Att prova sig fram…

Har just nu min allra sista praktik i en årskurs tre innan examen. Har fått väldigt fria händer där jag kan få prova olika aktiviteter som man funderat ut när man varit själv i skolbänken på universitetet. Har nog skrivit det tidigare, men det blir aldrig riktigt exakt som man planerat. Men det ger ju mig chans till att se självkritiskt på aktiviteten för att kunna bli bättre i framtiden.

Jag tänkte redogöra för två aktiviteter jag provat med mina elever för att visa framtida studenter (och övriga såklart) hur det kan gå till.

En aktivitet som syftade till att lära elever skillnaden på lokala, inrikes och utrikesnyheter var att en grupp varje vecka skulle få välja var sin nyhet och berätta för klassen. Vid redovisningstillfället blev alltid första frågan om det var en lokal, inrikes eller utrikesnyhet som valts. Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med hur eleverna har tacklat uppgiften.

Jag tillverkade en stor teve av några papper där elevernas nyheter får sättas upp under en vecka. På det viset får alla andra möjlighet att läsa om varje nyhet mer på djupet.

Vi behövde en uppgift som tränade eleverna i att använda miniräknare. Vi behövde också en uppgift där eleverna fick grepp om vad saker och ting kan kosta. Resultatet blev därför en uppgift där eleverna fick en budget på 500 kronor till att ha ett kalas. Med hjälp av en himla massa reklamblad och internet fick de leta efter saker som passar till ett kalas och anteckna priser. Min tanke innan lektionen var att eleverna skulle välja färdiga produkter som lösgodis och glass, men det visade sig att vissa började radda upp ingredienser till pannkakor och tårtor till sina kalas. Kostnaden för allt skulle sedan räknas ihop och redovisas i en tabell. Tabellen sattes sedan på ett A3 tillsammans med utklippta bilder eller egenskapade bilder, för att få in lite kreativitet också!

Men eleverna blev lite besvikna när de inte fick köpa något på ”riktigt”…..

Varför skriver jag om detta? Jo för att visa folk som funderar på att bli lärare vilka möjligheter man får till att skapa roliga och kreativa aktiviteter för att främja lärande. Aktiviteterna är inget som baseras på ingenting, utan allt har en koppling till vår läroplan. Har hört från vissa människor att lärare bara slänger ihop något för att sedan ta fram den stora röda pennan. Nja, allt vi gör har en koppling till läroplanen.

 

Skriven av Erik, blivande F-3 lärare

Tankar om utbildningen

Är redan inne på mitt fjärde och sista år på grundskollärarutbildningen inriktning F-3. Det går väldigt fort. Vi har just nu praktik och man börjar inse mer och mer att snart så är det jag som har ansvaret för en hel klass.

Vi har under tiden på universitetet utrustats med didaktiska metoder för de olika ämnen som vi ska undervisa i. Erfarna lärare har delat med sig av små knep som man använder sig av nästan hela tiden. Det jag personligen har lärt mig allra mest på är just de mer ”verkliga” situationerna, alltså som nu under praktiken eller när någon annan lärare berättar historier om hur de gjort och vad som hände. Självklart kommer den inhämtade kunskapen om didaktik och ämneskunskaper ifrån universitetet också mycket högt på vad jag lär mig mest på, men inget går upp emot ”verkligheten”. Vi borde kanske införa en kurs på högskolan som heter Verkliga händelser på 7.5 HP där vi bara pratar om hur lärare gjort i olika situationer. En kurs där lärare berättar själva hur de står framför klassen, vart de har händerna, hur man pratar med elever, hur man säger ifrån eller hur man hälsar på eleverna på morgonen. Eller hur en lärare hantera konflikt mellan elev eller förälder baserat på verkliga händelser (!). Rent erfarenhetsmässiga händelser om ni förstår vad jag menar. Examinationen skulle kanske då vara att diskutera hur man själv hanterat olika fall (case) och vad följderna blir. Ex:

Du har en matematiklektion i din andraklass som handlar om tiotalsövergångar. Du har bara 30 minuter till ditt förfogande. Mitt i din genomgång ramlar en elev av stolen och blir ledsen. Hur hanterar du den här situationen?

