När ljuset i tunneln är knapphålsstort

Fy sjutton vilken vinter utbrister de flesta, nästan i förvåning. För visst är det så, varje vinter blir man ändå lite överraskad av hur mörk och glåmig den svenska vintern faktiskt kan vara. Jag själv dagdrömmer ganska ofta om vajande palmblad, strålande sol, värme och vita stränder. Jag muttrar väl kanske också lite lagom bittert i samma veva att; tänk de som har råd med det. Här är vardagen fylld med repade matlådor, otömda luddfilter i den gemensamma tvättstugan och ett evigt flöde av räkningar. Ja, det känns verkligen extra bittert när paraplyet under min promenad hem från högskolan vänder sig ut och in på som ett resultat av en stark vindpust med en tillhörande kall regndusch i ansiktet som grädde på moset. Jag är väl knappast ensam om detta; vardagens stilla lunk och skolans ändlösa flöde med uppgifter. För, när man för den sjuttioelfte gången skriver om något luddigt etikbegrepp eller den demokratiska grundprincipen känner man sig ju faktiskt lite less. Allt det där nya som förgyllde de första terminerna på lärarutbildningen verkar som om bortblåsta, nästan som med det där ut- och invända paraplyet. Gone, finitio, urless. Man har samlat 90 högskolepoäng, bara 180 kvar då.

Men, tänker jag, även detta har ju ett slut. This too shall pass och allt det där. Trots det har jag väl stundvis lite svårt att visualisera hur fantastiskt det där slutmålet faktiskt kommer vara. Kommer 4,5 års studier verkligen vara värt höga CSN-lån och en lön som inte på några vis reflekterar eller kompenserar den långa studieperiod man genomgått. En melankolisk tankegång förvisso, och alla har vi väl under vinterhalvåret lite närmare till denna känsla än annars.

Trots detta byts ibland denna stundvis dystra framtidsutsikt ut mot ilska. Vad är det egentligen som är på väg att hända med vår skola? Ska det behöva vara såhär svårt? Politikerna kommer med ändlösa så kallade förbättringar med tveksamma lönelyft som inte verkar ge någon större effekt. Klasserna blir större, de legitimerade lärarna färre. Media rasar om det akademiska förfallet och inte minst om lärarutbildningens många brister. Och visst finns det skavanker men också en hel drös med välutbildade, nyexaminerade lärare som kommer ut i arbetslivet varje år. Vi behöver ta vara på dem och se till så de inte lämnar yrket.

Lärarutbildningens förfall. Låga antagningssiffror, ekande tomma platser och många avhopp. Vad behöver hända?

Det börjar med lärarna. Som det alltid gjort. Det börjar med prioritering och erkännande i form av lönelyft och en hållbar arbetsbörda. Det börjar med våra verksamma lärare, sedan följer studenterna.

 

Ellen Malcolm

Ämneslärarstudent 7-9, Högskolan i Borås

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)