En lärarstudent på VFU – Momentsplanering

Det är en stor sak att för första gången stå på egna ben i klassrummet. En lärarstudent lägger ner många timmars planering på att bygga en lektion med hjälp av styrdokument, läromedel och kurslitteratur från lärarutbildningen. Hur mycket styrning du får från din handledare varierar enormt mycket från person till person, likaså hur mycket stöd.

Jag har (enligt mig) turen att ha två handledare som är konstruktiva, öppna och ger mig mycket utrymme att själv välja, strukturera och planera mina moment. Det är en gåva och en förbannelse. Med få men tydliga ramar är det svårt att veta ungefär var en ska börja. Läromedlen från de olika kurserna får vara pekpinne – och jag blandar det med mina egna ämneskunskaper som jag fått från lärarutbildningen.

Ämneslärarutbildningarna är väldigt bra på att ge oss djupa och breda kunskaper men däremot blir vi inte så mycket klokare vad gäller planering. Val av metod, urval, problematisering, ordval, svårighetsgrad och konkretisering är några av många saker som vi inte får beröra mer än några få timmar på lärosätena.

Jag har skapat mig en egen strategi. Det är ingen sanning men det är de saker som jag har fått springa genom hela den gigantiska skolan jag arbetar på för att fråga mina handledare om:

  1. Få fram ramar för urval, vad handledaren tycker är det mest essentiella och skapa dig en uppfattning om elevgruppen.
  2. Fråga handledaren vilken tidsram hen tänker sig. Handlar det om tre eller nio lektioner? Hur långa är lektionerna?
  3. Kolla igenom de läromedel som finns på skolan och undersök vilket urval läromedelsförfattaren har gjort. Jämför gärna flera olika!
  4. Gör en punktlista med det antal lektioner du ska ha. Glöm inte tid för ev repetition och examination.
  5. Tänk över hur du vill lägga upp undervisningen. Vad bör nämnas först? Prata gärna med en annan lärarstudent eller med din handledare.
  6. Leta fram ett gäng olika metodböcker och leta inspiration på nätet. Förklara dina idéer för någon annan och fila på idén tills din kollega också förstår upplägget. Presentera idén för din handledare och be om konstruktiv kritik!
  7. Sätt dig ner med kunskapskrav och centralt innehåll för kursen och fyll din punktlista med innehåll och metod. Tänk på att det är bra att ha några extra uppgifter ifall att något går alldeles för fort.*
  8. Googla! Det finns SÅ mycket bra material på nätet.
  9. Ät lunch, drick kaffe och börja med nästa moment.
  10. (Skriv i din kursutvärdering att metodik och kontakt med yrkesverksamma lärare borde utökas i hela lärarutbildningen).

Har du något du tycker ska tilläggas? Lämna en kommentar!

*Men tänk också på att det inte längre handlar om att genomföra en redovisning på utsatt tid – det handlar om att följa styrdokument och ge elever möjlighet att nå kunskapskraven. Om det drar ut på tiden får det antingen tas nästa lektion eller så får du fundera på om du tar upp för mycket innehåll.

En lärarstudent på VFU – Mina övertygelser

Under en lärarutbildning passerar studenten genom ett flertal olika stadier. Under första året tror vi att vi är världens bästa lärare, mycket bättre än alla stollar vi överlevt under vår egen skoltid. Sedan går det ett tag och man får träffa några yrkesverksamma lärare, gå ut på praktik och upptäcka att läraryrket är något annat än vad man föreställt sig. Paniken slår en som en våt trasa i nacken; “Det kommer aldrig att gå!”. Lyckligtvis går det över och halvvägs genom utbildningen känns det återigen som att det här yrket är något som vi verkligen kommer att vara SÅ BRA på att utföra.

På universitetet ställs du oftast bara inför dina egna kurskamrater. Det är inte särskilt utmanande att presentera det du själv producerat inför folk du känner och dessutom folk du vet inte lyssnar helhjärtat. Men sen startar nästa kurs. I samma sekund som vi läser teori om konsten att ställa en fråga är vi återigen fullkomligt nollställda. Sedan tvivlar vi på oss själva tills vi tar examen och förmodligen många år efter det.