Eller:

Klassen du är lärare för har tyst läsning. Mitt under läsningen far en fotboll in genom rutan. Glasskärvor sprider sig i klassrummet. Du själv har inneskor men du vet att många av dina elever saknar det. Hur gör du?

Ja, kanske något ovanliga situationer. Men det kan mycket väl hända! Det kanske borde vara situationer kring ämnen egentligen… Men jag vet med mig att händer något av dessa exemplen när jag är lärare så skulle jag bli en smula fundersam. Man ska ju vara en god ledare för eleverna och måste handla på ett proffsigt sätt. Men om vi ska ta ett mer ämnesdidaktiskt problem som kan uppstå:

Du har precis haft genomgång kring ett nytt område i matematiken. Du har precis gett eleverna tillåtelse att börja arbeta. En elev räcker upp handen och vill ha hjälp. Efter att ha hjälpt eleven ser du ut över resten av klassen och upptäcker att nästan alla har sina händer uppe. Hur gör du?

Det här har hänt mig ett par gånger. Det behöver inte betyda att man förklarat dåligt, men det kan betyda att man inte förklarat förståeligt. En diskussion kring det här vore intressant att höra hur erfarna lärare gör. (Bara så att ni vet, när detta händer mig stoppar jag lektionen och tar om förklaringen på ett annat sätt. Men alla kanske inte gör så).

Jag tror att många studenter hade tyckt att en sådan här kurs hade varit bra. Men att få den att bli verklighet är nog mycket svårt. Det finns säkert en massa paragrafer och regler som inte går att få in…

För att återgå till praktiken jag genomför just nu så är den största lärdomen (om jag får kalla det så) den här gången varit tiden. Låt mig förklara: Som lärare arbetar man ungefär 7:30 till 16:00 (Tillkommer en del tid för annat också). Men det räcker inte! Det finns alltid något kvar att göra. Ni mer erfarna lärare nickar nog medhållande just nu. Det känns som att hur man än gör för att vara så effektiv som möjligt dyker det alltid upp något extra. Vissa saker som dyker upp kan man inte flytta fram utan måste tas itu med just då. Det är inte ovanligt att vi under min praktik sitter kl 15:59 och stirrar på en hel hög med material som ska gås igenom. Återigen nickar nog en hel del medhållande. Jag ser på detta som vad jag själv måste bli bättre på. Antar att man måste lära sig sålla ut vad som ska göras på ett smidigt sätt. Antar ännu mer att det är något jag själv lär mig efter hand när jag väl är ute i arbetslivet. Kanske en bra sak att arbeta med under Verkliga händelser 7,5 HP om den kursen blev verklighet? Det var förstås ingen nyhet egentligen det här med tidsbrist, men att hantera den på ett korrekt sätt var nytt och är fortfarande ett problem för mig.

Tolka inte detta som att jag är negativ till läraryrket, jag tycker att det är superkul och jag längtar tills jag är klar!

Skrivet av Erik, blivande grundskolelärare F-3

Inspirationen – försvinner den?

Nu har jag snart studerat till lärare i ett helt år. Ett. Helt. År. Jag har ”bara” 4,5 år kvar av lärarstudierna. Det kan verka mycket men med tanke på hur snabbt det gått hittills så sitter jag nog snart här med mitt examensbevis och min lärarlegitimation och undrar vart åren tog vägen.

Igår påbörjade vi vår allra första UVK och därmed vår allra första pedagogikkurs. UVK står för Utbildningsvetenskaplig kärna och innefattar bland annat pedagogik, metodik och didaktik. Man har 8 UVK-kurser utspridda under sina studieår och vi läser just nu om samhällets förändring, skolsystemet och ämnesprofessionen. MYCKET intressant och det är nu som vi äntligen får en inblick i själva yrket.

Idag hade vi då vår första föreläsning om lite allt möjligt egentligen. Vi diskuterade bland annat huruvida skolan ska fostra eller inte fostra, vad INNEBÄR fostra?, vad kännetecknar en bra lärare och vad som krävs av en lärare. Detta satte min tankeverksamhet i en himla rullning.

