Censur från Lärarnas Tidning

Sverige är för många Nobelprisets land, ett land där jämställdhet och yttrandefrihet är en självklarhet – men det finns sprickor i den fasaden.

Lärarnas Studerandekommittée skrev i en debattartikel (”Slå ihop lärarfacken” 19/4-2011) i Lärarförbundets egen tidning ”Lärarnas Tidning” om en sammanslagning av de svenska lärarfacken.

Enligt debattkulturens oskrivna regler har LR Stud rätt till ett svar. I en artikel förklarar vi vår motvilja till planerna. Vi påpekade, i sista stycket, att LR Stud redan nu talar med en enad röst för de studenter som ämnar arbeta som lärare eller studie- och yrkesvägledare. Därmed betackade vi oss en sammanslagning då vi ansåg att våra medlemmar skulle förlora på en sådan förändring, istället erbjöd vi oss att ansluta samtliga studenter inom vår målgrupp.

Annica Grimlund, chefredaktör för Lärarnas Tidning accepterade dock inte artikeln för publiceringen. Hon ansåg att LR Stud inte höll sig till sakfrågan och kortade radikalt artikeln för att passa in replikformatet. Hon tog bl.a. bort sista stycket och var då  beredd att publicera artikeln.

Hon motiverar sitt agerande i ett mejl till Zoran Alagic, presschef i LRs kansliet, som agerade på uppdrag för LR Stud:
”Du vet lika bra som jag att uppmana våra medlemmar att byta förbund i deras egen tidning skulle inte chefredaktören på Skolvärden heller göra (jag är dock frestad att pröva).”

Men även en ny, kortad version från LR Studs sidan, som behöll innebörden i sista stycket, nekades publicering. Plötsligen beskrivs artikeln som att den inte håller sig till ”sakfrågan” och att den innehåller ”textreklam”.

Det känns som om man genom förhandsgranskning aktivt förhindrar att vår inställning når allmänhet och medlemmar. Och för detta finns bara ett ord – censur.

Skolvärlden, Lärarnas Riksförbunds medlemstidning, vill inte ducka från debatten och har nu publicerat vår debattsvar i Skolvärlden 05/2011.

(Version senast ändrat den 3 juni, 2011 kl 11:55)

När grytan kokar över för LR Studare

Det är inte bara när jag pratar med LR Studare eller när jag läser kommentarer på mina blogginlägg, som känner jag att grytan kokar bland lärarstudenter.

Ett av de nyaste bevisen var manifestationen som organiserades av Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet i Uppsala den 30 maj. Tim Row, LR Studare från Uppsala, skapade innan manifestationen spontant ett event på Facebook – 150 studenter anmälde sig inom några dagar att de skulle delta och göra sin röst hörd.

Löneuppropet sprider sig nu över landet. I exempelvis Helsingborg genomfördes en lönedemonstration den 18 maj. Nästa demonstration och manifestation är på gång den 20 juni i Trelleborg inför kommunfullmäktigesammanträdet med budget på dagordningen.

Även om Trelleborg inte är en studieort så kommer vi att se LR Studare där som visar sitt missnöje mot framtidens arbetssituation. Situationen för oss lärarstudenter är omöjlig: Varför läser vi i nästan 5 år för att sedan ha ett yrke med mycket dålig investeringsavkastning, en hög arbetsbelastning och en låg status?

Grytan fortsätter att koka och om politikerna inte aktar sig så kokar den över! 10 000 mer i månaden nu!

En vaktmästare som idrottslärare – hur är det möjligt?

Häromdagen arbetade jag i en liten och fin F-6 skola. Då är det kanske dags för en bekännelse: Jag arbetar som vikarie. Nu tänker ni väl: Kräver inte LR Stud att bara behöriga lärare vikarier i skolorna? Jo, det stämmer – det kräver vi fortfarande! Men som icke-svensk får jag inget CSN, därför måste jag ha ett extraknäck. Alltså använder jag mig av möjligheterna Skolverket ger mig.

