “jag-kan” som i sin tur borde främja elevens lust till att lära. Kuriosa equals självförtroende, equals kunskapstörst.

Jag är väldigt säker på att andra har använt sig av den här typen av lådor. Jag undrar om det blir lika bra i praktiken som i teorin?

Men varför skrev jag om detta? Jo, jag ville visa att man får vara kreativ i yrket. Man får skapa för att främja lärande. Skulle det inte fungera så får man utvärdera hur man kunde ha gjort. Vara självkritisk sedan prova igen. Det kan bara bli bättre.

 

Erik, blivande lärare förskoleklass – åk3

Tips till framtida lärarstudenter

Inför varje ny termin erbjuds några studenter från varje program på högskolan i Borås att arbeta för något som kallas Studentring. Det innebär att man som nuvarande student ringer till de nyantagna för att välkomna dem samt besvara eventuella frågor som de kan ha. Denna sommar har jag deltagit i Studentring och således fått ringa till de nya lärarstudenterna. Det har gett mig klarhet i de funderingar som finns kring vår omdiskuterade utbildning. Efter ett tag insåg jag nämligen att det var några frågor som ständigt återkom, så jag tänkte ta tillfället i akt att besvara dem på detta publika forum. Här kommer alltså fem snabba frågor och svar till nya lärarstudenter:

 

  1. Hur mycket tid och kraft måste man lägga för att klara av utbildningen?

Finns motivationen och viljan så kommer du klara det. Lärarutbildningen är tämligen lätt att komma in på, men det är viktigt att komma ihåg att det är en akademisk utbildning som kräver ditt fulla fokus. Samtidigt är studierna vad man gör de till. Du är här för att du vill bli lärare. Ta varje tillfälle i akt att fortbildas, för att kunna utveckla din egen lärarroll.

  1. Kommer jag klara av det?

Ja. Det är det korta svaret. Det längre svaret låter såhär; DU måste vilja det här, DU måste finna motivation och kraft i dina studier och DU måste ta ansvar för din egen fortbildning. Du kommer klara av det om du vill klara av det. Fokus bör ligga på delmål och givetvis det stora slutliga målet; att bli färdig legitimerad lärare. Tanken på att få jobba i skolverksamhet ska kännas inspirerande (och kanske lite skrämmande samtidigt).

  1. Är det roligt?

Det är roligt och jobbigt på samma gång. Högskolestudier möjliggör en unik frihet där egenansvarets fana alltid är hissad. Ibland kan man sakna kontinuitet och struktur i vardagen och ibland kan man sitta och njuta på ett café i flera timmar för att helhjärtat ägna sig åt plugg. Att studera till lärare är fantastiskt. Du får lära dig saker som andra inte kan och du får en unik möjlighet att studera människan och hennes oändliga utvecklingsmöjligheter. Ta vara på den kunskapen.

  1. Vad gör man på sin praktik?

Under din VFU får du pröva dig fram för att hitta just din lärarroll. Du ges även utrymme att göra misstag. Genom observation och praktiserande ges du möjlighet att använda klassrummet som en plattform där du får utvecklas till lärare. Kom ihåg att ta vara på tips och trix som pedagogerna på skolan ger. Tänk även på kringpersonal som rör sig i skolmiljön; syvare och elevassistenter kan ge dig infallsvinklar och kunskap om eleverna. Ta inspiration från dem du möter och fråga på! Hellre en fråga för mycket än en för lite bör vara ledstång.

  1. Kommer jag få jobb och hur kommer lönen att se ut?

Det är för tillfället lärarbrist och jobb kommer antagligen inte vara en bristvara när du tar din examen. Det bör nämnas att det är olika efterfrågan beroende på vilken slags lärare du planerar att bli. Och nu till lönen. Debatten kring lärarlöner har fått ta stort utrymme i media på sistone. ”Lärarlönerna måste höjas!” är en fras du kommer att höra ofta. Skrämmande lite har dock hänt på den fronten. Lönerna är fortfarande alltför låga och man kan tycka att en genuin akademisk utbildning ska ge lön för mödan. Man ska tjäna på att vilja utbilda Sveriges framtid. Än är vi inte där, men genom att engagera dig i förbund såsom Lärarnas Riksförbund kan vi tillsammans arbeta för att stärka inte bara vår egen, men också Sveriges framtid. Om vi tillsammans är engagerade hellre än likgiltiga står vi starka.