Men under tiden fastnar vissa saker. Det kan handla om små tips och stora idéer. So far har jag dessa:

– All tid jag lägger på att lära mig elevernas namn kommer jag att vinna på tusenfalt i längden
– Bestämda sittplatser är enbart av godo
– Mobiltelefoner är djävulens påfund
– Tryckta läromedel framför digitala. Alltid

Och så några saker som jag än så länge är fast besluten om att jag aldrig kommer att kunna lära mig:

– Att skapa uppgifter som mäter rätt sak
– Att få med “hela bilden” av ett ämne
– Att inte prata för länge
– Att använda digitala verktyg på ett finurligt sätt
– Att skriva snyggt på en whiteboard

Nu har jag tre månader på mig att samla på mig nya sanningar och mer självtvivel. Förhoppningsvis kommer listan att revideras på ett eller annat sätt efter VFUn är över. Det blir spännande att se vad en liknande lista innehåller efter mer tid i klassrummet och framförallt mer tid i planeringsfasen – för det är det jag tycker är svårast.

Vilka är era övertygelser? Har de förändrats över tid?

/Mimmi Rönnqvist, Ämneslärarstudent Sam/Hi Gy och ordförande för LR Stud

En lärarstudent på VFU – Packa ryggsäcken

I september 2013 påbörjade jag min ämneslärarutbildning. Jag flyttade 30 mil söderut till den relativt stora staden Umeå och klev in i universitetsvärlden. Fem år senare har jag en lång rad av erfarenheter i ryggsäcken. Inte minst de många olika moment jag och mina kursare avklarat under ordinarie lärarutbildning, men jag har också hunnit engagera mig i studentmottagningen, varit ordförande för ämneslärarnas kårförening, vice ordförande för Umeå studentkår, tillsammans med andra fackligt engagerade studenter startat en LR Stud-förening i Umeå och sist men inte minst i skrivande stund drivit LR Stud som ordförande för dess centrala styrelse under snart en och en halv mandatperiod.

Alla dessa erfarenheter ska jag nu på något sätt lyckas packa omsorgsfullt i min ryggsäck så att de är lättillgängliga. Någon nytta tror jag att jag kan finna ur var och en (förutom ett katastrofalt dåligt didaktikseminarium om Kubakrisen). För det är nu det stora eldprovet kommer  – en tre månader lång VFU. I Umeå har ämneslärarstudenterna två korta VFU-perioder under första och femte terminen och sedan en lång VFU under nionde terminen.

Vad tycker LR Stud om VFUn?

LR Stud har under lång tid drivit frågar om bättre praktisk undervisning i lärarutbildningen och idag fokuserar vi främst på att VFUn ska hålla hög kvalitet och vara likvärdig över landet. Vi vill att alla studenter ska ha en egen handledare som är legitimerad lärare. Dessutom ska lärarstudenter få ha VFU i rätt årskurs och i rätt ämnen. Vi tycker också att det är enormt viktigt att lärare som åtar sig ett handledaruppdrag får ersättning eller explicit tid för att gå en handledarutbildning och för att avsätta tid för handledning av sin lärarstudent.

Så hur ser min VFU ut?

Jag har VFU på en stor gymnasieskola i Umeå som ingår i övningsskoleprojektet. Jag har två handledare, en för samhällskunskap och en för historia. VFUn pågår från 4 september till 4 december.

Detta första inlägg är mestadels informativt. Men jag vill gärna höra vad ni tänker kring VFU, om ni har några tips till mig och om ni vill att jag ska skriva om något särskilt. Imorgon har jag lovat Lärarhögskolan i Umeå att “prata om VFU” med de 500 nya lärarstudenterna som börjar olika lärarprogram. Sen drar det igång.

Håll i hatten!

/Mimmi Rönnqvist, Ämneslärarstudent Sam/Hi Gy och ordförande för LR Stud

Förlegat bedömningssystem

Insikt 4: Hur konstigt det är med dagens bedömnings- och betygssystem.

Professor Christian Lundahl skriver i en av sina böcker att skolan och dess verksamhet förr bara var en passage i livet för att komma vidare till framtida utbildningar och arbeten. Så är det visserligen också idag, med undantag för bara. Dagens lärare ska också arbeta med att skapa ett intresse för ett livslångt lärande, för våra elever. Kunskapsutveckling ska vara något man sysslar med hela livet, vilket gör att de bedömningar som görs i skolan borde spegla detta. Men förefaller verkligen så? Nja.