Vi sitter alltså x antal lärarstudenter från alla olika lärarprogram i en sal. Motivationen och inspirationen inför vårt kommande yrke är på toppen och vi har alla en dröm om att få vara med och göra skillnad, förändra, utveckla, bemöta, påverka. Vad händer sen när vi sitter där med vår lärarlegitimation, vår fasta läraranställning och har jobbat i ca 20 år som lärare? Tar inspirationen och motivationen slut?

Jag tänker tillbaka själv på min egen skoltid. Jag hade många olika typer av lärare som hade många olika typer av idéer och uppfattningar om skolan och undervisning. Min briljanta svensklärare med ett enormt engagemang. Några andra lärare som fortfarande tyckte det var lite intressant att läsa våra oändliga uppgifter. Och så var det de lärarna man hade som mest bara gick till jobbet för att de var tvungna. Någonstans fanns inte deras inspiration kvar, eller så hade den aldrig funnits. Men kommer vi hamna där också?

Alla ser med samma entusiasm på det som kännetecknar en bra lärare och alla kunde ge svar på vad som krävs av en lärare. Det rullar runt i mitt huvud. GOD DIDAKTIKER. BRA ORGANISATÖR. RESPEKTFULL. KREATIV OCH NYSKAPANDE. ÄLSKA ATT VARA MED MÄNNISKOR. VAR ENGAGERAD. PROFESSIONALISM. UTMANA. MOTIVERA. UTVECKLA.

Jag läste allt och hörde allt som föreläsaren sa och blev bara mer och mer säker på att jag kommer bli den mest engagerade och motiverande läraren när jag är klar. Jag kommer göra stora avtryck på skolvärlden och jag kommer bli en inspirations-ikon för andra lärare och mina elever kommer alltid minnas den där fantastiska läraren Rebecca som de hade på gymnasiet, precis som jag minns min gamla svensklärare och vilket avtryck han gjorde i mitt liv och i mina framtidsval.

Jag är maxad med inspiration och motivation. Men jag är också rädd. För det här med den inspirationen som jag har i mig nu, den vill jag ha i mig under alla mina år som lärare i framtiden (oavsett bra eller dåliga dagar).

Kommer den försvinna?

Rebecca Roth
Ämneslärarstudent, Campus Helsingborg

Skola i skogen!

Att ge eleverna möjlighet till miljöombyte kan vara riktigt trevligt. Naturen kan vara ett möjligt alternativ, närmare bestämt skogen. Men hur kan man göra undervisningen ute meningsfull?

 
Det finns nästan oändligt många aktiviteter att göra ute faktiskt, vilket säkert inte är en nyhet för någon. Med undervisning i åtanke tänker nog många på naturkunskap och biologi. Det går faktiskt att ha mycket matematik ute också.

IMG_5320Passande uppgift?

Som (blivande) lågstadielärare kan jag tänka mig att låta mina elever samla in och fota ute i skogen. Sedan analysera fynden och försöka identifiera vad de samlat in för att kanske göra ett snyggt kollage eller en liten naturbok.

Har man ett snyggt träd i närheten kan man ta sin klass ut för att rita av trädet under olika årstider. Har man en uppsättning underlag att sitta på och skrivplattor att ha papper på kan det bli riktigt lyckat. Fyra årstider – fyra tillfällen. Något problematiskt under vintern kanske….

Jag har själv provat utematematik med elever. Det är väldigt uppskattat. Till en början hade eleverna svårt att finna sig i situationen (uppgifter i skogen liksom?), för att sedan sakta börja lösa uppgifterna för att sedan vara i full gång . Vi talar bland annat om uppskattning av längd, antal av olika saker och problemlösning.

För att uppskatta längd kan frågan vara: Hitta en pinne som ni tror är 50 cm. Här får eleverna inget att mäta med, utan får först gå på känsla. När de tror att de har hittat en med rätt längd får de kontrollera längden hos läraren, som har ett måttband. Är längden fel får de uppskatta vidare (med lite vägledning såklart). Men är det rätt kan de vara finurliga och använda pinnen till de andra uppgifterna (men det får de komma på själva!).

