Inspirationen – försvinner den?

Nu har jag snart studerat till lärare i ett helt år. Ett. Helt. År. Jag har ”bara” 4,5 år kvar av lärarstudierna. Det kan verka mycket men med tanke på hur snabbt det gått hittills så sitter jag nog snart här med mitt examensbevis och min lärarlegitimation och undrar vart åren tog vägen.

Igår påbörjade vi vår allra första UVK och därmed vår allra första pedagogikkurs. UVK står för Utbildningsvetenskaplig kärna och innefattar bland annat pedagogik, metodik och didaktik. Man har 8 UVK-kurser utspridda under sina studieår och vi läser just nu om samhällets förändring, skolsystemet och ämnesprofessionen. MYCKET intressant och det är nu som vi äntligen får en inblick i själva yrket.

Idag hade vi då vår första föreläsning om lite allt möjligt egentligen. Vi diskuterade bland annat huruvida skolan ska fostra eller inte fostra, vad INNEBÄR fostra?, vad kännetecknar en bra lärare och vad som krävs av en lärare. Detta satte min tankeverksamhet i en himla rullning.

Vi sitter alltså x antal lärarstudenter från alla olika lärarprogram i en sal. Motivationen och inspirationen inför vårt kommande yrke är på toppen och vi har alla en dröm om att få vara med och göra skillnad, förändra, utveckla, bemöta, påverka. Vad händer sen när vi sitter där med vår lärarlegitimation, vår fasta läraranställning och har jobbat i ca 20 år som lärare? Tar inspirationen och motivationen slut?

Jag tänker tillbaka själv på min egen skoltid. Jag hade många olika typer av lärare som hade många olika typer av idéer och uppfattningar om skolan och undervisning. Min briljanta svensklärare med ett enormt engagemang. Några andra lärare som fortfarande tyckte det var lite intressant att läsa våra oändliga uppgifter. Och så var det de lärarna man hade som mest bara gick till jobbet för att de var tvungna. Någonstans fanns inte deras inspiration kvar, eller så hade den aldrig funnits. Men kommer vi hamna där också?

Alla ser med samma entusiasm på det som kännetecknar en bra lärare och alla kunde ge svar på vad som krävs av en lärare. Det rullar runt i mitt huvud. GOD DIDAKTIKER. BRA ORGANISATÖR. RESPEKTFULL. KREATIV OCH NYSKAPANDE. ÄLSKA ATT VARA MED MÄNNISKOR. VAR ENGAGERAD. PROFESSIONALISM. UTMANA. MOTIVERA. UTVECKLA.

Jag läste allt och hörde allt som föreläsaren sa och blev bara mer och mer säker på att jag kommer bli den mest engagerade och motiverande läraren när jag är klar. Jag kommer göra stora avtryck på skolvärlden och jag kommer bli en inspirations-ikon för andra lärare och mina elever kommer alltid minnas den där fantastiska läraren Rebecca som de hade på gymnasiet, precis som jag minns min gamla svensklärare och vilket avtryck han gjorde i mitt liv och i mina framtidsval.

Jag är maxad med inspiration och motivation. Men jag är också rädd. För det här med den inspirationen som jag har i mig nu, den vill jag ha i mig under alla mina år som lärare i framtiden (oavsett bra eller dåliga dagar).

Kommer den försvinna?

Rebecca Roth
Ämneslärarstudent, Campus Helsingborg

Kommentarer (2)

  1. Maria Bengtsson Hurtig skriver:

    Jag tror allt att du kommer bli den där inspirerande läraren. Du har en förebild och det är en riktig tillgång. Sedan tar det kanske fem år innan du verkligen hittar ditt groove, din röst och din metod. Och under de åren kommer du att prövas hårt och lära dig mycket och imellanåt känna dig hopplös. Men med din målsättning och ditt engagemang så tror jag nog att du är envis nog att bli en riktigt bra lärare – en inspiratör och en förebild.

    • Rebecca Roth skriver:

      Åh, tack Maria för din mycket trevliga kommentar! Jag tror, precis som du, att det kommer ta tid för mig att hitta min egna lärarstil, vilket jag ser fram emot att göra och tycker det ska bli spännande att se vad det blir för stil i slutändan. Tack för din kommentar, blev väldigt glad. /Rebecca

Lämna en kommentar

  • (will not be published)