Visserligen är begrepp som formativ bedömning och bedömning för lärande på tapeten just nu och aldrig har jag väl läst så mycket om att man aldrig ska bedöma/berömma/kritisera ”eleven i sig” utan ”elevens kunskaper och prestationer” som nu. Å andra sidan har jag inte sett så mycket summerande bedömningar som nu: Stanine-tester, nationella prov, betyg i årskurs 6, bedömning med betygssteg (ja det kan tolkas så) i åk 1–3, kunskapskrav i åk 1 o.s.v. Visst, det blir vad man gör det till; summativa bedömningar kan användas till att stödja elevernas lärande. Men klassificeringslukten försvinner inte ändå.

Vad ska göras?

Min fundering är om vårt bedömnings och betygssystem är förlegat. Ska det ersättas med något annat eller ska något annat läggas till? Jag tänker inte återge debatten om ordning och reda-omdömen men jag tänker säga att den finns och att jag delvis håller med förespråkarna. Ett sådant omdöme och/eller betyg skulle kunna visa hur hårt eleven anstränger sig för att lära sig. Här finns dock problematiken med exempelvis ”störande” elever och hur de ska bedömas. Skulle de kunna dra nytta av undantagsbestämmelsen eller skulle undervisningsstrukturen i klassrummen behöva ändras?

Dessutom: skulle inte betygssystemet vara värt att skrota? De omdömen eleverna får borde spegla hur mycket de har utvecklats istället för vilka kunskaper de har i nuläget. Ytterligare ett alternativ skulle kunna vara två olika betyg i ämnet; ett som speglar dess utveckling och ett som speglar deras kunskaper i nuläget. En person borde inte, i 2000-talets kunskapssamhälle lastas med sin bristande motivation att lära sig på lågstadiet, när de söker jobb. Detta skulle kanske jämna ut de likvärdighetsskillnader som finns mellan elever i skolsystemet (hemförhållanden, föräldrars studiebakgrund och socioekonomiska faktorer).

Läs om undantagsbestämmelsen här

Rättssäker bedömning

Som någon säkert har gissat läser jag en kurs om bedömning och betygssättning just nu och blev glad när jag fick höra en person som lägger ansvaret för rättssäker betygssättning, utöver den enskilda läraren, på huvudmannen. Bedömning är komplext och kunskapskraven i sig hjälper inte till att förenkla denna process. Är man som jag, behörig i 6 ämnen i F-3 har man i en klass på 20 elever 120 omdömen att göra (!). Även om varken teknik eller engelska har några kunskapskrav i årskurs 3 (vilket är en helt annan diskussion) har vi krav på oss att koppla våra bedömningar mot kraven i årskurs 6. För att exemplifiera vad jag menar är det här ett kunskapskrav för betyget E i teknik (åk 6):

Eleven kan föra enkla och till viss del underbyggda resonemang dels kring hur några föremål eller tekniska system i samhället har förändrats över tid och dels kring tekniska lösningars fördelar och nackdelar för individ, samhälle och miljö (Skolverket 2017, s. 287).

I årskurs 3 ska eleven alltså vara på väg mot att föra enkla och till viss del underbyggda resonemang. Hur sjutton ska man bedöma det? När är det läge att göra en IUP? Vilken är den lägre nivån till ”till viss del underbyggda resonemang”? Tolkningsutrymmet för det här citatet måste jag väl (?) med fog få anse stort. För att kunna göra en rättssäker bedömning måste jag få tid att diskutera och bedöma med andra tekniklärare, vilket min huvudman måste ge mig tid till!

Eftersom jag kommer att jobba i förskoleklass – årskurs 3 sätter jag inga betyg. Dock är vår bedömning vi gör ingalunda oviktig; det har till och med skrivits fram ett kunskapskrav redan i årskurs 1. Det är under de tidiga årens bedömningar som elevers eventuella läs- och skrivsvårigheter kan och bör uppmärksammas. Detta för att kunna sätta in stödinsatser så tidigt som möjligt.

Insikt 3:

Vikten av att huvudmannen ser sitt ansvar för rättssäker bedömning.

 

Länk till Lärarpoddens alla program

Studieresa till Warszawa, Polen

Varför Polen? Polen är framför allt intressant att besöka då landet har infört en större utbildningsreform, som oroar Polens största lärarfack Polish Teachers’ Union (ZNP). ZNP, som organiserar närmare 250 000 polska lärare är oroliga för att reformen ska avveckla 10 000-tals lärartjänster i landet. Inför resan funderade vi över hur det polska lärarfackets oro och utbildningsreformen hänger ihop. Är deras oro relevant? “Vi hoppades att studieresan skulle kunna ge oss perspektiv på hur reformen påverkar både läraryrket och lärarutbildningen”, säger Robert Ljungquist, ledamot i LR Stud Göteborgs styrelse och ansvarig för studieresan.