Almedalen, vad hände egentligen?

 Vad hände egentligen med Almedalsbloggen? Först och främst lovade jag ju dagliga storslagna blogginlägg med färgbilder, rim och annat fräckt innehåll. Det blev ett inlägg under veckan trots allt efter tisdagen men den håller så låg kvalitet att jag helst föredrar att den förblir oläst (ni hittar det inlägget HÄR). Likt de politiker som var på plats i Almedalen så håller jag inte alla mina löften, så egentligen passar det rätt bra att det inte blev så många inlägg som jag utlovade från början (jag ler lite själv åt den här fullkomligt usla bortförklaringen). Ett något försenat men rejält upphottat blogginlägg hoppas jag kunna agera som plåster på såren.

11698506_10207213649285389_3559631563901711927_n

Färgbilder har utlovats och jag inleder med en skönt kaosartad bild, hur många ansikten hittar DU i bilden?

Vad hände egentligen i LRs tält? Först och främst snurrades skolllotterihjulet väldigt friskt och var något som lockade många, framförallt de yngre deltagarna i Almedalen. Maggan och Gaim (som jag tror var de som konstruerade hjulet) ska definitivt ha en eloge för sitt arbete eftersom hjulet fick sig en tuffare smäll under den blåsigaste dagen under veckan. Utan hjulet hade vårt tält stannat av lite kan man säga. Själv tycker jag det var riktigt najs att hänga i tältet, skolan engagerar många och de flesta höll med om att ett statligt huvudmannaskap är en bra reform! Skolan väcker också mycket starka känslor vilket jag märkte redan fem minuter i mitt första pass i tältet då någon mer eller mindre i förbifarten skriker ut att lotterihjulet är det värsta hen sett i hela Almedalen och att den bara är ”floskel” (inte en helt lyckad start på mitt pass kan tyckas). Generellt verkar jag ha en väldigt konfrontativ aura i och med att många verkligen vill argumentera mot mig, gärna i tiotals minuter – inte mig emot! Målet är trots allt att helt få bort det orättvisa skollotteri som alla elever tvingas medverka i och jag tror och hoppas att vi tillsammans närmar oss det målet, hjulet ska en dag sluta snurra!

11707774_1071036689592395_8141890401377040932_n

Här ser vi hjulet och Jinnie in action

Vad hände egentligen under seminarierna? Först och främst hade LR flera seminarier som ni kan se HÄR och jag tycker att debatten ”Vad vill partierna med skolan?” som arrangerades tillsammans med Lärarförbundet var klart bäst (den hamnade dessutom på plats nummer tre på makthavare.se lista över mest innovativa seminarier). Det blev trots allt rätt många seminarier för min del under veckan, allt från Minecraft i undervisningen till hur man gör lärare mer motiverade, eller varför inte en diskussion om hur man ökar ungdomars samhällsengagemang? Om jag får vara ärlig är jag nu i efterhand lite orolig över kvalitén på många av seminarierna, det finns ett rejält smörgåsbord  av seminarier (3800+) men de flesta smakar kanske inte så bra som de ser ut. Mindre halleluja-känsla och mer kritisk diskussion skulle vara önskvärt, och många seminarier skulle LÄTT kunna vara kortare. För mig var oftast diskussionerna efter själva seminarierna mer givande.

11694100_1071509979545066_8730964909910202895_n

Minecraft in education, sounds cool eh?!

Vad hände egentligen under minglen? Först och främst måste sägas att SACO serverade riktigt smaskiga tunnbrödsrullar under sitt mingel (jag kan ha ätit fler än vad som kändes socialt acceptabelt). Jag gillar mingel, men det beror i alla fall delvis på att jag har det så himla enkelt – alla vill ju alltid prata om skolan! Min ingångsvinkel är liksom allt som oftast att fråga vad personen tycker om skolan och vad som borde ändras (då jävlar kan det smälla, på ett positivt sätt!). Det enda jag kan gnälla på är att jag inte anmälde mig till fler mingel, det ska förbättras till nästa gång.