En annan uppgift som får eleverna att klia geniknölarna är att flytta pinnar i en figur för att bilda en annan.

Exempel:

IMG_5322

 

 

 

 

Flytta endast fyra pinnar för att bilda fyra trianglar.

Den här uppgiften provade jag på mina elever i grupper om fyra och alla löste den. Det var riktigt kul att se dem diskutera sinsemellan hur man kan flytta runt pinnarna. De försökte och försökte för att till slut fixa det.

Det här var bara en liten del av allt som finns att göra. Alla lektioner med olika tips och idéer vi får här på universitetet gör att man gärna sätter igång på en gång. Man vill ju gärna prova om de fungerar och hur man kan göra för att göra det bättre eller små ändringar för att passa den aktuella elevgruppen. Det jag har lärt mig med uteaktiviteter är att man inte bör ha helklass. Det kan vara svårt när man är själv. Så jag föredrar halvklass eller mindre grupper.

Uteaktiviteter är definitivt något som jag kommer försöka att göra när jag får en egen klass.

Erik, blivande F-3 lärare

Därför ska jag bli lärare

Hej alla som läser!

Jag heter Rebecca Roth, är 21 år och jag läser just nu till ämneslärare på Campus Helsingborg. Min inriktning är gymnasieskolan och mitt förstaämne är svenska. Första terminen är gjord och min andra termin är påbörjad, så jag är fortfarande relativt färsk som lärarstudent. Det är ungefär nu jag börjar bli varm i kläderna och förstår vad som förväntas av mig.

Det är ändå inte första gången jag läser på högskola men första gången jag läser ett program som jag är stensäker på. Det är ju en ganska vanlig process att gå från gymnasiet och hoppa runt på lite olika utbildningar innan man slår sig ner vid en speciell utbildning. Jag har läst freds- och konfliktvetenskap, religionsvetenskap och påbörjat en termin som förskollärarstudent (och utöver det läst lite fristående pedagogiska kurser). Det tog ungefär ett och ett halvt år för mig att inse att det var en självklarhet att jag skulle bli gymnasielärare.

Varför var detta så självklart helt plötsligt? Jo, kanske för att redan när jag var sex-sju år gammal och gick på förskolan så tog jag min frökens papper och skulle själv hålla i dagens ”lektioner” och jag bad alla sätta sig ner och vara tysta. Det skulle kunna vara därför.

Men huvudsyftet är att jag vill vara med och förändra. Inte bara samhället och världen i stort utan också det lilla som alltid börjar hos varje enskild individ. Jag har själv erfarenhet av att ha hamnat snett i skolan och det finns lärare som jag idag känner oerhörd tacksamhet för som inspirerade mig och sporrade mig till att leva ut till min fulla potential.

De är kanske också orsaken till att jag sitter på Campus i Helsingborg och skriver rapporter, hemtentor och har redovisningar dag ut och dag in. För att de fick mig att inse att jag kan om jag vill och för att de aldrig slutade tro på mig, vilket ledde till att jag började tro på mig. Det finns inget viktigare än lärare som ser sina elever som enskilda individer och som tar varje elev på allvar. Därför vill jag bli lärare. Jag blir tårögd av tanken att få se utveckling efter utveckling och längtar oerhört mycket tills jag faktiskt får bli en del av det.

Just nu är jag i alla fall mitt uppe i min svenskakurs och står stilla i valet av mitt andraämne. Valet av sitt andraämne är svårare än vad man tror att det ska vara. Det är många aspekter att ta hänsyn till. Bland annat efterfrågan, studietiden och intresset för ämnet. Historia och samhällskunskap är (förutom två fantastiskt roliga ämnen) inte särskilt eftertraktat om man jämför med matematiklärare och naturkunskapslärare men det är de två ämnen som faller mig mest i smaken.