Nedan följer en sammanfattning av de tre dagarnas händelser och reflektioner:

Onsdag 18/10 – möte med svenska ambassaden. Svenska ambassaden gav oss en grundläggande genomgång av det politiska läget i Polen. Det var väldigt intressant att höra om de förändringar reagerande partiet Lag och Rättvisa har genomfört i landet gällande bl.a. skolan. Visste ni att Polen tidigt i höstas fick en helt ny läroplan och att stadieindelningen ändrades helt? Istället för att gå i lågstadiet i sex år, högstadiet i tre år och gymnasiet i tre år går polska barn nu i lågstadiet i åtta år och gymnasiet i fyra år. Vad innebär det att högstadierna försvinner? Jo, att ca 7000-9000 lärare blir av med jobben. Onsdagen avslutades med en avslappnad middag (självklart åt vi polsk husmanskost) tillsammans med Claes Wargskog som är rektor på svenska skolan i Warszawa. Claes berättade om hur det är vara förälder till barn som går i polsk skola och hur han ser på det polska skolsystemet och den nya utbildningsreformen.

Torsdag 19/10 – möte med pedagogiska fakulteten på Universitetet i Warszawa. Wow! Vilket möte den pedagogiska fakulteten på Universitetet i Warszawa hade anordnat för oss. Under mötet diskuterade vi bl.a. – det polska skolsystemet – den polska lärarutbildningen – skillnader och likheter mellan lärarutbildningen i Polen och i Sverige – hur den utbildningsvetenskapliga faktulteten vill minska gapet mellan teori och praktik i utbildningen. Både i Sverige och i Polen kämpar lärarstudenter med att förbättra den verksamhetsförlagda utbildningen och trots den långa utbildningen känner många sig inte förberedda inför att undervisa. Även polska lärarstudenter efterlyser ett bättre samarbete mellan universitetet och skolor! Något som chockade oss var hur lite kontakt polska lärarstudenter har med det polska lärarfacket. ZNP har ingen studentsektion och studenterna har ingen insikt i vad facket arbetar med. Varför det är så fick vi reda på under fredagens möte med ZNP…

Fredag 20/10 – möte med det polska lärarfacket ZNP. Under vårt möte med ZNP lärde vi oss otroligt mycket om det politiska läget i Polen samtidigt som vi fick en historielektion över polens, framför allt, fackliga historia. ZNP är ett av två stora fackförbund som organiserar många av polens 600 000 lärare – de har ca 230 000 medlemmar. Det ZNP framför allt arbetar med just nu (förutom att höja sina medlemmars löner) är, likt Lärarnas Riksförbunds arbete i Sverige, att ta fram en hållbar modell för hur skolan ska styras i Polen. De är stora motståndare till det regerande partiet Lag och Rättvisa och tar varje chans de kan för att protestera mot den nya skolreformen som de anser är ett steg tillbaka i landets utveckling av skolan. Gällande vår fråga om varför ZNP inte har någon studentsektionen fick vi tyvärr reda på att det i Polen inte är möjligt att organisera studenter fackligt eftersom lagstiftning endast tillåter studenter att organisera sig i ”kårlivet”. Detta gör det svårt för fackförbundet att fånga upp nya lärare tidigt. Vi hoppas att detta ändras i framtiden då både facket och studenterna efterfrågar samarbete!

Viktigt att alla får känna igen sig i skolan

En seg torsdagseftermiddag. Har äntligen kommit hem från praktiken och slår mig ner framför tv:n. En trailer för ett nytt program som ska få premiär om någon vecka. Det verkar sådär. Ett dejtingprogram som har lyckats hitta en vinkel som inte har testats på tv ännu. Jag tittar vidare ändå eftersom det är rörlig bild och jag är helt slut i huvudet. Men så… Plötsligt börjar mitt intresse öka. På grund av ett kort klipp, knappt två sekunder långt, som visar två killar som kysser varandra. Nu börjar jag verkligen registrera vad det är för typ av program. Verkar det inte lite spännande ändå? Det här med att det är ett socialt experiment; kan man inte forska på det här? Syftet med programmet är så djupt och ifrågasätter verkligen människans existens!