Dessutom har jag genomgått en hyfsat bra, 5,5 år lång lärarutbildning, en utbildning som ändå inte räcker för Sveriges höga standard. Trots min utbildning känns det konstigt att jag bara kan dyka upp i en skola och ställa mig framför en klass. Jag är ju obehörig. I Tyskland är detta helt enkelt inte möjligt!

När jag funderar över min roll som vikarie, så kan jag inte göra annat än le när följande hände i skolan:
Jag vikarierade denna dag i en härlig årskurs fyra (jag är utbildad för elever i åldrarna 10 till 19). Under lunchrasten kom min kollega, hon som hade den andra fyran, lite sent. Hon bad om ursäkt och förklarade: ”Hann inte komma tidigare, eftersom jag hade ett seriöst samtal med några elever. Det blev bråk när de hade idrott, eftersom de inte hade sin vanliga lärare. De hade vaktmästaren.”

Jag log bara brett åt henne. Hon tittade lite förvånat på mig, sedan förstod hon vad hon sagt till mig: Att vaktmästaren hade undervisat i idrott idag. Fattar ni? Ingeting mot den fine vaktmästaren, han gör ett bra jobb. Men skulle han gilla att jag plötsligt började byta solpaneler på taket? Jag tror inte det.

Lagstiftningen i Sverige gör det möjligt för vem som helst att vikariera, och det kommer att vara så även framöver. Legitimationskravet gäller bara för tillsvidareanställningar. Här måste Skolverket reagera. Det ska lagstiftas så att enbart behöriga lärare får arbeta som vikarier. Annars finns ett kryphål som leder till att standarden i den svenska skolan inte höjs, trots lärarlegitimationen! Utan en lag kommer det fortfarande vara så att personer som undervisar våra barn inte är behöriga och inte har den kompetens som krävs. Det ska vara våra barns rättighet att ha endast behöriga lärare!

Juni, juli, augusti – tre anledningar för att bli lärare

Jag tröttnar rejält på att hela tiden höra samma gamla argument när man diskuterar lärarlöner. Ett typiskt exempel fanns i kommentarfältet i ett inslag från Helsingborgs Dagblads webb-tv om en lärardemonstration i Helsingborg.

Pseudonymen Sanna skriver under själva inslaget:

”Varför ska lärarna har högre löner när de inte arbetar mer än halvtid…. Vi vanliga tjänstemän har fem veckors semester medan lärarna har minst tre månader. Slår man ut detta arbetar de inte mer än halvtid och ska definitivt inte ha högre lön!!!”

Intressant är att man även använder precis samma argument för lärare i Tyskland. Där kallar man läraryrket för ”världens bäst betalda deltidsjobb”. I Sverige säger man ju att det finns tre argument för att bli lärare, nämligen juni, juli och augusti. Men alla som inte bara gått i skolan som elev vet att dessa fördomar stämmer inte!

Jag kräver att alla som vill vara med och diskutera lärarlöner först ska kolla upp faktaläget. Våran Sanna får direkt en sakupplysning från Magistern:

För övrigt är årsarbetstiden för en lärare lika hög som för dig, fast lärarens tid är utlagd på 194 arbetsdagar (därför 45,5h/vecka)”

Bra, då är det avklarat. Och nu blir det dags att återvända till den ursprungliga diskussionen – lärare har rätt till 10 000 SEK mer i månaden!

Var sak har sin plats

Regeringens förslag att skriva in skolk i terminsbetyget är mycket olyckligt. Betygen är ett pedagogiskt verktyg med många facetter, med vars hjälp man, bland annat, kan mäta elevernas kunskapsnivå. Läraren får en objektiv återkoppling till hur framgångsrik undervisningen varit, samtidigt som eleven får en objektiv återkoppling till sina inlärningsstrategier och sin arbetsinsats.

Jan Björklund och regeringen gör ett vanligt fel, som sker i samband med betyg: de vill använda betyget som ett maktmedel, och inte som ett viktigt och objektivt verktyg i det pedagogiska arbetet. Det är inte nödvändigt att de visar huruvida eleverna varit närvarande eller inte. Utöver detta så är straff i uppfostringsprocessen över huvud taget inte framgångsrikt. Detta har påvisats i många pedagogiska och psykologiska studier.