Jag har god tid på mig att bestämma andraämne. Men hur sjutton ska jag veta vad jag vill lära ut i framtiden UTÖVER svenska?! Det tog ju ett och ett halvt år för mig att inse bara det!

Hoppas vi får en trevlig tid framöver här på Studerandebloggen. Har ni frågor eller vill slänga in en kommentar så kör så det ryker. Jag blir bara glad!

Rebecca Roth
Ämneslärarstudent, Campus Helsingborg

När ljuset i tunneln är knapphålsstort

Fy sjutton vilken vinter utbrister de flesta, nästan i förvåning. För visst är det så, varje vinter blir man ändå lite överraskad av hur mörk och glåmig den svenska vintern faktiskt kan vara. Jag själv dagdrömmer ganska ofta om vajande palmblad, strålande sol, värme och vita stränder. Jag muttrar väl kanske också lite lagom bittert i samma veva att; tänk de som har råd med det. Här är vardagen fylld med repade matlådor, otömda luddfilter i den gemensamma tvättstugan och ett evigt flöde av räkningar. Ja, det känns verkligen extra bittert när paraplyet under min promenad hem från högskolan vänder sig ut och in på som ett resultat av en stark vindpust med en tillhörande kall regndusch i ansiktet som grädde på moset. Jag är väl knappast ensam om detta; vardagens stilla lunk och skolans ändlösa flöde med uppgifter. För, när man för den sjuttioelfte gången skriver om något luddigt etikbegrepp eller den demokratiska grundprincipen känner man sig ju faktiskt lite less. Allt det där nya som förgyllde de första terminerna på lärarutbildningen verkar som om bortblåsta, nästan som med det där ut- och invända paraplyet. Gone, finitio, urless. Man har samlat 90 högskolepoäng, bara 180 kvar då.

Men, tänker jag, även detta har ju ett slut. This too shall pass och allt det där. Trots det har jag väl stundvis lite svårt att visualisera hur fantastiskt det där slutmålet faktiskt kommer vara. Kommer 4,5 års studier verkligen vara värt höga CSN-lån och en lön som inte på några vis reflekterar eller kompenserar den långa studieperiod man genomgått. En melankolisk tankegång förvisso, och alla har vi väl under vinterhalvåret lite närmare till denna känsla än annars.

Trots detta byts ibland denna stundvis dystra framtidsutsikt ut mot ilska. Vad är det egentligen som är på väg att hända med vår skola? Ska det behöva vara såhär svårt? Politikerna kommer med ändlösa så kallade förbättringar med tveksamma lönelyft som inte verkar ge någon större effekt. Klasserna blir större, de legitimerade lärarna färre. Media rasar om det akademiska förfallet och inte minst om lärarutbildningens många brister. Och visst finns det skavanker men också en hel drös med välutbildade, nyexaminerade lärare som kommer ut i arbetslivet varje år. Vi behöver ta vara på dem och se till så de inte lämnar yrket.

Lärarutbildningens förfall. Låga antagningssiffror, ekande tomma platser och många avhopp. Vad behöver hända?

Det börjar med lärarna. Som det alltid gjort. Det börjar med prioritering och erkännande i form av lönelyft och en hållbar arbetsbörda. Det börjar med våra verksamma lärare, sedan följer studenterna.

 

Ellen Malcolm

Ämneslärarstudent 7-9, Högskolan i Borås

 

En eloge till alla lärarutbildare

Eller som jag vill kalla dem; pedagogiska förebilder. Jag förundras ständigt över min kontinuerligt växande kunskap i de ämnen som jag läser, nästintill obemärkt tillägnar jag mig pedagogiska och ämnesspecifika insikter genom föreläsningar, workshops och seminarier tillsammans med mitt lärosätes fantastiska lärarutbildare. Det klagas högt och lågt över vår lärarutbildning, den är under ständig granskning och reformförslagen fullkomligt haglar över oss. Politikerna vill ha förhöjd kvalitet och studenternas förslag för att möjliggöra just detta är; mer lärarledd tid. Inte konstigt alls skulle jag vilja påstå! Låt mig förklara varför:

11274397_370866519770402_1255418945_n11117106_629063440559258_1671019899_n

Den pedagogiska fingertoppskänsla som florerar mellan mina föreläsare är fantastisk och utan tvekan något att sträva mot och ta efter. Genom en didaktisk intelligens skapar de förståelse och sammanhang inför läraryrket samt dess komplexitet. Därmed skapar de en stadig grund för oss lärarstudenter att stå på och därefter utvecklas från. Om vi talar om att höja lärarnas yrkesstolthet så anser jag att vi borde börja med våra lärarutbildare, de är ju trots allt de som de facto utbildar Sveriges framtid. En ganska hisnande tanke om jag får säga det själv. Trots en politik som många gånger försvårar deras arbete, en relativt negativ syn på deras fortbildningsområde samt studenter som inte alltid är nöjda så är jag och många andra framtida pedagoger ändå extremt tillfreds med vår utbildning, innehållet i den och framför allt de som leder den. Våra pedagogiska förebilder får inte tillräckligt med credd helt enkelt!

11421986_161669810852339_1087431215_n

Så jag vill bara säga tack till våra utbildare såhär i slutet på ännu en termin här på lärarutbildningen. Genom er dedikation samt gedigna arbetssätt och strukturer har jag tillägnat mig ett fackspråk, teorikännedom och ämnesspecifika kunskaper. Er entusiasm inför yrket gör att de långa stunderna av plugg blir uthärdliga. Ni fantastiska lärarutbildare gör att mitt mål blir klart och tydligt, jag är på väg att bli lärare och med er hjälp, också en god sådan.

En eloge till alla lärarutbildare.Blogg.EllenMalcolm.

Ellen Malcolm

Ämneslärarstudent på Högskolan i Borås

 

 

 

Dax för VFU!

Vfu, eller verksamhetsförlagd utbildning är studenters chans på lärarutbildningen att under hjälp av en handledare översätta det vi lärt oss på högskolan till våra framtida elever.

Vi har ett par VFU-perioder som ska genomföras under utbildningen. Denna praktik ska sedan betygsättas av den handledare man får tilldelad. Man får en chans att bli lite varm i kläderna och bli sporrad till det framtida yrket. Jag själv har fått väldigt bra råd och tips som man inte kan få från högskolans olika föreläsningar. Visst får vi massa verktyg som hjälper oss, men inget går upp mot ”verkligheten”. Det kan handla om förhållningssätt gentemot elever. Rena sociala bitar faktiskt som är väldigt viktiga. Det är svårt att lära sig dessa små sociala bitar på en föreläsning, utan det måste upplevas i en verksamhet.

Jag har haft en väldig tur på det stället jag hamnat. Min handledare låter mig prova mina idéer. Ibland går det bra och ibland mindre bra. Men att något går fel behöver inte betyda misslyckande, utan en chans för personlig reflektion och självkritik. Vad kunde jag gjort annorlunda? Jag tror att man lär sig mer på att observera sig själv i ett misslyckat försök när man tänker efter vad som borde gjorts. Innan min första VFU var jag hypernervös att inget skulle fungera. Tänk om det blivit mos av alltihop. Visst blev det mos av vissa saker… Men ur moset reste sig en kunskap i att reflektera vad som kunde gjorts bättre för framtida aktiviteter. Nu under min andra VFU-period som jag har med samma klass och samma handledare har jag tagit det här reflekterande tankesättet till min fördel. Jag planerar, genomför och reflekterar. Vi har visserligen hört detta flera flera gånger på högskolan. Men det är ute i praktiken som man verkligen för förståelse för tankesättet.

Så om du är på väg ut på din första VFU, var inte orolig för att det inte ska bli bra. Visst ska du trivas med handledare och den biten. Det är allra viktigast. Men om dina lektioner inte blir som du tänkt så ska du inte vara orolig. Lär dig reflektera över vad du inte var nöjd med och peta in små knep för att göra lektionen effektivare. Din handledare finns där för att hjälpa dig. Så ställ många frågor. Vissa undrar vad man ska fråga sin handledare. Fråga om allt! Det kan vara om elevers sjukfrånvaro, hur planeringar ser ut, tidsåtgång på aktiviteter, listan är lång. Det finns faktiskt inga dumma frågor =)

Erik, blivande F-3 lärare.