Och allt detta beror på att min platt-TV visade två killar som kysste varandra. Det är allt. Det behövs tydligen inget mer för att få mig intresserad. Jag funderar: har det alltid varit så?

Vad jag kommer fram till är: förmodligen. Ända sedan jag upptäckte min läggning har jag dragits, som av en osynlig magnet till skönlitteratur, filmer, andra sorters texter och musik där kärlek mellan två av samma kön finns med. Jag har aktivt valt bort litteratur som bara innehållit heterosexuella relationer till förmån för lite mindre kvalitativ litteratur med homosexuella relationer i sig (om man nu kan stämpla litteratur som dålig respektive bra). Böcker som blivit mångfaldigt hyllade, såsom Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin, har gjort mig stolt över mig själv och så känslomässigt instabil som det bara går, om jag så bara tänker på dem. Det leder mig fram till min andra insikt:

Insikt 2:

Viktigheten i att alla får känna igen sig i skolan.

Alla personer borde få möjlighet att känna dessa stora känslor, speciellt i skolan eftersom det är där vi bland annat ska lära oss om oss själva. Att utbildas är enligt mig att resa emotionellt, det vet många som kämpat sig igenom en utbildning, oavsett nivå. De kunskaper jag fått med mig under mina år som skolelev är sådant som skapat en känsla hos mig. Det kan antingen röra sig om en bra eller dålig lärare som väckt glädje eller ilska men också om läromedel eller lektionsinnehåll som har kickat igång det limbiska systemet.

Jag menar att lektionsinnehåll som berör olika typer av relationer måste få alla att känna igen sig. Alla borde få se, läsa, höra och förstå sig själva i det innehåll som skolan förser dem med. För det ändamålet behövs det att författare, regissörer m.m. vidgar sina vyer när de väljer vilka huvudpersoner som ska stå i förgrunden till berättelserna. Är det nödvändigt med ett ljushyat heterosexuellt par som huvudkaraktärer? Kan en huvudkaraktär sitta i rullstol eller sakna en arm? Gör det något för storyn att protagonisten har autism?

Dessutom måste vi lärare bli bättre på att välja ut litteratur och filmer som har olika typer av människor i förgrunden utan att låta det bli till en grej. Vill vi (och det hoppas jag att alla vill) att alla elever ska känna igen sig i det innehåll vi presenterar för dem i skolan tror jag att normalisering är den rätta vägen. Har jag fel?

Struktur för överlevnad

Jag hade en teaterlärare en gång. Han hette Patrik Bergner och han försökte få oss att förstå varför vi spelar teater och varför var och en av oss är unik. Patrik sa att all världens tankar redan har tänkts av någon annan. Tänk inte att du ska säga någonting nytt som inte någon har tänkt förut. Det som är speciellt är att DU aldrig har tänkt den tanken förut.

Lite så har jag tänkt när jag fick idén om att börja blogga under mina sista 31 veckor av lärarutbildningen. Vad kan jag bidra med? Jag forskar inte och jag är ingen revolutionerande eller otroligt erfaren lärare eftersom jag fortfarande går min utbildning. Det jag kan göra är att berätta vilka uppenbarelser jag har fått! Det kommer med all säkerhet vara saker som har forskats på, förmodligen har tusentals andra lärare och lärarstudenter tänkt samma tankar som jag, långt innan mig. Men JAG har aldrig tänkt den tanken förut, eller fått den insikten förut.

Efter denna introduktion kommer jag in på den insikt som jag fått under denna vecka.

Insikt 1: Hur barn (och kanske alla) är beroende av struktur.

Jag gör just nu min tredje VFU (verksamhetsförlagd utbildning) i en tredjeklass. Deras schema har en tydlig struktur där exempelvis tisdag förmiddag består av läsläxeförhör och under lektionen efter lunch går de igenom en ny läsläxa. Det finns också små strukturer, som exempelvis att de går igenom dagen varje morgon och de väljer två nya klassvärdar genom att läraren drar två glasspinnar med elevernas namn på. Eleverna ska komma fram till vilka de är genom att ställa ja- och nejfrågor till läraren. Många i klassen var noga med att påpeka under de första veckorna, när jag var ny, hur varje procedur skulle gå till. Gjorde jag så blev de lugna och det fungerade bra för mig att hålla i lektionerna istället för att deras egentliga lärare gjorde det. Gjorde jag däremot någonting som bröt mot strukturen var det många som protesterade och blev oroliga.