Naturligtvis är skolk ett allvarligt problem, men det finns redan idag bra, icke-bestraffande lösningar på problemet. Som en del av det pedagogiska arbetet ska naturligtvis närvaron delges eleverna (och i många fall även föräldrarna) och diskuteras. Dessutom ska undervisningen hålla en god och hög kvalité, för att på så sätt bidra till att eleverna lättare klarar skolans kunskapsmål genom närvaro. Utöver detta måste läraren motverka de faktorer som kan leda till skolk, så som mobbning eller missbruksbeteende.De som ändå anser att eleverna ska straffas för skolk så kan jag meddela att det redan finns ett straffliknande incitament på gymnasiet som förutsätter närvaro, nämligen elevernas studiestöd. Allt detta räcker!

Man får inte blanda ihop skolk med betygen. Var sak har sin plats!

Saco Studentråd, Almedalen och Aftonbladet på en vecka!

Nu är det måndag igen och ännu en vecka har passerat. Denna vecka har varit mycket framgångsrik för LR Stud.

LR Stud representanter tillbringade helgen på Saco Studentråd Förbundskonferens. Det var intressant att få träffa medlemmar från andra akademiska yrkesförbund. Vi pratade mycket om studielinjen, genomförde fyllnadsval för valberedningen och hade ett möte med legitimationsnätverket. Vi är mycket stolta över att vårt förbund är en del av Saco Studentråd. Medlemskapet ger LR Studs stora fördelar i den dagliga verksamheten.

Planeringen inför Almedalen pågår för fullt. Om Du vill följa med LR Stud till Almedalsveckan, ansök här!

LR Studs mediegrupp har skrivit två debattartiklar som ni snart kommer få läsa – håll ögonen öppna!

En stor del av veckan präglades av LR Förbundsråd. LR Stud gick upp i talarstolen och krävde 10 000 mer i lön – vilket startskott för avtalsrörelsen!  Aftonbladet sände en del av konferensen live, LR Studs bidrag i debatten kan ni se här, från 42:30. LR Stud uppmärksammades under sitt tal om ”brain drain”, något vi befarar kommer att ske om grundskol- och gymnasielärarnas löner inte höjs. Detta tema behandlades i två artiklar. Den ena kan läsas på Skolvärldens hemsida och den andra på Aftonbladets blogg, under rubriken skolgranskningen.

Även nästa vecka blir fullspäckad för LR Stud. Bland annat är det dags för lokalföreningar att skicka in sina äskningar inför hösten. På onsdag genomförs en hearing av DN Kultur med titeln ”Hem till skolan”, där bl. a. Metta Fjelkner, förbundsordförande för Lärarnas Riksförbund, kommer att medverka. LR Stud kommer också att vara med och bidra till en viktig och betydelsefull diskussion.

Måste man verkligen bli lärare?

Har jag lite tid över mellan mina studier och mitt uppdrag som ordförande för LR Stud, mellan tid med min familj och min älskade löpning, då tycker jag om att läsa andra personers bloggar. Nyligen läste jag Magnus Blixt senaste inlägg i vilket han skriver om ”(O)värdigheten av att vara lärare”.  Jag tyckte att det han skrev var bra – tills jag kom till hans namnteckning, och stötte på följande:

”Magnus Blixt, snart leg lär – som ändå på senaste tiden inte kunnat sluta fundera på att byta karriär till något reellt lönsamt…”

… plötsligen är demonerna tillbaka! Denna fråga som jag diskuterad med många som är själv på vägen till att bli lärare: ”Måste jag verkligen bli lärare?”

Som behörig men icke-legitimerad tysk lärare som utbildat sig i tre länder kommer jag att vara en av Europas längst utbildade lärare efter 7 ½ år utbildning på universitet. Om ett år börjar jag söka jobb i Sverige som behörig men icke-legitimerad svensk gymnasielärare inom ämnena engelska och franska. Min ingångslön kommer att vara omkring 21,500 SEK i månaden – om jag har tur. I Tyskland brukade jag berätta att jag kommer att förlora genom mitt jobb som lärare i Sverige varje månad 10,000 SEK efter skatt i jämförelse med den tyska lönenivån för nyexaminerade.

