Igenkänning för alla

En seg torsdagseftermiddag. Har äntligen kommit hem från praktiken och slår mig ner framför tv:n. En trailer för ett nytt program som ska få premiär om någon vecka. Det verkar sådär. Ett dejtingprogram som har lyckats hitta en vinkel som inte har testats på tv ännu. Jag tittar vidare ändå eftersom det är rörlig bild och jag är helt slut i huvudet. Men så… Plötsligt börjar mitt intresse öka. På grund av ett kort klipp, knappt två sekunder långt, som visar två killar som kysser varandra. Nu börjar jag verkligen registrera vad det är för typ av program. Verkar det inte lite spännande ändå? Det här med att det är ett socialt experiment; kan man inte forska på det här? Syftet med programmet är så djupt och ifrågasätter verkligen människans existens!

Och allt detta beror på att min platt-TV visade två killar som kysste varandra. Det är allt. Det behövs tydligen inget mer för att få mig intresserad. Jag funderar: har det alltid varit så?

Vad jag kommer fram till är: förmodligen. Ända sedan jag upptäckte min läggning har jag dragits, som av en osynlig magnet till skönlitteratur, filmer, andra sorters texter och musik där kärlek mellan två av samma kön finns med. Jag har aktivt valt bort litteratur som bara innehållit heterosexuella relationer till förmån för lite mindre kvalitativ litteratur med homosexuella relationer i sig (om man nu kan stämpla litteratur som dålig respektive bra). Böcker som blivit mångfaldigt hyllade, såsom Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin, har gjort mig stolt över mig själv och så känslomässigt instabil som det bara går, om jag så bara tänker på dem. Det leder mig fram till min andra insikt:

Insikt 2:

Viktigheten i att alla får känna igen sig i skolan.

Alla personer borde få möjlighet att känna dessa stora känslor, speciellt i skolan eftersom det är där vi bland annat ska lära oss om oss själva. Att utbildas är enligt mig att resa emotionellt, det vet många som kämpat sig igenom en utbildning, oavsett nivå. De kunskaper jag fått med mig under mina år som skolelev är sådant som skapat en känsla hos mig. Det kan antingen röra sig om en bra eller dålig lärare som väckt glädje eller ilska men också om läromedel eller lektionsinnehåll som har kickat igång det limbiska systemet.

Jag menar att lektionsinnehåll som berör olika typer av relationer måste få alla att känna igen sig. Alla borde få se, läsa, höra och förstå sig själva i det innehåll som skolan förser dem med. För det ändamålet behövs det att författare, regissörer m.m. vidgar sina vyer när de väljer vilka huvudpersoner som ska stå i förgrunden till berättelserna. Är det nödvändigt med ett ljushyat heterosexuellt par som huvudkaraktärer? Kan en huvudkaraktär sitta i rullstol eller sakna en arm? Gör det något för storyn att protagonisten har autism?

Dessutom måste vi lärare bli bättre på att välja ut litteratur och filmer som har olika typer av människor i förgrunden utan att låta det bli till en grej. Vill vi (och det hoppas jag att alla vill) att alla elever ska känna igen sig i det innehåll vi presenterar för dem i skolan tror jag att normalisering är den rätta vägen. Har jag fel?

Struktur för överlevnad

Jag hade en teaterlärare en gång. Han hette Patrik Bergner och han försökte få oss att förstå varför vi spelar teater och varför var och en av oss är unik. Patrik sa att all världens tankar redan har tänkts av någon annan. Tänk inte att du ska säga någonting nytt som inte någon har tänkt förut. Det som är speciellt är att DU aldrig har tänkt den tanken förut.

Lite så har jag tänkt när jag fick idén om att börja blogga under mina sista 31 veckor av lärarutbildningen. Vad kan jag bidra med? Jag forskar inte och jag är ingen revolutionerande eller otroligt erfaren lärare eftersom jag fortfarande går min utbildning. Det jag kan göra är att berätta vilka uppenbarelser jag har fått! Det kommer med all säkerhet vara saker som har forskats på, förmodligen har tusentals andra lärare och lärarstudenter tänkt samma tankar som jag, långt innan mig. Men JAG har aldrig tänkt den tanken förut, eller fått den insikten förut.