Vad hände egentligen annars då? Först och främst var det riktigt roligt och intensivt. Så pass intensivt att jag måste citera ordförande Isak: ”Det är svårare att följa Almedalen på plats än i TV-soffan” och var så det kändes, man ser inte skogen för alla träd. Jag hann inte ens kolla på senaste avsnittet av True Detective som jag hade med mig på laptopen, det säger en del om hur intensivt det var! Missade tyvärr de flesta talen helt mest för att jag var upptagen med annat men även för att alla inte förtjänade min uppmärksamhet (min inre diva uppenbarar sig). Hur som helst, det var en speciell känsla på fredagskvällen när jag faktiskt fick en tyst stund i några minuter för första gången på fem dagar, det kändes fel på något sätt – var är alla politiker som snackar, var är alla som vill snacka skola?! Hur som helst, vår Twitterkampanj #lärarebehöver uppfattar jag som lyckad, ni kan se vad jag menar exakt på vår Twitter @LR_stud.

Skum

Almedalen är en skum plats.

Min (lilla) Almedalslista 2015:

Bästa event: Debatt-SM  (jag missade tyvärr stora delar om den om skolan, men Karin Öster, ordförande för SACO Studentråd sopade banan med sitt motstånd i debatten om pensionerna)

Sämsta event: Ett seminarium om tryckfrihet och yttrandefrihet (jag lyckades lura med mig Mari och Louise vilket resulterade i att ingen i framtiden litade på min seminariesmak…). Ämnet var intressant men utförandet… mindre bra.

Att tänka på till nästa gång:

Mer solskydd. Det kändes lite oroande att jag bara behövde stå i tre sekunder vid Apotekets tält innan de mer eller mindre kastade en stor tub solkräm med 50+ solskyddsfaktor på mig. Dessutom ville nejtillcancer.se ”skugga” mig, dvs ha en person som följde mig med ett paraply för att skydda mig från solen, jag tackade nej eftersom jag mest skulle stå vid vårt tält. Efter dessa ”incidenter” och flera andra kommentarer började jag väl inse att jag var lite solbränd.

Bättre (jävla) skor. Man hinner inte riktigt med att sitta så mycket och kullerstenar må se bra ut men är djävulens påfund!

Skaffa en sån där mobil mobilladdare (jag vet inte ens vad de faktiskt heter), att inte ha tillgång till Almedalsguiden på telefonen är som att vara helt förlorad i dalen, och som vi alla vet är dalen för galen för att hanteras utan appar.

Roligast i Almedalen:

Vårt spontana och snabbt fixade häng i villan vi hyrde, Lärarförbundet Student, SVEA – Sveriges elevråd och Sveriges elevkårer var på plats för lite grillning och fotboll!

Alla livliga politiska diskussioner som man hör från alla förbipasserande eller på restaurangerna, Almedalen är trots allt ett paradis för nördar 🙂

Slutligen vill jag tacka Isak, Robert, Mari, Louise, Jinnie, Sofie, Elias och Julia för en riktigt hejdundrande vecka i Visby!

sol

Vi hade i alla fall tur med vädret

En sak är säker: I’ll be back!

Att leva som man lär – en lärarstudent i vårdyrket

 

Likt för så många andra studenter runtom i landet innebär inte sommaren semester för mig. När skolan tar paus knegar jag vidare på ett 100-procentigt sommarvikariat för att dryga ut studentkassan inför det kommande läsåret. Jag har hamnat på hemtjänsten; där dagarna ägnas åt att hjälpa människor att klara av sin vardag hemma. I praktiken innebär det att jag hjälper till med mediciner, toalettbesök, duschar, blöjbyten, tvättning, städning och kanske det viktigaste av allt; en social närvaro som så många fler än vi tror, saknar och behöver. Allt som oftast är jag på språng, till fots eller bakom ratten. Ständigt på väg till nya människor med nya behov och rutiner. Tiden är knapp och arbetspassen är förlagda under både kvällar och helger. Jag ser hur mina erfarna kollegor lärt sig att arbeta med knappa resurser under obekväma arbetstider. Liksom skolan så har inte vården det bästa av rykten men jag insåg dock tidigt att det fanns mycket för mig att lära under denna sommar, inte minst i rollen som framtida pedagog.