Men det känns som om det inte är bara den låga lönenivån som gör att jag och andra tvivlar hur länge man kommer vilja vara yrkesverksam eller på själva yrket. Personligen känner jag att jag förlorar mycket mer här i Sverige i jämförelse med Tyskland, mycket som är viktigt för att kunna vara en framgångsrik lärare: En tydlig yrkesroll, en definierad undervisningsskyldighet (USK), pedagogisk frihet, anställningssäkerhet och förtroende av samhälle.

Jag är en produkt av Bolognaprocessen: Jag är en av de välutbildade européerna med internationell arbets- och studieerfarenhet. Jag har en tysk universitetsexamen på Masternivå, jag pratar flyttande fyra språk. Men vad kommer jag att få ut ur det hela när jag blir lärare i Sverige? Jag får en mycket låg lön i förhållande till min långa utbildning, låg status i samhället i jämförelse med andra samhällsbärande yrken. Det visas tydlig i den pågående skoldebatten, som speglar sig bland annat i Magnus Blixt inlägg, Johanne Hildebrandts artikel i Aftonbladet och Lärarnas Riksförbunds artiklar.

Många studenter jag talar med tvivlar på läraryrket. De flesta lärarstudenter tycker att skolan är en fantastisk arbetsplats samt brinner för mötet med eleverna. Att få vara med och låta eleverna upptäcka hur allt hänger ihop, att som lärare lyckas skapa en trygg miljö där alla får en chans att lyckas (och vågar misslyckas) är helt underbart och fantastiskt givande. Något som inte är lika roligt är andras uppfattningar om yrket. Flertalet bland de lärarstudenter jag talat med uttrycker att människor de träffar har en negativ syn på deras blivande yrke. Kommentarer såsom ”Jasså- roligt att någon vill och vågar bli det så att jag slipper”. Andra kommentarer såsom ”Oj, är din utbildning fem år lång, jag trodde den var max tre år” är inte heller helt ovanliga.

Vem vill bli lärare när det för de flesta inte ekonomiskt lönar sig att utbilda sig?
Vem vill bli lärare när man möts av en undermålig lärarutbildning?
Vem vill bli lärare när man möts av en föraktfull blick när man stolt berättar om sitt framtida yrke?

Men trots påverkansförsök av mina egna demoner (som försvinner vanligtvis ganska snabbt) är jag övertygad över att vill jag bli lärare – eftersom jag (och många andra) tycker att jag är den rätta personen på plats. Jag beskrivs som passionerade och bra utbildade person som gör ett bra jobb som språklärare, precis som det ska vara. Och så är det också för många andra lärarstudenter jag pratat med. Men vore det ändå inte skönt om man kunde förbättra de yttre förutsättningarna för världens viktigaste och mest spännande yrke – så att många lärarstudenter kan bli av med sina demoner?

Vad vi kan lära oss från Finland…

Enligt PISA-undersökningarna är Finland det land som lyckas bäst med undervisningen vilket har gjort att den finska skolan ses som mycket framgångsrik. Naturligtvis måste vi ifrågasätta om det är OECD, en organisation för ekonomiskt samarbete (!), som ska bestämma vad kunskap är. Är det just den kunskap vi strävar efter eller finns mer att lära sig i skolan? Bortsett från detta dilemma är det mycket inspirerande att få se hur det går till på andra sidan Bottniska viken.

Prof. Jari Levonen, från Helsingsfors Universitet berättar i en presentation om yttre kulturella förutsättningar som leder till den finska skolans framgång. Bland hans fyra punkter finns tre som inte är direkt överraskande.

Enligt honom är en anledning att det finska samhället har förstått att de lever i ett resursfattigt land vilket gör att de är mycket beroende av sitt humankapital, man värdesätter utbildningen högt. Andra förutsättningar är att det finns en likvärdighet i den finska skolan och en kraftig dimensionering som leder till att bara de bästa av de bästa får bli lärare.

Den fjärde anledningen var mycket överraskande. Levonen berättar nämligen om förtroendet som samhället har för lärarnas yrkesutövning. Han berättar att lärare i Finland betraktas som professionella akademiker som ha samma frihet som andra akademiska professioner, som t.ex. läkare.