Efter denna introduktion kommer jag in på den insikt som jag fått under denna vecka.

Insikt 1: Hur barn (och kanske alla) är beroende av struktur.

Jag gör just nu min tredje VFU (verksamhetsförlagd utbildning) i en tredjeklass. Deras schema har en tydlig struktur där exempelvis tisdag förmiddag består av läsläxeförhör och under lektionen efter lunch går de igenom en ny läsläxa. Det finns också små strukturer, som exempelvis att de går igenom dagen varje morgon och de väljer två nya klassvärdar genom att läraren drar två glasspinnar med elevernas namn på. Eleverna ska komma fram till vilka de är genom att ställa ja- och nejfrågor till läraren. Många i klassen var noga med att påpeka under de första veckorna, när jag var ny, hur varje procedur skulle gå till. Gjorde jag så blev de lugna och det fungerade bra för mig att hålla i lektionerna istället för att deras egentliga lärare gjorde det. Gjorde jag däremot någonting som bröt mot strukturen var det många som protesterade och blev oroliga.

Ett tydligt exempel för mig på hur beroende många är av strukturer var när jag skulle introducera ett nytt sätt att göra morgonrutinerna på. Mirakulöst nog lät de mig lägga till några saker till rutinerna genom att gå igenom dagen även på engelska. Först fick som vanligt en elev komma fram och läsa dagens datum och vilka som hade namnsdag (det också med en tydlig struktur såklart). Därefter frågade jag: Which day is it today? Eleverna svarade på engelska och jag skrev upp veckodagen och datumet på engelska istället för på svenska som de brukade. Vi läste därefter hela datumet tillsammans enligt mallen: Today is Monday, 8th of October. Efter att vi läst tillsammans första gången började jag säga: ”Nu tror jag att alla har vaknat så vi läser det en gång till” – bara för att få dem att läsa högre. De förstod min mening.

När vi gjort det i lite mer än en vecka var det fredag och vi hade mycket att stå i på tjugo minuter så jag drog igenom morgonrutinerna lite snabbare än vanligt. Efter att vi hade läst datumet första gången tillsammans tänkte jag gå vidare och presentera veckans grej för eleverna då jag fick höra: ”Ska du inte säga att vi har vaknat nu?”

Denna enkla uppenbarelse gjorde att jag började förstå elevers behov av struktur på riktigt. Nu kunde jag koppla mina erfarenheter och observationer från föregående VFU:er och vikariat till detta. Hur extrema vissa klasser hade varit med strukturer och hur mycket läraren måste ha förlitat sig på dem. Jag började dra mig till minnes en klass som protesterade vilt om jag inte gjorde precis som deras riktiga lärare brukade göra. Drog jag inte isär gardinerna innan vi började den första lektionen på dagen blev de alldeles spattiga och vägrade att lyssna på mig.

Under den här veckan har jag fått med mig att arbeta mycket med strukturer i planeringen av min undervisning eftersom många elever verkligen behöver dem. Har du tips på bra strukturer; antingen till planering av ens egna undervisning, klasschema eller lektioner får du gärna kommentera och dela med dig!

Fantastiska lärarstudenter vs Massmedia

Förra helgen hade LR Stud höstupplagan av våra traditionsenliga studerandefackliga kurser. Varje gång jag träffar dessa fantastiska blivande lärare och studie- och yrkesvägledare som lägger stor del av sin fritid och sina helger på att engagera sig i sin utbildning och sitt framtida yrke gör mig alldeles varm inombords. De tillgodogör sig kunskap om vad utbildningen innebär och har gott om konstruktiva idéer för hur utbildningen kan förbättras. Det är en grupp som är drivna och som hela tiden vill mer.

När jag följer debatten i media fylls jag dock av förundran. Lärarutbildningen är en ständigt het fråga i media och så gott som varje vecka fylls ledarsidor på såväl nationell som lokal nivå av texter där någon skriver en det ena, en det andra om vad som finns och inte finns i lärarutbildningen. Denna någon är sällan särskilt insatt i den komplexa problematik som lärarutbildningen brottas med. Många av de problem som finns i lärarutbildningen återspeglas i majoriteten av våra högskoleutbildningar.