Många av de jag möter under min arbetstid närmar sig livets slutskede. De har varit med om mycket; salig lycka liksom bottendjup sorg. Kärlek och hat. De har strävat, jobbat, avancerat och pensionerats. Drömt och fantiserat. De har antagligen fumlat i mörkret med någon speciell, druckit för mycket vin vid en fest och skämts dagen efter, de har fått se både städer och stränder. De har levt och upplevt.

Jag möter alltså dessa människor dagligen just nu, vilket får mig att begrunda mitt yrkesval där jag tvärtemot detta får möta människor precis i livets början. Då viktiga beslut tas och identiteten utforskas. Jag tänker att det finns mycket kunskap att ta tillvara på under denna sommar. Om hur bemötande och respekt är viktigt, om hur ett leende och lite omsorg kan förgylla en dag. Jag inser att vi människor trots ålder egentligen aldrig förändras. Vi behöver samma saker vid 14 år som vid 74; vi behöver känna oss delaktiga och sedda, accepterade för de vi känner att vi är. Vi behöver vara en del av ett positivt sammanhang.

Som lärare får man det stora förtroendet att förvalta och utveckla något av det viktigaste en människa i början av sitt liv äger. Kunskap och tankeverksamhet. Förmågan till reflektion och argumentation. Kapaciteten till att se nya vägar, möjligheter och perspektiv. Som lärare bygger man grunden inför det som en dag blir dessa visa(re) äldre människor. Det är just därför denna grund är så oerhört viktig. Skolan ska inte bara bygga en stabil kunskapsgrund utan också en stark emotionell trygghet samt utveckla en moralisk kompass.

Så vad är den viktigaste insikten av de alla denna sommar? Jo, att yrken som möjliggör dessa nära möten människor sinsemellan, unga som gamla, är bland det mest fantastiska som man kan ägna sina dagar åt.

/ Ellen Malcolm, Lärarstudent på Högskolan i Borås.

Viva Las Visby

Trodde ni att jag hade förlorat mig i dalen, förlorat mitt wi-fi (vilket i och för sig sker oftare än jag vågar erkänna på denna laptop) eller kanske minglat bort mig? Nejdå, det blev bara lite sent men det möjliggör ju bara för en Late Night Blog!

Sverige har precis vunnit U21-EM för första gången någonsin (mitt intresse kan endast beskrivas som svalt i och med att jag endast kollade på den avgörande straffläggningen i finalen) samtidigt som mörkret lägger sig över ett Visby med en galen dal. Det är svårt att inte bli galen i dalen (#galenidalen) när det händer mer här under en dag än i de så taffligt illustrerade beskrivningarna av det vilda Las Vegas som ofta skildras på TV-serier och på film. Vi har visserligen ett lotterihjul som rullades friskt (av en överhängande majoritet minderåriga) under dagen så vissa paralleller går att dra till Las Vegas ändå om man verkligen stretchar det.

Måste snabbt inflika att mina Almedalskumpaner antingen sover eller är frånvarande på diverse uppdrag så jag lyckas skona de alla från hur den här bloggen faktiskt konstrueras. Jag tänker inte delge några detaljer men produktionen av bloggen kan närmast jämföras med produktion av korv och lagar (som av någon anledning alltid beskrivs som ting man aldrig vill se produceras!).

Kikar man rent konkret på vad som faktiskt har hänt idag så kan det främst beskrivas som en dag med seminarier av något varierande kvalité (den om Minecraft i undervisningen var ball men också lite väl abstrakt) och ett intermittent viftande med whiteboards för kampanjen. Vår kampanj #lärarebehöver tågar på och vi lovar att sprida vårt budskap om rätten till vår profession under resten av Almedalsveckan (och gärna med mer välkända ansikten).20150630_110951

Mingel har varit en högst trevlig punkt på dagens schema och under SACO-minglet lyckades jag på ett magiskt sätt nästan endast prata med personer från Sveriges Arkitekter, ordförande Jacob pratade om drömmen om att låta alla elever läsa någon form av arkitektur och han gjorde det med ett riktigt välvårdad skägg! Sen blev det bland annat mingel hos Lärarförbundet där jag åt några rediga slevar av deras buffé – Lärarförbundet äts alltså upp av LR, bokstavligt talat (hehe).

Mobilbatteriet är slut, jag börjar nu också närma mig några få procent av mitt personliga batteri så jag ger mig för denna gång men återkommer givetvis imorgon med mer highlights från den galna dalen!