Jag tror inte att samma förtroende finns för lärarnas profession i Sverige.  Vad beror detta på? Något som delvis ligger till grund för problemet är själva lärarutbildningen, som inte förmedlar den kunskap och de verktyg som behövs för en framtida lärare. Så länge som universitet utan examensrätt antar studenter, så länge vi inte har en nationellt likvärdig lärarutbildning, samt så länge inte alla handledarna på VFU:n är utbildade, kommer situationen heller inte att förbättra sig.

Så länge lärarutbildning inte är högkvalitativ kommer samhällets förtroende för läraryrket inte att höjas.  Och utan förtroende för lärare och deras profession kommer Sverige aldrig att nå ribban som lagts av Finland.

En helg fylld av engagemang!

Det är alltid glädjande att få träffa medlemmar från olika lokalföreningar. Denna helg var det äntligen dags igen! Centrala Styrelsen (CS) organiserade en studerandfacklig grundkurs, en ordförande- och en kassörskurs. Ett trettiotal medlemmar från hela landet deltog. Som jag hade hoppats präglades helgen av engagemang, glöd, intresse, passion, kunskap och kompetens.

Under helgen fick vi veta vilka frågor som är viktigast för våra medlemmar. Diskussionerna rörde de som alltid heta utbildningspolitikfrågorna och naturligtvis kom en hel del frågor om lärarlegitimation, den nya lärarutbildningen och den ickelikvärdiga studie- och yrkesvägledareutbildning.

Dessutom kräver våra medlemmar att en lång lärarutbildning måste löna sig! Alla var överens om att lärare är underbetalde i jämförelse med andra yrkeskategorier som har samma längd av universitetsutbildning.

Att dimensionera lärarutbildningen är ett måste för att förbättra utbildningskvaliteten. Bara de bästa och mest lämpade ska bli antagna till lärarutbildningen.

Ett modernt statligt huvudmannaskap för den svenska ungdomsskolan är det enda vägen för att återställa likvärdigheten. I dagsläget är utbildningen i skolorna inte likvärdig. Alla var överens om att kommunaliseringen varit bidragande faktor i denna utveckling.

För min del, och för hela CS, kändes det väldigt bra att få positiv respons för vårt hittills genomförda arbete. Det var stärkande att höra att vårt arbete i CS stöttas av våra medlemmar. Under helgen kunde man se att vad som väntar: mycket aktivitet på lokalföreningsnivå! Det är mycket glädjande och något jag och vi ser fram emot.

Hur kommer man hem till skolan?

LR Stud glädjer sig åt att det svenska samhället har vaknat och att det förs en realistisk diskussion om hur skolan ser ut.

I sin artikelserie ”Hem till skolan” skriver Zaremba om bland annat avprofessionaliseringen av läraryrket. Lärarlegitimationen är ett viktigt steg åt den viktiga reprofessionaliseringen som måste ske. Tack vare den kommer framtidens lärare att få en bättre utbildning. Legitimationen blir ett kvalitetskännemärke som leder till att vem som helst inte längre kan arbeta som lärare. Den visar att det krävs en utbildning för att bli lärare. Nästa logiska steg borde vara att skolan ställs under ett modernt statligt huvudmanskap, någonting som LR Stud förespråkat i många år.

Zaremba poängterar också att en förbättrad lärarutbildning är ett viktigt steg mot en bättre skola. LR Stud kräver att framtidens lärare måste under sin utbildning bli bättre föreberedda för sin yrkesroll. I dagsläget håller utbildningen inte tillräckligt hög kvalitet, Högskoleverket har vid ett flertal tillfällen kritiserat merparten av de svenska lärarutbildningarna. En lärarstudent kan bara bli så bra som sin utbildare. Men hur bra kan en lärare bli om lärarutbildarna saknar adekvat utbildning inom det område de undervisar i?

Nu, när samhället har vaknat, gäller det bara att skolpolitiken lyssnar ännu mer på LR Stud och äntligen förverkligar alla krav vi ställt i många år.