Vilken annan utbildning tillåts vem som helt att uttala sig om och kritisera på samma sätt som lärarutbildningen? Svaret på den frågan är att det inte finns någon annan utbildning där detta tillåts. Det kan bero på att det är en av landets största utbildningsinriktningar. Det kan bero på att allting börjar i skolan och att skolan behöver bra lärare. Det kan bero på att skolvärlden är ett område som de flesta har personlig erfarenhet av.

Med det sagt menar jag inte att lärarutbildningen inte ska debatteras i media. Tvärtom, det är jätteviktigt med en levande debatt men det behöver ställas högre krav på de som uttrycker åsikter, särskilt när dessa åsikter ibland sågar landets största utbildningen och därmed även dess studenter vid fotknölarna. Alla som deltar i debatten måste reflektera över sitt bidrag och ta ansvar för framtidens skola. De åsikter som massmedia ger utrymme för blir ofta gemene mans åsikter över tid. Vi tror på det massmedia säger.

Jag anser att den pessimistiska synen på lärarutbildningen och dess studenter som hela tiden pumpas ut i tidningar och på sociala medier sårar mer än den förbättrar. Det talas om att vem som helst kommer in på lärarutbildningen. Det talas även om avhoppen. Det skrivs tusen och åter tusen ord om hur undermålig den svenska lärarutbildningen. Frågar du folk på gatan håller de förmodligen med om detta, trots att de flesta inte har en aning om hur lärarutbildningen är upplagd eller ens hur många terminer den är. Återigen – vi tror på det massmedia säger.

På frågan om vad de studerar svar mängder av lärarstudenter lite ursäktande att de studerar till lärare. De har under många års tid sett rubrikerna och de verkar nästan skämmas över sitt yrkesval. Det är fel och det är en pusselbit i förklaringen till landets rådande lärarbrist. Jag råder alla som bryr sig om svensk skola att börja vara konstruktiva och värna om landets många lärarstudenter.

Till sist kan jag lyfta en sanning som kommer i skymundan allt för ofta: Det är de ordinarie lärarstudenterna som i det långa loppet kommer att vara lärarbristens lösning. Det ni.

Utbildning och verklighet

Under helgen som gick tog, om ni frågar mig, en rad av Sveriges klokaste och mest samhällsengagerade studenter examen. Runt om i landet har lärarutbildningarna delat ut diplom och rosor. Nu väntar verklighetens kranka blekhet dessa förväntansfulla studenter.

Jag har själv två terminer kvar av min utbildning. Det är med skräckblandad förtjusning jag och mina klasskamrater blickar ut över vår framtida yrkesroll. I tryggheten av vår utbildning och den skyddade verkstad som där råder är det svårt att på individnivå förbereda sig för vad som komma skall. Lärarutbildningen är inte dålig, men det finns områden som behöver förändras.

Alla utbildningar har sina brister.
Det finns inga studenter som är 100% nöjda med en femårig utbildning – och finns ni så får ni jättegärna höra av er till mig. Tyvärr tror jag att den studenten blir det omtalade “undantaget som bekräftar regeln”. Det finns dock en utbildning får mer utrymme i samhällsdebatten än någon annan – lärarutbildningen. I egenskap av att vara landets i särklass största utbildning är det inte så märkligt att den stöts och blöts på ett flertal arenor. Det är dock viktigt att framhålla att utbildningen inte är undermålig eller enklare än andra långa universitetsutbildningar.

Varje månad debatteras lärarbristen i nationell media.
Läraryrket är inte för alla. Det finns för och nackdelar med alla yrken som nås genom universitets- och högskolestudier. Lärarutbildningen är en lång och innehållsrik utbildning där studenterna efter några år förväntas vara experter inom minst två skilda ämnen – och i vissa fall tre eller fyra. Dessa kunskaper ska sedan, via “beprövad erfarenhet”, kunna förmedlas till barn och unga på ett sätt som skapar lärande i våra elevgrupper. Läraryrket bär på en stolthet som grundas i ett praktiskt hantverk. Det hantverket består av kopplingen mellan teori och praktik som motiverar elever till tänkande och lärande.