 

”From Sweden 2 Phoenix” eller ”Alla försöken tog mig till en öken”

Hjärtliga hälsningar mitt i höstmörkrets antågande, kamrater, kollegor, lärarstudenter i Sverige. Hälsningarna är hjärtliga nog att ta sig över Atlanten, till alla er i Sverige, från min balkong här i lägenhetskomplexet Cholla Apartments, vid Arizona State University, bredvid Tempe-campuset, i en annan del av Phoenix, som ligger mitt i staten Arizona, som är den varmaste staten i USA. Låt mig få berätta hur jag hamnade här, vad jag sysslar med, och varför jag tycker ni också ska korsa hav i er färd mot läraryrket. Förresten, undertecknad läser ämneslärarprogrammet med inriktning mot arbete inom gymnasieskolan, ämneskombination svenska och engelska, vid Örebro universitet sen höstterminen 2012.

”Det går aldrig” sa de på Örebro universitet. Nä, orättvist, nu spelar jag på stereotyper av folk i Närke, men när jag började lärarprogrammet 2012, och tjatade på internationella kontoret att jag ville ta mig utomlands, sa de att det är svårt att hitta platser som funkar med den nya lärarutbildningen. Tidigare hade det tydligen varit lättare, när en helt sonika flög iväg och läste renodlade ämnen, men numera vet ni ju att vi läser ämnen integrerade med didaktik, och denna ämnesdidaktik är tydligen sällsynt utsocknes. Nu insinuerar inte undertecknad att det därför är något ruttet med ämnesdidaktik, tvärtom, jag tycker det helt klart är med på topplistan av bra grejer, strax under färdigskivat bröd, men ni förstår ju att jag tyckte det var en petitess i vägen för min exodus! Efter mycket tjat och flitiga besök på internationella kontoret, kom till slut ett mejl strax innan sommaren 2014, om att vi som läste engelska kunde ta oss utomlands om ett år, och bifogade en lista över möjliga värduniversitet. En lista, en massa länder, en massa skolor – hopp och lek, barn! Av anledningar som vi kan älta en annan gång ställde vår hjälte in sitt sikte på Amerika, mejlade friskt till handläggare, åkte till Kista och gjorde ett TOEFL-test, ansökte till två universitet, blev antagen till förstahandsvalet Arizona State University, och sitter nu på en balkong nio timmar bakåt från er tidszon. Det går alltid.

Min termin här i Arizona är tänkt att motsvara min sjunde termin, och kursen ENGIIIb, alltså tredje terminen engelska som sekundärt ämne. När jag valde bland delkurser i ASU:s kurskatalog var jag alltså tvungen att ha ENGIIIb:s kurser i åtanke, så att de matchade så bra som möjligt. Självklart fanns det utrymme för mig att argumentera för delkurser som jag tyckte var värdefulla (se också: sjukt sexiga), men kanske ibland inte uppenbarligen motsvarade någon delkurs i mitt tänkta, svenska program. Efter dialog med min engelsklärare blev det till slut dessa fyra kurser jag läser: Survey of British Literature; Queer Theories, Queer Lives; Unruly Voices of African-American Women in Literature; och Methods of Teaching English Language. Ursäkta, jag dreglar lite bara jag skriver dem. Har jag nämnt hur förpillat feta de här kurserna är? De är det, alltså.