Ett tydligt exempel för mig på hur beroende många är av strukturer var när jag skulle introducera ett nytt sätt att göra morgonrutinerna på. Mirakulöst nog lät de mig lägga till några saker till rutinerna genom att gå igenom dagen även på engelska. Först fick som vanligt en elev komma fram och läsa dagens datum och vilka som hade namnsdag (det också med en tydlig struktur såklart). Därefter frågade jag: Which day is it today? Eleverna svarade på engelska och jag skrev upp veckodagen och datumet på engelska istället för på svenska som de brukade. Vi läste därefter hela datumet tillsammans enligt mallen: Today is Monday, 8th of October. Efter att vi läst tillsammans första gången började jag säga: ”Nu tror jag att alla har vaknat så vi läser det en gång till” – bara för att få dem att läsa högre. De förstod min mening.

När vi gjort det i lite mer än en vecka var det fredag och vi hade mycket att stå i på tjugo minuter så jag drog igenom morgonrutinerna lite snabbare än vanligt. Efter att vi hade läst datumet första gången tillsammans tänkte jag gå vidare och presentera veckans grej för eleverna då jag fick höra: ”Ska du inte säga att vi har vaknat nu?”

Denna enkla uppenbarelse gjorde att jag började förstå elevers behov av struktur på riktigt. Nu kunde jag koppla mina erfarenheter och observationer från föregående VFU:er och vikariat till detta. Hur extrema vissa klasser hade varit med strukturer och hur mycket läraren måste ha förlitat sig på dem. Jag började dra mig till minnes en klass som protesterade vilt om jag inte gjorde precis som deras riktiga lärare brukade göra. Drog jag inte isär gardinerna innan vi började den första lektionen på dagen blev de alldeles spattiga och vägrade att lyssna på mig.

Under den här veckan har jag fått med mig att arbeta mycket med strukturer i planeringen av min undervisning eftersom många elever verkligen behöver dem. Har du tips på bra strukturer; antingen till planering av ens egna undervisning, klasschema eller lektioner får du gärna kommentera och dela med dig!

Fantastiska lärarstudenter vs Massmedia

Förra helgen hade LR Stud höstupplagan av våra traditionsenliga studerandefackliga kurser. Varje gång jag träffar dessa fantastiska blivande lärare och studie- och yrkesvägledare som lägger stor del av sin fritid och sina helger på att engagera sig i sin utbildning och sitt framtida yrke gör mig alldeles varm inombords. De tillgodogör sig kunskap om vad utbildningen innebär och har gott om konstruktiva idéer för hur utbildningen kan förbättras. Det är en grupp som är drivna och som hela tiden vill mer.

När jag följer debatten i media fylls jag dock av förundran. Lärarutbildningen är en ständigt het fråga i media och så gott som varje vecka fylls ledarsidor på såväl nationell som lokal nivå av texter där någon skriver en det ena, en det andra om vad som finns och inte finns i lärarutbildningen. Denna någon är sällan särskilt insatt i den komplexa problematik som lärarutbildningen brottas med. Många av de problem som finns i lärarutbildningen återspeglas i majoriteten av våra högskoleutbildningar.

Vilken annan utbildning tillåts vem som helt att uttala sig om och kritisera på samma sätt som lärarutbildningen? Svaret på den frågan är att det inte finns någon annan utbildning där detta tillåts. Det kan bero på att det är en av landets största utbildningsinriktningar. Det kan bero på att allting börjar i skolan och att skolan behöver bra lärare. Det kan bero på att skolvärlden är ett område som de flesta har personlig erfarenhet av.

Med det sagt menar jag inte att lärarutbildningen inte ska debatteras i media. Tvärtom, det är jätteviktigt med en levande debatt men det behöver ställas högre krav på de som uttrycker åsikter, särskilt när dessa åsikter ibland sågar landets största utbildningen och därmed även dess studenter vid fotknölarna. Alla som deltar i debatten måste reflektera över sitt bidrag och ta ansvar för framtidens skola. De åsikter som massmedia ger utrymme för blir ofta gemene mans åsikter över tid. Vi tror på det massmedia säger.