Varje vecka hoppar någon av lärarutbildningen.
Framtidens Sverige har inte råd att tappa fler lärare. Det finns mycket att göra i skolan men det finns också brister i lärarutbildningen. Utbildningen behöver stärkas i sina praktiska delar för att ge blivande lärare möjligheten att förbereda sig inför sina första år i verksamheten. Lärarstudenter måste förberedas för sitt kommande yrke och utbildningen behöver ge dessa förutsättningar.

Varje dag fortsätter tiotusentals lärarstudenter sin resa mot examen och ett yrkesliv inom skolan.
Förbättringar behöver göras i lärarutbildningen och det är de praktiska delarna som lärarstudenter anser är mest akuta;

  • Alla studenter måste få en handledare i den skolform och de ämne som deras utbildning riktar sig mot.
  • De handledare som lärarstudenter följer ute i skolorna måste få tid och möjlighet att genomföra sitt handledaruppdrag på ett bra sätt.
  • Handledarna måste få tid och möjlighet att genomgå en handledarutbildning.

Vi är medvetna om att vår verksamhetsförlagda utbildning är kostsam och tidskrävande för våra handledare. Men vi vill påminna huvudmännen om att varje tidsenhet handledning av en erfaren lärare är guld värd för varje lärarstudent. Tiden som läggs på lärarstudenterna kommer också att resultera i nyexaminerade lärare som stannar kvar inom yrket och är redo för ett yrkesliv i klassrummet.

Att prova sig fram…

Har just nu min allra sista praktik i en årskurs tre innan examen. Har fått väldigt fria händer där jag kan få prova olika aktiviteter som man funderat ut när man varit själv i skolbänken på universitetet. Har nog skrivit det tidigare, men det blir aldrig riktigt exakt som man planerat. Men det ger ju mig chans till att se självkritiskt på aktiviteten för att kunna bli bättre i framtiden.

Jag tänkte redogöra för två aktiviteter jag provat med mina elever för att visa framtida studenter (och övriga såklart) hur det kan gå till.

En aktivitet som syftade till att lära elever skillnaden på lokala, inrikes och utrikesnyheter var att en grupp varje vecka skulle få välja var sin nyhet och berätta för klassen. Vid redovisningstillfället blev alltid första frågan om det var en lokal, inrikes eller utrikesnyhet som valts. Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med hur eleverna har tacklat uppgiften.

Jag tillverkade en stor teve av några papper där elevernas nyheter får sättas upp under en vecka. På det viset får alla andra möjlighet att läsa om varje nyhet mer på djupet.

Vi behövde en uppgift som tränade eleverna i att använda miniräknare. Vi behövde också en uppgift där eleverna fick grepp om vad saker och ting kan kosta. Resultatet blev därför en uppgift där eleverna fick en budget på 500 kronor till att ha ett kalas. Med hjälp av en himla massa reklamblad och internet fick de leta efter saker som passar till ett kalas och anteckna priser. Min tanke innan lektionen var att eleverna skulle välja färdiga produkter som lösgodis och glass, men det visade sig att vissa började radda upp ingredienser till pannkakor och tårtor till sina kalas. Kostnaden för allt skulle sedan räknas ihop och redovisas i en tabell. Tabellen sattes sedan på ett A3 tillsammans med utklippta bilder eller egenskapade bilder, för att få in lite kreativitet också!

Men eleverna blev lite besvikna när de inte fick köpa något på “riktigt”…..

Varför skriver jag om detta? Jo för att visa folk som funderar på att bli lärare vilka möjligheter man får till att skapa roliga och kreativa aktiviteter för att främja lärande. Aktiviteterna är inget som baseras på ingenting, utan allt har en koppling till vår läroplan. Har hört från vissa människor att lärare bara slänger ihop något för att sedan ta fram den stora röda pennan. Nja, allt vi gör har en koppling till läroplanen.

 

Skriven av Erik, blivande F-3 lärare

Tankar om utbildningen

Är redan inne på mitt fjärde och sista år på grundskollärarutbildningen inriktning F-3. Det går väldigt fort. Vi har just nu praktik och man börjar inse mer och mer att snart så är det jag som har ansvaret för en hel klass.