Hur ska jag övertyga er om att ta er utomlands, på utbytesstudier? Berätta hur det slipar min engelska literacitet, kommunikativa kompetens, och kulturkunskap? Hålla låda om hur jag bildar och utvecklar mig själv utanför skolan via klubbar, föreningar, och arrangemang speciellt för utbytesstudenter? Orera om hur jag frossar i öppna scener, serietidningsbutiker, och internationella knytkalas (jag tog med ugnspannkaka, vilket även österrikarna gjorde av en ren tillfällighet)? Markus Krunegård sjunger en hel del om sina egna vistelser i Amerika på sina senaste skivor, varav många rader är skrämmande träffande, men inget slår hårdare än: ”att alla klyschor stämmer är den största klyschan som stämmer”, från ”Hell Yeah, Norrtälje” på skivan ”Rastlöst Blod”. Så därför, kära läsare, tror jag redan att ni kan tänka er tusen anledningar att flyga iväg, för ni kan era klyschor om hur utbytesstudier får en att växa så förpillat mycket som person. Men dessutom, som just lärarstudent utomlands, kan jag säga att min vistelse här lär mig att sympatisera mer med och få förståelse för mina framtida, nya gymnasieelever. Jag är helt ny, i ett nytt sammanhang, nya personer, nya rutiner, nya förväntningar på mig, flera olika kurser parallellt, osäker på hur en hittar i stan, på campus, till toaletten, och varför toaletten ser så märklig ut. Kanske kan jag med en närmare erfarenhet än min egen gymnasietid säga till mina elever ”lugn, hörru, jag vet hur det känns”. 

PS: Många pratar om ”bucket lists”, att jag borde ha någon sorts ”hinklista” eller kanske ”spannspalt”, där jag bockar av upplevelser som jag bara måste passa på att göra i USA. Hittills kanske det involverar mina besök på baseball- och amerikansk fotbollsmatcher, mina första poesiuppträdanden på den nordamerikanska kontinentalplattan, eller mitt besök på IKEA i Tempe – men nu har jag även bockat av en punkt på livets stora ”bucket list”: att publicera en text där jag använder adjektivet ”förpillat” mer än en gång. Check på den, hörni.

Erik Malm

Tempe, Arizona

18/9, 2015 (PS:et från 15/10, 2015)

Låd mig inspirera

När man går på lärarutbildningen får man nu och då idéer och inspiration från olika seminarier och föreläsningar som man senare kan använda i yrket. Jag har själv hittills samlat på mig väldigt mycket under mina två år som lärarstudent. Det känns bra att ha en del i bagaget som man kan plocka fram, för rätt som det är så står man där framför eleverna. Men det är svårt att få prova idéerna när man själv är elev eller student.

Jag har själv pysslat ihop en liten idé som jag vill prova i praktiken. Jag kallar den kort för Frågelådan

 

 

IMG_3616 Lådan gjorde jag av att klä in en papplåda med A4-papper, sedan ritade jag frågetecken och pil med lite halvroliga färger. Jag har inte precis obegränsat med material hemma, men den blev helt okej.

 Tanken är att ställa den här lådan i klassrummet och uppmuntra elever till att lägga i lappar om vad de skulle vilja veta mer om. Det kan vara vad som helst egentligen, kanske fakta om Eiffeltornet, daggmaskar eller hur man tillverkar sirap. Man väljer sedan ut en lapp som man kan berätta om och gör en mindre research för att kunna presentera det på cirka fem minuter för eleverna (det kommer bli som en liten utfyllnadskloss när klockan närmar sig rast eller lunch). Man kanske bara berättar eller använder något digitalt hjälpmedel. Då jag läser mot förskoleklass till åk 3 använder jag gärna bilder tillsammans med text.

Skulle detta bidra till allmänbildning hos eleverna? Kanske. Att definiera allmänbildning är svårt… Men ur en elevs perspektiv, att få berätta för föräldrar eller vänner om hur högt Eiffeltornet är och i vilket material det är byggt (utan att googla) borde ge en känsla av ”jag-kan” som i sin tur borde främja elevens lust till att lära. Kuriosa equals självförtroende, equals kunskapstörst.

Jag är väldigt säker på att andra har använt sig av den här typen av lådor. Jag undrar om det blir lika bra i praktiken som i teorin?

Men varför skrev jag om detta? Jo, jag ville visa att man får vara kreativ i yrket. Man får skapa för att främja lärande. Skulle det inte fungera så får man utvärdera hur man kunde ha gjort. Vara självkritisk sedan prova igen. Det kan bara bli bättre.

 

Erik, blivande lärare förskoleklass – åk3