Igenkänning för alla

En seg torsdagseftermiddag. Har äntligen kommit hem från praktiken och slår mig ner framför tv:n. En trailer för ett nytt program som ska få premiär om någon vecka. Det verkar sådär. Ett dejtingprogram som har lyckats hitta en vinkel som inte har testats på tv ännu. Jag tittar vidare ändå eftersom det är rörlig bild och jag är helt slut i huvudet. Men så… Plötsligt börjar mitt intresse öka. På grund av ett kort klipp, knappt två sekunder långt, som visar två killar som kysser varandra. Nu börjar jag verkligen registrera vad det är för typ av program. Verkar det inte lite spännande ändå? Det här med att det är ett socialt experiment; kan man inte forska på det här? Syftet med programmet är så djupt och ifrågasätter verkligen människans existens!

Och allt detta beror på att min platt-TV visade två killar som kysste varandra. Det är allt. Det behövs tydligen inget mer för att få mig intresserad. Jag funderar: har det alltid varit så?

Vad jag kommer fram till är: förmodligen. Ända sedan jag upptäckte min läggning har jag dragits, som av en osynlig magnet till skönlitteratur, filmer, andra sorters texter och musik där kärlek mellan två av samma kön finns med. Jag har aktivt valt bort litteratur som bara innehållit heterosexuella relationer till förmån för lite mindre kvalitativ litteratur med homosexuella relationer i sig (om man nu kan stämpla litteratur som dålig respektive bra). Böcker som blivit mångfaldigt hyllade, såsom Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin, har gjort mig stolt över mig själv och så känslomässigt instabil som det bara går, om jag så bara tänker på dem. Det leder mig fram till min andra insikt:

Insikt 2:

Viktigheten i att alla får känna igen sig i skolan.

Alla personer borde få möjlighet att känna dessa stora känslor, speciellt i skolan eftersom det är där vi bland annat ska lära oss om oss själva. Att utbildas är enligt mig att resa emotionellt, det vet många som kämpat sig igenom en utbildning, oavsett nivå. De kunskaper jag fått med mig under mina år som skolelev är sådant som skapat en känsla hos mig. Det kan antingen röra sig om en bra eller dålig lärare som väckt glädje eller ilska men också om läromedel eller lektionsinnehåll som har kickat igång det limbiska systemet.

Jag menar att lektionsinnehåll som berör olika typer av relationer måste få alla att känna igen sig. Alla borde få se, läsa, höra och förstå sig själva i det innehåll som skolan förser dem med. För det ändamålet behövs det att författare, regissörer m.m. vidgar sina vyer när de väljer vilka huvudpersoner som ska stå i förgrunden till berättelserna. Är det nödvändigt med ett ljushyat heterosexuellt par som huvudkaraktärer? Kan en huvudkaraktär sitta i rullstol eller sakna en arm? Gör det något för storyn att protagonisten har autism?

Dessutom måste vi lärare bli bättre på att välja ut litteratur och filmer som har olika typer av människor i förgrunden utan att låta det bli till en grej. Vill vi (och det hoppas jag att alla vill) att alla elever ska känna igen sig i det innehåll vi presenterar för dem i skolan tror jag att normalisering är den rätta vägen. Har jag fel?

Lämna en kommentar

  • (will not be published)