Vi har under tiden på universitetet utrustats med didaktiska metoder för de olika ämnen som vi ska undervisa i. Erfarna lärare har delat med sig av små knep som man använder sig av nästan hela tiden. Det jag personligen har lärt mig allra mest på är just de mer ”verkliga” situationerna, alltså som nu under praktiken eller när någon annan lärare berättar historier om hur de gjort och vad som hände. Självklart kommer den inhämtade kunskapen om didaktik och ämneskunskaper ifrån universitetet också mycket högt på vad jag lär mig mest på, men inget går upp emot ”verkligheten”. Vi borde kanske införa en kurs på högskolan som heter Verkliga händelser på 7.5 HP där vi bara pratar om hur lärare gjort i olika situationer. En kurs där lärare berättar själva hur de står framför klassen, vart de har händerna, hur man pratar med elever, hur man säger ifrån eller hur man hälsar på eleverna på morgonen. Eller hur en lärare hantera konflikt mellan elev eller förälder baserat på verkliga händelser (!). Rent erfarenhetsmässiga händelser om ni förstår vad jag menar. Examinationen skulle kanske då vara att diskutera hur man själv hanterat olika fall (case) och vad följderna blir. Ex:

Du har en matematiklektion i din andraklass som handlar om tiotalsövergångar. Du har bara 30 minuter till ditt förfogande. Mitt i din genomgång ramlar en elev av stolen och blir ledsen. Hur hanterar du den här situationen?

Eller:

Klassen du är lärare för har tyst läsning. Mitt under läsningen far en fotboll in genom rutan. Glasskärvor sprider sig i klassrummet. Du själv har inneskor men du vet att många av dina elever saknar det. Hur gör du?

Ja, kanske något ovanliga situationer. Men det kan mycket väl hända! Det kanske borde vara situationer kring ämnen egentligen… Men jag vet med mig att händer något av dessa exemplen när jag är lärare så skulle jag bli en smula fundersam. Man ska ju vara en god ledare för eleverna och måste handla på ett proffsigt sätt. Men om vi ska ta ett mer ämnesdidaktiskt problem som kan uppstå:

Du har precis haft genomgång kring ett nytt område i matematiken. Du har precis gett eleverna tillåtelse att börja arbeta. En elev räcker upp handen och vill ha hjälp. Efter att ha hjälpt eleven ser du ut över resten av klassen och upptäcker att nästan alla har sina händer uppe. Hur gör du?

Det här har hänt mig ett par gånger. Det behöver inte betyda att man förklarat dåligt, men det kan betyda att man inte förklarat förståeligt. En diskussion kring det här vore intressant att höra hur erfarna lärare gör. (Bara så att ni vet, när detta händer mig stoppar jag lektionen och tar om förklaringen på ett annat sätt. Men alla kanske inte gör så).

Jag tror att många studenter hade tyckt att en sådan här kurs hade varit bra. Men att få den att bli verklighet är nog mycket svårt. Det finns säkert en massa paragrafer och regler som inte går att få in…

För att återgå till praktiken jag genomför just nu så är den största lärdomen (om jag får kalla det så) den här gången varit tiden. Låt mig förklara: Som lärare arbetar man ungefär 7:30 till 16:00 (Tillkommer en del tid för annat också). Men det räcker inte! Det finns alltid något kvar att göra. Ni mer erfarna lärare nickar nog medhållande just nu. Det känns som att hur man än gör för att vara så effektiv som möjligt dyker det alltid upp något extra. Vissa saker som dyker upp kan man inte flytta fram utan måste tas itu med just då. Det är inte ovanligt att vi under min praktik sitter kl 15:59 och stirrar på en hel hög med material som ska gås igenom. Återigen nickar nog en hel del medhållande. Jag ser på detta som vad jag själv måste bli bättre på. Antar att man måste lära sig sålla ut vad som ska göras på ett smidigt sätt. Antar ännu mer att det är något jag själv lär mig efter hand när jag väl är ute i arbetslivet. Kanske en bra sak att arbeta med under Verkliga händelser 7,5 HP om den kursen blev verklighet? Det var förstås ingen nyhet egentligen det här med tidsbrist, men att hantera den på ett korrekt sätt var nytt och är fortfarande ett problem för mig.