Jag anser att den pessimistiska synen på lärarutbildningen och dess studenter som hela tiden pumpas ut i tidningar och på sociala medier sårar mer än den förbättrar. Det talas om att vem som helst kommer in på lärarutbildningen. Det talas även om avhoppen. Det skrivs tusen och åter tusen ord om hur undermålig den svenska lärarutbildningen. Frågar du folk på gatan håller de förmodligen med om detta, trots att de flesta inte har en aning om hur lärarutbildningen är upplagd eller ens hur många terminer den är. Återigen – vi tror på det massmedia säger.

På frågan om vad de studerar svar mängder av lärarstudenter lite ursäktande att de studerar till lärare. De har under många års tid sett rubrikerna och de verkar nästan skämmas över sitt yrkesval. Det är fel och det är en pusselbit i förklaringen till landets rådande lärarbrist. Jag råder alla som bryr sig om svensk skola att börja vara konstruktiva och värna om landets många lärarstudenter.

Till sist kan jag lyfta en sanning som kommer i skymundan allt för ofta: Det är de ordinarie lärarstudenterna som i det långa loppet kommer att vara lärarbristens lösning. Det ni.

Utbildning och verklighet

Under helgen som gick tog, om ni frågar mig, en rad av Sveriges klokaste och mest samhällsengagerade studenter examen. Runt om i landet har lärarutbildningarna delat ut diplom och rosor. Nu väntar verklighetens kranka blekhet dessa förväntansfulla studenter.

Jag har själv två terminer kvar av min utbildning. Det är med skräckblandad förtjusning jag och mina klasskamrater blickar ut över vår framtida yrkesroll. I tryggheten av vår utbildning och den skyddade verkstad som där råder är det svårt att på individnivå förbereda sig för vad som komma skall. Lärarutbildningen är inte dålig, men det finns områden som behöver förändras.

Alla utbildningar har sina brister.
Det finns inga studenter som är 100% nöjda med en femårig utbildning – och finns ni så får ni jättegärna höra av er till mig. Tyvärr tror jag att den studenten blir det omtalade “undantaget som bekräftar regeln”. Det finns dock en utbildning får mer utrymme i samhällsdebatten än någon annan – lärarutbildningen. I egenskap av att vara landets i särklass största utbildning är det inte så märkligt att den stöts och blöts på ett flertal arenor. Det är dock viktigt att framhålla att utbildningen inte är undermålig eller enklare än andra långa universitetsutbildningar.

Varje månad debatteras lärarbristen i nationell media.
Läraryrket är inte för alla. Det finns för och nackdelar med alla yrken som nås genom universitets- och högskolestudier. Lärarutbildningen är en lång och innehållsrik utbildning där studenterna efter några år förväntas vara experter inom minst två skilda ämnen – och i vissa fall tre eller fyra. Dessa kunskaper ska sedan, via “beprövad erfarenhet”, kunna förmedlas till barn och unga på ett sätt som skapar lärande i våra elevgrupper. Läraryrket bär på en stolthet som grundas i ett praktiskt hantverk. Det hantverket består av kopplingen mellan teori och praktik som motiverar elever till tänkande och lärande.

Varje vecka hoppar någon av lärarutbildningen.
Framtidens Sverige har inte råd att tappa fler lärare. Det finns mycket att göra i skolan men det finns också brister i lärarutbildningen. Utbildningen behöver stärkas i sina praktiska delar för att ge blivande lärare möjligheten att förbereda sig inför sina första år i verksamheten. Lärarstudenter måste förberedas för sitt kommande yrke och utbildningen behöver ge dessa förutsättningar.

Varje dag fortsätter tiotusentals lärarstudenter sin resa mot examen och ett yrkesliv inom skolan.
Förbättringar behöver göras i lärarutbildningen och det är de praktiska delarna som lärarstudenter anser är mest akuta;

  • Alla studenter måste få en handledare i den skolform och de ämne som deras utbildning riktar sig mot.
  • De handledare som lärarstudenter följer ute i skolorna måste få tid och möjlighet att genomföra sitt handledaruppdrag på ett bra sätt.
  • Handledarna måste få tid och möjlighet att genomgå en handledarutbildning.

Vi är medvetna om att vår verksamhetsförlagda utbildning är kostsam och tidskrävande för våra handledare. Men vi vill påminna huvudmännen om att varje tidsenhet handledning av en erfaren lärare är guld värd för varje lärarstudent. Tiden som läggs på lärarstudenterna kommer också att resultera i nyexaminerade lärare som stannar kvar inom yrket och är redo för ett yrkesliv i klassrummet.