En lärarstudent på VFU – Är det okej att misslyckas?

En kort beskrivning av känslan när en av de få men betydelsefulla lektionerna en lärarstudent har under sina VFU-veckor går åt skogen. Men även en beskrivning av hur en handledare kan göra det hela så mycket enklare att hantera.

Nu har jag varit igång med min sista VFU ett bra tag. Jag har inte riktigt koll på hur många lektioner jag har planerat, genomfört och utvärderat men jag ska nu berätta lite kort om en grej som hände för några veckor sen. Det har gnagt på mig ett tag trots att jag vet att det händer – men det kan inte hjälpas.

Det var en onsdag, lektionen efter lunch. I just den gruppen arbetade vi med ”det långa 1800-talet” och jag hade hittat en (enligt mig) skojig källkritiksuppgift som behandlade mordet på Axel von Fersen. Vi hade arbetat väldigt teoretiskt och informationstungt under några lektioner och därför tänkte jag att ”omväxling förnöjer”. Tanken var att jag skulle prata lite om populärhistoria och säga några korta ord om Axel von Fersen som vi redan berört i och med den franska revolutionen.

Till en början gick det ganska bra. Eleverna fick fundera över om de hade koll på någon historisk forskare eller författare – eller kåsör! Sen gick det nedåt under inledningen av Axel von Fersen-uppgiften som innehåll såväl kopior av originaltexter från tidigt 1800-tal men även datorskrivna versioner. När jag delade ut uppgiften gick hela lektionen åt pipsvängen.

Det är svårt att sätta fingret på vad som gick snett men jag kände under större delen av tiden att ingen varken är intresserad eller lär sig något. Det låter som en skitsak säkert, men jag har gjort ganska många veckor ute på olika skolor under min lärarutbildning och aldrig känt något liknande. Totalt misslyckande.

Lektionen var välplanerad, genomtänkt. Jag har en tendens att överplanera, mycket för att jag tycker att planering är väldigt svårt men också väldigt roligt. Kanske hade jag varit otydlig med instruktionerna, kanske hade vi en kollektiv dålig dag, kanske var uppgiften för enkel, eller för abstrakt? Kanske hade eleverna redan gjort något som var ungefär likadant?

Hur många tankar kan en lärarstudent hinna tänka under den sista kvarten av en kaoslektion? Så långt kan jag inte räkna. Egentligen längtade jag bara tills pinan skulle vara över. När sista eleven stängde dörren suckade jag högt att ”Det där gick ju inte så bra”. Då log min handledare snällt och skrattade lite när han svarade ”Nej, det gick verkligen helt åt helvete”.

Men han tillade snabbt att ”Det gör inget, för det är så det är!”. Jag vet ju egentligen det – men det var en enorm lättnad att höra. Sedan ställde han snabbt några korta reflektionsfrågor och gav mig några hintar om vad som kanske hade kunnat påverka riktningen för lektionen – men försökte även trösta mig med en del mer fysiska faktorer gällande schemaläggning, salens utformning och andra världsliga ting.

Det var så himla viktigt att inte nöja sig med en dålig lektion eller slå på sig själv efter ett misslyckande, utan att istället få den bekräftelsen och att träna sig i att direkt tänka: ”Okej, det här gick superdåligt. Vad kan jag göra annorlunda?”. Men för att det ska gå så måste ens handledare ha tid avsatt för att stötta och vara med och utveckla lärarstudenten aktivt. Jag har turen att ha två engagerade handledare som tar sig den tiden vi behöver, men det är absolut ingen självklarhet.

 

(Psst #tidförmig)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)