Tolka inte detta som att jag är negativ till läraryrket, jag tycker att det är superkul och jag längtar tills jag är klar!

Skrivet av Erik, blivande grundskolelärare F-3

Inspirationen – försvinner den?

Nu har jag snart studerat till lärare i ett helt år. Ett. Helt. År. Jag har “bara” 4,5 år kvar av lärarstudierna. Det kan verka mycket men med tanke på hur snabbt det gått hittills så sitter jag nog snart här med mitt examensbevis och min lärarlegitimation och undrar vart åren tog vägen.

Igår påbörjade vi vår allra första UVK och därmed vår allra första pedagogikkurs. UVK står för Utbildningsvetenskaplig kärna och innefattar bland annat pedagogik, metodik och didaktik. Man har 8 UVK-kurser utspridda under sina studieår och vi läser just nu om samhällets förändring, skolsystemet och ämnesprofessionen. MYCKET intressant och det är nu som vi äntligen får en inblick i själva yrket.

Idag hade vi då vår första föreläsning om lite allt möjligt egentligen. Vi diskuterade bland annat huruvida skolan ska fostra eller inte fostra, vad INNEBÄR fostra?, vad kännetecknar en bra lärare och vad som krävs av en lärare. Detta satte min tankeverksamhet i en himla rullning.

Vi sitter alltså x antal lärarstudenter från alla olika lärarprogram i en sal. Motivationen och inspirationen inför vårt kommande yrke är på toppen och vi har alla en dröm om att få vara med och göra skillnad, förändra, utveckla, bemöta, påverka. Vad händer sen när vi sitter där med vår lärarlegitimation, vår fasta läraranställning och har jobbat i ca 20 år som lärare? Tar inspirationen och motivationen slut?

Jag tänker tillbaka själv på min egen skoltid. Jag hade många olika typer av lärare som hade många olika typer av idéer och uppfattningar om skolan och undervisning. Min briljanta svensklärare med ett enormt engagemang. Några andra lärare som fortfarande tyckte det var lite intressant att läsa våra oändliga uppgifter. Och så var det de lärarna man hade som mest bara gick till jobbet för att de var tvungna. Någonstans fanns inte deras inspiration kvar, eller så hade den aldrig funnits. Men kommer vi hamna där också?

Alla ser med samma entusiasm på det som kännetecknar en bra lärare och alla kunde ge svar på vad som krävs av en lärare. Det rullar runt i mitt huvud. GOD DIDAKTIKER. BRA ORGANISATÖR. RESPEKTFULL. KREATIV OCH NYSKAPANDE. ÄLSKA ATT VARA MED MÄNNISKOR. VAR ENGAGERAD. PROFESSIONALISM. UTMANA. MOTIVERA. UTVECKLA.

Jag läste allt och hörde allt som föreläsaren sa och blev bara mer och mer säker på att jag kommer bli den mest engagerade och motiverande läraren när jag är klar. Jag kommer göra stora avtryck på skolvärlden och jag kommer bli en inspirations-ikon för andra lärare och mina elever kommer alltid minnas den där fantastiska läraren Rebecca som de hade på gymnasiet, precis som jag minns min gamla svensklärare och vilket avtryck han gjorde i mitt liv och i mina framtidsval.

Jag är maxad med inspiration och motivation. Men jag är också rädd. För det här med den inspirationen som jag har i mig nu, den vill jag ha i mig under alla mina år som lärare i framtiden (oavsett bra eller dåliga dagar).

Kommer den försvinna?

Rebecca Roth
Ämneslärarstudent, Campus Helsingborg

Skola i skogen!

Att ge eleverna möjlighet till miljöombyte kan vara riktigt trevligt. Naturen kan vara ett möjligt alternativ, närmare bestämt skogen. Men hur kan man göra undervisningen ute meningsfull?

 
Det finns nästan oändligt många aktiviteter att göra ute faktiskt, vilket säkert inte är en nyhet för någon. Med undervisning i åtanke tänker nog många på naturkunskap och biologi. Det går faktiskt att ha mycket matematik ute också.

IMG_5320Passande uppgift?

Som (blivande) lågstadielärare kan jag tänka mig att låta mina elever samla in och fota ute i skogen. Sedan analysera fynden och försöka identifiera vad de samlat in för att kanske göra ett snyggt kollage eller en liten naturbok.

Har man ett snyggt träd i närheten kan man ta sin klass ut för att rita av trädet under olika årstider. Har man en uppsättning underlag att sitta på och skrivplattor att ha papper på kan det bli riktigt lyckat. Fyra årstider – fyra tillfällen. Något problematiskt under vintern kanske….

Jag har själv provat utematematik med elever. Det är väldigt uppskattat. Till en början hade eleverna svårt att finna sig i situationen (uppgifter i skogen liksom?), för att sedan sakta börja lösa uppgifterna för att sedan vara i full gång . Vi talar bland annat om uppskattning av längd, antal av olika saker och problemlösning.

För att uppskatta längd kan frågan vara: Hitta en pinne som ni tror är 50 cm. Här får eleverna inget att mäta med, utan får först gå på känsla. När de tror att de har hittat en med rätt längd får de kontrollera längden hos läraren, som har ett måttband. Är längden fel får de uppskatta vidare (med lite vägledning såklart). Men är det rätt kan de vara finurliga och använda pinnen till de andra uppgifterna (men det får de komma på själva!).

En annan uppgift som får eleverna att klia geniknölarna är att flytta pinnar i en figur för att bilda en annan.

Exempel:

IMG_5322

 

 

 

 

Flytta endast fyra pinnar för att bilda fyra trianglar.

Den här uppgiften provade jag på mina elever i grupper om fyra och alla löste den. Det var riktigt kul att se dem diskutera sinsemellan hur man kan flytta runt pinnarna. De försökte och försökte för att till slut fixa det.

Det här var bara en liten del av allt som finns att göra. Alla lektioner med olika tips och idéer vi får här på universitetet gör att man gärna sätter igång på en gång. Man vill ju gärna prova om de fungerar och hur man kan göra för att göra det bättre eller små ändringar för att passa den aktuella elevgruppen. Det jag har lärt mig med uteaktiviteter är att man inte bör ha helklass. Det kan vara svårt när man är själv. Så jag föredrar halvklass eller mindre grupper.

Uteaktiviteter är definitivt något som jag kommer försöka att göra när jag får en egen klass.

Erik, blivande F-3 lärare

Därför ska jag bli lärare

Hej alla som läser!

Jag heter Rebecca Roth, är 21 år och jag läser just nu till ämneslärare på Campus Helsingborg. Min inriktning är gymnasieskolan och mitt förstaämne är svenska. Första terminen är gjord och min andra termin är påbörjad, så jag är fortfarande relativt färsk som lärarstudent. Det är ungefär nu jag börjar bli varm i kläderna och förstår vad som förväntas av mig.

Det är ändå inte första gången jag läser på högskola men första gången jag läser ett program som jag är stensäker på. Det är ju en ganska vanlig process att gå från gymnasiet och hoppa runt på lite olika utbildningar innan man slår sig ner vid en speciell utbildning. Jag har läst freds- och konfliktvetenskap, religionsvetenskap och påbörjat en termin som förskollärarstudent (och utöver det läst lite fristående pedagogiska kurser). Det tog ungefär ett och ett halvt år för mig att inse att det var en självklarhet att jag skulle bli gymnasielärare.

Varför var detta så självklart helt plötsligt? Jo, kanske för att redan när jag var sex-sju år gammal och gick på förskolan så tog jag min frökens papper och skulle själv hålla i dagens “lektioner” och jag bad alla sätta sig ner och vara tysta. Det skulle kunna vara därför.

Men huvudsyftet är att jag vill vara med och förändra. Inte bara samhället och världen i stort utan också det lilla som alltid börjar hos varje enskild individ. Jag har själv erfarenhet av att ha hamnat snett i skolan och det finns lärare som jag idag känner oerhörd tacksamhet för som inspirerade mig och sporrade mig till att leva ut till min fulla potential.

De är kanske också orsaken till att jag sitter på Campus i Helsingborg och skriver rapporter, hemtentor och har redovisningar dag ut och dag in. För att de fick mig att inse att jag kan om jag vill och för att de aldrig slutade tro på mig, vilket ledde till att jag började tro på mig. Det finns inget viktigare än lärare som ser sina elever som enskilda individer och som tar varje elev på allvar. Därför vill jag bli lärare. Jag blir tårögd av tanken att få se utveckling efter utveckling och längtar oerhört mycket tills jag faktiskt får bli en del av det.

Just nu är jag i alla fall mitt uppe i min svenskakurs och står stilla i valet av mitt andraämne. Valet av sitt andraämne är svårare än vad man tror att det ska vara. Det är många aspekter att ta hänsyn till. Bland annat efterfrågan, studietiden och intresset för ämnet. Historia och samhällskunskap är (förutom två fantastiskt roliga ämnen) inte särskilt eftertraktat om man jämför med matematiklärare och naturkunskapslärare men det är de två ämnen som faller mig mest i smaken.

Jag har god tid på mig att bestämma andraämne. Men hur sjutton ska jag veta vad jag vill lära ut i framtiden UTÖVER svenska?! Det tog ju ett och ett halvt år för mig att inse bara det!

Hoppas vi får en trevlig tid framöver här på Studerandebloggen. Har ni frågor eller vill slänga in en kommentar så kör så det ryker. Jag blir bara glad!

Rebecca Roth
Ämneslärarstudent, Campus Helsingborg

När ljuset i tunneln är knapphålsstort

Fy sjutton vilken vinter utbrister de flesta, nästan i förvåning. För visst är det så, varje vinter blir man ändå lite överraskad av hur mörk och glåmig den svenska vintern faktiskt kan vara. Jag själv dagdrömmer ganska ofta om vajande palmblad, strålande sol, värme och vita stränder. Jag muttrar väl kanske också lite lagom bittert i samma veva att; tänk de som har råd med det. Här är vardagen fylld med repade matlådor, otömda luddfilter i den gemensamma tvättstugan och ett evigt flöde av räkningar. Ja, det känns verkligen extra bittert när paraplyet under min promenad hem från högskolan vänder sig ut och in på som ett resultat av en stark vindpust med en tillhörande kall regndusch i ansiktet som grädde på moset. Jag är väl knappast ensam om detta; vardagens stilla lunk och skolans ändlösa flöde med uppgifter. För, när man för den sjuttioelfte gången skriver om något luddigt etikbegrepp eller den demokratiska grundprincipen känner man sig ju faktiskt lite less. Allt det där nya som förgyllde de första terminerna på lärarutbildningen verkar som om bortblåsta, nästan som med det där ut- och invända paraplyet. Gone, finitio, urless. Man har samlat 90 högskolepoäng, bara 180 kvar då.

Men, tänker jag, även detta har ju ett slut. This too shall pass och allt det där. Trots det har jag väl stundvis lite svårt att visualisera hur fantastiskt det där slutmålet faktiskt kommer vara. Kommer 4,5 års studier verkligen vara värt höga CSN-lån och en lön som inte på några vis reflekterar eller kompenserar den långa studieperiod man genomgått. En melankolisk tankegång förvisso, och alla har vi väl under vinterhalvåret lite närmare till denna känsla än annars.

Trots detta byts ibland denna stundvis dystra framtidsutsikt ut mot ilska. Vad är det egentligen som är på väg att hända med vår skola? Ska det behöva vara såhär svårt? Politikerna kommer med ändlösa så kallade förbättringar med tveksamma lönelyft som inte verkar ge någon större effekt. Klasserna blir större, de legitimerade lärarna färre. Media rasar om det akademiska förfallet och inte minst om lärarutbildningens många brister. Och visst finns det skavanker men också en hel drös med välutbildade, nyexaminerade lärare som kommer ut i arbetslivet varje år. Vi behöver ta vara på dem och se till så de inte lämnar yrket.

Lärarutbildningens förfall. Låga antagningssiffror, ekande tomma platser och många avhopp. Vad behöver hända?

Det börjar med lärarna. Som det alltid gjort. Det börjar med prioritering och erkännande i form av lönelyft och en hållbar arbetsbörda. Det börjar med våra verksamma lärare, sedan följer studenterna.

 

Ellen Malcolm

Ämneslärarstudent 7-9, Högskolan i Borås